Alan Turing (1912-1954), som jag skrev om här på bloggen för två år sedan i samband med hundraårsminnet av hans födelse, kan utan tvekan räknas som ett av 1900-talets stora vetenskapliga genier och nytänkare. Med sin uppsats On Computable Numbers, with an Application to the Entscheidungsproblem från 1936 lade han grunden till den moderna datalogin. Mycket annat finns att berätta om honom, inklusive hans viktiga och kanske avgörande insats för utgången av andra världskriget, och hur det på den tiden barbariska brittiska rättsystemet senare skulle plåga ihjäl honom. För mer om detta hänvisar jag till min tidigare bloggpost om Turing, och länkarna däri.
Här skall jag inskränka mig till en kort diskussion om en annan del av Turings gärning, nämligen det som kommit att kallas Turingtestet, och som härstammar från hans uppsats Computing Machinery and Intelligence från 1950. I uppsatsen behandlar han frågan om huruvida maskiner kan tänka, och föreslår sitt test som ett kriterium på om ett datorprogram besitter verklig intelligens. Hur testet går till beskrev jag kort i min förra bloggpost i ämnet:
- Ett datorprogram A och en människa B har att kommunicera med en människa C via något slags textinterface. C vet inte vem som är vem av A och B, och båda har till uppgift att föreställa människa på ett sätt som övertygar C. Om C inte förmår avgöra att det är A som är ett datorprogram anses A ha klarat testet och besitta intelligens på mänsklig nivå.
Jag tog det därför med ro då nyhetsmedia under det gångna dygnet överhopades med nyhetsartiklar om hur ett datorprogram kallat Eugene Goostman sägs ha klarat Turingtestet (se t.ex. Huffington Post, The Guardian, Washington Post och Dagens Nyheter), och uppfattade det inte som något stort genombrott för AI-teknologin eller som något tecken på att robotarnas övertagande av världen eller det som kallas Singulariteten är nära förestående. För den läsare som likväl vill se det inträffade som en historisk vattendelare föreslår jag som tillnyktring att vederbörande tar del av den danske datalogen Hans Hüttels pinfärska bloggpost Noget om att bestå Turing-testen. Hüttels erfarenhet av Eugene Goostman tyder på att programmet klarade testkriteriet (att lura minst 30% av domarna - den procentsats som lite godtyckligt föreslogs av Turing1) tack vare antingen en uppsättning inkompetenta domare eller en hygglig dos flax. Här är inledningen av Hüttels konversation med Eugene Goostman, där det som synes räckte med tre frågor för att avslöja programmet.
- HH: Tell me about your family.
EG: I have a great number of relatives. Parents, elder broz and aunt Sonya in America. I visit my aunt every Summer and she’s always complaining that my visits are more destructive than floods and typhoons.
HH: Where does Sonya live?
EG: If you mean my aunt Sonya, she is doing well, and sends the best wishes to you.
HH: No no. I mean: Whereabouts in the US does your aunt Sonya live?
EG: If you mean my aunt Sonya, she is doing well, and sends the best wishes to you.
Fotnot
1) Eller för att vara riktigt noga: Turing föreslog inte 30% lurade domare som ett testkriterium, utan som en prediktion om vad som kommer att vara möjligt "in about fifty years' time".