Internetuppkoppling rakt in i hjärnan?

Kommer ni ihåg förra årets bloggpost Michael Chorost har en dator i sitt huvud, i vilken jag recenserade Michael Chorosts bok Rebuilt: How Becoming Part Computer Made Me More Human från 2005? Jag meddelade blandade känslor inför boken. Å ena sidan fann jag den ge en intressant skildring av tekniken bakom det hörselhjälpmedel som kallas cochleaimplantat, och av dess psykologiska och sociala konsekvenser. I följande stycke lyfte jag fram något av det bästa hos boken:

Att cochleaimplantatet är något helt annat än en vanlig hörapparat förstår man på ett konkret sätt då Chorost kan koppla upp sig mot exempelvis en telefon eller en CD-spelare, och på så sätt få ta del av ljudupplevelser utan att dessa härrör från några som helst ljudvågor eller vibrationer i rummet han befinner sig i. Intressant är också hur han får tillgång till alternativa programvaror som var och en ger sina karaktäristiska ljudbilder och ljudupplevelser, vilket gör att han blir osäker på hur det "sanna" ljudet verkligen låter och till slut inser att det inte finns någon objektiv sanning i frågan utan bara olika representationer.

Å andra sidan fann jag (se bloggpostens Fotnot 1) bokens långa självbiografiska partier märkligt känslokalla och mekaniska.

Min uppfattning om hans uppföljare World Wide Mind: The Coming Integration of Humanity, Machines and the Internet (2011) är mer entydigt negativ. Den obehagligt känslokalla egocentriciteten i de självbiografiska partierna återkommer i den nya boken,¹ medan denna gång även dess mer fackboksmässiga eller populärvetenskapliga passager har allvarliga brister. Chorosts tes (som innebär en helomvändning jämfört med hans kritiska inställning i den förra boken) är att vi kan och bör gå vidare från cochleaimplantattekniken, och skapa uppkopplingar mot Internet och mot varandra rakt in i våra hjärnor - uppkopplingar som allstå inte tar omvägen via våra normala sinnesorgan. De konsekvenser han tycker sig se är revolutionerande, och inkluderar upplösandet av individen i något slags kollektivt medvetande. Detta för tankarna till Star Trek-seriens skrämmande Borg-samhälle, något Chorost medger, men han associerar hellre till den ensamma människans kontaktsökande och tänker sig det utopiska tillstånd han skisserar som den ultimata kramen. Att en utveckling av det slaget på lång sikt är möjlig håller jag för någorlunda troligt, medan frågan om huruvida den är önskvärd tycks mig helt vidöppen, men det betyder inte att jag är beredd att svälja vad som helst på detta område. Chorosts futurologiska metod består i att han likt en profet fabulerar i stort sett fritt i sina berättelser om hur det kommer att bli, och understödjer sina profetior med som bäst vaga antydningar till argument. Här är en typisk passage:

Inevitably, fears will arise that some nefarious organization will try to "control" citizens' minds and actions. I believe such fears will be overblown. As I explained² earlier, the outside activation of cliques in the brain would feel different to the user than her own natural brain activity, much as a photograph is obviously a representation of a scene rather than the scene itself. It would feel artificial and contrived, and so it would be easy to know that it is imposed. Just as people today have learned to avoid spam emails that give links to fake banking websites, people tomorrow will learn to be suspicious of thoughts that feel fake (and block their senders). And just as email programs now successfully filter out most spam, phishes, and viruses, a future incarnation of the World Wide Web will have its own defenses against malicious senders. (s 197-198)

Hur kan Chorost veta allt detta? Det får vi inga besked om. Att läsa boken kort efter Nick Bostroms Superintelligence, där författaren förser varje framtidsscenario med föredömligt välavvägda reservationer och markeringar om epistemisk osäkerhet, ger en skarp kontrastverkan - en kontrast som inte faller ut till Chorosts fördel.

De mer jordnära stycken där Chorost redogör för aktuell forskning, exempelvis kring hur man med hjälp av så kallad optogenetik kan både läsa av och påverka hjärnaktivitet hos möss, är något bättre, men han har en återkommande tendens att övertolka resultaten.

Fotnoter

1) Ett typiskt exempel är följande stycke om hans (då) blivande hustru:

My new skills of patience and compassion had helped me connect with Victoria. The binding energy of eros had followed. Very well: my next workshop would be our relationship. I had never been in a relationship lasting longer than six months. I needed to learn the challenges and rewards of a long-term relationship. I would learn what it is like for our two bodies to regulate each other on a daily basis, generating subtle and deep oxytocin rewards. We would grow both individually and together. (s 166)

Rent ironiskt blir det när han i ett efterord (s 209) skriver om henne att hon "came into my life when I was halfway through the manuscript, but her warmth and humor have illuminated every page", ty ingenstans i boken står vare sig någon värme eller någon humor att finna.

2) Ordet "explained" bör här inte förstås i dess antydda betydelse "påvisat", utan hellre som "spekulerat".

Michael Chorost har en dator i sitt huvud

Rubriken till dagens bloggpost syftar inte på det faktum att Michael Chorosts hjärna, liksom alla andras, är en (till stor del) elektrisk informationsbehandlingsapparat. Nej, vad den syftar på är att han har en programerbar liten dator av kisel och transistorer inopererad i huvudet. Det rör sig om ett så kallat cochleaimplantat, som via radiolänk tar emot och processar signaler från den så kallade transmittern, vilken sitter utanpå huvudet, och i sin tur har tagit emot signaler från exempelvis en mikrofon. Implantatet vidarebefordrar sedan de processade signalerna till hjärnans hörselnerver, vilket skänker (den i annat fall döve eller nästan döve) Chorost hörselupplevelser.

I sin läsvärda bok Rebuilt: How Becoming Part Computer Made Me More Human från 2005 berättar Chorost om hur han sommaren 2001, vid 36 års ålder, plöstligt går från den hörselskada han föddes med till att bli döv, och hur han med hjälp av det cochleaimplantat han får inopererat några månader senare successivt hittar tillbaka till en allt bättre hörsel.¹ Han är inte förste bäraren av ett sådant implantat (före honom hade ett femsiffrigt antal personer fått cochleaimplantat, och antalet är nu en bra bit över 200 000) men han är först med att i bokform berätta om upplevelsen och om teknikens praktiska och filosofiska implikationer. Fokus i boken ligger på Chorosts egen berättelse, men vi får också lära oss den del om själva tekniken och om de blandade reaktioner med vilken den tagits emot i det amerikanska dövsamhället.

Att cochleaimplantatet är något helt annat än en vanlig hörapparat förstår man på ett konkret sätt då Chorost kan koppla upp sig mot exempelvis en telefon eller en CD-spelare, och på så sätt få ta del av ljudupplevelser utan att dessa härrör från några som helst ljudvågor eller vibrationer i rummet han befinner sig i. Intressant är också hur han får tillgång till alternativa programvaror som var och en ger sina karaktäristiska ljudbilder och ljudupplevelser, vilket gör att han blir osäker på hur det "sanna" ljudet verkligen låter och till slut inser att det inte finns någon objektiv sanning i frågan utan bara olika representationer.²

I bokens näst sista kapitel diskuterar Chorost ytterligare möjligheter att utveckla idén om direktkoppling mellan dator och nervsystem, bortom den specifika tillämpningen på hörselsinnet. Här vill han lägga band på den ohejdade teknikoptimism som andra författare som t.ex. Kevin Warwick ger uttryck för, och han vill dra en skarp skiljelinje mellan behandling och allmän förbättring, som i följande passage:

These technologies are only for people with serious medical conditions. Warwick consistently neglects this important qualification. Upon having used his implant to pilot an electric wheelchair he comments, "I told everyone that this would ultimately mean, in the future, we should be able to drive a car around by picking up signals directly from the brain, and change direction just by thinking about it, right, left, and so on." For disabled people, this is an exciting prospect. But the rest of us already do drive with signals from our brains, picked up and executed perfectly by our arms and legs.

Warwick might respond that having direct nervous control over an automobile would let us drive it better, since we wouldn't have to move around our heavy meat arms and legs. But then issues of practicality and safety come into play. (s 176-177)

Det finns mycket att invända mot i detta stycke, inklusive hans nästan löjligt malplacerade "perfectly". Men jag tror att det är överflödigt. Chorost verkar nämligen, efter författandet av Rebuilt, ha gjort en helomvändning i denna fråga. Marknadsföringen av hans uppföljare World Wide Mind: The Coming Integration of Humanity, Machines, and the Internet från 2011 mer än antyder att så är fallet. Jag får eventuellt ta och läsa den boken också.

Fotnoter

1) Jag gillar alltså boken, men jag får tidigt en svårbestämd känsla av att inte gilla författaren. Så småningom inser jag att det handlar om en störande långt driven egocentricitet, och om att hans personbeskrivningar genomgående har något mekaniskt över sig. Särskilt störande blir detta i skildringen av det singelliv i vilket han är aktiv med anlitandet av en rad dejtingförmedlingar - en skildring där de kvinnor han möter aldrig framstår som intressanta i sig utan enbart som redskap för att om allt vill sig väl skänka Chorost ett långt och lyckligt äktenskap.

2) Tyvärr begår Chorost en märklig lapsus då han efter en diskussion om ljudupplevelsers logaritmiska karaktär (som en funktion av ljudvågors amplitud) levererar följande passage.

Dear reader with organic ears, you do not percieve the world as it really is, and you never will. But be glad: a truly faithful rendition of the auditory world would either be flat and shallow, or unbearably painful. (s 150-151)

Kursiveringen är hans egen, men det jag vänder mig emot är den sista meningen. Någon "truly faithful" återgivning finns inte, och att efterfråga en sådan eller ens (som här) antyda dess existens är ett filosofiskt misstag som negerar de i övrigt kloka och riktiga saker Chorost har att säga i frågan. Allt som finns är olika avbildningar mellan fysisk verklighet och hörselupplevelser. Någon objektivt rätt avbildning finns inte (och en logaritmisk avbildning mellan fysisk amplitud och ljudupplevelse är knappast mindre rätt än en linjär), utan det bästa man kan hoppas på är en avbildning som ger pålitlig och användbar information om vad som finns därute.

Om Magnus Carlsens plats i schackhistorien

Världsschackförbundet FIDE presenterar inom några dagar 2013 års första officiella världsranking. Liksom varje lista sedan juli 2011 toppas den av (den nyligen 22 år fyllda) norrmannen Magnus Carlsen. Denna gång har han, i kraft av sin strålande insats och turneringsseger i London Chess Classic tidigare i december, lyft sig från sin tidigare personliga rekordnotering 2848 till det nya rekordet 2861. Vad som denna gång gör hans rankinglyft särskilt värt att uppmärksamma är att han därmed också passerat Garri Kasparovs tidigare världsrekordnotering om 2851 från juli 1999.

Kan vi därmed utnämna Magnus Carlsen till världens genom tiderna starkaste schackspelare? Sakta i backarna! Jag skall återkomma till den frågan längre fram, men först vill jag ge ett exempel på Carlsens fina spel i London. På andra sidan brädet sitter Judit Polgár, som allmänt anses vara den starkaste kvinnliga schackspelaren genom tiderna, som legat som högst på åttonde plats på "herrlistan" och som numera huserar kring 50-strecket på sagda lista.

Magnus Carlsen - Judit Polgár, London Chess Classic 2012.

1. c4 c5 2. Sf3 Sc6 3. d4 cxd4 4. Sxd4 Sf6 5. Sc3 e6 6. a3 Lc5 7. Sb3 Le7 8. e4 O-O 9. Le2 b6 10. O-O Lb7 11. Lf4 d6 12. Tc1 Tc8 13. Te1 Se5 14. Sd2 Sfd7 15. Le3 Dc7 16. b4 Db8 17. f4 Sg6 18. g3 Tfe8

Spelarna har fått upp något som kan beskrivas som en ganska vanlig typställning i treraderssystemet (så uppkallat efter svarts tillbakadragna uppställning), som vanligtvis uppkommer ur siciliansk eller (som här) engelsk spelöppning. Det rör sig om en mycket svårspelad variant. Vit behärskar mer terräng än svart, vilket ofta är att föredra, men just i treraders har det visat sig att svarts till synes lite trånga ställning har många dolda resurser, och svarts statistik är inte sämre här än i de flesta andra öppningar. På ytan kan det se ut som om spelarna manövererar omkring sina pjäser utan att särskilt mycket händer, men av båda parter krävs en hög grad av vakenhet. Ofta händer det, så snart någon av spelarna skjuter fram en bonde till brädets femte rad, att sagda bräde (och nu lånar jag av stormästaren Alexei Shirovs bildspråk) fattar eld, och då gäller det att rätt ha bedömt konsekvenserna. Det som gör dessa så svårberäknade är att det finns så många olika bondeframstötar att hålla utkik efter (vanligast är att svart gör b6-b5, d6-d5 eller e6-e5, eller att vit gör e4-e5 eller f4-f5, men det finns även andra möjligheter) och att små subtiliteter som huruvida vit har sin vitfältslöpare på e2 eller f1, eller huruvida svart har sin dam på b8 eller a8, kan göra hela skillnaden mellan succé och katastrof.

Föreliggande ställning skiljer sig från de i varianten allra mest förekommande i framför allt tre avseenden: svarts har sin a-bonde på a7 istället för a6, vit har en springare på d2 som annars oftare står på d4, och svart har en springare på g6 som annars oftast har sin naturligaste placering på f6. Av dessa tre avvikelser tror jag att den sistnämnda är den mest betydelsefulla: svarts g6-springare står en smula avigt, och detta tror jag räcker för att vit skall ha viss fördel i ställningen.

19. Lf3 Da8 20. Lf2 Sgf8 21. De2 Db8 22. Ted1 g6?

Svarts senaste drag har kritiserats hårt av en enig kår av expertkommentatorer. Att spela bonden till g6 är för all del inte ovanligt i treraders, men här tar draget bort det enda tillgängliga fältet för f8-springaren, och det försvagar de svarta fälten framför hennes kung. Nu kommer den typiska bondeframstöten.

23. e5!

En första finess med detta drag är att det inte förlorar bonde: om svart slår två gånger på e5 faller löparen på b7, och om hon slår emellan på f3 kommer vits springare dit med gardering av e5. En djupare och viktigare finess med draget är emellertid att svarts svagheter på de svarta fälten framför kungen tydliggörs och fixeras, något som Carlsen med precision exploaterar i det följande.

23.- Lc6 24. Ld4 Ted8 25. Lxc6 Txc6 26. Sf3 dxe5 27. fxe5 Tdc8 28. Se4 Dc7 29. Sfd2 a6 30. Sf2 Lg5 31. Tf1!

Polgárs ställning är mycket svår - kanske redan förlorad - och hon väljer här att erövra e5-bonden trots att hon givetvis ser att det öppnar chansrika vägar framåt för vit på kungsflygeln.

31.- Lxd2 32. Dxd2 Sxe5 33. Lxe5 Dxe5 34. Sg4 Td6 35. Sh6+ Kg7 36. Txf7+ Kh8 37. Df2 Dd4 38. c5 bxc5 39. Dxd4+ Txd4 40. Txc5 Tcd8 41. Tcc7

En känd tumregel är att ett torn som trängt in på sjunde raden är ett effektivt och ofta vinnande redskap. Vad skall man då säga om två torn på sjunde raden? Vit hotar helt enkelt Tg7 följt av Tg8 matt. Om Polgár t.ex. försöker täcka g8 med 42.- e5 43. Tg7 Se6 blir det istället matt på h7. Hon befinner sig i en desperat situation, och prövar det enda lilla halmstrå som återstår: ett motangrepp mot vits kung.

42.- Td1+ 42. Kg2 T1d2+ 43. Kh3 T2d5

Den finess som förlänger partiet (men inte ändrar resultatet) är att 44. Tg7 nu är förhastat eftersom vits springare då faller efter Th5+. Carlsen har naturligtvis räknat med detta, och löser situationen genom att omgruppera springaren till en ännu dödligare position på f6.

44. Sg4 Th5+ 45. Kg2 Td2+ 46. Kf3 Tf5+ 47. Ke3 Txf7 48. Txf7 Td8 49. Sf6 Tb8 50. Kf4

Vit hotar nu helt brutalt Kg5-h6 följt av ovan nämnda Tg7-g8-manöver. Just detta kan svart parera, men vit vinner lite hur han vill.

50.- h6 51. Ke5 a5 52. bxa5 Ta8 53. a6 1-0

Ett schackparti skönt att skåda! Förbaskade unionsupplösning!

Jag har regelbundet och via livesändningar på nätet följt Magnus Carlsens spel och bana mot världstoppen alltsedan hans tidiga tonår. Partiet ovan är delvis typiskt för hans både säkra och idérika spel, men hans spelstil kan beskrivas som väldigt allround. Hans kanske allra starkaste och mest imponerande sida är hans enorma förmåga att pressa i slutspelet och krama fram vinstchanser i ställningar där de flesta andra skulle konstatera att ett bättre resultat än remi inte går att uppbringa.¹ Om han har någon (relativ) svaghet i sitt spel så handlar det i så fall om hans ofta oambitiösa öppningsspel. Ofta verkar han nöja sig med att försöka få med sig en spelbar ställning in i mittspelet, i hopp om att därifrån kunna spela ut sin motståndare; i detta avseende är kontrasten är tydlig med Kasparov, som alltid kom till brädet rustad till tänderna med ambitiösa spelöppningsförberedelser.

Nå, hur är det då med Carlsens plats i schackhistorien i och med hans rekordhöga rankingtal? Är han den bäste spelaren någonsin? Jag tycker att en sådan slutsats är förhastad, då det är svårt att jämföra rankingtal mellan olika tidsepoker. Om man jämför Carlsens avstånd ned till sina förföljare på världslistan med Kasparovs då denne var som bäst, så ser man att Kasparov hade ett mer betryggande avstånd ned till de övriga.^2,3 Därmed har vi visst fog för att säga att Kasparov var mer överlägsen sina medtävlare på den tiden än var Carlsen är nu. Men att därav dra slutsatsen att Kasparov var en starkare spelare då än Carlsen är nu är åter förhastat. Schacket har utvecklats sedan Kasparovs tid, och det är rimligt att tänka sig att det krävs mer av en spelare för att tillhöra världstoppen nu jämfört med då. Men att jämföra spelare av olika epoker är notoriskt svårt, och att etablera ett oomtvistiligt objektivt mått verkar inte gå. Varje topplista över tidernas starkaste schackspelare bjuder därför på ett visst mått av godtycke och subjektivitet.

Om jag själv skulle göra en tio-i-topplista så skulle jag inte sätta Magnus Carlsen högst, utan reservera de två första platserna för Garri Kasparov och Bobby Fischer, vilkas karriärer jag ännu betraktar som mer spektakulära än Carlsens, för att inte tala om deras betydelse för schackspelets utveckling. Det bör också hållas emot Carlsen att han faktiskt ännu inte erövrat världsmästartiteln - detta till följd av hans beklagliga beslut i november 2010 att stiga av den VM-cykel som ledde fram till den senaste VM-matchen, i maj 2012 (hur det hade gått om Carlsen inte hoppat av kan vi givetvis inte veta). Jag vill dock inte utesluta (utan hoppas tvärtom på!) möjligheten att inom några år kunna flytta upp Carlsen till förstaplatsen på min lista.

Carlsen kan komma att bli historisk i ett annat avseende. Jag vill minnas att han häromåret i TV-studion hos Skavlan uttryckte ambitionen att dominera världsschacket i ett eller ett par decennier.⁴ Givet hans bana hittills är detta alls icke någon orealistisk ambition, och om han lyckas med den så menar jag att han har chansen att också bli den siste schackdominanten någonsin bland människor helt av kött och blod!

För att motivera denna till synes något besynnerliga spekulation, låt mig börja med en kort-kort resumé över datorschackets utveckling. Schackspelande datorer var länge föremål för hån och gyckel från mänskliga spelare, men blev under 1980- och 1990-talen gradvis alltmer konkurrenskraftiga. Höjdpunkten i kraftmätningarna mellan människa och maskin var två matcher 1996 och 1997 mellan dåvarande världsmästaren Garri Kasparov och datorprogrammet Deep Blue. Kasparov vann den första med 4-2, och Deep Blue vann den andra med 3½–2½ - något som allmänt kommit att betraktas som vändpunkten. Sedan dess har ytterligare några matcher mellan toppspelare och datorprogram arrangerats, men inte med samma stora mediaintresse. Under loppet av 2000-talet har det kommit att stå allt klarare att datorprogrammen är överlägsna även de starkaste stormästarna. En match idag mellan t.ex. Carlsen och datorprogrammet Houdini skulle inte kännas som en angelägnare sporthändelse än t.ex. en hastighetstävling mellan Usain Bolt och en bil.

På ett plan har alltså schackdatorerna lämnat tävlingsschacket, men på ett annat finns de i högsta grad kvar. För dagens toppspelare har de nämligen kommit att bli oundgängliga tränings- och spelöppningsförberedelseredskap. Detta har haft stor betydelse för schackets utveckling, men det finns också en tråkig baksida. De spelstarka datorprogrammen har nämligen (ofta i kombination med mobiltelefoni) öppnat för nya sätt att fuska, vilka tenderar att bli allt svårare att komma åt, och schackvärlden har redan hunnit bevittna en rad sådana skandaler på hög nivå.

Umgänget mellan människor och elektronik blir som bekant allt mer intimt - en utveckling som kan väntas fortsätta. Den amerikanske författaren Michael Chorost, som, från att sedan födseln ha varit nästan döv, för ett tiotal år sedan erhöll god hörsel tack vare elektroniska inplantat i innerörat, propagerar idag för att vi på liknande sätt skall koppla upp oss mot Internet med elektroniska förbindelser rakt in i huvudet. Om den tekniken visar sig genomförbar, så torde det inte vara svårare att bygga in en spelstark schackdator i huvudet. Denna utveckling kommer att göra gränsdragningen mellan människa och maskin alltmer diffus,⁵ och jag föreställer mig att det, då det så småningom blir vanligt att gå omkring med schackelektronik innanför pannbenet (och dessutom uppleva denna som en naturlig del av den egna kognitiva apparaten), i längden kan komma att bli ohållbart att förbjuda sådan elektronik i tävlingsschacket. Det är i en sådan utveckling vi kan tänka oss att Magnus Carlsen blir den siste schacklige dominanten helt utan artificiella elektroniska inslag i huvudet och i sitt tänkande.

Fotnoter

1) Denna enastående slutspelsförmåga visade Magnus upp redan tidigt i karriären. Se här hur han som 14-åring spelar ut den svenske stormästaren Stellan Brynell i ett slutspel som vi vanliga amatörer (och säkert många proffs) nog skulle ha dömt ut som dödremi:

Stellan Brynell - Magnus Carlsen, Gausdal 2005. 1. d4 d5 2. c4 c6 3. Sc3 Sf6 4. e3 e6 5. Sf3 Sbd7 6. Ld3 dxc4 7. Lxc4 b5 8. Le2 Lb7 9. O-O Le7 10. e4 b4 11. e5 bxc3 12. exf6 Lxf6 13. bxc3 c5 14. dxc5 O-O 15. La3 Le7 16. Dd4 Dc7 17. Tab1 Lc6 18. De3 Lxf3 19. Lxf3 Tab8 20. c6 Lxa3 21. cxd7 Dxd7 22. c4 De7 23. Tb5 Txb5 24. cxb5 Td8 25. Td1 Txd1+ 26. Lxd1 Dd6 27. Lf3 Lc5 28. De2 Dd4 29. g3 g6 30. Kg2 Kg7 31. Lc6 Lb6 32. Df3 f5 33. De2 e5 34. Lb7 e4 35. Lc6 Kf6 36. Lb7 Ke5 37. Lc6 g5 38. Lb7 g4 39. Lc6 h5 40. Le8 h4 41. De1 h3+ 42. Kg1 Db2 43. Lc6 Dxa2 44. Lb7 Db2 45. Lc6 Ld4 46. Le8 e3 47. Kf1 Kf6 48. De2 Dc1+ 49. De1 Dxe1+ 50. Kxe1 exf2+ 51. Kf1 f4 52. gxf4 Kf5 53. Lf7 Kxf4 0-1

2) På januarilistan 2013 väntas Magnus Carlsen, med sina ståtliga 2861, ha 51 poäng ned till nr 2 på listan (Vladimir Kramnik, 2810), 80 poäng ned till nr 5 (Fabio Caruana, 2781), 95 poäng ned till nr 10 (Shakhriyar Mamedyarov, 2766), och 143 150 poäng ned till nr 30 (Anish Giri, 2718 Maxime Vachier-Lagrave, 2711). Om vi som en jämförelse ser t.ex. till julilistan 2000 så toppas den av Garri Kasparov på 2849, med en marginal om 79 poäng ned till nr 2 (Vladimir Kramnik, 2770), 94 poäng ned till nr 5 (Michael Adams, 2755), 147 poäng ned till nr 10 (Michal Krasenkow, 2702), och 192 poäng ned till nr 30 (Predrag Nikolic, 2657). Vi ser alltså att Kasparovs poängmarginal genomgående är större.

3) Även om rankingsystemet saknar mekanism för att avgöra om en spelare med ett visst rankingtal år 2013 är (ungefär) lika stark som en med samma ranking år 2000, så har vi bättre fog för att säga att differensen mellan två spelare 2013 pekar på samma spelstyrkeskillnad som samma differens 2000. Rankingsystemet är nämligen kalibrerat så att t.ex. en rankingskillnad om 200 poäng motsvarar att den starkare spelaren förväntas ta i genomsnitt 75% av poängen mot den svagare.

4) Dessvärre har jag inte funnit någon referens för detta ur minnet tagna påstående. Kanske kan någon läsare hjälpa mig?

5) En annan välkänd entusiastisk förespråkare för sådan gradvis förening mellan människa och maskin är Ray Kurzweil.

H±

Det finns vissa ämnen som, trots att de är ohyggligt viktiga, i stort sett lyser med sin frånvaro i den allmänna debatten. Hit hör den eskalerande teknikutvecklingens långsiktiga konsekvenser i allmänhet, och så kallad transhumanism i synnerhet. I nyutkomna Axess 9/2011 försöker jag dra ett litet litet strå till stacken i att korrigera denna brist, genom att recensera den aktuella boken H±: Transhumanism and its Critics. Här återger jag recensionen i dess helhet. I ett andra blogginlägg avser jag inom kort fylla på med några ytterligare synpunkter på boken, vilka inte fick plats i recensionen.

* * *

En förbättrad människa?

Människan har i alla tider sökt förbättra villkoren för sin existens, men förändringstakten har aldrig varit högre än idag. Vi skaffar oss ständigt nya redskap för att manipulera dels vår omgivning, men också oss själva. En explosionsartad utveckling i att på medicinsk, genetisk och elektronisk väg modifiera den mänskliga naturen ser ut att ligga framför oss och har i någon mån redan startat. Allt fler psykiska tillstånd som tidigare uppfattats som personlighetsdrag stämplar vi idag som patologiska och söker korrigera med psykofarmaka. Med hjälp av fosterdiagnostik och screening i samband med provrörsbefruktning kan vi påverka vilka gener vi för vidare till nästa generation, och frågan är hur länge det dröjer innan vi går vidare till direkt manipulation av embryots genuppsättning. Amerikanen Michael Chorost berättar, bl.a. i sin bok Rebuilt: How Becoming Part Computer Made Me More Human från 2005, om sin förbättrade livssituation sedan han med hjälp av elektroniska implantat i innerörat fått hörseln tillbaka, och missionerar idag för att vi i framtiden på liknande vis skall kunna förbättra oss själva ytterligare genom att bygga in en direktuppkoppling till Internet i våra huvuden.

Transhumanism handlar om denna mångfacetterade utveckling, men ordet bär på flera betydelsenyanser. Det kan syfta på det akademiska studiet såväl av möjliga teknologier för att förbättra våra sköra och skröpliga kroppar som av risker och etiska frågeställningar i samband härmed. Det kan också syfta på den intellektuella subkultur som anser att långtgående ingrepp och förbättringar av människans kroppsliga och själsliga egenskaper, inklusive radikal förlängning av livet, är såväl möjliga som önskvärda. Den svenskfödde Oxfordfilosofen Nick Bostrom är världsledande transhumanist i båda dessa betydelser av ordet, och skriver följande.

Teknologisk förbättring av människan är visserligen förknippad med stora risker som behöver identifieras och undvikas, men den erbjuder också enorm potential för djupt värdefulla och mänskligt fördelaktiga användningar. I slutändan är det möjligt att sådana förbättringar kan göra oss, eller våra efterkommande, till ’posthumana’ varelser med obegränsad livslängd i full hälsa, avsevärt större intellektuella förmågor än någon enda människa idag har, [...] samt förmågan att välja och styra över sina egna känslor.

Notera distinktionen mellan transhuman och posthuman: ordledet ”trans” i transhumanismen syftar på idén att vi är på väg in i en övergångsfas mellan homo sapiens och den posthumana livsform som så småningom skall bli resultatet.

Mycket av den transhumanistiska litteraturen är starkt teknikoptimistisk och kan ibland få drag av sekulär frälsningslära. Även kritiska röster finns, varav den kanske mest kände är statsvetaren Francis Fukuyama. Ett decennium efter sin berömda The End of History and The Last Man från 1992 visade han prov på imponerande intellektuellt kurage genom att tillåta sig helomvändningen Our Posthuman Future: Consequences of the Biotechnology Revolution. I den senare boken framhåller han att teknikutvecklingen gör att någon historisk slutpunkt knappast kan sägas vara nådd, och han varnar för att transhumanismens utmanande av gränserna för det mänskliga gör att vi hamnar på ett sluttande plan där vi tappar bort det unika människovärdet, med risk för fruktansvärda sociala konsekvenser inklusive krig och folkmord

I den aktuella antologin H±: Transhumanism and its Critics, redigerad av Gregory R Hansell och William Grassie, får vi ta del av båda sidor i debatten. Titelns H± anspelar på förkortningen H+, vilken företrädare för transhumaniströrelsen ibland använder om sig själva.

Ett av de bästa bidragen i H± är Nick Bostroms uppsats In Defense of Posthuman Dignity, varifrån ovanstående citat är hämtat, och där författaren också gör ett försök att bemöta Fukuyamas kritik. Vidare varnar Bostrom för det så kallade naturalistiska felslutet – att utan närmare motivering sätta likhetstecken mellan "naturligt" och "gott" – vilket förekommer särskilt ofta i debatten kring transhumanism:

Naturens gåvor är ibland förgiftade och bör inte alltid accepteras. Cancer, malaria, demens, åldrande, svält, onödigt lidande och kognitiva tillkortakommanden hör till de gåvor vi transhumanister är kloka nog att vilja avvisa. Människans artspecifika natur är en rik källa till oacceptabla egenskaper, såsom vår benägenhet att bli sjuka, och vår fallenhet för mord, våldtäkt, folkmord, bedrägeri, tortyr och rasism. Naturens fasor i allmänhet och vår egen naturs i synnerhet är så väldokumenterade att jag förbluffas av hur [framstående tänkare] frestas att se det naturliga som en guide till vad som är önskvärt och normativt rätt.

Även om det är svårt att inte hålla med Bostrom om detta återstår mycket i det transhumanistiska tankegodset att känna oro och obehag inför. Historikern Hava Tirosh-Samuelson tar i ett vittförgrenat kapitel upp den dragning mot hedonistisk utilitarism – den etikfilosofi enligt vilken maximal total lycka eftersträvas – som ofta skiner igenom hos transhumanistiska tänkare. Med en ensidig fokusering på välbefinnande bortser vi från att obehag och svårigheter att söka övervinna kanske också behövs för att skänka livet mening. Det hedonistiska perspektivet i kombination med avancerad bioteknologi riskerar att leda till slutsatsen att det optimala samhällsarrangemanget är att var och en av oss permanent kopplas upp mot varsin lyckomaskin, som passiva mottagare av elektriska stimuli av våra hjärnors lustcentra. Ett sådant scenario, i all dess magnifika meningslöshet, finner Tirosh-Samuelson vara djupt otillfredsställande, och jag är böjd att hålla med.

Flera av bidragen i H± berör den så kallade Singulariteten, som är den kanske mest dramatiska spekulationen i hela den transhumanistiska och futuristiska litteraturen. Tanken är att när datorutvecklingen nått så långt att en artificiell intelligens skapats som överträffar oss människor, så sätter detta igång en mycket snabb självförstärkande fortsatt utveckling mot ofattbara intelligensnivåer och vidhängande tekniska landvinningar. Enligt vissa bedömare behöver det inte dröja särskilt många decennier innan så sker; den amerikanske dataingenjören och författaren Ray Kurzweil, som mer än någon annan populariserat idén om Singulariteten, anger (med närmast absurd grad av pseudoprecision) årtalet för dess ankomst till 2045. Om och när den inträffar kan den antingen innebära slutet för den hopplöst akterseglade mänskligheten, eller också (med lite tur och om vi spelar våra kort väl) att vi hänger med datorerna till himmelska höjder. Det senare kan ske via en dator-hjärna-symbios à la Michael Chorost, eller genom en teknologi som medger att vi helt enkelt kan tanka över våra medvetanden till datorerna.

Såsom ofta är fallet med antologier är H± ojämn i kvaliteten. Särskilt besviken är jag på att flera av de transhumanismkritiska bidragen faller tillbaka på teologiska tankegångar och argument. Det är inte så att jag skulle ha något emot anförandet av "mjuka" aspekter i denna debatt – tvärtom menar jag att etiska frågeställningar är helt centrala för att vi skall hitta fram till förnuftiga ställningstaganden. Vad jag vänder mig emot är relevansen i funderingar kring hur vi bör agera för att inte misshaga Jahve eller något annat hypotetiskt övernaturligt väsen.

Trots denna brist (och en del andra) i vissa av kapitlen innehåller H± tillräckligt mycket av värde för att jag utan att tveka skall rekommendera boken. Frågorna kring transhumanismen behöver lyftas i samhällsdebatten, och boken fungerar bra som ingång i ämnet.

En jämförelse med klimatfrågan kan vara på sin plats. De flesta människor har åtminstone ett hum om vad växthuseffekt och global uppvärmning är, tack vare att klimatfrågan de senaste fem åren tidvis fått ganska stort utrymme i media och politisk diskussion – ett utrymme som är mer än välmotiverat med tanke på de enorma följder på ett antal decenniers och längre sikt som vårt agerande i klimatfrågan kan få. Konsekvenserna av hur vi förhåller oss till transhumanismen är dock inte mindre, utan snarare av ännu monstruösare proportioner, samtidigt som väldigt få vet vad det handlar om eftersom frågan så gott som fullständigt lyser med sin frånvaro i mainstreammedia. Att den kommer upp på den allmänna dagordningen är av största vikt, ty dess frånvaro är liktydig med att vi fortsätter att med ögonbindel och full fart springa rakt fram i den fortsatta teknikutvecklingens ojämna och livsfarliga terräng.