Ulf Danielsson och Max Tegmark bjuder på stor show

Vilken show! Den 12 december förra året satte sig två av de starkast lysande stjärnorna bland svenska vetenskapsmän, fysikerna Ulf Danielsson och Max Tegmark, ned inför publiken på Cirkus i Stockholm för att diskutera kosmologi, strängteori, medvetendets plats i universum, och framför allt relationen mellan matematik och fysik. Och nu finns den knappt 40 minuter långa videoupptagningen av deras samtal tillgänglig på UR Samtiden. Jag rekommenderar den å det varmaste.

De är överens om mycket, men inte om allt, och det är meningsmotsättningarna som driver samtalet framåt. Just i frågan om relationen mellan matematik och fysik kommer deras divergerande ståndpunkter fram allra tydligast. Är det matematiken som är det verkligt fundamentala i vår värld (Max ståndpunkt), eller är matematiken blott människans ofullkomliga försök till beskrivning av världens beskaffenhet (Ulfs)? Jag vet såklart inte vem av dem som kommer sanningen närmast, även om jag måste erkänna att jag har en starkare intuitiv dragning till den platonska syn på matematiken som Max ger uttryck för, jämfört med Ulfs syn på matematiken som något slags evolutionärt uppkommen abrovink. Men båda bidrar i lika hög grad till en sevärd föreställning, vars kombination av lättilgänglighet och intellektuell höjd är remarkabel.

Om universum inte fanns

Hur vore det om universum inte fanns? För mig öppnar tanken en fasansfull avgrund, men den danske matematikern, konstnären, poeten och mångsysslaren Piet Hein (1905-1996) tog det hela lite coolare i sin Nothing is indispensable: Grook to warn the universe against megalomania.

The universe may
be as great as they say.
But it wouldn't be missed
if it didn't exist.

Ett välkommet nytillskott i det svenska bloggutbudet

Uppsalafysikern Ulf Danielsson har startat en blogg, där han frikostigt och i samma läsarvänliga stil som vi lärt oss att känna igen från hans böcker delar med sig av sina kunskaper inom fysik, astronomi och angränsande områden. Jag rekommenderar den varmt!

Sina båda första bloggposter skrev Ulf i mitten av juli i samband med rymdfarkosten New Horizons passage av Pluto och bilderna därifrån. Bilder på himlakroppar i vårt solsystem är ett ämne han också återkom till några veckor senare, då NASA hade offentliggjort sina underbara bilder av jorden och månen tagna från Lagrangepunkten L1; se bilden nedan. Därutöver har Ulf i seprata bloggposter hunnit behandla ämnen som Gud och multiversum, Obamas senaste klimatutspel, artificiell intelligens,¹ relativitetsteori och Stephen Hawkings nära förestående besök i Stockholm. Sin nyfunna(?) talang för att formulera fyndiga klickbeten visar han med bloggposten Universums död och universitetens ansvar, som visserligen är utmärkt intressant men som inte alls tar upp frågan om universitetens ansvar för att rädda universum från att dö.

Fotnot

1) Här tar Ulf avstamp i samma aktuella Forskning och Framsteg-artikel som jag själv skrev om häromdagen, men redovisar en syn på artificiell intelligens som avviker en del från min. Det får bli ett rejält test på den argumentativa kraften i min kommande bok Here Be Dragons om denna kan rubba hans uppfattning en smula - hursomhelst är jag smickrad över att han skriver att han "ser mycket fram emot att läsa den".

Snart dags för 2015 års Vetenskapsfestival

Ett säkert vårtecken är att Vetenskapsfestivalen i Göteborg närmar sig. I år äger den rum 15-19 april, och har temat liv och död. Som vanligt (se t.ex. vad jag gjorde 2013 och 2014) finns jag med på ett hörn eller två - i år är det följande två programpunkter jag medverkar i. En och annan läsare kanske höjer ett ögonbryn över min medverkan i den första av dessa (arrangerad av ett religiöst samfund som jag utträdde ur redan som högljutt ateistisk tonåring), medan den andra inte ger lika stor anledning till förvåning.

• Inom ramen för en serie föredrag och samtal anordnade av Svenska kyrkan talar jag lördagen den 18 april klockan 12:00 över ämnet Om människans plats i universum. Lokal är Kjell Härnqvistsalen, Hus A, Pedagogen (vid Grönsakstorget).
• Söndagen den 19 april klockan 11:00-17:55 på Stadsbiblioteket (vid Götaplatsen) anordnar Institutionen för data- och informationsteknik på Chalmers en serie föreläsningar under rubriken Liv, död... och datorer. Som utgångspunkt tas Alan Turings banbrytande insatser kring mitten av 1900-talet:
  Alan Turing är den moderna datavetenskapens odiskutable fader. Under sitt tragiskt korta liv lade han de logiska och matematiska grunderna till datavetenskap och byggde själv en av världens första datorer. Han knäckte Enigma, tyskarnas koder under andra världskriget med datorer. Han var en föregångare både inom artificiell intelligens och i användningen av datorer för biologi. I denna serie föreläsningar, demonstrationer och diskussioner utforskar vi Turings idéer och deras inverkan på våra liv idag.
  Min egen insats i detta program blir då jag, klockan 16:15-16:45, samtalar med datalogen Dag Wedelin över ämnet Datorer som dödar - farorna med artificiell superintelligens.

Som en liten bonus kan jag också nämna att min egen institution som vanligt bjuder på en kväll i matematikens tecken, torsdagen den 16 april klockan 18:00-21:00 i sal Euler på Chalmers (Campus Johanneberg, adress Skeppsgränd 3). Just i år är jag inte med på denna programpunkt, men Vilhelm Verendel kommer att inleda kvällen med att, under rubriken En statistisk modell av liv och död i universum, berätta om en studie han och jag gjort gemensamt.

Parallella universa enligt Tegmark

Teorier om parallella universa handlar om att vårt synliga universum inte är allt som finns. Vårt universum är kanske blott ett bland många i ett väldigt mycket större multiversum. Det finns multiversumteorier av många olika slag, och den svenskfödde MIT-kosmologen Max Tegmark delar i sin aktuella bok Our Mathematical Universe in dem i fyra nivåer. Nivå I går ut på att det fysiska rummet och förekomsten av materia sträcker långt bortom det synliga universum. I Nivå II är rummet separerat på ett sådant sätt att de fundamentala naturkonstanterna antar olika värden i olika delar (något som i kombination med så kallade observationsselektionseffekter kan tänkas besvara det notoriska finjusteringsproblemet). Nivå III är Hugh Everetts många världar-tolkning av kvantmekaniken. Dessa tre nivåer av multiversumteorier har vunnit relativt stor spridning och acceptans (om än långt ifrån någon konsensus) bland kosmologer och fysiker. Annat är det med Nivå IV, som är Tegmarks egen teori om ett matematiskt baserat multiversum, där varje matematisk struktur existerar som ett eget universum parallellt med alla andra. I sitt förfäktande av denna teori, som likställer fysisk existens med matematisk, stöter han på rejält motstånd från sina forskarkollegor. Två uppmärksammade reaktioner på Our Mathematical Universe exemplifierar detta - en bloggpost av Peter Woit och en recension i New York Times av Edward Frenkel. Båda är starkt kritiska, och Woit går klart över gränsen till det nedlåtande.¹ Det som retar upp både Woit och Frenkel är att Tegmark går så långt i sina spekulationer att han enligt deras mening hamnar utanför vad som kan kallas naturvetenskap. Istället hamnar han i något som snarare är att betrakta som filosofi, vilket (om jag nu får tillåta mig att tolka Woit och Frenkel en smula fritt) tydligen är dåligt.

Själv är jag mycket positiv till Tegmarks bok.² Jag håller med Woit och Frenkel om att han går långt i sina spekulationer - så långt att han nog får anses ha överträtt gränsen mellan naturvetenskap och filosofi. Jag anser dock inte att det nödvändigtvis ligger något fel i detta, så länge man är tydlig över vad som är vad. Tegmark är föredömligt tydlig med vad som är mainstreamvetenskap (som hans utförliga och mycket intressanta redogörelse för den moderna kosmologins framväxt och var den står idag), vad som är något mindre etablerat, och vad som är hans egna tämligen sjövilda spekulationer. Och jag anser att frågan om universums (eller multiversums) fundamentala beskaffenhet är intressant och viktig, och finner det troligt att vi inte kan hitta fram till sanningen om detta med mindre än att en och annan forskare på Tegmarks vis tar sig friheten att söka sig långt utanför den etablerade boxen. Jag finner det en smula inskränkt att kräva att de spekulationer dessa pionjärer därvid levererar redan från början uppfyller alla gängse vetenskaplighetskrav om poppersk falsifierbarhet och liknande (Tegmark argumeterar för sina Nivå IV-teoriers falsifierbarhet, men övertygar inte riktigt på denna punkt). Sådant kan (förhoppningsvis) mejslas fram över tid.

Tegmarks idé om att varje matematisk struktur också har en fysisk existens i form av ett parallellt universum är inte alldeles lätt att ta till sig, och jag kan inte påstå att jag tillräckligt väl begriper vad den innebär för att jag skall kunna svara på om jag tror på den eller inte. Jag vill dock berätta om hur jag för någon månad sedan, under några nästan euforiska ögonblick, fick en stark förnimmelse av att idén är både begriplig och sann, snudd på självklar. Jag åt lunch med min snillrike ( och här på bloggen välkände) Chalmerskollega Johan Wästlund, och följande samtal utspelade sig. Min aha-upplevelse grundade sig troligen inte bara i själva samtalet, utan också i att jag hade i sammanhanget precis rätt uppsättning förkunskaper och förutfattade meningar. Därför är det troligt att flertalet läsare inte kommer att dela min aha-känsla, men inför möjligheten att en och annan faktiskt kanske gör det vill jag ändå återge samtalet:³

JW: Du vet där där besvärliga frågan om varför det finns någonting, istället för ingenting...?

OH: Ja...?

JW: Tänk dig situationen att ingenting finns, inte ens vakuum, inte ens tid och rum.

OH: Jag känner alltid ett visst obehag, lite som att befinna sig i fritt fall, inför den tanken. Men OK, jag tänker mig att ingenting finns.

JW: Bra. Är det i den situationen ändå sant att det finns oändligt många primtal?

OH: Hmm... jag brukar ju tänka mig att matematiska sanningar är oberoende av vad som existerar fysiskt, men den situation du beskriver är så extrem att jag blir lite osäker.

JW: Men vi vet ju båda att det finns oändligt många primtal, och att detta faktum knappast kan bero på hur vårt fysiska universum är beskaffat. Säg ja!

OH: OK... ja.

JW: Bra. Men om vi accepterar att primtalen existerar även i ett totalt tomt universum, då måste väl rimligtvis detsamma gälla även för Conway's Game of Life, med alla dess gliders, kanoner och självreproducerande strukturer?

OH: Javisst, självklart! Det vore ju helt orimligt att dra en gräns någonstans mellan primtalen och Game of Life för vad som existerar.

JW: Bra. Men om Conway's Game of Life existerar, då måste väl av samma skäl även vi existera?

OH: Hm... ja! Visst är det så! Naturligtvis är det så!

Fotnoter

1) Som trogna läsare av denna blogg säkert anat så tycker jag inte att det är fel att ta till en lätt nedlåtande ton när man tycker att något är riktigt riktigt dåligt. Men jag blir lite förbryllad när jag jämför Woits bloggpost med hans recension i Wall Street Journal, där tonläget är närmast respektfullt. Det är uppenbart att Woit brister i uppriktighet i minst en av dessa texter.

2) Så positiv är jag att jag med varm entusiasm är beredd att rekommendera boken för t.ex. en ung student som går och grubblar över om en forskarkarriär är rätt sak för henne att satsa på. Tegmarks har en smittande hänförelse för vetenskapen, boken är lättläst, och han väver in självbiografiska små episoder som ger framställningen extra liv (men som i hans ogenerösa meningsmotståndares ögon tycks framstå som ännu ett irritationsmonent).

3) Jag citerar fritt ur minnet. Johan är välkommen att korrigera mig om han finner att jag avvikit på något väsentligt vis från vad som faktiskt sades.

Varför finns någonting, snarare än ingenting?

Tänk om vi människor inte fanns, eller om det inte fanns några medvetna varelser överhuvudtaget. Ett sådant universum med alla dess stjärnor och planeter framstår som obegripligt ödsligt. Men tänk om inte heller stjärnor och planeter fanns, och inga galaxer, inga meteoriter, ingen materia överhuvudtaget. Bara tomma intet - vakuum. Hisnande och skräckinjagande. Men tänk om det inte ens fanns vakuum, eller tid och rum, eller ens några naturlagar. Nu börjar svindeln kännas i magen. Tankeexperimentet är infernaliskt svårt att hålla fast vid, och tanken vill gärna glida över i att det ändå finns något längre bort, "någon annan stans".

Varför finns någonting, snarare än ingenting? Jag vet inte exakt hur gammal jag var när jag ställde mig frågan första gången - kanske tio eller tolv, och jag har sedan dess återkommit till den då och då. Den hisnande och skrämmande känslan var i alla fall densamma då som nu, och jag kan inte berömma mig om att ha gjort några som helst framsteg på väg mot ett svar. Gissningvis har människor i alla tider ställt sig samma fråga, och gissningsvis har de drabbats av samma svindelkänsla. Frågan förefaller tidlös och evig.

Tidlösheten till trots har frågan de senaste månaderna plötsligt flammat upp och blivit föremål för upphettad offentlig debatt. I vintras publicerades kosmologen Lawrence Krauss bok A Universe from Nothing: Why There is Something Rather Than Nothing. Den 23 mars i år recenserade vetenskapsfilosofen David Albert i kritiska ordalag boken i The New York Times. Krauss tog illa upp, och slog tillbaka mot Albert i en intervju i The Atlantic där han två gånger(!) kallar Albert "moronic", och till råga på allt dömer ut filosofi som en meningslös sysselsättning, och vetenskapsfilosofi som meningslösast av allt ("Philosophy is a field that, unfortunately, reminds me of that old Woody Allen joke, 'those that can't do, teach, and those that can't teach, teach gym.' And the worst part of philosophy is the philosophy of science; the only people, as far as I can tell, that read work by philosophers of science are other philosophers of science."). Och sedan har det rullat på, med läsvärda bloggkommentarer av bl.a. Massimo Pigliucci och Sean Carroll, samt en senare reflektion av Lawrence Krauss där han gör en ansats att gjuta en smula olja på vågorna och backar från sina mest svepande formuleringar om filosofer.

Vad handlar då debatten om? Carroll ger en koncis och balanserad "executive summary":

Very roughly, there are two different kinds of questions lurking around the issue of "Why is there something rather than nothing?" One question is, within some framework of physical laws that is flexible enough to allow for the possible existence of either "stuff" or "no stuff" (where "stuff" might include space and time itself), why does the actual manifestation of reality seem to feature all this stuff? The other is, why do we have this particular framework of physical law, or even something called "physical law" at all? Lawrence [Krauss] (again, roughly) addresses the first question, and David [Albert] cares about the second, and both sides expend a lot of energy insisting that their question is the "right" one rather than just admitting they are different questions.

Låt oss kalla Krauss fråga den fysikaliska, och Alberts fråga den filosofiska. Vilken av dem som är den mer intressanta får väl sägas vara en fråga om tycke och smak, men det är helt klart den filosofiska frågan som regelbundet hemsökt mig (liksom många andra, kanske rentav de flesta, filosofiskt lagda människor) allt sedan barndomen.

Att materia, och till och med rumtiden, kan uppstå ur "intet" som en följd av kvantfältteoretiska lagar, är höggradigt spännande och intressant. Dock bidrar denna insikt mycket lite eller inte alls till att mildra den filosofiska frågeställningens existentiella avgrundsdjup. Som Albert uttrycker saken i sin recension:

Where, for starters, are the laws of quantum mechanics themselves supposed to have come from? Krauss is more or less upfront, as it turns out, about not having a clue about that. He acknowledges (albeit in a parenthesis, and just a few pages before the end of the book) that every­thing he has been talking about simply takes the basic principles of quantum mechanics for granted. "I have no idea if this notion can be usefully dispensed with," he writes, "or at least I don’t know of any productive work in this regard." And what if he did know of some productive work in that regard? What if he were in a position to announce, for instance, that the truth of the quantum-mechanical laws can be traced back to the fact that the world has some other, deeper property X? Wouldn’t we still be in a position to ask why X rather than Y? And is there a last such question? Is there some point at which the possibility of asking any further such questions somehow definitively comes to an end? How would that work? What would that be like?

Här framgår tydligt att såväl Albert som Krauss är klara över att de båda frågeställningarna är olika.¹ Men vad kommer då det hårda tonläget ifrån? Jag kan inte finna annat än att skulden står att finna hos Krauss. Alberts recension är visserligen en smula elak, men helt inom ramarna för gängse konventioner om hur den kritik som är en oundgänglig del av det akademiska och intellektuella samtalet bör framföras. Krauss svar i The Atlantic är något helt annat: här far han ut i otidligheter som inte har någon motsvarighet i Alberts recension och som knappast hör hemma i civiliserad diskussion.

Tillåt mig att leka amatörpsykolog och spekulera lite över orsakerna till Krauss häftiga reaktion. Jag tror att dessa står att finna i att han är (åtminstone delvis) medveten om att han spelar ett dubbelspel. Samtidigt som han i vissa av sina yttranden tydligt erkänner distinktionen mellan den fysikaliska och den filosofiska frågeställningen, kan han knappast vara helt omedveten om att hans boks undertitel - "Why There is Something Rather than Nothing" - är ämnad att locka horder av läsare som hoppas hitta ett svar på den filosofiska frågeställningen.² Saken förvärras ytterligare av förljande passage i Richard Dawkins efterord i boken:

Even the last remaining trump card of the theologian, "Why is there something rather than nothing?," shrivels up before your eyes as you read these pages. If "On the Origin of Species" was biology’s deadliest blow to super­naturalism, we may come to see "A Universe From Nothing" as the equivalent from cosmology. The title means exactly what it says. And what it says is ­devastating.

Stora ord av Dawkins, och höggradigt ogrundade. Man får ett bestämt intryck av att Dawkins inte begripit skillnaden mellan den fysikaliska frågeställningen och den filosofiska. Här borde Krauss haft omdöme nog att avvisa Dawkins bidrag. Men han blev förstås smickrad, samtidigt som det väl hade varit genant att förklara för Dawkins att hans vänliga ord i själva verket är opublicerbart trams.³

Fotnoter

1) Krauss följande formulering av distinktionen, hämtad ur The Atlantic-intervjun är välfunnen: "I don't ever claim to resolve that infinite regress of why-why-why-why-why; as far as I'm concerned it's turtles all the way down."

2) En iögonfallande illustration till hans dubbla förhållningssätt är hur han i The Atlantic-intervjun dels tillåter sig att docera om att "If you're writing for the public, the one thing you can't do is overstate your claim, because people are going to believe you. They see I'm a physicist and so if I say that protons are little pink elephants, people might believe me. And so I try to be very careful and responsible", samtidigt som han i en annan passage i samma intervju, då han blir en smula pressad om något han påstått, faller tillbaka på "Well, yeah, I mean, look I was being provocative, as I tend to do every now and then in order to get people's attention.".

3) Krauss agerande här är i viss mån förståeligt (men likväl klandervärt). Hur hade jag själv reagerat om, låt oss säga, jag skickat ett utkast av Riktig vetenskap och dåliga imitationer till Dawkins i hopp om ett efterord, och om han, mot all förmodan, tackat ja till uppdraget och utnämnt mig till vår tids Bertrand Russell, eller hävdat att jag gjort de viktigaste matematiska framstegen sedan differentialkalkylens införande, eller något liknande absurt? Förhoppningsvis hade jag avvisat honom, men säker kan jag inte vara så länge jag inte råkat ut för situationen ifråga.

Matematiska bisarrerier av tredje graden

I en av mina senaste bloggposter riktade jag skarp kritik mot Elsevier, som är det största förlaget inom vetenskaplig tidskriftspublicering. Samtidigt motiverade jag min anslutning till den allt populärare bojkotten av samma förlag.

Men tänk om det finns goda motargument mot bojkotten? Kan det t.ex. vara så att vetenskapssamhället är beroende av Elsevier och liknande stora förlag såsom garanter för kvalitet i den vetenskapliga publiceringsprocessen? Kan man tänka sig att Elseviers namn utgör ett slags kvalitetsstämpel, och att det finns anledning att fästa större tillit till Elseviertidskrifter än till tidskrifter som ges ut av mindre förlag eller i någons källare?

Jag ämnar här presentera att stycke anekdotisk evidens för att Elsevier inte fungerar som någon säker garant för att en tidskrift tillämpar ett fungerande peer review-granskningsförfarande. Får jag be läsaren slå upp artikeln A computer application in mathematics av Muthusamy Sivasubramanian och S Kalimuthu¹, i Elseviertidskriften Computers & Mathematics with Applications 2010? Den som avskräcks av Elseviers betalvägg kan alternativt prova den här länken. Artikelns abstract lyder som följer:

In this study, a computer application was used to solve a mathematical problem.

Föredömligt kort, om än inte särskilt informativt som tillägg till uppsatsens titel (eller ens till tidskriftens namn). Även själva artikeln är påfallande kort och icke-informativ. Den består av de tre avsnitten Introduction, Preliminary result och Conclusion, varav ingen av dem upptar ens tio rader. Alltsammans är osammanhängande och så till den grad tramsigt att det knappt ens skulle platsa i manuset till The Big Bang Theory. Förutom i titel och abstract omnämns datorer eller datormetoder i exakt en mening, nämligen "Computer magnification is a Universal computer phenomenon". Denna mening inleder det avslutande stycket, där vi också får reda på vilket problem författarna anser sig ha löst, nämligen frågan om huruvida Euklides parallellaxiom följer av de övriga axiom som ligger till grund för Euklidisk geometri.² Här är stycket i dess helhet:

Computer magnification is a Universal computer phenomenon. This technique is applied in physics, astronomy, biology, medicine, architecture, particle physics, genetics, microbiology and in chemistry. Without magnification, deep studies and research are impossible. For the first time in the history of mathematics, the authors applied magnification technology and obtained a solution for a nearly 4300 year old parallel postulate problem. In brief an impossible proposition was proved as possible. This is a problematic problem. Further studies will give birth to a new branch of mathematical science.³

En tidskrift som publicerar sådant trams kan omöjligt ha ett fungerande peer review-granskaningsförfarande. Till tidskriftens och Elseviers försvar skall dock sägas att artikeln återtagits, med följande meddelande:⁴

This article has been retracted at the request of the Publisher, as the article contains no scientific content and was accepted because of an administrative error. Apologies are offered to readers of the journal that this was not detected during the submission process.

Skall vi acceptera detta som ett olycksfall i arbetet? Jag ser en rad problem med en sådan överseende attityd. För det första borde det räcka med cirka 30 sekunders titt på uppsatsen för att redaktören skall inse att den kan avföras från vidare behandling. För det andra pekar fallet på en förskräckande brist på backupkontroller i det redaktionella och administrativa arbetet. För det tredje är detta inte enda gången som denne Sivasubramanian får sina matematiska bisarrerier accepterade för publicering i en Elseviertidskrift! I Applied Mathematics Letters publicerades 2010 hans alster New parallell theory, med ytterligare knasbollerier om parallellaxiomet.⁵ Denna artikel är aningen längre än A computer application in mathematics, men precis lika knäpp, och är även den numera återtagen. Här är det avslutande stycket:

Gödel’s incompleteness theorems put an upper limit to scientists in knowing the ultimate reality of the nature. The theorems express and explain that mathematics cannot solve everything. The problems will remain and remain for ever. Taking this logical fact into account both possible and impossible dominate mathematics. The one side of the coin states that a particular statement is valid but the other side demands and deduces that the same statement is invalid. This is a peculiar truth. Both science and spirituality came from space. Science is based on equations and experiments whereas spirituality relies on beliefs. The spirituality promises that everything in this universe was created in pairs but in opposites. For example, origin and end, man and women, light and dark, day and night, sorrow and pleasure, loss and gain, God and devil, ugly and beauty, good and bad and so on. Similarly, possible and impossible are consistent in mathematics.

Nu skall sägas att det inte bara är i Elseviertidskrifter som Sivasubramanian och Kalimuthu lyckats publicera sina besynnerliga alster. Den som söker med hjälp av Google Scholar skall raskt finna att de lyckats publicera uppåt ett tiotal artiklar med samma revolutionerande budskap om parallellaxiomet, mest i för mig okända tidskrifter som Indian Journal of Science and Technology.

Ej heller är deras "forskningsintresse" begränsad till matematiken. Se t.ex. deras artikel An easy experiment for dark matter i 2009 års volym av en tidskrift med det totalt skamlösa namnet Nature and Science. Kärnan i detta deras bidrag till experimentell kosmologi lyder som följer:

Choose a convenient dark room whose roof is made up of tiles. Make an artificial hole by slightly rearranging a tile. If this dark room is facing north, the convenient time for doing this experiment is between 8.00 am to 9.00 am or 4.00 pm to 5.00 pm. during sun light. This test mainly depends on climatic conditions. Particularly the sun should be visible and bright to the naked eye. Choose an ideal time and lock the doors and windows of the above mentioned room. While the sun’s light rays moves from top to bottom in the dark room, along the light path countless number of very tiny particles can be easily seen. For this viewing, no sophisticated equipments/apparatus are required. What are the physical phenomena of this result?

[...]

These particles may be dark matter or dust particles. Future studies will decide this.

Man baxnar.

Vad är då Sivasubramanian och Kalimuthu för figurer egentligen? Spontant kan man möjligen associera till namn som Claes Johnson och Alan Sokal - vetenskapligt välmeriterade herrar som båda, om än på helt olika vis, tagit på sig något slags akademiska Gossen Ruda-roller med författandet av ytterst okonventionella publikationer. Dock tror jag att en sådan jämförelse inte håller. Hos Sivasubramanian och Kalimuthu finns inget alls av den finess och sofistikering som man kan finna hos både Johnson och Sokal, och åtminstone jag får intrycket att de till skillnad mot Johnson och Sokal är genuint okunniga om vad vetenskaplig forskning egentligen är. Huruvida de faktiskt tror att deras alster har något substantiellt innehåll vill jag låta vara osagt.

Fotnoter

1) Jag har inte lyckats utröna vad denne Kalimuthus initial S står för.

2) Detta problem löstes, och besvarades med "nej", omkring 1830 av de tre matematikerna János Bolyai, Nikolai Lobachevsky och Carl Friedrich Gauss oberoende av varandra, genom deras konstruktioner av så kallade icke-Euklidiska geometrier. Uppsatsens birstande koherens gör mig lite osäker på exakt vad Sivasubramanian och Kalimuthu anser sig ha åstadkommit, men man får ett visst intryck av att de tycker sig ha besvarat samma fråga med "ja".

3) Författarnas antydan om att Euklides arbete är 4300 år gammalt får väl räknas som en av uppsatsens minst problematiska aspekter.

4) Mer om detta återtagande finns att läsa på den även i allmänhet ytterst läsvärda bloggen Retraction Watch.

5) Även denna artikel kommenteras av Retraction Watch.

Max Tegmark höjer blicken

En av mina återkommande ambitioner med denna blogg är att höja blicken en smula, och - i bloggposter som t.ex. Singularitet 2045? och H± - dra läsarens uppmärksamhet till en uppsättning monstruöst stora frågor kring mänsklighetens framtid vilka i stort sett negligeras av mainstreammedia. Den eller de läsare som händelsevis gillar detta skulle alldeles säkert uppskatta föredraget The future of life: a cosmic perspective av den MIT-baserade fysikern och kosmologen Max Tegmark.¹ Bered er på en blickhöjning som heter duga:

(Eller klicka här.)

Fotnoter

1) Max (som i sin ungdom bar efternamnet Shapiro) är en av de på denna sida millennieskiftet mest uppmärksammade svenska forskarna alla kategorier. Som kuriosa kan nämnas att, om jag räknat rätt, han och jag har interagerat vid fyra tillfällen. Första gången var i oktober eller november 1985, då både han och jag var sistaårsgymnasister och finalister i riksfinalen av Svenska Dagbladets matematiktävling (där vi båda fick se oss distanserade av segraren Gustav Ryd). Andra gången var cirka ett år senare, då jag var med på en fest som Max stod värd för i föräldrahemmet i Bromma. Tredje gången var då vi omkring 2003 korresponderade rörande hans artikel om multipla universa i Annals of Physics, och jag var kritisk mot vissa implicita antaganden om likformig a priorifördelning.² Fjärde gången var 2004, då jag engagerade honom som medundertecknare till en debattartikel i GP om en då hotande och potentiellt förödande gymnasiereform.

2) Han tycks senare ha skärpt sig på denna punkt, då ett modellantagande av liknande slag i det här länkade föredraget görs helt explicit.