Om empati och kärnvapen

Titeln på den amerikanske psykologen Paul Blooms senaste bok Against Empathy provocerar, men det är en läsvärd och intressant bok, med en beaktansvärd huvudpoäng som jag tangerat i en tidigare bloggpost: vår empatiska förmåga begränsar sig till inkännande med en eller några få personer åt gången, vilket skapar en bias för just dessa personer - en bias som ofta leder till dåliga beslut när olika intressen behöver vägas mot varandra. Bloom förespråkar en mer rationellt kalkylerande medkänsla. Den unge skotske filosofen William MacAskill är i sin bok Doing Good Better: How Effective Altruism Can Help You Make a Difference (som är ännu bättre än Blooms!) inne på en liknande linje, men han lägger mindre kraft på själva psykologin och mer på att ge råd och anvisningar om vilka beslut som faktiskt är kloka. (Båda dessa utmärkta böcker kom jag att läsa tack vare författarnas medverkan i varsitt avsnitt av Sam Harris podcast Waking Up.)

Blooms betoning av empatins negativa sidor är förståelig med tanke på hur ensidigt empatin prisats genom åren, men frågan är om den mörka bild av empatin han därmed tecknar är riktigt rättvis. Här är ett klassiskt förslag (som känns extra aktuellt just nu med den pågående besinningslösa upptrappningen i retoriken mellan Norkoreas juvenile ledare Kim Jong-Un och USA:s dito Donald Trump) av den amerikanske juridikprofessorn Roger Fisher om hur empatin skulle kunna användas för att åstadkomma bättre beslut i internationella storkonflikter.

Jag gillar Fishers förslag, dock med reservation för att det kanske inte fungerar just i fallet då USA:s president heter Donald Trump.

Required reading: Timothy Snyder

President Trump's encouragement of violence against media he perceives as oppositional, which took place on Twitter last week, is just one of his many many steps on the slippery slope towards authoritarianism and fascism. These steps by him and his administration urgently need to be resisted. I know of no better guide to such resistance than the American historian Timothy Snyder's marvelous little book On Tyranny: Twenty Lessons from the Twentieth Century.¹ The book contains exactly what the title says, thus drawing heavily on experiences from the twentieth century. It is generally considered bad manners to compare contemporary phenomena to counterparts in Nazi Germany, but I dont't think this particular code of polite behavior should be carried too far, as there are important parallels to be drawn between, e.g., Donald Trump and Adolf Hitler - parallels that we need to understand. Snyder does not shy away from this. His book is organized in the following twenty concrete lessons.

1. Do not obey in advance.
2. Defend institutions.
3. Beware the one-party state.
4. Take responsibility for the face of the world.
5. Remember professional ethics.
6. Be wary of paramilitaries.
7. Be reflective if you must be armed.
8. Stand out.
9. Be kind to our language.
10. Believe in truth.
11. Investigate.
12. Make eye contact and small talk.
13. Practice corporeal politics.
14. Establish a private life.
15. Contribute to good causes.
16. Learn from peers in other countries.
17. Listen for dangerous words.
18. Be calm when the unthinkable arrives.
19. Be a patriot.
20. Be as corageous as you can.

Each lesson begins with three to five sentences summarizing its take-home message, such as the following in Lesson 1:

Most of the power of authoritarianism is freely given. In times like these, individuals think ahead about what a more repressive government will want, and then offer themselves without being asked. A citizen who adapts in this way is teaching power what it can do.

Then follows just a few pages elaborating and giving historical examples, and then on to the next lesson. The entire book is just 126 sparsely typeset pages, and can easily be read in an hour or two, but deserves to be read again and - for someone who's a slow learner like myself - yet again. I warmly recommend it - no, I insist you should read it. Doing so and learning Snyder's lessons is, at the current moment, most urgent for Americans, but Europeans (and others) should do the same, because we are not immune to the development that is currently most visible in the United States. One day in the not-so-distant future, we may plausibly see a Marine Le Pen as president of France, and a Geert Wilders and a Jimmie Åkesson as prime ministers of the Netherlands and Sweden, respectively. Hungary is already there, and Poland is well on its way. When a government with an authoritarian inclination comes into power, we are in a better position to resist it the more prepared we are, and reading Snyder is one of the best ways to prepare.

I also recommend the May 29 episode of Sam Harris' podcast, where Harris interviews Snyder about the book. Some 26 minutes into the episode, Snyder emphasizes the pivotal role of Lesson 1:

[This lesson] is number 1 for a bunch of reasons. [...] It is at the core of what historians understand about authoritarian regime changes: Nazi Germany in particular but also in general. Namely, that at the very beginning, whether it's the takeover in Germany itself or it's the Anschluss in Austria, [...] authoritarian leaders require consent. This is a really important thought, because when we think of authoritarians, we then think of villains and then we think of super-villains, then we think of super-powers, we imagine these guys in uniforms who can stride across the stage of history and do whatever they want. And maybe towards the end, something like that is true, but at the beginning it's not. At the beginning, interestingly, people will in a sense have more power than they do normally, because they have the power to resist. The problem is that we don't usually realize that. [...] We tend to [...] look for the new true north and align [our compasses] with that. We follow along; we drift. Most of the time that's appropriate, but sometimes it's an absolute disaster.

See Lesson 1 in Snyder's book for a scholarly historical perspective on this, and for the remaining 19 lessons. If you are at all literate, if you care at all for liberal democracy, and if you can spare just a few bucks, then you have no excuse for not getting the book. Order it now. And then read it. Just do it.

Footnote

1) Also very much reading is Snyder's 2012 book with Tony Judt: Thinking the Twentieth Century. More than once in the last couple of years, I've found myself wishing that Tony Judt were still around to help us navigate these difficult times. Alas, he isn't, but Timothy Snyder is among his best replacements.

Rekommenderas varmt: Sam Harris podcast

I minst ett år har jag haft tillräckligt många vänner (med intellektuell smak tillräckligt i linje med min egen) som varmt rekommenderar den amerikanske neurovetaren och samhällsdebattören Sam Harris podcast Waking Up för att inse att den är riktigt bra. I förra veckan gjorde jag äntligen slag i saken och började lyssna, så nu tillhör jag de frälsta, och skriver denna bloggpost i avsikt att rekrytera fler själar åt Harris.

Sam Harris har ett brinnande samhällsengagemang och en uppsättning filosofiska och vetenskapliga intressen som uppvisar ett påtagligt överlapp med mina. Han är synnerligen analytiskt lagd, han gillar att se svåra frågor belysta från olika håll, och han utmanar gärna sig själv genom att på stort allvar ta del av meningsmotståndares argument. Ofta, men långtifrån alltid, landar han i ungefär samma ståndpunkter som jag. Om hans analyser leder honom mot kontroversiella och impopulära ståndpunkter så väjer han inte för det.

Ett typiskt avsnitt av Waking Up utgörs av ett samtal mellan Harris och någon annan person vars tankar han intresserar sig för. Dessa samtal är vanligtvis cirka två timmar långa, vilket medger befriande fördjupning i en tid som i allt högre grad kommit att domineras av tweets och andra ytliga snapshots (men det bidrog nog också till att det dröjde så länge som det gjorde innan jag började lyssna på podcasten). Jag har nu på mindre än en vecka hunnit höra Sam Harris samtala med följande nio personer, och jag tycker mig ha hört tillräckligt för att våga påstå att den som gillar min blogg sannolikt kommer att älska Waking Up.

• Charles Murray. Det här är det senaste avsnittet av Waking Up, och det som (via påstötningar från Patrik Lindenfors och Anders Emretsson) fick mig att till slut börja lyssna på podcasten. De läsare som känner till statsvetaren Charles Murray gör det nog från hans och den sedemera framlidne Richard Herrnsteins bok The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life från 1994, eller - troligare - från den långdragna och mycket aggressiva debatt som följde på boken. I denna debatt (som ännu inte svalnat; hans framträdanden kan fortfarande mötas med upplopp) framställdes Murray som rasist och värre saker än så, och jag tycker faktiskt att vi som i ett par decennier burit på det intrycket är skyldiga honom den lilla tjänsten att ta del av detta podcastavsnitt och få reda på vilken klok och sansad person han faktiskt är, och vilket starkt engagemang för social rättvisa han (trots att han politiskt drar åt höger) har.

• Paul Bloom. Jag tvekar inte att karaktärisera detta samtal med psykologen Paul Bloom som ett ustökt och rentav virtuost samspel mellan två intelligenta herrar med viktiga saker på hjärtat. I centrum för diskussionen står (den för mig tidigare okända men troligvis väldigt viktiga) distinktionen mellan empati och medkänsla, och jag får snart hem Blooms aktuella bok med den provokativa titeln Against Empathy: The Case for Rational Compassion.

• David Chalmers. Det finns få (om ens någon) nutida forskare inom medvetandefilosofi som är mer framstående än David Chalmers. Detta samtal tror jag kan fungera ypperligt som nybörjarintroduktion till området. (För mig, som alltid intresserat mig för medvetandefilosofi, och dessutom läst flitigt om det de senaste 15 åren, blev det dock mest skåpmat, om än välformulerad sådan.)

• Stuart Russell. Här kan jag använda copy-and-paste ganska effektivt: Det finns få (om ens någon) nutida forskare inom artificiell intelligens (AI) som är mer framstående än Stuart Russell. Detta samtal tror jag kan fungera ypperligt som nybörjarintroduktion till AI-risk. (För mig, som intresserat mig för och dessutom läst flitigt om saken de senaste 8-9 åren, blev det dock mest skåpmat, om än välformulerad sådan.)

• Daniel Dennett. Frågan om människans fria vilja och huruvida sådan är möjlig i ett materiellt universum hör till dem som tidigare intresserat mig men som jag senare tröttnat på, och det skall villigt erkännas att jag började lyssna på detta podcastavsnitt mer av nyfikenhet på hur Harris och Dennett socialt skulle hantera den situation de skapat genom den extremt arga debatt de haft med varandra i frågan några år tidigare. Det visar sig att de helt klart är on speaking terms, men att en viss odör av gammal surdeg likväl kans skönjas. I sakfrågan har de inte flyttat sig nämnvärt: att de ger olika svar på frågan om huruvida fri vilja existerar beror enbart på att de har olika uppfattning om vad som är en relevant definition av fri vilja, och inte alls på någon eventuell skillnad i uppfattning om hur världen är beskaffad (men det visste vi redan).

• Gary Kasparov. I min ungdom hörde Kasparov - schackgeni och så småningom världsmästare, och möjligen rentav den störste schackspelaren genom alla tider - till mina allra största idoler. Hans roll efter avslutad schackkarriär som ledande rysk oppositionell och antiputinist är beundransvärd. I samtalet med Sam Harris är det delarna om Putin, Trump och internationell storpolitik som är värda att lyssna på. I diskussionen om artificiell intelligens (något Kasparov ofta tillfrågas om i kraft av sin historiska roll som den förste schackvärldsmästare som tvingats se sig besegrad av ett datorprogram) har han däremot väldigt lite av värde att tillföra.

• Anne Applebaum. Författaren och journalisten Anne Applebaum har sällsynt god nutidshistorisk överblick över sovjetisk/rysk, europeisk och amerikansk politik. Liksom Harris samtal med Kasparov kretsar det med Applebaum i hög grad kring Trump, Putin, realpolitik och diktaturens mekanismer, men är avgjort intressantare.

• Lawrence Krauss. Harris diskussion med fysikern Lawrence Krauss spänner, liksom så många andra av hans samtal, över många områden. Här är det delarna om kärnvapenhotet som är intressantast, medan den om tolkningar av kvantmakanik känns som om jag hört den hundra gånger förut, och käbblet om vilket som är farligast av kristen och islamsk fundamentalism snabbt blir tjatigt.

• William MacAskill. Filosofiämnet anklagas ofta för att vara fast positionerat så högt upp i elfenbenstornet att det aldrig någonsin får någon praktisk betydelse. Men anklagelsen är felaktig, och den 30-årige (29 vid tiden för programmets inspelning) Oxfordfilosofen William MacAskills verksamhet är ett strålande motexempel. Han är frontfigur (såväl intellektuellt som entreprenöriellt) för den nya och snabbt växande effektiv altruism-rörelsen, som jag känner stor sympati med, och samtalet behandlar väldigt nyanserat frågan om hur vi bäst kan göra världen bättre. Vissa psykologiska aspekter har starka beröringspunkter med ovan nämnda avsnitt med Paul Bloom. Jag har beställt MacAskills bok Doing Good Better och ser fram emot att läsa den.

Harris on Trump

Much has been said about the Donald Trump candidacy for president, but Sam Harris, in yesterday's blog post Trump in Exile, says it better and clearer than almost everyone else. He begins by noting that "it is a cliché [...] to claim that a presidential election is the most important in living memory", but then immediately notes that a cliché can still be true:

We arrived at that point in the 2016 campaign many months ago, when both sides declared their opponent unqualified for office, [...] and one side is actually right. A choice this stark proves that there is something wrong with our political system.

After a couple of passages on Trump's psychopathic and criminal behavior against women, he goes on to say this:

While Trump’s attitude toward women should be disqualifying, it is among his least frightening traits when it comes to assuming the responsibilities of the presidency. His fondness for Vladimir Putin, the whimsy with which he has entertained the first use of nuclear weapons, his disregard for our NATO alliances, his promise to use federal regulators to harass his critics, his belief that climate change is a hoax, his recommendation that we kill the families of terrorists, his suggestion that America might want to default on its debt - any one of these sentiments should have ended Trump’s bid for public office at once. In fact, Donald Trump is so unfit for the presidency that he has done great harm to our society by merely campaigning for it. The harm he could do from the White House can scarcely be imagined.

And towards the end of his piece, Harris notes that...

there was a point in the second presidential debate when Trump’s campaign ceased to be a depressing farce and became the terrifying, national disgrace we now see before us. The crucial moment wasn’t when Trump threatened to imprison Clinton if he wins in November - it was the shriek of joy this threat produced in half the audience. That was the sound of our democracy unraveling. And there was Trump, the crazed man-child tearing at the threads.

If there is a silver lining here, it is that many of us now see how vulnerable our political system is to charlatanism, conspiracy theories, and populist unreason on both the Right and the Left. The role that the media has played, rendering us all moths to the Trumpian flame, will be scrutinized for years to come. The truth about us is sobering: We have been playing with our smartphones while hurtling toward the abyss...

(Link added by me.) Do take two more minutes to read Sam Harris' blog post in whole!

Blandade länkar

Istället för en fokuserad bloggpost om ett väl avgränsat ämne bjuder jag idag, utan någon sådan avgränsning, på en uppsättning länkar till texter och webbsidor jag de senaste dagarna funnit särskilt läsvärda - varsågoda!

• Folke Tersman: Politiker kan lära av forskares dialog, Sans 3/2014.

  Här artikulerar Uppsalafilosofen Folke Tersman knivskarpt den lite vagare oro jag själv känt inför de slentrianmässiga fördömanden av och drev mot sverigedemokratiska positioner som vi lite finare, mer akademiskt bildade och politiskt korrekta personer gärna ägnar oss åt. Obligatorisk läsning för den som avser fortsätta delta i sådana drev!

• Johan Wästlund: Är blattar bättre än svennar på yatzy? Statistikexperiment för sverigedemokrater och andra.

  Johan Wästlund har figurerat flitigt här på bloggen, men har också en egen blogg, som passande nog bär namnet Johan Wästlund. Hans senaste bloggpost utgör ett förträffligt exempel på det slags saklighet i debatten som Folke Tersman efterlyser, och han slår elegant två flugor i en smäll genom att vederlägga ett stycke främlingsfientlig propaganda samtidigt som han pedagogiskt förklarar ett förrädiskt statistiskt fenomen som är bra att känna till.

• Sam Harris: Why Don’t I Criticize Israel?

  Jag finner alltid Sam Harris skriverier intressanta, och ofta provocerande. Så även denna gång. Jag håller absolut inte med om allt han skriver i sin färska text om Mellanösternkonflikten,¹ men den är synnerligen intressant och bjuder på en del klargörande tankar i denna infekterade fråga.

• Vladimir Sorokin: Russia is Pregnant with Ukraine, New York Review of Books blog, 24 juli 2014.

  Att Rysslands president Vladimir Putin är en kriminell j-a bandit och ett allvarligt hot mot världsfreden har jag framhållit tidigare här på bloggen. Vad som ändå skänker hopp om dagens Ryssland är existensen av en välartikulerad och modig opposition. Hit hör Pussy Riot, och hit hör i allra högsta grad författaren Vladimir Sorokin. Den aktuella text av honom jag här länkar till hör (liksom hans tidigare essä Let the Past Collapse on Time) till det bästa jag läst om Ukrainakrisen.

• Robin Hanson: I Still Don't Get Foom.

  Den som väntar på min recension av Nick Bostroms nya bok Superintelligence kommer (som tidigare meddelats) att få vänta i ännu en månad eller två, tills den först publicerats i Axess. Bland de övriga recensioner och kommentarer om boken jag hittills sett är Robin Hansons den intressantaste. Hanson är skeptisk till om det som Bostrom kallar "fast takeoff", och som på en del andra håll benämns Singulariteten, verkligen kan inträffa. Hans lyckas inte helt övertyga mig med sin argumentation, vilken är i linje med vad han tidigare framfört i The Hanson-Yudkowsky AI Foom Debate, men den är likväl helt klart beaktansvärd.

• Anders Sandberg: The five biggest threats to human existence, The Conversation, 29 maj 2014.

  När Nick Bostroms Oxfordkollega och nära samarbetspartner Anders Sandberg rankar de fem största hoten mot mänsklighetens fortsatta existens så hamnar den av Bostrom avhandlade superintelligensen först på tredje plats. Skynda att ta del av vilka de övriga fyra är, innan det är för sent!

• Emma Frans: Emmas selektion.

  Emma Frans är ofta först bland svenskspråkiga skribenter med spännande nyheter om beteendevetenskap och annan forksning, och om någon vill utnämna Emmas selektion till Sveriges bästa vetenskapsblogg just nu så har jag inget att invända (men hoppas givetvis på att någon gång själv lyckas erövra titeln). Den välavvägt kaxiga tonen på bloggen markeras av den snygga bannern:

  

• Maeve Shearlaw: Dropping in on Turkmenistan's 'door to hell', The Guradian, 18 juli 2014.

  En av de bisarraste platserna på jorden torde vara det 69 meter breda och 30 meter djupa brinnande hål som finns långt ute i öknen i norra Turkmenistan, och som benämns "Door to Hell". Elden har brunnit i 40 år, och Shearlaws bildreportage väcker spontant två frågor hos mig: Varför fyller de inte igen hålet? Och nog är George Kourounis besök nere i hålet det närmaste vi i verkligheten kommit Mr Spocks äventyr inne i en vulkan i senaste Star Trek-filmen?

Fotnot

1) Min största invändning rör Harris lättvindiga avfärdande av den ständiga disproportionaliteten mellan antalet döda palestinier och dito israeler. Denna beror på många faktorer. Det duger inte att att, som Harris gör, peka ut en enda - Israels större skicklighet i med skyddsrum etc skydda sin civilbefolkning - och sedan hävda att just denna aspekt av Israels agerande är moraliskt oantastlig, varför Israel inte har någon moralisk skuld för disproportionaliteten. Disproportionaliteten kommer sig lika mycket av de många dödade palestinierna som av de få dödade israelerna. När vi skall bedöma Israels moraliska agerande är det i första hand det förstnämnda vi bör beakta, och i denna bedömning bör vi enligt min mening tillämpa principen om att när civila dödas så har den som håller i vapnet ett fullt ansvar, med vilket jag menar ett ansvar som inte späds ut oavsett vilka omoraliska handlingar (såsom bruk av mänskliga sköldar) som motparten gjort sig skyldig till.

(Och på tal om disproportionalitet så tycker jag att det är i minsta laget att i en 3000-ordsuppsats över detta ämne ägna blott 9 ord åt bosättningar på ockuperad mark.)

Om medvetandets roll i beslutsfattande

Neurofysiologen Benjamin Libets arbeten om den relativa timingen mellan viss slags hjärnaktivitet och det vi subjektivt upplever som beslutsfattande är så överraskande och kontraintuitiva att de kommit att bli närmast ikoniska. Så här skriver Sam Harris i sin lilla pärla till bok Free Will^1,2:

The physiologist Benjamin Libet famously used EEG to show that activity in the brain's motor cortex can be detected some 300 milliseconds before a person feels that he has decided to move. Another lab extended this work using functional magnetic resonance imaging (fMRI): Subjects were asked to press one of two buttons while watching a "clock" composed of a random sequence of letters appearing on the screen. They reported which letter was visible at the moment they decided to press one button or the other. The experimenters found two brain regions that contained information about which button subjects would press a full 7 to 10 seconds before the decision was consciously made. More recently, direct recordings from the cortex showed that the activity of merely 256 neurons was sufficient to predict with 80 percent accuracy a person's decision to move 700 milliseconds before he became aware of it.

These findings are difficult to reconcile with the sense that we are the conscious authors of our actions. One fact now seems indisputable: Some moments before you are aware of what you will do next - a time in which you subjectively appear to have complete freedom to behave however you please - your brain has already determined what you will do. You then become conscious of this "decision" and believe that you are in the process of making it. (Harris, s 8-9.)

Eller, ännu lite slagfärdigare formulerat:

Fotnoter

1) Sam Harris besvarar frågan om den fria viljans existens med ett solklart nej - i kontrast med Daniel Dennett, som i den här på bloggen nyligen hyllade Intuition Pumps och i tidigare böcker besvarar den med ja. Det verkar dock inte finnas några väsentliga skillnader mellan deras respektive uppfattningar i själva sakfrågan om vad som faktiskt försiggår i våra hjärnor, utan det handlar mer om vad vi bör lägga i begreppet fri vilja. Tom Clark artikulerar skillnaden i följande stycke, som Harris återger på s 20-22 i sin bok och som både han och (enligt uppgift) Dennett accepterar som en riktig beskrivning av meningsskiljaktigheten:

Harris is of course right that we don't have conscious access to the neurophysiological processes that underlie our choices. But, as Dennett often points out, these processes are as much our own, just as much part of who we are as persons, just as much us, as our conscious awareness. We shouldn't alienate ourselves from our own neurophysiology and suppose that the conscious self, what Harris thinks of as the real self (and as many others do, perhaps), is being pushed around at the mercy of our neurons. Rather, as identifiable individuals we consist (among other things) of neural processes, some of which support consciousness, some of which don't. So it isn't an illusion, as Harris says, that we are authors of our thoughts and actions; we are not mere witnesses to what causation cooks up. We as physically instantiated persons really do deliberate and choose and act, even if consciousness isn't ultimately in charge. So the feeling of authorship and control is veridical.

Moreover, the neural process that (somehow - the hard problem of consciousness) support consciousness are essential to choosing, since the evidence strongly suggests they are associated with flexible action and information integration in service to behavior control. But it's doubtful that consciousness (phenomenal experience) per se adds anything to those neural processes in controlling action.

It's true that human persons don't have contra-causal free will. We are not self-caused little gods. But we are just as real as the genetic and environmental processes which created us and the situations in which we make choices. The deliberative machinery supporting effective action is just as real and causally effective as any other process in nature. So we don't have to talk as if we are real agents in order to concoct a motivationally useful illusion of agency, which is what Harris seems to recommend we do near the end of his remarks on free will. Agenthood survives determinism, no problem.

Daniel Dennett har för övrigt alldels nyligen författat en lång och mycket läsvärd recension av Harris bok, där han inte lägger några fingrar emellan: han kallar visserligen boken "remarkable [...], engagingly written and jargon-free, appealing to reason, not authority, and written with passion and moral seriousness", men också "a veritable museum of mistakes". Den uppfattning som uttrycks i bildens Steven Kaas-citat, och som Harris i sin bok formulerar gång gå gång, bl.a. med orden...

Did I consciously choose coffee over tea? No. The choice was made for me by events in my brain that I, as the conscious witness of my thoughts and actions, could not inspect or influence.

...har Dennett inte mycket till övers för i sin recension:

Not so. He can influence those internal, unconscious actions—by reminding himself, etc. He just can’t influence them at the moment they are having their effect on his choice. (He also can’t influence the unconscious machinery that determines whether he returns a tennis serve with a lob or a hard backhand once the serve is on its way, but that doesn’t mean his tennis strokes are involuntary or outside his—indirect—control. At one point he says “If you don’t know what your soul is going to do, you are not in control.” Really? When you drive a car, are you not in control? You know “your soul” is going to do the right thing, whatever in the instant it turns out to be, and that suffices to demonstrate to you, and the rest of us, that you are in control. Control doesn’t get any more real than that.)

Harris ignores the reflexive, repetitive nature of thinking. My choice at time t can influence my choice at time t’ which can influence my choice at time t”. How? My choice at t can have among its effects the biasing of settings in my brain (which I cannot directly inspect) that determine (I use the term deliberately) my choice at t’. I can influence my choice at t’. I influenced it at time t (without “inspecting” it). Like many before him, Harris shrinks the me to a dimensionless point, “the witness” who is stuck in the Cartesian Theater awaiting the decisions made elsewhere. That is simply a bad theory of consciousness.

Harris har lovat replikera inom kort - håll utkik på hans blogg!

2) Jag har lyft bort ett par fotnoter från Harris passage, och istället tillfogat några länkar till hans källor.

For the record: lite islamkritik

Idag fyller denna blogg två år! I den allra fösta bloggposten, författad två dagar efter Anders Behring Breiviks fruktansvärda dåd i Oslo och på Utøya, tog jag upp frågor om yttrandefrihet i praktiken och om vikten ett öppet samhälle där vi inte låter oss tystas av extremister. Jag tänkte idag återkomma till de frågorna.

Det jag nedan skriver om islam är självklarheter, men jag vill ändå ha dem nedtecknade. En gång för alla. For the record.

*

Påven avgår! Så lyder rubriken på den av mina bloggposter hittills under 2013 som mig veterligen väckt den största upprördheten bland mina läsare. En bidragande orsak till denna upprördhet är utan tvivel att en och annan läsare valt att grovt vantolka bloggposten som ett angrepp på katoliker i största allmänhet, snarare än som det mycket specifika angrepp på dåvarande påven Joseph Ratzinger den var avsedd som. Två av kommentarerna, av kommentatorerna kgb35 och Anonym 18:33, klandrar mig specifikt för att kritisera katolska kyrkans främste företrädare samtidigt som jag inte säger ett pip om islam - en religion där det minsann också finns ett och annat att kritisera!

Låt mig först och främst säga att jag finner denna kritik principiellt helt orimlig. Som trogna läsare av denna blogg vet så har jag tagit på mig oket att kritisera en och annan makthavare och maktstruktur som jag har invändningar emot (utan att vilja blåsa upp min personliga roll till något särskilt, noterar jag ändå att ett sunt levande demokratiskt samhälle förutsätter en bred skara av sådana samhällskritiker). Vad jag däremot inte tagit på mig är att kritisera varje enskild företeelse i exakt proportion till vad den förtjänar. Detta vore ett helt orimligt krav, som jag t.ex. bröt flagrant mot då jag häromsistens riktade kritik mot Chalmers senaste studentrekryteringskampanj samtidigt som jag totalt ignorerade det tusenfalt, miljonfalt och snudd på ojämförligt mycket mer klandervärda agerandet hos Nordkoreas ledare Kim Jong-un. Med ett sådant krav skulle jag knappt kunna debattera någon enda företeelse på det lokala eller (svenska) inrikespolitiska planet, med tanke på alla hemska krig och andra brott mot mänskliga rättigheter som pågår på annat håll i världen. En samhällsdebattör måste få lov att specialisera sig på ett sätt som inte strikt respekterar en global rangordning över världens alla problem och orättvisor. Och därför är det fullkomligt vrickat att, som kommentatorerna kgb35 och Anonym 18:33, begära att jag, varje gång jag gör ett kritiskt yttrande om något missförhållande i katolska kyrkan och dess ledning, balanserar detta med ett lagom hårt yttrande om något motsvarande missförhållande bland företrädare för islam.

Med detta klargjort tänker jag nu likväl gå kommentatorerna kgb35 och Anonym 18:33 en bit till mötes, och nu meddela ett avseende i vilket jag inte bara tycker illa om religionen islam, utan faktiskt finner den (i just detta avseende) mer motbjudande än varje annan religion jag känner till. Det är visserligen sant att jag har en allmänt religionskritisk hållning, på så vis att jag tycker att det är olämpligt att gå omkring och tro på besynnerliga ting (bisarra skapelseberättelser, gudar som far runt i en vagn bland åskmolnen och slår blixtar med sin hammare eller som hör bön om de uttalas med de rätta orden och ritualerna, oblater som förvandlas till människokött, etc etc) utan evidens, men det vore ett misstag om jag för den sakens skull drog alla religioner över en kam och påstod att varje religion är lika knäpp eller lika oskyldig som varje annan. Detaljerna har betydelse. En religion vars heliga skrifter predikar våld kan t.ex. vara värre än en som predikar ickevåld. Det finns inget originellt i dessa synpunkter, och andra har yttrat dem tidigare och långt elegantare än jag någonsin kommer att klara av - exempelvis Sam Harris¹, som jag härmed ger ordet för att lyfta fram den så vitt jag vet helt unika egenhet hos just islam som jag finner så särskilt vedervärdig:^2,3

Anyone who wants to draw a cartoon, write a novel, or stage a Broadway play that denigrates Mormonism is free to do it. In the United States, this freedom is ostensibly guaranteed by the First Amendment—but that is not, in fact, what guarantees it. The freedom to poke fun at Mormonism is guaranteed by the fact that Mormons do not dispatch assassins to silence their critics or summon murderous hordes in response to satire. As I have pointed out before, when The Book of Mormon became the most celebrated musical of the year, the LDS Church protested by placing ads for the faith in Playbill. A wasted effort, perhaps: but this was a genuinely charming sign of good humor, given the alternatives. What are the alternatives? Can any reader of this page imagine the staging of a similar play about Islam in the United States, or anywhere else, in the year 2013? No you cannot—unless you also imagine the creators of this play being hunted for the rest of their lives by religious maniacs. Yes, there are crazy people in every faith—and I often hear from them. But what is true of Mormonism is true of every other faith, with a single exception. At this moment in history, there is only one religion that systematically stifles free expression with credible threats of violence.

Fotnoter

1) Sam Harris är författare till en rad böcker, av vilka jag läst och varmt rekommenderar The End of Faith, Letter to a Christian Nation och Free Will. Han är en intelligent religionskritiker och stenhård samhällsdebattör, med en nästan exceptionell intellektuell hederlighet och oräddhet som ofta tenderar att slå över i en dumdristighet, på så vis att han gör det lätt för meningsmotståndare att rycka hans ord ur deras sammanhang på ett sätt som får dem att se väldigt illa ut. Den text ur vilken ovanstående citat är hämtat är ett slags väldigt vass och väldigt underhållande greatest hits-samling över upprörda diskussioner han blivit föremål för med anledning av detta.

Harris text har, förutsägbart nog, väckt uppståndelse och irritation. Den vanligtvis kloke och nästan alltid underhållande bloggaren och biologen PZ Myers går fullständigt i taket i ett blogginlägg som bara kan förstås som att när det handlar om riktiga människor av kött och blod, deras väl och ve och deras liv och lem, så är det förkastligt att ta sig an moraliska dilemman analytiskt, utan man bör istället (han säger det inte explicit, man jag kan inte se något annat alternativ) nöja sig med att följa sina omedelbara moraliska intuitioner. Jag kan ha viss förståelse för den tankegångens omedelbara lockelse, men inte för att en välutbildad och intelligent person som Myers kan skriva en bloggpost på kanske 1000 ord om saken utan att hinna besinna sig och inse dess orimlighet.

Mina positiva ord om Harris skall inte förstås som att jag håller med honom om allt. En del av det han skriver i den aktuella texten finner jag moraliskt svårsmält, liksom hans position i frågan om amerikansk vapenlagstiftning, och den moraliska realism och de brott mot Humes lag han förfäktar mot slutet av The End of Faith (liksom, enligt uppgift, i The Moral Landscape).

2) För att förekomma ett visst slags fåraktiga vantolkningar av denna bloggpost, låt mig betona att Harris stycke och mitt instämmande i detta inte innebär att jag skulle anse att alla som kallar sig muslimer, eller ens de flesta, eller ens någon given procentandel, skulle ställa sig bakom den islamistiska våldsideologi som Harris stycke handlar om. Jag är fullt på det klara med att det finns miljontals och åter miljontals fredligt sinnade muslimer som aldrig skulle komma på tanken att ställa sig bakom mordhoten mot exempelvis Salman Rushdie och de danska Muhammedtecknarna. Allt jag säger är att islam också innefattar vidriga strömningar av ociviliserade våldsförespråkare som ställer sig bakom dylika fatwor och deltar i våldsamma upplopp och ambassadbränder, och att detta gör vår värld till en sämre värld än den hade varit annars.

3) Den tystnad som breder ut sig till följd av dessa ständigt närvarande våldshot kommentarar jag även mot slutet av min bloggpost Tack gode Gud för Lena Andersson.