Qvintensencollage

Jag vill absolut inte vara den som förfaller till skryt, men känner ändå att situationen kräver att jag meddelar följande. När den avgående redaktören för Svenska statistikfrämjandets medlemstidning Qvintensen, Dan Hedlin (tack Dan för ett strålande arbete!), ägnar ett uppslag (sidorna 12-13) i det senaste numret åt vad han kallar ett "collage" över "artiklar som håller för tidens tand" från hans sex år vid rodret, så handlar två av det tjugotalet notiser som collaget utgörs av om texter jag skrivit, och en tredje handlar om en intervju med mig.

Epigenetiken i Överkalix och den statistiska signifikansen: Bygren bryter tystnaden

Minns ni den bloggpost i vintras som jag gav rubriken Om statistisk signifikans, epigenetik och de norrbottniska farmödrarna, i vilken jag påvisade att en medialt uppmärksammad studie från Karolinska inte hade belägg för sina sensationella påståenden om epigenetisk nedärvning av förvärvade egenskaper från farmödrar i Överkalix till deras sondöttrar? Jag är rättså nöjd med den diskussion som blogginlägget genererade, både i det egna kommentarsfältet (se även uppföljaren Om några av reaktionerna på Bygrenincidenten) och annorstädes. Det enda ordentliga minuset härvidlag tycker jag var att studiens huvudförfattare, Lars-Olov Bygren, inte ville delta i diskussionen - annat än med det mycket korta ebrev jag återger i bloggpostens Fotnot 3, där han lakoniskt meddelar: "Vi menar att frågan om multipeltestning inte gällde i detta fall. Det finns tidigare i forskningsfältet många fynd av könsbunden icke-genetisk ärftlighet som gått olika vägar mellan generationerna, också i denna kohort. Vi försöker därför svara på flera olika frågor i samma artikel och tycker inte att vi ska korrigera".

Men nu har han brutit tystnaden! Sedan Dan Hedlin, redaktör för Svenska statistikfrämjandets medlemstidning Qvintensen, utvecklat min kritik och inbjudit Bygren att replikera, så kan vi nu i senate numret (nr 3/2014) ta del av ett omfattande meningsutbyte mellan Hedlin och Bygren. Jag vill verkligen uppmana de läsare som i vintras intresserade sig för Bygrenincidenten, men som måhända bara fick sig till livs "min"¹ sida av saken, att ta del av deras diskussion.

Bygren medger nu att massignifikans (vilket är den aspekt som enligt min mening sänker hela studien) är värt att beakta: "Massignifikans nämns tyvärr inte uttryckligen". Han fortsätter med att massignifikansen ändå "finns att se för var och en som förstår statistik och kan göra en avvägd bedömning", och han återkommer längre fram till att "läsarna är fullt kapabla att själva värdera fynden". Det är givetvis sant att vissa läsare (t.ex. Dan Hedlin och jag) har visat sig fullt kapabla till detta, och visst ligger det något sympatiskt i att ha höga tankar om sin läsekrets, men med tanke på den bristande kunskapsnivån i statistik bland forskare i allmänhet vill jag nog ändå mena att upplägget är riskabelt i överkant. Och jag vill faktiskt insistera på att det var direkt olämpligt av Bygren och hans medförfattare att göra saken ännu svårare för läsekretsen genom att i artikeln göra gravt vilseledande påståenden som "The shock of change in food availability seems to give specific transgenerational responses" och (i själva artikelrubriken) "Change in paternal grandmothers' early food supply influenced cardiovascular mortality of the female grandchildren" - påståenden som saknar stöd i det empiriska material som studien bygger på.

Fotnot

1) Som om jag hade personlig äganderätt till idealet vetenskaplig stringens.

Statistikerpeptalk

Våra insatser är viktiga! Så lyder rubriken till den text där jag söker bidra till att gjuta mod i mina statistikerkollegor, publicerad på s 12-13 i senaste numret (1/2014) av Svenska statistikfrämjandets medlemstidning Qvintensen. Och våra insatser är viktiga, men tyvärr räcker vi inte till, vilket får svåra följder för den vetenskapliga kvaliteten i allehanda empiriska vetenskaper. Den epigenetiska struntstudie från Karolinska som jag uppmärksammade häromsistens är blott ett exempel bland många på hur illa det kan gå när man underlåtit att ta hjälp av statistisk expertis.

Min Qvintensen-text innehåller egentligen inget nytt (och minnesgoda läsare kommer att finna stora delar av den misstänkt lik en bloggpost jag skrev i januari), men det rör sig om saker som behöver sägas, och sägas igen och igen. Och missa för all del inte Dan Hedlins text som på s 13-15 i samma nummer ansluter till min diskussion.

Intervjuad i Qvintensen

I Svenska statistikfrämjandets medlemstidning Qvintensen 3/2013 intervjuas jag på s 13-14 av dess redaktör Dan Hedlin. Med utgångspunkt från klimatforskaren Tamsin Edwards uppmärksammade bloggpost Climate scientists must not advocate particular policies (en ståndpunkt jag inte delar) diskuterade vi forskarens roll i samhällsdebatten. Jämfört med den intervju jag publicerade här på bloggen i maj förra året behärskade jag den här gången inte intervjusituationen lika fullt ut, men resultatet blev ändå hyggligt.¹

Mot slutet av intervjun återfinns följande replikväxling, som har viss aktualitet i samband med min förra tämligen frispråkiga (och, menar vissa, alltför frispråkiga) bloggpost Välkommen till Björnbomland/Absurdistan:

DH: Är det mer än fråga om ton än att förhålla sig rationell? Edwards säger till exempel att värdeladdade ord bör forskare undvika. Du kan själv bli upprörd – till exempel när pseudovetenskapliga argument läggs fram i något ärende.

OH: Jo, min moraliska indignation skiner igenom. Min raka debattstil är väl inte alltid strategiskt optimal, ibland kanske den rentav är kontraproduktiv. Men jag är misstänksam mot alltför mycket strategiskt tänkande kring vad man bör säga. Jag är för rak hederlighet.

Jag skulle vilja utveckla detta svar en liten liten aning, och saxar därför följande ur ett ebrev jag i förrgår skrev till en läsare som hört av sig med kritiska synpunkter på tonfallet i Välkommen till Björnbomland/Absurdistan:

Jag är mycket medveten om problematiken du tar upp, och tror som du att mitt agerande inte är strategiskt optimalt. Jag är dock en smula misstänksam mot alltför mycket strategiskt tänkande i debatten - om alla bara tänker på vad som är strategiskt optimalt att säga, snarare än att rakt av framföra sina ståndpunkter, så hamnar man i en situation där det till slut inte går att se vad någon enda debattör egentligen tycker, och för mig är det ett mardrömsscenario.

Fotnot

1) Stavfelet i rubriken till intervjun är dock en smula beklagligt. Det är skillnad mellan sanningssägande och sanningsägande, och det var det första av dessa jag talade om i intervjun.