Tre flugor i en smäll (intervjuad i GU Journalen)

I mars i år hörde frilansjournalisten Lars Nicklason av sig till mig och berättade att han planerade en artikel ämnad för Göteborgs universitets tidning GU Journalen med utgångspunkt i Hanne Kjöllers bok Kris i forskningsfrågan. Kunde jag tänkas ställa upp på en intervju för en sådan artikel? Jag svarade att jag inte läst boken, men att jag i och för sig hade mycket att säga om nyttig och onyttig forskning, ineffektiviteter i forskarvärlden och eventuella kriser i diverse forskningsfrågor. Detta lät gott nog för Nicklason, och en intervju blev det - en intervju som blev så vittförgrenad att han insåg att en enda artikel i ämnet inte skulle räcka. Till slut verkar det ha blivit fyra artiklar, varav jag medverkar i följande tre:

• Publiceringshets ger dålig forskning, GU Journalen 3/2022, s 26-27.
• Kan vi dumpa förlagen?, GU Journalen 3/2022, s 28-29.
• Risker - något vi inte låtsas om, GU Journalen 4/2022, s 11.

Standardfraser

Manualer för hur man från en begränsad uppsättning ord kan kombinera ihop ett stort antal standardfraser, som i nedanstående bild, har jag stött på förut. Alla sådana som jag sett tidigare har haft satirisk avsikt, med budskap i stil med "se här hur andefattiga ledartexter/schlagersånger/bokrecensioner/bröllopstal/whatever är", men i det här fallet verkar avsikten vara gravallvarlig, och någon tillstymmelse till glimt i ögat har jag inte lyckats urskilja i Karolinska institutets Frasbank med metatext (som nära och troget följer en engelskspråkig motsvarighet). Avsikten är att bistå med standardiserade fraser till vetenskapliga rapporter på svenska. Dessa är uppdelade i avdelningar och underavdelningar, och i avdelning "Att vara kritisk", underavdelning "Erbjuda konstruktiva förslag", finner vi följande schema.

Anklaga mig gärna för att vara en bakåtsträvande akademikersnobb, men jag när en romantisk dröm om att forskningsverksamheten vid våra universitet skall inbegripa ett intellektuellt tankearbete, och att detta skall återspeglas i vetenskapliga texter. Jag vill helst att en vetenskaplig rapport mer skall likna en essä än en förtryckt deklarationsblankett eller ett Excel-blad, och jag undviker därför att ge mina studenter alltför detaljerade instruktioner om rapporters exakta utformning. Onödigt detaljerade ramar är kreativitetsdödande och leder till svårt stereotypa texter. Ni kan nog rutinen: Introduktion, Bakgrund, Metoder, Analys, Resultat, Slutsatser, och såklart det noggranna utraderandet av varje tecken på att författaren är en människa med egen personlighet. Att den vetenskapliga rapporten skulle bjuda på något som ens tillnärmelsevis liknar litterära kvaliteter är inte att tänka på.

Givetvis är jag medveten om att jag kämpar i motvind. Många forskare (inte minst inom de naturvetenskapliga och medicinska ämnessfärerna) finner den stereotypa formen praktisk, dels för att snabbt kunna hitta relevant information i vetenskapliga artiklar utan att behöva bemöda sig om att läsa dem från början till slut, men också för att underlätta massproduktion i den egna forskargruppen. Bland annat av det skälet brukar detaljerade skrivmanualer välkomnas, och det finns gott om sådana, men KI:s frasbank är bland det värsta jag sett i den vägen.

Jag kan föreställa mig ett försvar för frasbanken längs linjen att den vetenskapliga skriv- och publiceringstraditionen ju är som den är, och att det är bra att hjälpa studenter och unga forskare att anpassa sig till denna. Mitt svar på det är att när den rådande traditionen är själsdödande stereotyp så bör den bekämpas, inte understödjas.

Bojkotta Elsevier!

Jag har goda skäl att tro att många (möjligen rentav en majoritet) av läsarna av denna blogg är forskare i matematik eller i något annat universitetsämne. Till er vill jag rikta uppmaningen att gör detsamma som jag själv nyss gjort: Anslut er till bojkotten av tidskriftsförlaget Elsevier! Det är lätt som en plätt.

Elsevier ger ut en försvarlig andel av alla vetenskapliga tidskrifter. Merparten av arbetet utförs dock inte av förlaget och dess anställda, utan av oss forskare: vi skriver artiklarna och står för det redaktionella arbetet inklusive den vetenskapliga granskningsprocess som kallas peer review. Detta är på inte vis unikt för Elsevier, men Elsevier har mer än troligtvis något annat förlag pressat upp tidskrifternas priser till orimliga nivåer, med jättelika vinster som följd. För en närmare förklaring rekommenderar jag matematikerna Douglas Arnolds och Henry Cohns färska och informativa text Mathematicians take a stand. Arnold och Cohn riktar sig till matematiker, men ganska lite av vad de säger är specifikt för matematikämnet, varför texten med fördel kan läsas även av forskare i andra ämnen. Låt mig citera de inledande styckena:

Mathematicians care deeply about the mathematical literature. We devote much of our lives to learning from it, expanding it, and guaranteeing its quality. We depend on it for our livelihoods, and our contributions to it will be our intellectual legacy.

It has long been anticipated that technological advances will make the literature more affordable and accessible. Sadly, this potential is not being fully realized. The prices libraries pay for journals have been growing with no end in sight, even as the costs of publication and distribution have gone down, and many libraries are unable to maintain their subscriptions.

The normal market mechanisms we count on to keep prices in check have failed for a variety of reasons. For example, mathematicians have a professional obligation to follow the relevant literature, which leads to inelastic pricing. This situation is particularly perverse because we provide the content, editorial services, and peer review free of charge, implicitly subsidized by our institutions. The journal publishers then turn to the same institutions and demand prices that seem unjustifiable.

Although the detailed situation is complex, the fundamental cause of this sad state of affairs is not hard to find. While libraries are being forced to cut acquisitions, a small number of commercial publishers have been making breathtaking profits, year after year. The largest of these, Elsevier, made an adjusted operating profit of $1.12 billion in 2010 on $3.14 billion in revenue, for a profit margin of 36%, up from 35% in 2009 and 33% in 2008.

Läs fortsättningen här!

Idén att Elseviers agerande gentemot vetenskapssamhället är oacceptabelt är inte ny. Jag stötte först på den i USA någon gång under andra halvan av 1990-talet. Sedan dess har den befunnit sig i något slags halvdvala, där en del forskare bojkottade Elsevier (och i vissa fall en del andra stora förlag), men i relativ tysthet och utan någon gemensam koordination att tala om.¹ Så ej längre!

Den tändande gnistan blev en bloggpost av Timothy Gowers (Fieldsmedaljör 1998 och en av världens mest respekterade matematiker) den 21 januari i år. Gowers beskrev situationen, och frågande sig hur den har kunnat fortgå i så många år:

It might seem inexplicable that this situation has been allowed to continue. After all, mathematicians (and other scientists) have been complaining about it for a long time. Why can’t we just tell Elsevier that we no longer wish to publish with them?

Well, part of the answer is that we can. [...]

It occurs to me that it might help if there were a website somewhere, where mathematicians who have decided not to contribute in any way to Elsevier journals could sign their names electronically. [...] Is there anyone out there who feels like doing it?

Gowers avslutande vädjan besvarades inom nårga få dagar av (den för mig i övrigt obekante) Tyler Nelson, som sjösatte webbsidan http://thecostofknowledge.com/, och inom en vecka hade mer än 2000 forskare skrivit på. Själv anslöt jag mig först nu (bättre sent än aldrig!) som forskare nummer 9463.

Synen på vetenskaplig publicering och på Elsevier bland oss som anslutit oss till bojkotten varierar säkert avsevärt, men 34 av de tidiga namnen (inklusive Gowers och en rad andra förstklassiga matematiker) undertecknade tillsammans en bakgrundsteckning och avsiktsförklaring som gissningsvis flertalet av övriga deltagare instämmer någorlunda i.

Låt mig som avslutning säga några ord om hur jag själv ser på vetenskaplig publicering. Det fanns en tid för inte så hemskt länge sedan då papperstidskrifter spelade en viktig roll för vetenskaplig kommunikation. Som doktorand under tidigt 90-tal ägnade jag minst en timme eller två åt varje nytt nummer av Annals of Probability - ett förfarande som jag tror numera är ytterst ovanligt. Nu för tiden hittar vi gamla och nya vetenskapliga publikationer på nätet, längs vägar som vanligtvis är oberoende av exakt vilken tidskrift de är publicerade i.

Istället för att i första hand vara en distributionskanal för ny forskning är tidskrifternas främsta roll ett slags kvalitetsmärkning av forskningsartiklar (peer review fungerar långt ifrån perfekt, men genom att tidskriftspublicerade artiklar genomgått sådan granskning finns i alla fall något större skäl än annars att anta att det handlar om god forskning). Därmed försvinner det mesta av skälen till att tidskrifterna behöver ges ut i pappersform. Det räcker att de fungerar som ett slags ceritfierade elektroniska preprintarkiv. Ett sådant är avsevärt enklare att administrera än en papperstidskrift. Om vi bortser från det redaktionella arbete som vi forskare ändå gör oavsett om ett förlag är inblandat eller ej, behöver det inte vara särskilt mycket svårare än att sköta en blogg. Naturligtvis kan man vara ambitiösare än så. Som exempel på ett föredöme bland elektroniska gratistidskrifter vill jag gärna framhålla Electronic Journal of Probability.

Fotnot

1) Själv har jag under några år hört till dem som ägnat sig åt en halvhjärtad tyst bojkott. 2003 avböjde jag ett erbjudande om att ingå i redaktionen för en framstående men Elsevierkontrollerad sannolikhetsteoritidskrift. Någon total avhållsamhet från publicering i Elseviertidskrifter har jag inte upprätthållit, men efter 2006 har jag bara "syndat" en enda gång. Man kan fråga sig varför en forskare som inte gillar Elsevier överhuvudtaget skickar något enda manuskript till någon av deras tidskrifter. Svaret är att det inom de flesta forskningsområden - inklusive mitt eget huvudområde sannolikhetsteori - finns en informell hierarki av tidskrifter på olika prestigenivå, och för en ung forskare kan det få avgörande betydelse för karriären att man ur denna synvinkel valt "rätt" tidskrifter att publicera sig i. Jag tycker mig sedan ett antal år ha passerat det stadium där jag för egen del behöver bry mig om sådana överväganden, men när man skriver ihop med yngre medförfattare kommer saken i ett annat läge. Men som sagt, inget mer sådant kompromissande från min sida framöver!