Macchiarini-affären: liten läslista

Vi bevittnar en av de största skandaler som någonsin skakat den svenska universitetsvärlden: turerna kring den så kallade stjärnkirurgen Paolo Macchiarini på Karolinska Institutet (KI), om vilka mycket har skrivits, och mycket återstår att skriva. Det kan vara frestande att fokusera på Macchiarini själv, som i den härligt snaskiga historien i Vanity Fair förra månaden. Men karln är uppenbarligen en psykopat och en mytoman, och viktigare än att skärskåda honom personligen tror jag är att förstå systemet kring honom. Hur kunde han släppas fram, och vad bör göras för att hindra att något liknande händer igen? Det här handlar delvis om KI, men diskussionen bör inte stanna där, utan vi bör fråga oss om inte det också finns mer generella strukturer i universitetssverige som behöver rättas till (jag tror att så är fallet). Följande är några av de debattinlägg om Macchiarini-affären jag funnit mest belysande eller av andra skäl uppskattat mest:

• Ulf Danielsson: Skandalen på KI och systemfelet i svensk forskningspolitik, 18 februari 2016. Det är styrningen av svenska universitet som gått (om uttrycket tillåts) över styr. Ulf pekar insiktsfullt på problemen, men innan jag tror på det (av honom förordade) kollegiala styret som vägen till frälsning för de svenska universiteten skulle jag vilja se ett mer konkret förslag på hur det skulle gå till.
• Agnes Wold: Förfallet på KI, Fokus, 19 februari 2016. Jämfört med Ulf Danielsson tar Agnes Wold till ännu skarapre ordalag, och pekar på de sjuka incitamentsstrukturer och den girighet som ledde fram till satsningen på Macchiarini.
• Per Köhler: Humanister är så historielösa, 21 februari 2016. Här avlivas effektivt myten om att allt skulle bli frid och fröjd om blott läkare och forskare fick sig till livs en tillräcklig dos klassisk bildning. Bildning är förvisso bra, men det krävs annat för att förhindra nya fall av forskningsfusk och hänsynslöst utnyttjande av försökspersoner.
• Anders Hamsten: Jag ställer min plats som rektor för KI till förfogande, Dagens Nyheter, 13 februari 2016. Denna text når inte vare sig innehållsmässigt eller stilistiskt tillnärmelsevis upp till de tre föregående, och är till råga på allt författad av en person som rimligtvis kommer att gå till historien som en av de värsta syndarna (jämte Macchiarini själv) i denna förfärliga episod i svensk forskning. Jag nämner den ändå, då jag fann den befriande att läsa. Få saker gör mig så indignerad som när någon som gjort tokfel vägrar medge detta och ta konsekvenserna, så lättnaden blev stor av att till slut höra rektor Hamsten meddela sin avgång och därtill göra det med en hygglig dos ödmjuk självkritik.

Och här är ett par av de debattinlägg jag uppskattat allra minst:

• Lars Leijonborg: KI:s forskning är inte politikernas ansvar, Dagens Industri, 9 februari 2016. Leijonborg skyller ifrån sig. Beklämmande.
• Johan Frostengård: Därför är den medicinska etiken på KI bristfällig, Dagens Nyheter, 19 februari 2016. Ett opåkallat och fullkomligt bisarrt personangrepp på Torbjörn Tännsjö. (Artikeln säger sig vara ett svar på ett inlägg av Tännsjö i samma tidning den 11 februari 2016, och Tännsjö svarar i sin tur den 22 februari 2016.)

Om Bamseplåster och antroposofiska läkemedel

I en SvD-artikel i söndags, rubricerad Antroposofiska läkemedel är hotade, brister tre företrädare för det antroposofiskt inriktade sjukhuset Vidarkliniken ut i en lång jämmer- och veklagan över Läkemedelsverkets förslag om att täppa till det kryphål i regelverket som ger antroposofiska produkter möjlighet till tillstånd att säljas som läkemedel utan regelrätt vetenskaplig prövning. Artikeln behöver inte läsas. Det räcker gott att se hur den sammanfattas i tidningens pappersupplaga...

...och sedan sarkastiskt utropa:

Åh nej, ve och fasa, då blir vi kanske tvungna att fortsättningsvis hålla till godo med vetenskapligt utprövade läkemedel!

Å andra sidan skadar det inte att lägga ut texten en liten aning ytterligare, som Per Köhler¹ vid Lunds universitet gör i sitt svar i dagens SvD:

Vilken treåring som helst kan berätta att om man trillar och slår sig så hjälper det med Bamseplåster. Får man ont i magen kan det också vara på plats med plåster och erfarenhet har visat att dessa ibland även hjälper mot åksjuka och dagiskamrater som retas. Bamseplåster är en minst sagt populär behandling med ett brett stöd bland användarna som på många platser integrerats i den offentliga vården. Hur kan någon tänkande människa vara emot Bamseplåster?

Detta är frågan som tre representanter för Vidarkliniken kämpar med på Brännpunkt 18/1 när de vädjar för ett bevarande av den gräddfil som låter antroposofiska Bamseplåster kringgå läkemedelslagen.

[...]

När det gäller Bamseplåster håller nog de flesta med om att en liten lögn och lite magi kan vara på sin plats för treåringar. Även när vi blir äldre behöver vi små vita lögner och en smula magi. Men vuxna människor förtjänar bättre än att behandlas som treåringar när vi är sjuka och riktig sjukvård ska veta bättre än att bara säga ja. Ibland är Bamseplåster rena björntjänster.

Läs hela Per Köhlers välargumenterade och välformulerade svar här!

Fotnot

1) Vid sidan om sin forskargärning är Per Köhler känd som flitig och underhållande twittrare, ofta med utspel till vetenskapens försvar och med en rättfram retorik som kan få min egen här på Häggström hävdar att framstå som onödigt försiktig och återhållsam.