Atlas Shrugged för dig som har bråttom

Ayn Rands författarskap intresserar mig (som tidigare meddelats) inte alls. Hennes Atlas Shrugged (på svenska Och världen skälvde) är en av de sämsta böcker jag läst.¹ Varför tar jag då upp den, gång efter annan, här på bloggen?

Skälet till att ämnet Ayn Rand är svårt att undvika helt och hållet är att hennes hängivna och inte så lilla beundrarskara inkluderar en och annan inflytelserik person högt upp i den politiska hierarkin.² Det gamla Centerparti som en del av oss minns med viss värme från Thorbjörn Fälldins tid lär inte bli sig likt igen så länge det leds av den Annie Lööf (född Johansson) som lyft fram Atlas Shrugged som en av sina tre favoritböcker vad gäller liberal ideologisk vägledning. Nu har Rands författarskap dessvärre aktualiserats än mer, sedan den amerikanske republikanske presidentkandidaten Mitt Romney tillkännagivit att han kandiderar tillsammans med Paul Ryan som vicepresidentkandidat. Ryan är hämtad ur det republikanska partiets yttersta högerflygel, och tillhör eller har i alla fall tillhört den märkliga Ayn Rand-kulten.

Betyder detta att den som vill förstå svensk och amerikansk politisk höger är tvungen att bita ihop och läsa den fruktansvärda tegelstenen Atlas Shrugged? Nej, misströsta inte! Den begåvade serietecknaren Liv Strömquist kommer till vår undsättning med sin briljanta 14-sidiga sammanfattning av Atlas Shrugged, publicerad i tidskriften Galago. Här bjuder Strömquist, snyggt och starkt komprimerat, på allt vi egentligen behöver veta om Rand och hennes politiska filosofi.

Fotnoter

1) Precis som förra gången behöver jag kvalificera mitt påstående om att ha läst boken. Det jag skrev då gäller fortfarande:

Jag har faktiskt inte läst hela boken, utan la ifrån mig den med en känsla av avsmak efter mellan 300 och 400 [av totalt närmare 1200 tättskrivna] sidor, men läsningen var så plågsam att det kändes som flera böcker. Rent litterärt är Aynd Rand måhända inte särskilt mycket sämre än Enid Blyton, men hon är absolut inte bättre, och vad som gör boken allra mest frånstötande är inte stilen utan det människoförakt som genomsyrar hennes plädering för avskaffande av skatter, välfärd och annan samhällelig barlast.

2) Attraktionskraften i Rands författarskap är svårbegriplig, men likväl är den ett faktum. Så här skriver den kosmopolitiske journalisten och författaren Raj Patel:

There are two novels that can transform a bookish 14-year-kid’s life: The Lord of the Rings and Atlas Shrugged. One is a childish daydream that can lead to an emotionally stunted, socially crippled adulthood in which large chunks of the day are spent inventing ways to make real life more like a fantasy novel. The other is a book about orcs.

Den centerpartistiska sjöfyllerifrämjarfalangen

Tala om trollen! Blott ett par dagar efter att jag ironiserat över Centerpartiets sjöfyllerifrämjarfalang slår de till igen, denna gång med en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Politiskt engagemang är viktigt. Utan det kan inte vårt demokratiska samhällsskick fungera. På viktiga frågor - flera av dem av ödeskaraktär - att engagera sig i råder ingen brist. Vi har frågan om hur vi bäst bekämpar det fruktansvärda kvinnoförtryck som världen över äger rum i Guds namn; vi har frågan om vem som skall ta hand om oss när vi blivit gamla och sjuka med en upp-och-nedvänd ålderspyramid i Sverige och resten av Europa; vi har frågor om hur vi åstadkommer en snabb och smidig omställning till fossilfria energisystem och om hur miljarder människor i tredje världen skall kunna lyfta sig ur fattigdom utan att vi utlöser en klimatkatastrof; vi har frågor om utanförskap och om hur samhället bäst utformas för att förhindra dödsbringande politisk extremism av Anders Behring Breiviks typ; vi har frågan om hur den psykotiska finansmarknaden eventuellt skall kunna tyglas; vi har den lite bortglömda frågan om det kärnvapenhot som ännu inte är avvärjt (men som kanske aktualiseras av att världens största kärnvapenarsenal riskerar att om mindre än två år hamna i händerna på en galen religiös extremist); vi har i anslutning till svältkatastrofen på Afrikas Horn såväl frågan om vad som akut skall göras som den om hur liknande framtida katastrofer kan förebyggas; vi har ett knippe svåra bioetiska frågor kring den långtgående modifiering av den mänskliga naturen på medicinsk och genetisk väg som vi ligger i startgroparna för att genomföra; och vi har en rad andra frågor av liknande dignitet.

Bland alla dessa frågor väljer det centerpartistiske landstingsrådet Gustav Andersson tillsammans med sin partikollega Karl Malmqvist att kämpa för rätten att i berusat tillstånd framföra stora motorbåtar. Vad ligger bakom denna prioritering, detta rent ut sagt bisarra val av fråga att kanalisera sin politiska energi och sitt samhällsengagemang i? Är herrar Andersson och Malmqvist åtminstone ytligt bekanta med några av de ovan uppräknade frågorna? Har de efter noggrant övervägande kommit fram till att sjöfylleri är viktigare? Eller handlar det om något slags förträngningsmekanism, och hur känns det i så fall att leva med så omfattande skygglappar? Är det måhända lite mysigt i Anderssons och Malmqvists förkrympta och förtorkade Bullerbyvärld, där inga större politiska frågor finns än den om rätten att ta sig en nubbe innan man styr ut över sjön? Se där några frågor jag gärna skulle vilja veta svaret på - både för att psykologin i sig kan vara intressant, och för att bättre förstå det svenska politiska landskapet.