Framträdanden i november

Nästa månad (november 2020) gör jag en hel del föredrags- och panelframträdanden, varav följande är öppna för allmänheten och i de flesta fall digitalt:

• Tisdagen den 3 november deltar jag på CHAIR Annual Workshop 2020 med ett kort-kort föredrag rubricerat AI ethics at Chalmers.
• På kvällen samma dag, tisdagen den 3 november, blir jag kl 19.00 intervjuad inom ramen för Göteborgs universitets seminarieserie Forskaren som aktivist.
• Tisdagen den 10 november kl 16.30 deltar jag i panelsamtalet Matematiken som styr våra liv, som en del av en annan seminarieserie i Göteborgs universitets regi, rubricerad Hur vet vi det? Forskare diskuterar.
• Torsdagen den 19 november kl 12.00-15.30 är det dags för ännu ett arrangemang av Göteborgs universitet: seminariet Forskaren som människa: om forskarens inre liv, vilket kretsar kring Stefan Svallfors bok The Inner World of Research: On Academic Labor. Stefan är huvudtalare, men jag är med i egenskap av forskare, människa och en av bokens protagonister. Mötet äger rum på Jonsereds herrgård och sänts inte digitalt, varför föranmälan krävs och antalet platser är begränsat. [Edit 2 nov: Pga nya coronarestriktioner är detta evenemang skjutet på framtiden.]
• Tisdagen den 24 november äger Institutet för Framtidsstudiers workshop Demokrati och värderingar i tider av kris rum inom ramen för de så kallade Internetdagarna, och jag framträder tillsammans med filosofen Orri Stefánsson i ett samtal rubricerat Matematisk modellering, statistik och riskhantering.
• Dagen efter, onsdagen den 25 november kl 10.00, bidrar jag till Institutet för Framtidsstudiers forskarsesminuarium med ett föredrag rubricerat Bayesian and non-Bayesian epistemic attitudes, with applications to the atomic bomb, artificial intelligence, covid-19 and existential risk.

Gästinlägg av Stefan Svallfors: BQ

Idag har jag nöjet att presentera ännu ett gästinlägg av sociologen Stefan Svallfors. Minnesgoda läsare kan påminna sig hans gripande text Universitetet - en förlorad kärlek som publicerades här på bloggen 2014. Denna gång rör det sig om en liten betraktelse som fått ligga till sig sedan Stefan författade den redan 2007, men som är i stort sett lika aktuell idag som då.¹ Varsågoda! /OH

* * *

BQ - ett nytt redskap för analys av forskningsansökningar

Stefan Svallfors

Så här i De Stora Ansökningarnas Tidevarv vill jag introducera ett nytt mått för att analysera forskningsansökningar eller andra texter av liknande karaktär: BQ (© Stefan Svallfors).

BQ står för "Bullshit Quota" och beräknas helt enkelt genom formeln

BQ = Σ_A/Σ_B

Storheterna Σ_A respektive Σ_B står här för antal förekomster i texten av ord i följande två grupper (på engelska eftersom det är lingua franca i sammanhanget).

A		B
Added value		Analyse
Cutting-edge		Data
Excellence		Explain
Frontier		Knowledge
Management		Measure
Path-breaking		Observe
Potential		Seminar
Synergy		Theory
Unique		Truth
Vision		Understand

Alla härledningar och sammansättningar av orden räknas, t ex "synergetic", "visionary" och "observation". Varje enskild förekomst räknas: den som använder ordet "unique" tio gånger i en ansökan får alltså samma värde som den som använder alla orden ur grupp A en gång. Av detta förstår man lätt att BQ kan anta såväl mycket stora som mycket små värden, varför någon form av logaritmerade värden torde vara att föredra i analyser. Vid värdet 1 inträder s k BBQ ("Balanced Bullshit Quota"), d v s strunt och substans väger exakt lika.

Med BQ som utgångspunkt kan man resa två hypoteser och en fråga:

H1: Ju större ansökan, desto högre BQ.

Lägst värde på BQ förväntas återfinnas i vanliga projekt- och programansökningar, där sökande är tvungen att omsorgsfullt berätta vad som ska göras, hur det ska göras och varför det är intressant. Riktigt högt torde BQ däremot bli i stora Center of Excellence-ansökningar av Linnétyp, där mer vidlyftiga visioner kan få luft under vingarna. Högst BQ kan vi förvänta oss i större EU-ansökningar, eftersom BQ och Euro-speak går som hand i handske (som i den eleganta sammansättningen "European added value").

H2: BQ uppvisar en stigande tendens över tid.

Denna hypotes är egentligen en direkt följd av H1: eftersom en större del av forskningsmedlen numer kanaliseras genom megalomani ska centrumsatsningar stiger, om H1 kan konfirmeras, BQ som en naturlig följd. Till detta kan man lägga en eventuell spridningseffekt: den som börjat prata strunt i stort gör det kanske sedan även i smått.

[Exkurs: gamla marxister kan här notera att vi alltså förväntar oss att BQ beter sig på rakt motsatt vis jämfört med profitkvoten.]

Fråga: Hur ser relationen mellan BQ och beviljandegrad ut?

På denna punkt vågar vi inte resa någon hypotes, därtill är forskningsläget alltför osäkert. Här måste forskningen ta en mer öppen och induktiv utgångspunkt. Skulle man ändå våga sig på en liten förväntning skulle det vara att vi finner en interaktionseffekt mellan BQ, anslagsstorlek och beviljandegrad. För små ansökningar, där de som bedömer och fattar beslut kan området, är sambandet negativt: ju högre BQ desto lägre "success rate". För stora ansökningar, där de som fattar de avgörande besluten inte riktigt begriper vad det handlar om, kan vi tvärtom förvänta oss ett positivt samband: ju högre BQ desto större framgång (detta gäller dock bara själva ansökningsskedet, inte slutresultatet).

Det enda som nu återstår är praktiska tillämpningar av BQ. Börja redan idag - med att analysera din egen senaste forskningsansökan! Rapportera in resultatet och eventuella anomalier till undertecknad. Den som vid årets slut² kan uppvisa den till forskningsråd faktiskt inlämnade ansökan med högst BQ vinner en gratis kurs i forskningsadministration, förlagd till Vetenskapsrådets eleganta lokaler i centrala Stockholm. Själv ger jag mig genast i kast med min idag (6 november 2007) inlämnade Linnéansökan.

* * *

Fotnoter

1) En central roll i Stefans text spelar som synes begreppet bullshit, och för den läsare som söker en närmare precisering och fördjupning av detta begrepp rekommenderar jag den amerikanske filosofen Harry Frankfurts essä On Bullshit.

2) Vi kan nog ganska säkert sluta oss till att Stefan, då han skrev texten, avsåg den 31 december 2007 som tävlingens deadline. Med tanke på föreliggande dröjsmål i publiceringen synes det dock rimligt att förlänga inlämningstiden till den 31 december 2016.

Stefan Svallfors' love letter - now in English!

Last year this blog featured a text by one of the foremost social scientists in Sweden today, Stefan Svallfors. The text takes the form of a "fictional" love letter to a university. He has now translated his letter into English, and offered to publish it here. Enjoy!

* * *

Dearest University - a love letter

Stefan Svallfors

(This is a completely fictional love letter from a completely fictional researcher to a completely fictional university. Any similarities with actually existing researchers and universities are unintended, even unavoidable.)

Dearest sweetest University,

We have to talk. Things haven’t been so good lately. It feels like you’re suffocating me and like we’re constantly frustrated with each other. Or maybe that we don’t trust each other.

When I think about it, it has been a long time since it felt really good. And yet we had something special, you and I. How did it happen, where did it disappear? When did we get on that downhill slope?

Oh I remember the first time, when I fell in love with you. Intoxication, and yet the feeling of deepest importance, of coherence. The feeling of coming home, finding what I had always searched for. You made me understand how it all fit together. And I was among equals, others who were like me. For the first time in my life included, supported.

The crystal sharpness of the late autumn air, when I stepped out from the library and darkness had already fallen, the feeling of clarity and space. Of meaning and belonging. How I loved you then.

But the mature love was in some ways even better. When we got to know each other, when I thought I saw exactly who you were – in all your shortcomings and failings as we all have – but still only loved you more. You were a little tedious from time to time, and had that need for control – as if you didn’t really trust my love for you. But you let me grow and I gave you all I had. We had a wonderful life together. I learned how to say “we” and mean “you and I”, and for me such things have never come easily.

When somebody asked me if perhaps they should try to hook up with a University I always said: of course. If this is who you are and what you want there is no better place in this world. Of course you should try. These days I’m not so sure how to answer. “Perhaps”, I would start in a lingering voice. If you think you can arrange things in thus and such a way. If you think you can stand this, and this. If not, go elsewhere. Search for someone else.

Surely I should have seen it coming. That nagging suspicion you had that I wasn’t doing everything I should. Although I gave you everything, more than anyone could have expected. I sometimes looked with amusement at the others, those who seemed to have a much cooler and shallower relationship to their University, as if they were just any employee with just any employer. But to me you were The University, and I wanted only you. But it was as if you didn’t really believe me, as if you always had to test how much I really cared. And nothing I did seemed to matter. All the millions in research grants I brought home, all the publications in my name and yours. Oh yes, you smiled and took it, but it was as if nothing was ever good enough.

I have to be frank. It isn’t me, it’s you.

I think a lot of it happened the way it did because you were after all a Public Authority. And a Public Authority is supposed to act in a certain way, which didn’t fit with who you really were. A Public Authority is supposed to keep a stiff upper lip, steer people, wait for and issue orders, force its will through. And every time you tried to be a Public Authority I distanced myself, didn’t do what you wanted, became troublesome and sarcastic. And you were hurt. But it was only because I wanted you to be all the beautiful things you could be that I became so difficult. I meant no harm.

It always became worse when you had been with the other Public Authorities. Those who thought they were real Public Authorities, while you didn’t really pass in their eyes. Bullies like the Government Offices and the National Audit Office, who made fun of you because you didn’t really know what your researchers were up to, and because we so often ignored your attempts to steer us. “But I stand for other values”, you tried, but it had a hollow ring to it and I could tell their sneers really got to you. Every time you came back from the other Public Authorities we had a fight. You wanted to boss me around more, as if to show the world that you were a real Public Authority. And I started to avoid you, became mean, chose new paths so that I didn’t have to see you so often. We yelled at each other, slammed doors, sulked, found our way back to each other. But every time it was as if something died in me.

And then it became even worse, when you began to listen to those self-styled relationship experts, the ones who called themselves “New Public Management”. I mean, didn’t you see their name as a warning sign? But they promised our lives together would be so much better if we only listened to their advice. I would have a better idea about what I was really supposed to do, and you would have a better sense of control over what I was really doing. Then we would evaluate it all and everything should be sooo good.

But of course it only became worse. I felt more and more frustrated and suffocated and you felt more and more suspicious with every report I sent. In the end it all became self-fulfilling: I started to go behind your back, make up things I hadn’t really done, keeping to myself, doing my own thing. After a while I almost never felt bad about it, or maybe just a little.

And I started to feel – and I cry a little when I write this – that you were ugly and disgusting. That everything that had attracted me in the beginning had disappeared. Even if I knew it was still there, deepest down, only hidden under all the “visionary documents” and “policies” and “development plans”. But the nasty truth was that you had begun to sicken me, you and all the jerks who just made life miserable for us. And since I had never really stopped loving you – as strange as it may sound – I was almost torn apart. We could have been so much for each other and now we are almost nothing.

Perhaps I should leave you. But it hurts too much to even think about it. Maybe I’m just scared – what I do with you is the only thing I can do. How could I live without you? And I know I have so much to give you, if you could just accept it.

But we can’t live like this anymore. We have to find some other way to be together. Where we can once again view each other with love and respect. Where we are not so suspicious any more. Where you can relax a little, and I can stop my constant sarcasms. I really want to try. Do you?

You will find me in the library café this afternoon, between three and four. Come by if you want to talk. But come only if you really think we can start all over. I can’t handle any more disappointments.

I Stefan Svallfors nya bok figurerar ni-kan-aldrig-gissa-vem

Jag vet ingen som skriver bättre om forskaren och dennes kamp med forskarsamhällets strukturer och med sina inre demoner än sociologen Stefan Svallfors. Sin gripande text Universitetet - en förlorad kärlek publicerade han som gästinlägg här på bloggen för ganska precis ett år sedan. I samma veva recenserade jag hans lilla bok Kunskapens människa från 2012, och framhöll hans betoning av att forskaren "också är en människa, och som sådan bärare av kroppsliga och sociala egenskaper och behov, något som emellertid totalt ignoreras av forskningspolitik och forskningsbyråkrati, med långtgående negativa konsekvenser". Sin undersökning av forskaren som människa och social varelse fortsätter han i uppföljaren Kreativitetens människa: Om konsten att ställa sig i hörnet och att vårda sina fiender, som nu finns på bokhandelsdiskarna. Här hittar han nya angelägna aspekter att behandla, men gör det med samma slags blandning av djuplodande intervjuer med forskarkollegor och självutlämnande självbiografiska observationer som tidigare. Jag finner uppföljaren om möjligt ännu bättre än den föregående boken. Värt att nämna rörande Kreativitetens människa är också Stefans pikanta val av ett av sina intervjuobjekt. Efter en redogörelse för ett samtal med Bo Rothstein, som säger sig vilja i en hypotetisk undersökning på den yttersta dagen "komma ut anständigt", i betydelsen att det inte skall ha funnits "saker han kände till och upprördes över men kring vilka han höll tyst", läser vi på s 73-75 följande:

Intressant nog har jag tidigare den dagen hört nästan samma sak om plikten att delta i debatten. Den som talar är Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers. På hans blogg "Häggström hävdar" (http://haggstrom.blogspot.se/) förs en inte sällan hårdför polemik med meningsmotståndare (i synnerhet mot dem som hävdar att klimathotet överdrivs) och publikationer recenseras med obarmhärtig rättframhet.

Eller som det heter i ett av hans blogginlägg: "(D)et händer att jag säger ifrån på skarpen, utan otydlighetsskapande lager av diplomatisk fetvadd, då jag ställs inför personer hos vilka dumheten parar sig med arrogansen, och då är det fullt förståeligt om de som hamnar i skottlinjen /…/ uppfattar mig som 'extremt otrevlig'" (http://haggstrom.blogspot.se/2014/10/om-trevnad.html). Jag ryser vid tanken på att någonsin komma i vägen för hans verbala projektiler, där dräpande och humoristiska formuleringar kombineras med knivskarpt tänkande. Hittills har jag inte bara klarat mig undan utan fått genomgående uppskattande kommentarer, men jag känner mig övertygad om att den dag Olle tycker att jag svamlar kommer jag verkligen att få veta detta. Utan diplomatisk fetvadd.

"Jag väljer alltid tydlighet framför diplomati", säger Olle till mig på sitt lågmält intensiva vis, "jag tycker överhuvudtaget att det är alldeles för mycket strategiskt tänkande i den offentliga debatten." Det är till stor skada menar han: om ingen säger vad de tycker utan vad de tror kommer att gå hem kommer ingen till slut att förstå vad debatterna går ut på och vad deltagarna egentligen tycker och vill. "Vi måste vara ärliga, inte strategiska", sammanfattar han det intellektuella ansvaret.

Och just ansvaret är något som vilar över allt han har att framföra: "Det jag har att säga är så viktigt", säger han utan att flacka med blicken när klimatfrågan kommer på tal, "att jag känner att jag har ett ansvar för att det blir sagt." Han citerar klimatforskaren James Hansen som inför frågan om han som forskare verkligen ska ge sig in i debatten på det sätt han gör menar att han inte vill att hans barnbarn en dag ska säga "morfar visste vartåt det barkade, men han sa ingenting."

För sina ståndpunkter i klimatfrågan har han fått utstå diverse påhopp av dem som menar att klimatförändringshotet överdrivits. Och Olle ger ofta svar på tal, inte sällan med en närmast brutal rättframhet. Till skillnad från Bo finner dock Olle sällan någon riktig glädje i polemiserandet för dess egen skull. Det fyller honom inte med energi, snarare ibland av en stor trötthet. Och det händer att han känner obehag, "men det får mig inte att backa".

Efter en stund tillstår han dock att...

Se till att skaffa Kreativitetens människa och läs den spännande fortsättningen där!

Gästinlägg av Stefan Svallfors: Universitetet - en förlorad kärlek

Som en uppföljning till gårdagens positiva recension av Stefan Svallfors bok Kunskapens människa har jag idag nöjet att bjuda på en pinfärsk text av samme författare - ett förtvivlat kärleksbrev till ett universitet. Vi är många som idag hyser liknande känslor för våra respektive lärosäten, men jag tvivlar på att det finns någon som lyckats bättre än Stefan med att sätta ord på dem. /OH

* * *

Universitetet - en förlorad kärlek

Stefan Svallfors

(Detta är ett helt och hållet fiktivt kärleksbrev från en helt och hållet fiktiv forskare till ett helt och hållet fiktivt universitet. Alla eventuella likheter med nu levande forskare och universitet är oavsedda, ja förmodligen oundvikliga.)

Käraste käraste Universitetet!

Vi måste prata. Det har inte känts så bra på sista tiden. Det känns som om du kväver mig och som om vi hela tiden är irriterade på varandra. Eller kanske inte litar på varandra.

När jag tänker efter är det ganska längesedan det varit riktigt bra. Ändå hade vi någonting särskilt, du och jag. Vart tog det vägen? När hamnade vi egentligen i utförsbacken? Hur gick det till?

Åh jag minns den där första tiden, den av rusig förälskelse. Känslan av djupaste innebörd, av sammanhang. Känslan av att ha kommit hem, hittat det jag letat efter så länge. Att jag fick redskap att förstå hur allt hänger ihop. Att jag var bland likar. För första gången i mitt liv omsluten, innefattad.

Den sena höstluftens skarpa kristallkänsla när jag steg ut från biblioteket och mörkret redan fallit, känslan av klarhet och rymd. Av mening och tillhörighet. Som jag älskade dig då.

Men den mogna kärleken var kanske på sätt och vis ännu bättre. När vi lärt känna varandra, när jag tyckte mig se precis vem du var, med alla dina fel och brister, och ändå bara älskade dig mer. Du var lite omständlig ibland, och hade ett visst kontrollbehov – som om du aldrig riktigt litade på min kärlek. Men du lät mig ändå växa och jag gav dig allt jag hade. Vi hade det fint tillsammans. Jag lärde mig att naturligt säga ”vi” och mena du och jag, och för mig har sådant aldrig kommit lätt.

När någon frågade om de kanske skulle försöka få ihop det med ett Universitet svarade jag alltid: självklart. Om det är det här du vill och kan finns inget bättre ställe i denna värld. Självklart ska du försöka.

Nuförtiden är jag inte lika säker på vad jag ska svara. Kanske, kommer det dröjande. Om du tror att ni kan ordna det på detta och detta viset. Om du tror du kan stå ut med det här och det här och det här. Annars inte. Sök då någon annan.

Visst borde jag sett tecknen tidigare. Den där gnagande misstänksamheten om att jag inte riktigt gjorde allt jag borde. Trots att jag gav dig allt, mycket mer än någon kunnat förvänta sig. Jag tittade ibland lite roat överseende på andra, de som tycktes ha ett mycket svalare förhållande till sina Universitet, som om de bara var vilka anställda som helst, på vilket ställe som helst. Men för mig var du Universitetet och jag ville bara dig. Men det var som om du inte riktigt trodde på mig, som om du ständigt måste kontrollera hur mycket jag egentligen brydde mig. Och ingenting jag gjorde verkade riktigt hjälpa. Alla forskningsmiljonerna jag släpade hem, alla publikationerna i ditt och mitt namn. Ja du log och tog emot men det var som om det aldrig riktigt dög.

Jag måste tala klarspråk. Det är inte jag, det är du.

Jag tror mycket av det berodde på detta att du är en Myndighet. Och en Myndighet förväntas vara på ett visst sätt. Som inte riktigt gick ihop med den du var innerst inne. En Myndighet ska brösta sig, styra och ställa, vänta på och utfärda order, tvinga sin vilja igenom. Och varje gång du försökte vara en Myndighet drog jag mig undan, gjorde inte som du ville, satte mig på tvären. Blev sarkastisk. Och du blev stött. Men det var ju bara för att jag ville att du skulle vara allt det fina du kunde vara som jag var så besvärlig. Jag ville inget illa.

Det blev alltid värre när du träffat de andra Myndigheterna. De som tyckte de var riktiga Myndigheter medan du inte riktigt dög i deras ögon. Stöddiga bråkstakar som Regeringskansliet och Riksrevisionsverket, som hånade dig för att du inte riktigt visste vad dina anställda höll på med, för att vi så ofta ignorerade alla dina försök att styra oss. ”Men jag står för andra värden”, försökte du, men det lät halvhjärtat och jag såg att deras hånskratt tärde på dig. Varje gång du kom hem från de andra Myndigheterna råkade vi i gräl. Du ville styra och ställa mer, som för att visa att du också var en riktig Myndighet. Och jag blev undvikande, elak, började gå omvägar för att slippa träffa dig. Vi bråkade, smällde i dörrar, surade, återfann varandra. Men för varje gång var det som om något dog i mig.

Och ännu värre blev det när du började lyssna på de där självutnämnda relationsexperterna, de där som kallade sig ”New Public Management.” Bara namnet borde ju varit en varningssignal. Men de lovade att vi skulle få det mycket bättre tillsammans om vi bara lyssnade på deras råd. Jag skulle veta lite bättre vad det var jag egentligen skulle göra och du skulle få lite bättre koll på vad jag egentligen höll på med. Sedan skulle vi utvärdera alltsammans och allt skulle bli så bra. Men det blev ju bara värre. Jag kände mig allt mer kvävd och irriterad och du blev allt mer misstänksam ju fler rapporter om vad jag gjorde som skickades. Till sist blev det hela självuppfyllande: jag började allt oftare gå bakom din rygg, hitta på saker jag inte alls gjort, hålla mig undan, ägna mig åt mitt. Efter ett tag hade jag nästan inte dåligt samvete längre, bara lite.

Och jag började tycka – och jag gråter lite när jag skriver det – att du var ful och motbjudande. Att allt det där jag attraherades så mycket av i början hade försvunnit. Trots att jag visste att det fanns kvar där, längst inne, bara dolt av alla ”visionsdokument” och ”policys” och ”utvecklingsplaner”. Men den hemska sanningen var att du börjat äckla mig, du och alla de där som bara förstörde för oss. Och eftersom jag ändå aldrig riktigt slutat älska dig – hur konstigt det än kan låta – slets jag nästan sönder. Vi kunde vara så mycket för varandra och nu är vi nästan inget. Jag borde kanske lämna dig. Men det gör så ont att tänka så. Kanske är jag bara rädd – det är ju det jag gör och kan med dig som är det enda jag kan. Hur skulle jag klara mig utan dig? Och jag vet att jag har så mycket att ge dig, om du bara kunde ta emot det.

Men så här kan vi inte ha det längre. Vi måste hitta något annat sätt att leva tillsammans. Där vi kan se på varandra med kärlek och respekt igen. Där vi inte är så misstänksamma längre. Där du kan släppa lite på ditt kontrollbehov och jag kan låta bli mina ständiga elakheter. Jag vill gärna försöka. Vill du?

Jag sitter i bibliotekscaféet i eftermiddag, mellan tre och fyra. Titta förbi om du vill prata. Men kom bara om du verkligen tror vi kan börja på nytt. Jag orkar inte med fler besvikelser.

Forskaren är människa, hävdar Stefan Svallfors

Jag har känt Stefan Svallfors, professor i sociologi, via sociala medier i något år eller så, och från början haft en påtaglig känsla av värdegemenskap och sympati. Denna förstärktes i mitt första möte IRL med Stefan för några veckor sedan, och ännu mer då jag nu läst hans lilla bok Kunskapens människa - om korppen, kollektivet och kunskapspolitiken från 2012, i vilken han framhåller att en forskare också är en människa, och som sådan bärare av kroppsliga och sociala egenskaper och behov, något som emellertid totalt ignoreras av forskningspolitik och forskningsbyråkrati, med långtgående negativa konsekvenser. Han tar stöd både i sina egna erfarenheter och i djuplodande intervjuer han gjort med ett litet antal forskarkollegor i olika ämnen. Jag känner igen mig och nickar instämmande nästan hela tiden inför hans personliga och självutlämnande beskrivningar av forskningens glädjeämnen och frustrationer, alltifrån den euforiska känslan när man - ensam eller i grupp - gjort vad som verkar vara ett intellektuellt genombrott och sammahangen faller på plats, via de demoner av sviktande självförtroende som drabbar en och mot vilka inga forskningsframgångar i världen verkar fungera som vaccin, till allt det elände som det forskningsbyråkratiska komplexet öser över en, som följande:

Umeå november 2007

"Hur definierar ni egentligen välfärd?" Kanslichefens fråga är riktad till mig. Jag får en sådan lust att be honom hålla tyst. Svarar istället så gott jag kan, trots att jag vet att han inte riktigt förstår vad jag pratar om.

Känner mig ensam och illa till mods, trots att rummet är nästan fullt. Framför mig en rad nollställda ansikten. Rektors bedömningsgrupp för den ansökan om forskningscentrum i välfärdsforskning som strax skall lämnas in. Ingen av dem har någon kunskap om mitt forskningsområde men några har ändå synpunkter. De har suttit här hela dagen och har sett den ena efter den andra av universitetets forskarstjärnor göra sina krumbukter på podiet. Kanske har de lika liten lust att vara här som jag har. Lusten att bara resa sig och gå är nästan oemotståndlig. Sitter kvar i någon slags blandning av pliktkänsla och rädsla att göra mig omöjlig.

Nu ritar den strategiska planeraren på sitt block. Här är vår ansökan, ritar han, men var är "mervärdet" och "visionen"? Det borde vi förstärka. Och hur ser egentligen vägen till de långsiktiga målen ut? Har vi gjort någon ordentlig SWOT-analys? Jag inser att han bara gör sitt jobb, men fylls ändå av aggression. Tycker inte om mig själv när jag försöker berätta hur vi tänkt. Borde inte vara här, längtar bort.

Veckorna innan har ägnats åt att krysta fram en stor ansökan om tioårigt forskningsanslag, att tillställa Vetenskapsrådet för Umeå universitets räkning. Åt försök att sy ihop saker med kollegor som tycker jag skall jobba med deras forskningsagenda istället för min egen. Tanken på att jobba ihop med dem under ett decennium fyller mig med vämjelse. Men jag spelar spelet, inser att ingen annan på min institution kan ro detta i land. Plikten besegrar lusten.

Några månader senare kommer beskedet. Inga pengar den här gången. Positiva utvärderingar, men vår ansökan faller precis under strecket. Tio minuters besvikelse, sedan en oändlig lättnad. Jag slipper. Och kanske är det över nu? (s 93-94)

Precis så är det. Förutom att det så klart inte är över. Den här sortens erbarmliga tillställningar kommer att fortsätta jaga både Stefan och mig tills vi är döda eller åtminstone pensionerade.

Den lätt återhållna vreden i ovanstående citat eskalerar mot nya nivåer i följande passage:

I takt med att universiteten i högre grad fåtts att tävla med varandra, och resurser allokerats till storskaliga "excellens-centra", har klassen av forskningsadministratörer vuxit i antal och betydelse. Lägg till detta EU-forskningsfinansieringen, vars extremt komplicerade ansökningsförfarande och uppföljningsrutiner gjort det nödvändigt för universiteten att skapa ytterligare nya forskningsadministrativa funktioner.

Dessa forskningsadministrativa positioner befolkas av personer som nu funnit nya sätt att trygga sin utkomst, utan att behöva utsätta sig för den ständiga prövning och de oupphörliga krav på originalitet som är forskarlivets lott. En del av dessa forskningssystemets parasiter har - kanske föga förvånande - fått för sig att det är de som bestämmer hur det ska vara och vart skåpet ska stå. Allt medan värddjuret - forskarna - tvingas till allt märkligare krumbukter.

Musiker påstår ju ibland att alla musikkritiker är misslyckade rockmusiker, att det är därför de skriver så elakt och nedlåtande. En dyster och elak tanke som emellanåt gjort sig påmind hos mig är att det är på samma sätt med en del forskningsadministratörer: misslyckade forskare, som går till sin dagliga gärning med en gansk mörk bild av hur forskningen fungerar om den lämnas i fred. Jag hoppas att jag har fel. (s 96-97)

Cirka tre fjärdedelar in i boken drabbas jag av ett tvivel. Stefans lägesbeskrivning är visserligen träffande, men har han verkligen något konstruktivt motsförslag på hur forskningssverige bör organsieras, och kan det vara så att han verkligen inte insett att i ett system där efterfrågan på forskningsmedel överstiger tillgången (ett förhållande som knappast kommer att, eller ens bör, ändras) så krävs prioriteringar, vilka med nödvändighet kommer att kännas plågsamma? Vidare läsning lugnar mig: Stefan har förstått även den saken, och han har en del konstruktiva förslag om bättre system för forskningsmedelsfördelning. Det är emellertid inte dessa förslag som är bokens behållning, utan hans insiktsfulla tankar kring ett antal psykologiska och sociala aspekter på vad det innebär att vara forskare, och kring de djupgående bristerna i det nuvarande systemet.

Kunskapens människa har, med sina 146 luftigt satta sidor, ett aptitligt format, och jag lockades att sträckläsa den på bara några timmar. Dess språk bär, den är full av klokskaper, och den lyckas vid ett eller ett par tillfällen sätta ord på något viktigt som jag själv tidigare bara haft en vag aning om men inte förmått formulera. Läs den!

Om demokrati och övervakning: därför skriver jag inte under uppropet

Mina Facebookvänner vet att jag i somras lyfte fram den amerikanske visselblåsaren och tidigare CIA-medarbetaren Edward Snowden som en hjälte, sedan han till tidningarna The Guardian och Washington Post läckt hemligstämplade dokument som visade att den amerikanska säkerhetsstjänsten NSA utan allmänhetens kännedom bedrev en mycket omfattande massövervakning av vanliga medborgare. Jag hade också kunnat tänka mig att skriva under på den nominering av Snowden till Nobels fredspris som Stefan Svallfors författade några veckor efter Snowdens avslöjande. Nomineringsbrevet är värt att citera i dess helhet:

Bästa kommittémedlemmar!

Jag föreslår att 2013 års fredspris tilldelas den amerikanske medborgaren Edward Snowden.

Edward Snowden har – i en hjältemodig insats till stor personlig kostnad – avslöjat förekomsten och omfattningen av den övervakning den amerikanska regeringen ägnar elektronisk kommunikation världen över. Genom att sätta ljus på detta övervakningsprogram – som bedrivs i strid med nationell lagstiftning och internationella överenskommelser – har Edward Snowden bidragit till att göra världen en liten smula bättre och säkrare.

Genom sin personliga insats har han också visat att enskilda medborgare kan stå upp för grundläggande fri- och rättigheter. Detta exempel är viktigt eftersom det allt sedan Nürnberg-rättegångarna 1945 stått klart att devisen ”jag lydde bara order” aldrig kan hävdas som ursäkt för handlingar som strider mot mänskliga fri- och rättigheter. Trots detta är det mycket ovanligt att enskilda samhällsmedborgare uppvisar den insikt om sitt personliga ansvar och det mod Edward Snowden visat i sitt avslöjande av det amerikanska övervakningsprogrammet. Även av denna anledning är han en synnerligen prisvärd kandidat.

Beslutet att tilldela 2013 års pris till Edward Snowden skulle – utöver att vara välmotiverat i sig självt – också bidra till att rädda Nobels fredspris från det vanrykte det ådrog sig genom det förhastade och illa genomtänkta beslutet att tilldela den amerikanske presidenten Barack Obama 2009 års pris. Det skulle visa att kommittén är beredd att stå upp till försvar för mänskliga fri- och rättigheter, även när ett sådant försvar ses med oblida ögon av världens dominerande militärmakt.

Med vänlig hälsning
Stefan Svallfors

Professor i sociologi vid Umeå universitet

Fast forward. Idag, på Nobeldagen den 10 december, ser vi att det inte blev något fredspris till Snowden. Men Snowdens insats sätter andra avtryck, ty vi ser också att förstasidan till Dagens Nyheters kulturdel pryds av en text rubricerad Ett upprop för demokrati i en digital tid - samtidigt publicerad i 25 andra tidningar inklusive The Guardian, Le Monde och Frankfurter Allgemeine Zeitung, och undertecknad av flera hundra kända författare inklusive namn som Margaret Atwood, Paul Auster, J.M. Coetzee, Günter Grass, Carsten Jensen, Ian McEwan, Arundhati Roy, Tomas Tranströmmer, Nigel Warburton, Kjell Westö, och listan barar fortsätter; trogna läsare vet att jag håller många av dessa namn mycket högt. Allmänheten inbjuds att ansluta sig till dessa undertecknare. I uppropet kan vi bl.a. läsa följande.

De senaste månaderna har massövervakningens omfattning blivit allmänt känd. Med några få mus-klick kan staten få tillgång till din mobilenhet och dina mejl, dina sociala nätverk och sökningar på internet. Den kan följa dina politiska uppfattningar och aktiviteter och i samarbete med nätföretagen samla och spara dina uppgifter, vilket gör att den kan förutspå din konsumtion och ditt beteende.

Individens okränkbara integritet är demokratins grundsten. Människans integritet sträcker sig bortom den fysiska kroppen. I sina tankar, privata miljöer och kommunikationer har alla människor rätt att få förbli obevakade och oantastade.

Denna grundläggande mänskliga rättighet har förkastats och urholkats genom staters och företags missbruk av tekniska framsteg i massövervakande syften.

En bevakad person är inte längre fri; ett övervakat samhälle är inte längre en demokrati. För att behålla någon giltighet, måste våra demokratiska rättigheter gälla i såväl det virtuella som det verkliga rummet.

[...]

Massövervakning behandlar varje medborgare som potentiellt misstänkt. Den stjälper över ända en av våra historiska triumfer, nämligen antagandet att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats.

[...]

VI KRÄVER RÄTTEN för alla människor, som demokratiska medborgare, att avgöra i vilken utsträckning deras personliga uppgifter får samlas in, lagras och användas, och av vem; att få information om var deras uppgifter lagras och hur de används; att kunna få deras uppgifter raderade om de har samlats in och lagrats illegalt.

Själv väljer jag att inte underteckna uppropet.

Har jag alltså ändrat mig sedan i somras?

Svar nej. Jag anser fortfarande att det är fel av NSA att bedriva sina gigantiska massövervakningsprogram utan folkets informerade samtycke, och jag anser fortfarande att Snowden gjorde en viktig insats som avslöjade deras förehavanden. I en demokrati går det inte an att staten systematiskt för sina medborgare bakom ljuset.

Kvalificeringen "utan folkets informerade samtycke" är för mig avgörande här. Jag är nämligen inte alls säker på att vi idag och i framtiden kan avvara massövervakning, men om den behövs så behöver den i så fall sanktioneras demokratiskt. Jag fruktar att uppropet i DN och de andra tidningarna går för långt då de dömer ut inte bara den massövervakning som saknar demokratisk förankring, utan all massövervakning.

Massövervakningen innebär givetvis en inskränkning i individens frihet och integritet, men jag håller för möjligt eller rentav troligt att vi behöver acceptera en sådan inskränkning för att värja oss mot det eskalerande hot som terrorismen utgör. Att hotet eskalerar beror inte i första hand på att terroristerna skulle bli fler eller ondare. Nej, skälet står att finna i den accelererande teknikutvecklingen, som riskerar att radikalt öka terroristernas förstörelsekapacitet. Betänk 9/11-dåden och de ofantliga negativa konsekvenser dessa fick för världens säkerhetsläge. Betänk sedan den tusenfalt större direkta förödelse - såväl materiellt som räknat i människoliv - som dåden kunnat få om terroristerna hade haft tillgång till kärnvapen. Vi kan skatta oss lyckliga att den första massförstörelseteknologi vi tillägnat oss haft den lite udda egenskapen (jämfört med många andra teknologier) att den ännu snart 70 år efter att den infördes har kunnat bevaras som ett litet antal staters exklusiva egendom. Vi kan inte räkna med att ha samma tur nästa gång. Särskilt farlig förefaller den biotekniska utveckling som gör det allt lättare för enskilda aktörer att framställa biologiska massförstörelsevapen - eventuellt med en förstörelsekapacitet i termer av människoliv som vida överstiger några enstaka kärnvapen.

Jag har helt enkelt inte den kunskap som krävs för att konstatera att vi (samhället, den globala civilisationen) i detta perspektiv kan överleva utan en omfattande massövervakning - och utan den kunskapen känns det inte rimligt att underteckna uppropet. Och uppriktigt sagt tror jag inte att Atwood, Auster, Coetzee och de övriga heller har den kunskapen.