Midvinterbetraktelse över filosofi, utilitarism och det akademiska samtalet

Moralfilosofi är ett viktigt kunskapsområde, och jag gillar när det uppmärksammas i den allmänna debatten. Därför borde jag rimligtvis välkomna att filosofistudenten och kulturskribenten Lapo Lappin häromdagen fick en artikel i ämnet publicerad i tidskriften Kvartal. Ändå vill jag meddela vissa reservationer rörande Lappins text, vilken bär den braskande rubriken Statens etiska råd bjöd in förespråkare av spädbarnsmord. I tur och ordning:

1. Artikeln tar formen av en rapport från en akademisk tillställning i Stockholm veckan innan, nämligen Statens medicinsk-etiska råds etikpristagarseminarium, och skjuter in sig på två av deltagarna, nämligen den välkände svenske moralfilosofen Torbjörn Tännsjö (som i egenskap av pristagare stod i centrum för mötet), och hans ännu mer kände australiensiske kollega Peter Singer. Lappins moralfilosofiska grundsyn skiljer sig kraftigt från Tännsjös och Singers, och det är givetvis helt i sin ordning, men istället för att koncentrera sig på vilka argument dessa förde fram vid seminariet lägger han så stor emfas vid vilka förgripligheter de yttrat i andra sammanhang att hans text blir till en del av den kancelleringskultur i vilken meningsmotståndare skall tystas.^1,2 Han uttrycker stor upprördhet över att Tännsjö och Singer erbjuds plattform av Statens medicinsk-etiska råd (SMER) att framföra sina ståndpunkter, trots att dessa "torde vara välkända för medlemmarna" i detta råd.³ Särskilt anstötligt verkar vara att Singer "fick [...] varma applåder av de församlade etikerna". Artikeln kan knappast förstås som annat än ett försök av Lappin att deplattformera Tännsjö och Singer, vilket enligt min mening är fel sätt att hantera akademiska meningsmotsättningar: bättre än att försöka tysta sina meningsmotståndare är att diskutera med dem.

2. Både Tännsjö och Singer har förvisso uttalat en och annan moraliskt svårsmält tanke, som exempelvis Tännsjös funderingar kring klimatdiktatur, och den singerska idé om postnatal abort som åsyftas i rubriken till Lappins artikel. Jag vill dock mena att det är viktigt att ha en levande och förutsättningslös akademisk diskussion som ifrågasätter de tabun och går utanför det Overtonfönster som för närvarande råder. Bland de olika akademiska discipliner som finns är det just filosofin som oftast varit bäst på detta gränsöverskridande och kritiska tankearbete; Tännsjö och Singer är föredömliga utövare av detta arbete, och jag hoppas se dem fortsätta i många år till.

3. Lappin avvisar den moralfilosofiska inriktning som benämns utilitarism och som både Tännsjö och Singer bekänner sig till. Och fastän jag för egen del känner en försiktig dragning till utilitaristiskt tänkande så kan jag förstå argumenten emot. När motståndet mot utilitarism blir så dogmatisk att man avvisar varje kvantiativ konsekvensetisk avvägning i varje läge blir det dock snudd på absurt, men det är här Lappin hamnar när han gör (det antytt skandalösa) avslöjandet att en av Tännsjös tidigare elever, "Christian Munthe, professor i praktisk filosofi på Göteborgs universitet samt sakkunnig i flera etiska råd, erkände att han förlitar sig flitigt på utilitaristiska resonemang", och när han mot slutet av sin artikel ansluter sig till ståndpunkten att "spridningen av ett utilitaristisk tankesätt [...] bör hindras oavsett vad".⁴

Jag har här inte alls berört själva ämnet för SMER-mötet, nämligen prioriteringar inom vården. Detta förefaller sekundärt även för Lappin vid sidan av hans allmänna angrepp på sina måltavlor Tännsjö och Singer, men han ställer de utilitaristiska principer de förordar mot den så kallade människovärdesprincipen. I ett svar till Lappin i samma tidskrift problematiserar Tännsjö på ett belysande vis begreppet människovärde. Jag vill också rekommendera Christer Sturmarks vittförgrenade och mycket intressanta samtal med Tännsjö och Singer i Fri Tanke-podden, inspelat i nära anslutning till SMER-mötet.

EDIT 22 december: En videoupptagning av SMER-mötet finns nu på YouTube.

Fotnoter

1) Jag känner till en del om kancelleringskulturen, bland annat genom att jag en gång i tiden var en del av den.

2) Lyssna gärna till det senaste avsnittet av Vetenskapligt med Häggström och Livh i vilket vi för ett djuplodande samtal med datalogen och vännen Thore Husfeldt om den skadliga kancelleringskulturen och besläktade frågor om akademisk frihet.

3) Till Lappins försvar skall dock sägas att han så sent som förra året bjöd in Tännsjö som gäst i sin egen podcast och bidrog till ett intressant samtal kring dennes moralfilosofiska ståndpunkter.

4) Frågan är såklart hur bokstavligt "oavsett vad" är tänkt att läsas. Jag skulle knappast tro att Lappin vore beredd att ta till (låt oss säga) spädbarnsmord eller krig om det skulle behövas för att hejda de utilitaristiska tankefigurernas utbredning. Deplatformering av en och annan universitetsprofessor verkar däremot ligga inom ramen för de medel han anser helgas av detta angelägna ändamål.

On the editorial board of the Journal of Controversial Ideas

There has been a bit of media attention in recent weeks around the soon-to-be-launched scientific journal named The Journal of Controversial Ideas, whose most novel (and controversial!) feature is that it explicitly allows its authors to write under pseudonym. The three founding editors, philosophers Jeff McMahan, Francesca Minerva and Peter Singer, have gathered a highly interdisciplinary (albeit with particular emphasis on ethics and philosophy) collection of 41 further researchers to serve on the editorial board, and the time has come for me to come forth as one of these editorial board members.

Of course any scientific journal ought (unless it specifically aims to be pedestrian, but what sort of boring journal would that be?) to welcome controversial ideas, but the point of the new journal is to be a place to go for publishing scientific and philosophical work that is not just controversial but inflammable and runs the risk of eliciting Twitter storms and death threats (all too common phenomena that some of the editors have direct personal experience with). On the other hand, an obvious objection to the enterprise is that hiding behind anonymity may seem to go against the spirit of the scientific enterprise. Indeed, the initiative has generated a good deal of criticism, ranging from vulgar tweets misrepresenting the purpose of the journal as serving to "anonymously ponder racist, sexist, transphobic, pro-colonialist, pro-exploitation ideas without fear of backlash", to the rather more sane and measured concerns by Bradley Campbell and Clay Routledge that "cordoning off controversial ideas into a special journal allows the reactions of activists to define the journal’s subject matter. Instead of sharing a common methodology or field of study, the contributing authors would have in common only their identity as actual or potential victims of censorship", to which they add that we should be careful about "organizing institutions around competing narratives of victimhood".

In a Vox interview, Francesca Minerva emphasizes the journal's role in protecting academic freedom, which "is fundamental to get closer to the truth. If you can see things from a different vantage point, you understand better your own arguments and how the world works. That can never happen if people are silenced". Talking to the BBC, Jeff McMahan adds that "all of us will be very happy if, and when, the need for such a journal disappears, and the sooner the better. But right now in current conditions something like this is needed".

Personally, I see good arguments on both sides of the debate. But I value diversity among scientific journals, and view The Journal of Controversial Ideas as an interesting experiment and a potentially valuable addition to the current range of journals. We'll see how it plays out.

Några favoritepisoder ur Existential Comics

Vi som gillar filosofi- och vetenskapsnördiga engelskspråkiga tecknade serier lever i goda tider. Mina favoriter är nog Randall Munroes xkcd, Zach Weinersmiths Saturday Morning Breakfast Cereal (SMBC), och Corey Mahlers Existential Comics.¹ Av dessa tre är det bara xkcd som jag regelbundet återger här på bloggen, men det beror inte på att de båda andra skulle vara sämre, utan på att de sällan har det behändiga format som jag önskar att bilder jag lägger upp på bloggen skall ha.² Så när jag nu vill ägna denna bloggpost åt att slå ett slag för den intelligenta och folkbildande Existential Comics, som gärna tar hjälp av modern populärkultur för att förklara de stora filosofernas tankegångar, så avstår jag från att klippa in bilder och nöjer mig istället med att länka till några av mina favoritepisoder:

• Karl Marx spelar Monopol med Sigmund Freud, Rudolf Carnap och Friedrich Nietzsche. Det ser ut att gå illa för honom, men... clickbait!

• När Marx en tid senare möter sina filosofvänner i ett parti poker har de lärt sig en del om hans metoder.

• Om filosofi vore fotboll: VM-final mellan Frankrike och Tyskland. (Monty Python var, som en del läsare kanske minns, inne på något liknande redan 1974.)

• Immanuel Kant vs Simone de Beauvoir.

• På skattjakt med Thomas Hobbes, Karl Marx, John Rawls och Ayn Rand.

• Ett av mina favoritgräl bland nutida filosofer är det mellan David Chalmers och Daniel Dennett om zombier. Men tänk om de själva vore zombier!

• Kombinationen stängningsdags, obetald barnota, Derek Parfit, Slavoj Zizek, Noam Chomsky och Peter Singer bör om möjligt undvikas.

• Om David Hume vore Kapten Kirk och Bertrand Russell vore Mr Spock.

• Om Sartre vore Seinfeld och Kierkegaard vore Kramer.

• Trolleyologi (som jag skrev om för några år sedan) är en klass av moralfilosofiska tankeexperiment som syftar till bättre inblick i våra spontana moraliska ställningstaganden genom att så gott det går söka isolera enskilda aspekter i dessa. I en aktuell Existential Comics-episod får vi veta hur trolleyologi skulle kunna te sig om den istället omfamnade hela det slags vittförgrenade komplexitet som våra verkliga moraliska ställningstaganden dagligen inbegriper.

• Mitt under pågående rättegång ilsknar Sartre till på Nietzsche och ballar ur en smula.

Fotnoter

1) En härlig serie i samma anda är Andrew Valdens Rymdslottet, men den kommer ändå inte med i min uppräkning här eftersom den är på svenska, och dessutom noga räknat inte är någon tecknad serie.

2) Ändå tillät jag mig att reproducera en episod av SMBC i somras. Och här är en SMBC-pärla i det lite mindre formatet:

Tim Minchin om att skänka pengar till fattiga

Tim Minchin är underbar. Hans budskap är inte alltid särskilt originellt, men det egensinniga klarspråk med vilket han framför det är helt unikt. Här är hans kommentar till den flagranta omoral som både han, jag och i stort sett alla andra medelklassvästerlänningar dagligen gör sig skyldiga till:¹

Fotnot

1) En något mer städad formulering av det Minchin säger står att finna i moralfilosofen Peter Singers välkända allegori om den drunknande barnet. I sin utmärkta bok Det liv du kan rädda ger Singer konkreta förslag om hur vi bör leva.

An ugly twist to Peter Singer's parable about the drowning child

We, middle class people in rich countries, ought to live quite differently from the way we do live. We ought to put a lot more of our economic resources into preventing the suffering and death of others. Philosopher Peter Singer makes this case very convincingly in his famous parable about the drowning child.¹ Here is how his 1997 essay The Drowning Child and the Expanding Circle begins:

To challenge my students to think about the ethics of what we owe to people in need, I ask them to imagine that their route to the university takes them past a shallow pond. One morning, I say to them, you notice a child has fallen in and appears to be drowning. To wade in and pull the child out would be easy but it will mean that you get your clothes wet and muddy, and by the time you go home and change you will have missed your first class.

I then ask the students: do you have any obligation to rescue the child? Unanimously, the students say they do. The importance of saving a child so far outweighs the cost of getting one’s clothes muddy and missing a class, that they refuse to consider it any kind of excuse for not saving the child. Does it make a difference, I ask, that there are other people walking past the pond who would equally be able to rescue the child but are not doing so? No, the students reply, the fact that others are not doing what they ought to do is no reason why I should not do what I ought to do.

Once we are all clear about our obligations to rescue the drowning child in front of us, I ask: would it make any difference if the child were far away, in another country perhaps, but similarly in danger of death, and equally within your means to save, at no great cost – and absolutely no danger – to yourself? Virtually all agree that distance and nationality make no moral difference to the situation. I then point out that we are all in that situation of the person passing the shallow pond: we can all save lives of people, both children and adults, who would otherwise die, and we can do so at a very small cost to us: the cost of a new CD, a shirt or a night out at a restaurant or concert, can mean the difference between life and death to more than one person somewhere in the world – and overseas aid agencies like Oxfam overcome the problem of acting at a distance.

Enter Nigel Warburton, who recently posed the following question on Twitter:

Is it Peter Singer's view that if your shoes are very expensive you shouldn't save that drowning child but should sell your shoes to save 5?

Footnote

1) Singer expands his case his excellent book The Life You Can Save (in Swedish translation: Det liv du kan rädda). In his recent follow-up The Most Good You Can Do (which I haven't yet read) he zooms in on the issue of donating as efficiently as possible, and (slightly more generally) on the philosophy and social movement known as effective altruism.

Utilitarism och utomjordingar

En eventuell framtida konfrontation mellan mänskligheten och en fientligt sinnad utomjordisk civilisation är ett kärt tema i science fiction. Mer sällsynt är det i den vetenskapliga litteraturen, men det förekommer faktiskt.¹ En sammanfattning av kunskapsläget, som i brist på empiri domineras av spekulationer över tänkbara scenarier, publicerades för ett par månader sedan i tidskriften Acta Astronautica. I den översikten finns bl.a. en överraskande (men spekulativ) koppling till klimatfrågan, vilken, som jag rapporterade om på Uppsalainitiativet häromdagen, ledde den till att en nyhet om risken för utomjordisk invasion i veckan valsat runt i pressen. Min egen syn på saken är att den risken inte är mycket att bry sig om så länge som kunskapsläget i frågan är så utomordentligt magert som det är i dag, i synnerhet som en rad hot mot vår mänskliga civilisation föreligger vilka (troligtvis) är mer akuta och för vilka vi har ett avgjort bättre grepp om vad som behöver göras.

En i mitt tycke (åtminstone i dagens kunskapsläge) mer fruktbar tillämpning av idéer om möten med utomjordingar är att använda dem som inspiration för filosofiska tankeexperiment. Ett känt exempel är Newcombs paradox, ett något mindre känt är Eliezer Yudkowskys berättelse Three Worlds Collide som i novellform erbjuder högintressant input för moralfilosofiska funderingar. I denna bloggpost skall jag skissera ett tänkt möte med utomjordingar i ett försök att kasta ljus (eller möjligen skugga) över den moralfilosofiska inriktning som kallas utilitarism.

Enligt utilitarismen bör vi välja de handlingar som kommer till störst total nytta. Ett specialfall är den hedonistiska utilitarismen, som likställer nytta med graden av välbefinnande, summerat över alla varelser med förmåga att uppleva välbefinnande eller dess motsats lidande; även lidandet kommer med i kalkylen, i form av minusposter. (Om vi inte insisterar på det hedonistiska perspektivet är vi fria att räkna in sådant som t.ex. kunskap eller estetiska värden, såsom värden i sig själva och inte bara medel för att uppnå välbefinnande.) Det finns goda argument för ett utilitaristiskt synsätt. Personligen är jag emellertid skeptisk till att dogmatiskt binda mig vid en enda morallära, och är således inte beredd att oreserverat ansluta mig till utilitarismen, och i synnerhet inte till den hedonistiska. Men det finns många andra som är mer övertygade om den hedonistiska utilitarismens grundläggande riktighet, däribland (om jag förstått dem rätt) filosoferna Peter Singer och Torbjörn Tännsjö. Jag undrar hur de ställer sig till följande tankeexperiment.

Jorden angrips av en militär styrka av kentuarianer, så kallade därför att de kommer från en planet i omloppsbana runt stjärnan Alpha Centauri. Kentaurianernas avsikt är att tillfångata alla oss människor (eller så många de kan få tag i) i syfte att, för deras eget höga nöjes skull, hålla oss vid liv i små burar och utsätta oss för svår tortyr så länge som möjligt. Det står och väger huruvida invasionen skall lyckas, och det etiska dilemma jag härmed föreslår är huruvida man bör ställa upp för den mänskliga försvarsarmén eller hellre desertera och gå över till den kentaurianska anfallsstyrkan.

Jag gissar att de flesta, inklusive Singer och Tännsjö, spontant tar mänsklighetens parti i denna militära konflikt. Jag har emellertid inte redogjort för samtliga förutsättningar ännu. Så här ligger det nämligen till:

Kentaurianerna har ojämförligt mycket större förmåga än vi människor att känna välbefinnande. Deras sensitivitet i förhållande till vår är närmast att jämföra med hur vi föreställer oss att vår sensitivitet förhåller sig till flugors eller bacillers. Maximalt välbefinnande kan kentaurianerna uppnå på ett enda vis, nämligen genom att se oss stackars människor sprattla under bestialisk tortyr. När de får uppleva detta mår de så bra inombords att det lidande vi stackars människor utsätts för blir till försumbara växelpengar i den hedonistiska uträkningen.

Nå, Peter Singer och Torbjörn Tännsjö, på vilken sida ställer ni er i denna konflikt - människornas eller kentaurianernas? (Själv avser jag kämpa till sista blodsdroppen i den mänskliga försvarsstyrkan.)

Fotnot

1) I den häromåret utkomna antologin Global Catastrophic Risks, om existentiella hot mot mänskligheten, upptar konfrontationer med utomjordingar tre av totalt mer än 500 sidor, vilket jag uppfattar som närmast en överrepresentation i förhållande till temats förekomst i litteraturen som helhet.