Visar inlägg med etikett Paolo Macchiarini. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paolo Macchiarini. Visa alla inlägg

tisdag 18 april 2017

Akademisk-frihetlig extremism

Göran Bexell är professor i etik och var under åren 2003-2008 rektor för Lunds universitet. Jag läser just nu hans bok Akademiska värden visar vägen, som handlar om begreppet universitet och hur ett universitet kan organiseras och ledas. Den har drag av självbiografi, och är intressant, om än inte fullt lika intressant som självbiografier av intellektuellt mer vildsinta figurer som exempelvis Richard Feynman, Ayaan Hirsi Ali och Torbjörn Tännsjö. Jämfört med dessa framstår Bexell som en välartad och ganska beskedlig person, utan särskilt många utmanande eller misshagliga uppfattningar, och sådan måste man naturligtvis vara om man skall nå så högt som till universitetsrektor i sin ämbetsmannakarriär. Emellertid, då jag nu nått sidan 97 finner jag att Bexell gör sig till tolk för en ståndpunkt som upprör mig tillräckligt för att jag skall stämpla den som akademisk-frihetlig extremism. Hör här:
    Det finns en inre kärna i begreppet [akademisk frihet] som inte är förhandlingsbar för ett universitet. Jag kallar den akademisk integritet. Medan akademisk frihet är ett vidare begrepp har akademisk integritet mindre omfång och står för kravet på total integritet avseende forskningens resultat, metod, publicering och i viss utsträckning dess inriktning men också för utbildningens frihet. Ingen styrning eller ens otillbörlig påverkan av politiska, ekonomiska, ideologiska eller andra ovidkommande faktorer ska få förekomma. Detta är själva kärnan i akademisk frihet och livsnerven i ett universitet. Om det uppges förlorar universitetet sin identitet, sin själ. Det är en av rektors viktigaste uppgifter att stå upp för integriteten och säga nej om den hotas. Om en regering tvingar på något som bryter integriteten är det rektors uppgift att avgå.
Detta är enligt min mening alldeles på tok. I uppräkningen av "forskningens resultat, metod [och] publicering" skulle jag, för att motviera min ståndpunkt, kunna skjuta in mig på "metod" och nämna namnet Macchiarini, varvid nog både Bexell och alla andra förstår min poäng om att påverkan utifrån på forskningens metod ibland trots allt kan vara motiverad när universitetet självt fallerar. Låt mig dock istället välja att skjuta in mig på "publicering", och oförsynt hävda att när en grupp forskare är på väg att skrida till verket med en publicering som kan förutsägas leda käpprätt mot mänsklighetens undergång eller annan global katastrof, då finns legitima skäl för en regering eller annan extern part att ingripa mot publiceringen. Och låt mig betona att detta inte är något långsökt teoretiskt resonemang från min sida; i min bok Here Be Dragons ger jag en lång rad mer eller mindre plausibla konkretiseringar av vad för slags forskningsresultat ett sådant scenario skulle kunna inbegripa.

En försvarare av den bexellska integritetsståndpunkten skulle här kunna säga att visst bör man undvika att publicera forskning som resulterar i mänsklighetens undergång, men låt det då vara upp till den enskilde forskaren eller det enskilda universitetet att göra den bedömningen, utan att exempelvis regeringen lägger sig i. Om enskilda forskare eller universiteten eller forskarsamhället som helhet uppvisade det slags mognad och klokskap som krävs för att hantera sådana frågor, då skulle det försvaret måhända duga, men för mig står det alldeles klart att såväl enskilda forskare som universiteten och forskarsamhället som helhet brister i fråga om den erforderliga mognaden och klokskapen. För en antydan om dessa brister, se t.ex. följande passage från sidan 4 i Here Be Dragons:
    Creation (or recreation) of deadly viruses immediately springs to mind as a case for concern. In 2005, a group of US scientists announced that they had reconstructed the Spanish Flu virus that in 1918 and 1919 had killed maybe 50 million people. Their publication generated significant controversy about safety issues concerning both the laboratory work and the publication of their findings.9 A recent similar controversy concerned the release of details about the laboratory-based mutation of a bird flu virus to make it transmissible between mammals.10 Here, a US government biosecurity advisory board initially advised that the papers be censored before publication, but later changed their mind on the grounds that "it had heard new evidence that sharing information about the mutations would help in guarding against a pandemic" and that "the data didn't appear to pose any immediate terrorism threat".11 The revised papers were then published in full. At the time of the controversy, one microbiologist interviewed in a TV news broadcast12 defended the publication by pointing out that terrorists lack the technological infrastructure to exploit the research findings on the bird flu mutation. Be that as it may, the argument is flawed, because once the findings are published they are irreversibly out there, and we need to be worried not only about whatever infrastructure terrorists have now, but also what they may possess 10 years from now, or 20, or 50. (It may of course be that the microbiologist had access to a careful study showing that no such threat was forthcoming, but that seems unlikely.)

    9) von Bubnoff (2005), van Aken (2007).

    10) Yong (2012), Ritter (2012).

    11) Ritter (2012).

    12) Unfortunately, I have not been able to retrieve a more specific reference.

Säkert kommer en del läsare att tycka att jag är orättvis som dömer ut Bexells ståndpunkt om akademisk integritet som extremism, då det ju handlar om synpunkter som var och varannan någorlunda allmänakademiskt engagerad forskare skulle kunna häva ur sig. Och ja, jag medger här att jag tagit mig en retorisk frihet genom att avvika något från den gängse betydelsen av extremism som en kraftig avvikelse från det normalt förekommande spektrat av åsikter. (Om den bexellska ståndpunkten är den vanliga, vilket jag faktiskt tror är fallet, då kan man ju hävda att det är jag snarare än han som är extremist.) Vad jag menar här är snarare en kraftig avvikelse från vad som är rimligt att anse, eller från vad en klok och välinformerad person skulle komma fram till efter tillräcklig reflektion i frågan.

Jag skall träffa Göran Bexell imorgon, i anslutning till att han på Göteborgs universitets Naturvetenskapliga fakultet ger ett seminarium över ämnet Kollegialitet, akademiskt ledarskap och akademiska värden, och det skall bli intressant att höra hur han ställer sig till denna fråga. Gissningsvis kommer han att ge mig rätt i att forskare och universitet inte bör tillåtas publicera forskning som medför stor risk för mänsklighetens undergång eller liknande global katastrof, men framhålla att det inte var den sortens situationer han avsåg i sitt tal om akademisk integritet. Nåväl, det vore ju bra, men om han öppnar för sådana undantag borde han inte använda kompromisslösa formuleringar om "inte förhandlingsbar", "total integritet" och "Ingen styrning [...] ska få förekomma".

onsdag 24 februari 2016

Macchiarini-affären: liten läslista

Vi bevittnar en av de största skandaler som någonsin skakat den svenska universitetsvärlden: turerna kring den så kallade stjärnkirurgen Paolo Macchiarini på Karolinska Institutet (KI), om vilka mycket har skrivits, och mycket återstår att skriva. Det kan vara frestande att fokusera på Macchiarini själv, som i den härligt snaskiga historien i Vanity Fair förra månaden. Men karln är uppenbarligen en psykopat och en mytoman, och viktigare än att skärskåda honom personligen tror jag är att förstå systemet kring honom. Hur kunde han släppas fram, och vad bör göras för att hindra att något liknande händer igen? Det här handlar delvis om KI, men diskussionen bör inte stanna där, utan vi bör fråga oss om inte det också finns mer generella strukturer i universitetssverige som behöver rättas till (jag tror att så är fallet). Följande är några av de debattinlägg om Macchiarini-affären jag funnit mest belysande eller av andra skäl uppskattat mest:
  • Ulf Danielsson: Skandalen på KI och systemfelet i svensk forskningspolitik, 18 februari 2016. Det är styrningen av svenska universitet som gått (om uttrycket tillåts) över styr. Ulf pekar insiktsfullt på problemen, men innan jag tror på det (av honom förordade) kollegiala styret som vägen till frälsning för de svenska universiteten skulle jag vilja se ett mer konkret förslag på hur det skulle gå till.
  • Agnes Wold: Förfallet på KI, Fokus, 19 februari 2016. Jämfört med Ulf Danielsson tar Agnes Wold till ännu skarapre ordalag, och pekar på de sjuka incitamentsstrukturer och den girighet som ledde fram till satsningen på Macchiarini.
  • Per Köhler: Humanister är så historielösa, 21 februari 2016. Här avlivas effektivt myten om att allt skulle bli frid och fröjd om blott läkare och forskare fick sig till livs en tillräcklig dos klassisk bildning. Bildning är förvisso bra, men det krävs annat för att förhindra nya fall av forskningsfusk och hänsynslöst utnyttjande av försökspersoner.
  • Anders Hamsten: Jag ställer min plats som rektor för KI till förfogande, Dagens Nyheter, 13 februari 2016. Denna text når inte vare sig innehållsmässigt eller stilistiskt tillnärmelsevis upp till de tre föregående, och är till råga på allt författad av en person som rimligtvis kommer att gå till historien som en av de värsta syndarna (jämte Macchiarini själv) i denna förfärliga episod i svensk forskning. Jag nämner den ändå, då jag fann den befriande att läsa. Få saker gör mig så indignerad som när någon som gjort tokfel vägrar medge detta och ta konsekvenserna, så lättnaden blev stor av att till slut höra rektor Hamsten meddela sin avgång och därtill göra det med en hygglig dos ödmjuk självkritik.
Och här är ett par av de debattinlägg jag uppskattat allra minst: