Syftet med Håkan Wirténs, Mattias Klums, Johanna Laksos, Hanna Nybergs och Pär Holmgrens debattartikel 80 procent av Sveriges unga har klimatångest på SvD Brännpunkt är gott: de vill mana till snabbast möjliga omställning till förnybar energi för att på så vis bromsa den globala uppvärmningen. Deras argumantation är enligt min uppfattning mer diskutabel, och grundar sig i en enkätundersökning bland svenskar i åldern 15-25 år - en undersökning som bland annat sägs peka på att "80 procent av Sveriges unga oroar sig för hur klimatförändringarna kommer att påverka deras och världens framtid", och att "var fjärde ung får ont i magen eller känner sig olycklig när de tänker på klimatförändringarna". Sådana siffror behöver tas med en väldigt stor nypa salt, då de svar man får på en enkätundersökning i chockerande grad tenderar att styras av hur frågorna formuleras. Som man frågar får man svar.
Och vad skall man säga om författarnas triumfatoriska meddelande om att "38 procent säger sig vara villiga att offra en Thailandsresa [...] för klimatets skull"? Detta kan ju, som SvD:s ledarskribent Sanna Ryman påpekar, ekvivalent omformuleras som att 62 procent inte säger sig vara villiga att offra en Thailandsresa för klimatets skull. Och det låter väl snarast ganska dystert?
Om man vill vara lite elak mot Wirtén och hans medförfattare kan man jämföra deras artikel med ett klassiskt propagandanummer av Sven Melander:
Att förstå hur barn och undomar tänker och hur deras världsbild ser ut är naturligtvis mycket angeläget. För att göra det tycker jag emellertid att en fallstudie som Susan Orleans fascinerande essä The American male at age ten från 1992, baserad på djupintervjuer med en enda tioårig pojke, ger ojämförligt mycket mer än en ytlig enkätundersökning av det slag som Wirtén m.fl. hänvisar till.
