Finns information? Ett meningsutbyte med Ulf Danielsson

För några veckor sedan hade jag ett meningsutbyte med fysikern Ulf Danielsson¹ på Patrik Lindenfors Facebooksida om begreppet information och huruvida information verkligen existerar. Jag fann det tillräckligt intressant för att förtjäna publicering har på bloggen, och med Ulfs tillåtelse gör jag det här nedan.

Det hela började med att Patrik läste en intervju med Ulf, rubricerad Tro inte på spöken, i senaste Axess, och blev provocerad, något han uttryckte i sin Facebookpost. Jag hade själv blivit provocerad² på ungefär samma sätt när jag läste samma intervju någon vecka tidigare. Hur som helst, Ulf svarade Patrik, jag hakade på, och resultatet blev som följer.

* * *

UD: Det som är märkligt är att det jag hävdar inte ses som en självklarhet för den med en naturvetenskaplig grundsyn. Att säga ”information är en egenskap hos materien” är snömos. Låt mig ta ett exempel. En vägskylt med talet 70. Skylten informerar oss om att här får man inte köra fortare än 70 km/h (åtminstone om skylten befinner sig i Sverige). Denna information är inte alls en egenskap hos själva skylten. Det finns inte ens något ”70” hos den materia som bygger upp skylten. Om en symbolreform genomfördes där siffrorna 3 och 7 bytte betydelse skulle detta inte på något sätt förändra karaktären hos den materia som skylten består av. Isolerat innehåller skylten ingen som helst information om en hastighetsbegränsning. För att det som skylten avses förmedla skall ha någon mening krävs att ett annat materiellt system, vanligen den biologiska hjärnan hos en bilförare, gör en tolkning av skylten och förhoppningsvis justerar sitt beteende. Den aktuella informationen existerar inte oberoende av denna växelverkan utan enbart i relation till en uttolkare.

Mitt enkla budskap är att allt är materia och att alla de modeller vi gör av världen, inklusive de begrepp vi använder oss av, inte existerar på annat sätt än i sin materiella form. Vi är begränsade biologiska varelser, fångna i och delar av samma fysiska värld som den vi vill beskriva. Det finns en objektiv fysisk värld (detta är förövrigt det enda som finns) som vi med viss framgång lyckas beskriva med hjälp av vetenskapliga modeller som gör bruk av begrepp som matematik, information och naturlagar. Dessa begrepp utgör en karta som sitter rent fysiskt i våra huvuden och liksom alla kartor inte är identisk med den objektiva verklighet den försöker spegla.

I det dagliga livet behöver man inte vara så noga med åtskillnaden. Man kan många gånger handskas med begreppen som om de var identiska med verkligheten. Det är just det som är så fiffigt med riktigt bra modeller. Men när man vill gå lite djupare är det helt centralt att upprätthålla distinktionen. Begreppet information har i vissa kretsar getts en betydelse som går långt utöver den väldefinierade roll den spelar i vetenskapligt modellbygge (inklusive inom den esoteriska fysik som jag sysslar med rörande kvantgravitation och svarta hål.) Den ges i populärkulturella sammanhang en obeorende existens som inbjuder till spekulationer som gränsar till det rent religiösa när man inbillar sig att mänskliga medvetanden kan reduceras till ettor och nollor och via något som liknar själavandring laddas upp på datorer. Det är detta larv jag vänder mig emot.

OH: Om medvetandet kan man ha olika uppfattning, Ulf, vilket du och jag har (se gärna Avsnitt 3 i http://www.math.chalmers.se/~olleh/UploadingPaper.pdf), vilket i sin tur är helt i sin ordning. Men din tvärsäkerhet förvånar mig en smula, och om jag hade varit en upload hade jag blivit förnärmad och förgrymmad över den flagranta kol-chauvinism du ger uttryck för!

Att döma av ditt exempel med 70-skylten verkar du ha en Searliansk syn på informationsinnehåll och medvetande - en syn jag personligen har svårt att acceptera. Låt mig utmana med att i ditt exempel byta ut 70-skylten mot plåten ombord på Pioneer 10 och 11 - eller för den delen en sekvens av N₁*N₂ ettor och nollor, där N₁ och N₂ är hyfsat stora primtal med ungefär samma kvot N₁/N₂ som höjd/längd hos plåten, och där ettorna och nollorna svarar mot svarta och vita pixlar i en digital bild av plåten. Anser du att även denna plåt, och dess digitala motsvarighet, saknar informationsinnehåll? Jag gissar (men rätta mig gärna om jag har fel!) att du i konsekvensens namn svarar nej på det, och därmed hamnar i en ståndpunkt jag finner orimlig.

UD: Om du inte har någon slug baktanke tillför dina exempel ingenting nytt. Min inställning är konsekvent densamma. Att symboler och ord i sig själva och oberoende av sitt sammanhang skulle kunna bära på en absolut mening jämställer jag med magi vilket är för mig fullständigt främmande. Det vore intressant om du gav din tolkning av exemplet med 70-skylten. Jag är särskilt intresserad av på vilket sätt en symbolreform (där betydelsen av symbolerna 3 och 7 byts ut) registreras av den materia som bygger upp skylten.

OH: En enda bit ger ingen information utan kontext. Knappast 10 bitar heller, men någonstans kring uppskattningsvis 100 eller 1000 bitar börjar det bli möjligt att förmedla något utan att mottagaren behöver känna till kontexten.

70-skylten är helt enkelt för torftig för att förmedla information till den som inte har relevant kodbok. Pioneer-plåten är det inte. Den bär på information som varje tillräckligt avancerad civilisation i vårt universum åtminstone till del kommer att (trots avsaknad av med oss gemensamt kulturell historia) kunna avkoda och på så vis begripa vår avsikt.

Måhända går det här att invända att det bara är genom den kontext som vårt universum och dess fysik ger som Pioneer-plåten blir begriplig, och att plåten därmed i sig inte bär på någon information. Den tankegången, om än en smula sökt, kan jag ändå ha en viss förståelse för, och jag blir i så fall tvungen att korrigera mitt exempel ett snäpp till:

Låt oss sända meddelandet

1101110111110111111101111111111101111111111111011111111111111111011111111111111111110111111111111111111111110...

Om vi utsträcker det till säg 1000 bitar så vågar jag lova att varje tillräckligt avancerad civilisation (i vårt universum med vår fysik, eller i något helt annat) som läser meddelandet kommer att tänka "aha, primtalssekvensen!". Denna information ligger i själva meddelandet och kräver ingen kontext överhuvudtaget. Eller om vi skickar en tillräckligt stor 3D-realisering (två rumsdimensioner och en tidsdimension) av Game of Life, så kommer reaktionen att bli "Oh wow, vilken cool cellulär automat, kolla de har upptäckt hur man riggar en fabrik som tillverkar gliders!". Denna information ligger i meddelandet och kräver ingen kontext överhuvudtaget. Och från Game of Life-exemplet är det lätt att gå vidare och inse att vi med tillräcklig ansträngning kan berätta i stort sett vad vi vill om livet här på jorden utan att mottagaren behöver ha någon med oss gemensam kodbok eller kontext överhuvudtaget.

Allt detta kan man förstås förneka om man ditchar den matematiska platonismen och hävdar att matematiken blott är en kulturell konstruktion, men då har man verkligen irrat bort sig. Primtalssekvensen finns, oavsett oss människor, eller något fysiskt överhuvudtaget.³

UD: Jag tror vi gjort framsteg. Du tillstår att

det bara är genom den kontext som vårt universum och dess fysik ger som Pioneer-plåten blir begriplig, och att plåten därmed i sig inte bär på någon information.

Du ser det visserligen som lite sökt men ändå som varande en möjlig ståndpunkt. I mer lättviktiga sammanhang behöver man inte vara så petig men när det gäller det vi nu avhandlar är det centralt. Utan ett yttre kontext bär alltså inte ens Pioneerplåten på någon information.

Vi skulle kunna lämna allt vid denna bräckliga enlighet och ta sommarlov, men jag kan inte låta bli att dra det ett varv till. Precis som du indikerat kopplar detta över till Searle och gör enligt min mening teorin om medvetande baserat på beräkningar ohållbar. En räknande dator är inte mer medveten än en 70-skylt. Oavsett om någon tittar på den eller ej.

Jag gissar att din utväg blir en platonsk syn på matematiken – vilket jag förstår är vad du förespråkar. För egen del finner jag en utanför materien existerande idévärld full med matematik lika orimlig som en religiöst motiverad andevärld. Lyckligtvis finns andra alternativ till platonismen än kulturell konstruktion. Som motståndare till allt vad dualism heter ser jag det som betydligt rimligare att matematiken till en del är biologiskt konstruerad och djupt rotad i våra evolverade hjärnor baserad på en rent fysisk erfarenhet av världen. För mig är fysiken och materien mer fundamental än matematiken. Om detta är vi nog knappast överens.

OH: Tack Ulf för i någon mån klargörande svar! Om vi här har närmat oss roten till våra divergerande ståndpunkter är det helt klart ett framsteg. Att fysiken skulle utgöra ett fundament för matematiken är mig mycket riktigt främmande, men är kanske inte så lätt att motbevisa (bortom i intuitiva upplevelser grundade utrop typ "hur i hela fridens namn skulle ett stycke materia kunna ha betydelse för huruvida antalet primtal är oändligt?"). Vi kanske får anledning att återkomma i ämnet?

Tills dess, tillåter du att jag återpublicerar vårt replikskifte på min blogg?

UD: Så många gånger du vill!

Fotnoter

1) Jag har känt Ulf sedan 2006 (tror jag det är), jag tycker bra om honom, och vi har oftast (om än inte alltid, vilket väl framgår av denna bloggpost) utmärkt harmonierande uppfattningar om livet, universum och allting.

Bland mina möten med Ulf är det jag kanske allra helst drar mig till minnes vårt gemensamma uttåg från klimatmötet i Engelsberg den 6 maj 2010. Själva mötet var ganska gräsligt, och (i efterhand) uppenbart riggat för att framställa klimatvetenskap och klimatförnekeri som två lika legitima utgångspunkter. Ulf och jag var där för att, jämte Johan Rockström, försvara vetenskapen och det vetenskapliga förhållningssättet mot attacker från klimatförnekare som Peter Stilbs och Maggie Thauersköld Crusell. Innan det avslutande eftermiddagspasset var över reste Ulf och jag oss för att lämna lokalen. Detta bottnade inte i något slags protest mot hur mötet utvecklats (även om en sådan protest helt klart hade varit befogad), utan helt enkelt i att vi behövde gå för att hinna med ett tåg. Medan vi var på väg ut ur lokalen hojtade den ökände klimatförnekaren och pseudovetenskapsivraren Nils-Axel Mörner att "nu lämnar råttorna det sjunkande skeppet!", varpå mötets moderator Lotta Gröning svarade att "så skall man väl inte säga om denna vackra byggnad". Att på detta sätt bli förolämpad av en fullblodsstolle som Mörner har jag inget emot, men jag hade mycket väl kunnat känna mig illa till mods av Grönings implicita instämmande i Mörners zoologiska kategorisering, om det inte vore för (och detta är poängen med att jag återger detta minne) att förolämpningen riktades inte bara mot mig utan även mot Ulf, vars insatser som fysiker och intellektuell är tillräckligt beundransvärda för att min känsla av att ha blivit förolämpad klart skulle övereskuggas av den smickrande upplevelsen av att ha buntats ihop med en riktigt framstående professorskollega.

2) Rubrikens "spöken" syftar på datorer med medvetande. Ofta med en så braskande rubrik kan man misstänka att någon redigerare gått över styr, men i detta fall är den grundad i Ulfs intervjusvar, som innehåller en passage med ordalydelsen

att det skulle kunna finnas något slags medvetande, någon subjektiv närvaro inuti datorn, det är lika dumt som att tro på spöken.

Frågan om medvetandets natur hör till de största olösta problem som överhuvudtaget finns, och att uttrycka sig så kategoriskt som Ulf gör här tycker jag uppriktigt talat tyder på en illa kalibrerad grad av epistemisk ödmjukhet.

En ledtråd till hur Ulf tänker i denna fråga finns i ingressens "Det finns inga som helst belägg för att datorer skulle ha ett medvetande". Det kan man förstås hävda, men man kan med samma kraft hävda att det heller inte finns några belägg för att datorer inte skulle (kunna) ha ett medvetande, och Ulf lägger inte fram något argument som förmår bryta denna symmetri. Exakt vad som får honom att likväl vara så tvärsäker vet jag inte, men jag misstänker att han begår samma förhastade jump to conclusions som jag tillskriver Massimo Pigliucci i min uppsats Aspects of mind uploading:

Pigliucci knows of exactly one conscious entity, namely himself, and he has some reasons to conjecture that most other humans are conscious as well, and furthermore that in all these cases the consciousness resides in the brain (at least to a large extent). Hence, since brains are neurobiological objects, consciousness must be a (neuro-)biological phenomenon. This is how I read Pigliucci’s argument. The problem with it is that brains have more in common than being neurobiological objects. For instance, they are also material objects, and they are computing devices. So rather than saying something like “brains are neurobiological objects, so a decent theory of consciousness is neurobiological”, Pigliucci could equally well say “brains are material objects, hence panpsychism”, or he could say “brains are computing devices, hence CTOM [computational theory of mind]”, or he might even admit the uncertain nature of his attributions of consciousness to others and say “the only case of consciousness I know of is my own, hence solipsism”. So what is the right level of generality? Any serious discussion of the pros and cons of CTOM ought to start with the admission that this is an open question. By simply postulating from the outset what the right answer is to this question, Pigliucci short-circuits the discussion, and we see that his argument is not so much an argument as a naked claim.

3) Progressionen i denna replik, från primtalssekvensen via Game of Life till vår fysiska värld, är ett pedagogiskt grepp jag lånat av vännen och matematikerkollegan Johan Wästlund.

Edit 22 juli 2019: Samma meningsutbyte finns nu, i annan (men ändå ganska lik) inramning på Ulfs blogg.

Hårt angripen i Humanisten

Igår fick jag hem det nya numret 1/2019 av Humanisternas medlemstidning Humanisten i brevlådan. Bland mycket annat bjuder det på ett rasande angrepp på mig av en medlem vid namn Ernst Herslow, som är så upprörd över vad jag i det föregående numret 4/2018 skriver om klimatfrågan och hur jag tycker att Humanisterna bör förhålla sig, att han villkorar sitt fortsatta medlemskap med att styrelsen tar avstånd från mina ståndpunkter. Med anledning av det utmärkta svaret till Herslow från styrelseledamoten Patrik Lindenfors förmodar jag att han (Herslow) nu lämnar Humanisterna.

Jag har ingen anledning att tro att Ernst Herslow läser denna blogg, men om någon läsare råkar känna honom undrar jag om ni kan hälsa honom följande.

Herslow är givetvis i sin fulla rätt att ha vilka (miss-)uppfattningar i klimatfrågan han vill, att torgföra dessa, och att gå till storms mot mig. Men jag skulle önska att, om han nu känner ett så trängande behov av att göra det sistnämnda, han höll sig till att angripa ståndpunkter jag faktiskt har och yttranden jag faktiskt gjort, istället för att fabulera och fantisera. Det irriterar mig en smula när han tillskriver mig ordvalet "avfälling"¹ och den gravt felaktiga uppfattningen att "ett så komplext och kaotiskt system [som klimatet], med så många okända faktorer, styrs av en enda komponent, nämligen koldioxid"².

Fotnoter

1) Såpass språkkänsla har jag att jag uppfattar det ordets sektmentalitetskonnotationer, och jag kan inte minnas att jag någonsin skulle ha tagit det i min mun.

2) Atmosfärens koldioxidhalt har stor betydelse för klimatet, men är givetvis inte den enda faktor som påverkar. Se t.ex. min gamla Uppsalainitiativet-bloggpost Koldioxid och procentsiffror för en närmare diskussion.

Kort om vetenskap och vetenskapssyn i Humanisten

För ett decennium sedan bidrog jag regelbundet till Förbundet Humanisternas tidskrifter, som t.ex. med texterna McGrath vs Dawkins (Humanisten 6/2007) och Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig (Humanisten 1/2010). Efter ett längre uppehåll fick jag nyligen en påstötning från vännen Patrik Lindenfors: nog är det hög tid för comeback i de spalterna? Jag rullade upp skjortärmarna och knåpade ihop en text som fick rubriken Låt oss stå upp för vetenskapen - men också kräva framsynthet, där jag bjuder på en mix av klimatdebatt, forskningsetik och gammalt skvaller. Den finns nu i tryck i nyutkomna Humanisten 4/2018 - läs den här! Jag vill samtidigt passa på att tipsa om Patriks utmärkta text i samma nummer, om den kultförklarade kanadensiske psykologen Jordan Petersons budskap.

Om Silvias spöken och Sisyfos sten

Alltså såhär. Det har i veckan blivit känt att drottning Silvia hävdar att det spökar på Drottningholms slott. På detta har min gode vän Patrik Lindenfors reagerat i Expressen med påpekandet att "det skulle vara bra om en person som får miljontals kronor av våra skattepengar för att representera Sverige lät bli att sprida villfarelsen om att spöken finns".¹ På vilket jorunalisten Jack Werner i sin tur reagerat med följande tweet, som tydligen på vissa håll uppfattats som fyndig nog att förtjäna att återges i dagens DN:

Av alla sisyfosarbeten väljer vissa alltså att försöka få folk att sluta mysrysberätta spökhistorier. Lycka till.

Det är naturligtvis tacksamt att raljera över den man tycker sig se ägna sig åt ett Sisyfosarbete, men jag vill be Werner betänka följande. Livet självt är i hög grad ett Sisyfosarbete. Att abdikera från uppgiften att baxa upp stenen för kullen, dvs från att försöka rätta till det man finner vara på tok här i världen, är att gå in i ett slags vegeterande tillstånd. Det duger inte, och jag kommer att tänka på Albert Camus berömda ord om att "man måste tänka sig Sisyfos lycklig".

Om någon nu tycker att jag tolkar Werner lite illvilligt här så ligger det nog något i det - det är såklart inte total kapitulation och inträde i ett vegeterande tillstånd han förespråkar. En rimligare tolkning av hans tweet är att han ser att det finns olika effektiva sätt att göra världen bättre, att vi optimerar våra världsförbättraransträngningar bättre om vi ägnar oss åt de mer effektiva snarare än de mindre effektiva, och att spöktrobekämpning hör till de mindre effektiva. Jag tenderar att instämma på samtliga tre punkter.

Emellertid. Vi bör inte driva optimerandet för långt. Jämförelser mellan hur effektivt olika åtgärder förbättrar världen tenderar att landa i att den allra största effekten fås genom att satsa på malaria- och parasitsjukdomsbekämpning i tredje världen.² Men världen blir inte bra genom malaria- och parasitsjukdomsbekämpning allena, så vi bör inte alla satsa all vår kraft på just det, även om marginalkostnadskalkyler råkar peka ut det som optimalt. Som kollektiv behöver vi satsa våra världsförbättrarresurser ganska brett, och ur det perspektivet tycks det mig inte alls fel att någon enstaka individ satsar någon liten del av sin tid och sin energi på bekämpandet av kunglig vidskepelse. Att på Werners vis slå ned på och håna sådan aktivitet känns rakt inte motiverat. Det kan i sammanhanget noteras att Patrik har många strängar på sin lyra, och att striden mot spridande av spöktro knappast platsar på topp tio-listan över hans olika världsförbättrarengagemang.

Fotnoter

1) Patrik är dock inte först med att i Expressen ondgöra sig över kungligt spökdravel. Se t.ex. min och Christer Sturmarks debattartikel i samma tidning i augusti 2007.

2) Möjligen kan de resonemang som förs av Bostrom (2013) och i Avsnitt 10.3 i min egen Here Be Dragons förstås såsom pekandes i annan riktning.

Bornemark fantiserar

Vad är det med ateismen som är så provocerande? Den kan uppenbarligen få även personer som inte bekänner sig till någon religion och därför inte behöver känna sig angripna (påfallande ofta rör det sig om akademiskt välmeriterade debattörer) att gå så i taket att de tillgriper rent hittepå i sina försök att framställa ateismen i negativ dager. Jag kan inte påstå att jag förstår psykologin i detta fenomen, men om jag ändå skall våga mig på en gissning så tror jag att xkcd-teckningen ovan bär på en stor del av sanningen: att de här debattörerna smickrar sina egon genom att inta en position som de uppfattar som mer sofistikerad än den skäligen enkla ateismen.

Case in point: gårdagens Understreckare i SvD, rubricerad Scientismen tolererar bara sin egen tro, av Jonna Bornemark, docent i filosofi vid Södertörns högskola.^1,2 Bland många andra mer eller mindre fria fantasier bjuder hon på följande:

Nyateisterna menar sig [...] stå för ett universellt och tidlöst förnuft som alla en dag kommer att omfatta. De strävar inte bara mot sekularisering utan mot en "scientifiering" av all politik och kultur, och missionerar för en scientistisk världsbild. I denna världsbild är det inte heller bara religionen som är problematisk, utan även humaniora och samhällsvetenskap anses antingen över­flödiga eller som outvecklade grenar av evolutionsbiologin.

Jag kan inte på rak arm komma på någon som står för det åsiktsknippe som Bornemark här svepande tillskriver "nyateisterna", men för all del, låt oss anta att någon sådan person faktiskt finns. Det hör då enligt min mening till god ton, när man som Bornemark refererar så här pass bisarra ståndpunkter, att vara mer konkret med vem man avser, samt belägga sina påståenden med källhänvisningar och/eller citat. Hennes metod här påminner om den som söker upp en muslimsk fundamentalist och islamist, lockar ur denne några riktigt gräsliga och antidemokratiska yttranden, och sedan tillskriver dennes uppfattningar muslimer i största allmänhet.

För en mer utförlig genomgång av dumheterna i Bornemarks text rekommenderar jag en bloggpost av Patrik Lindenfors, som redan i rubriken ställer en i sammanhanget befogad fråga: Flest fel i en understreckare någonsin?

Fotnoter

1) Jag hade i höstas det något blandade nöjet att sitta i samma panel som Bornemark, för en publik diskussion över temat "Är ateism en religiös tro?".

2) Just Södertörns högskola har dragit på sig ett rykte som ett näste för antivetenskapliga och postmoderna flummerier. Huruvida det ligger något i detta (utöver att de sedan 2010 har en rektor med klart vetenskapsfientliga böjelser) har jag inte haft någon bestämd uppfattning om, men de senaste dagarnas flöde av debattinlägg med avsändaradress Södertörn ger onekligen en antydan om att så är fallet. Förutom Jonna Bornemarks artikel syftar jag här på en DN-artikel av Hans Ruin (professor i filosofi vid samma högskola) som under rubriken Den praktiska filosofins elände levererar ett budskap som (utöver att han vantrivs i nutiden) verkar koka ned till att att filosofin borde ge upp alla försök att resonera rationellt. Ruin har fått välriktade svar från i tur och ordning Per Kraulis, PC Jersild och Per Sandin, och i en replik i dagens DN understryker Ruin på nytt sitt avståndstagande från analytiskt resonerande.

Om Hans Bergström-priset

I egenskap av ledamot i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) fick jag häromdagen en påstötning om att nominera till deras så kallade Hans Bergström-priset. Prissumman är 100 000 kr, och priset uppges ha "inrättats för att premiera ett vetenskapligt synsätt i media samt för excellent journalistik om vetenskap, teknik, innovation och entreprenörskap - i en tradition av upplysning, folkbildning, förklaringsdjup, framtidstro och integritet". Och det låter ju jättebra...

...tills man beaktar vem denne Hans Bergström är, och vad han står för. Mest känd är han för att ha tjänstgjort som chefredaktör på Dagens Nyheter (DN), och så långt är väl allt någorlunda gott och väl. Värre blir det om vi ger oss på att titta närmare på vad han åstadkommit i fråga om "excellent journalistik om vetenskap". Om vi bortser från epitetet "excellent" är den Bergström-text jag omedelbart kommer att tänka på i sammanhanget den ledarkrönika han skrev i DN den 31 december 2009, rubricerad Efter FN-fiaskot: Hans Bergström om behovet att tänka nytt i klimatfrågan, där han ägnar sig åt konspirationsteoretiserande och förtal av klimatforskare, med den alltför välbekanta klimatförnekaragendan att söka bagatellisera de faror som den antropogena globala uppvärmningen för med sig. För en närmare dissekering av Bergströms struntprat i denna text, se min Uppsalainitiativet-kollega Magnus Westerstrands bemötande på Second Opinion och en uppföljande Uppsalainitiativet-bloggpost.

Några år senare väljer Hans Bergström att bidra med ett inledningskapitel i Svenolof Karlssons, Jacob Nordangårds och Marian Radetzkis konspirationsteoretiska och antivetenskapliga bok Domedagsklockan.¹ På så vis ger han ytterligare understöd åt klimatförnekarrörelsen.

Huruvida Hans Bergström efter 2013 fortsatt inom den gren av antivetenskap som klimatförnekeri utgör har jag ingen kännedom om, men exemplen ovan är illa nog. Mitt sökande efter färskare Bergström-texter har dock givit en del andra resultat, som exempelvis en aktuell artikel rubricerad Den politiska och mediala eliten har förverkat svenskarnas tillit. Genom att publicera den i den högerextrema och konspirationsteoretiskt anstrukna tidskriften DSM visar Bergström prov på sin tilltagande dragning åt det mörkbruna, och allmänt dåligt omdöme.

Inrättandet av ett pris med Hans Bergströms namn "för att premiera ett vetenskapligt synsätt i media samt för excellent journalistik om vetenskap" är i mina ögon analogt med att inrätta, låt oss säga, Wayne Rooney-priset för sportsmannamässigt uppträdande i fotboll, Leif GW Persson-priset för pigg och tydlig artikulation på det svenska språket, eller Kent Ekeroth-priset för främjande av demokrati och alla människors lika värde. Jag avböjer IVA:s inbjudan att nominera pristagare, och uppmanar dem istället att omgående upphöra med den nedsvärtning av sitt eget namn som de begår genom att låta sig associeras med priset.

Fotnot

1) Jag vågar mig på denna karaktärisering av boken trots att jag inte läst den. Vad det är för slags bok framgår dessvärre med all önskvärd tydlighet av författarnas egna försök att marknadsföra den på DN Debatt:

• Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki: Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin, DN, 2 december 2013.
• Patrik Lindenfors, Olle Häggström, Anders Martinsson och Magnus Westerstrand: Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem, DN, 2 december 2013.
• Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki: Säg nej till klimatmissbruket, DN, 11 december 2013.
• Olle Häggström: Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat, Häggström hävdar, 14 december 2013.

Ve och fasa, ännu en frikyrkopredikant med synpunkter på folks sexliv

Jag rapporterade häromsistens om ett utspel i tidningen Dagen av 22 skogstokiga pingstpastorer med uppfattningen att Bibeln ger tillförlitliga anvisningar om vilka slag av könsumgänge mellan människor som är moraliskt acceptabla. I utspelet heter det bl.a. att "praktiserande homosexualitet [...] är synd" och att "om du lever på det sättet så ärver du inte Guds rike".

Kort därpå trädde ännu en frikyrkopredikant, Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, fram i samma tidning för att nyansera bilden något. Han menar nämligen att det inte bara är Bibeln som fungerar som kristendomens rättesnöre, utan även något han kallar "tillvarons grundstruktur". Så här skriver han:

Den kristna kyrkan har sin uppfattning inte enbart för att den stämmer med de bibliska texterna, utan också för att den stämmer överens med till­varons grundstruktur. Biologiskt är sexualitetens grundsyfte fortplantning och det är enbart man-kvinna-relationen som principiellt sett är fruktsam. Fysiologiskt är det mannens och kvinnans kropp som är a­npassade för varandra. Komplementariteten mellan man och kvinna – eftersträvansvärd i alla andra sammanhang – är grundläggande för den klassiskt kristna äktenskapssynen.

Med detta försök till tillrättaläggande gör han emellertid, som Patrik Lindenfors påpekat, bara saken värre. Moralfilosofer har länge insett att det slags argument som Gustavsson här begagnar sig av och som kallas appeal to nature (Wikipedia sammanfattar argumentet så här: "a thing is good because it is 'natural', or bad because it is 'unnatural'") helt enkelt inte är något giltigt resonemang. Och om vi likväl accepterade appeal to nature som ett giltigt argument skulle vi hamna i slutsatsen att malaria och böldpest (naturliga fenomen) är bra, medan bruk av glasögon (en onaturlig artefakt) är synd. Det sistnämnda har den lite tråkiga konsekvensen att den glasögonbärande Gustavsson inte kan räkna med att ärva Guds rike.

Töntigast av allt i Gustavssons argumentation finner jag hans anförande av att "fysiologiskt är det mannens och kvinnans kropp som är a­npassade för varandra". Här verkar han vara inspirerad av ett riksdagsanförande av en av svensk rikspolitiks största pajasar genom tiderna, nydemokraten John Bouvin:

Varför känner alla dessa Gustavsson- och Bouvin-typer ett så trängande behov av att på detta vis lägga sig i andras sexliv? Varför inte rätt och slätt låta folk få välja själva vad de tycker känns bra och hur de vill leva sina liv?

Om vikten av att häda

Det är fruktansvärt att vi så kort efter Charlie Hebdo-attacken i Paris åser ännu ett terrorattentat riktat mot det fria ordet: det mordförsök på Lars Vilks i Köpenhamn häromdagen som visserligen misslyckades men som ändå fick dödlig utgång. Precis som i samband med Charlie Hebdo känner jag mig manad att påpeka vikten av att stå upp för det fria ordet och för rätten att häda.

Men är verkligen just hädelse så viktigt? Svar ja. Jag känner flera i övrigt kloka och förståndiga personer som inte håller med mig om det, utan som anser att sådana tölpaktigheter bör undvikas i det längsta, då de ju av religiösa människor kan upplevas som kränkande. Jag anser att de har fel. Vari felet består är värt att förklara på nytt och på nytt. Jag ger ordet till min gode vän Patrik Lindenfors, som vältaligt förklarar sammanhangen i en debattartikel i Dala-Demokraten. Så här börjar hans artikel:

Allt mänskligheten har lärt sig om hur världen fungerar gör det idag väldigt svårt att tro att änglar kommer med budskap från Gud. Mycket tyder därför på att Muhammed aldrig fick något besök av ärkeängeln Gabriel när han var ensam i sin grotta, utan istället hittade på Koranen själv.

På ett liknande sätt förefaller det osannolikt att jungfru Maria blev gravid när hon var ensam hemma – även denna berättelse har en troligare förklaring. Det är överhuvudtaget väldigt få mytologiska berättelser som skulle tillmätas någon sanningshalt om de påstods ha inträffat i nutid.

Om man inte vet det här om sin egen religion så vet man det i alla fall om andras. Få kristna tror att den hinduiska guden Shiva skapade Ganesha genom att hugga av huvudet på en elefant för att reparera den son han just dekapiterat.

Få muslimer tror att rymdhärskaren Xenu fraktade kidnappade själar från sin hemplanet till vulkaner på jorden för att spränga dem i luften med vätebomber, något Scientologerna lär ut om man bara betalar dem tillräckligt.

Berättelser av den här typen har två problem. Dels är de uppenbart osanna, om man läser dem bokstavligt. Dels är de extremt enkla att parodiera.

Man kan fundera över om det inte är den här kombinationen som resulterat i all hädelselagstiftning som finns runt jordklotet, särskilt då makthavare historiskt inte sällan lierat sig med prästerskapet för att lättare kunna kontrollera sina undersåtar. Sitter den världsliga makten på Guds nåder kan inte gärna undersåtarna tillåtas underminera denna gudomliga uppbackning med hjälp av satir.

Läs hela Patriks artikel här!

Om skandalen idag på Malmö högskola

Idag försvarade Anders Lindh vid Malmö högskola sin doktorsavhandling "Unity pervades all activity as water every wave": principal teachings and philosophy of Maharishi Mahesh Yogi. Jag har inte läst avhandlingen, och det behöver absolut inte ligga något fel i att en doktorsavhandling studerar pseudovetenskapliga läror, bara detta sker med det kritiskt reflekterande förhållningssätt som karaktäriserar vetenskapen. Vad som däremot förefaller alldeles åt helskotta är att man som fakultetsopponent bjudit in en person som saknar normala akademiska meriter och som företräder själva den pseudovetenskapliga lära som avhandlingen säger sig studera: Sue Brown. Min gode vän Patrik Lindenfors uppmärksammade igår på Humanistbloggen den planerade disputationsakten, och efter fullbordat faktum berättar han nu om den i Aftonbladet:

I dag lades avhandlingen "Unity Pervades All Activity as Water Every Wave" fram och godkändes vid en doktorsdisputation. Avhandlingen handlar om de principiella lärorna och filosofin hos Maharishi Mahesh Yogi. Om det låter bekant kan det vara för att det är samma guru George Harrison och resten av Beatles blev så betuttade i på 60-talet.

Avhandlingen är inte direkt ett kritiskt undersökande av Maharishis läror, för att sammanfatta det milt. Men det är inte huvudproblemet – skulle det vara ett kvalitetskriterium på avhandlingar skulle man vara tvungen att lägga ner alla Sveriges teologiska fakulteter. Huvudproblemet är opponenten.

Opponenten Sue Brown är Assistant Professor in Maharishi Vedic Science vid Maharishi University of Management. Hon doktorerade vid samma Maharishi-universitet 2008 med avhandlingen "Unity and diversity in Maharishi Vedic Science, higher states of consciousness, and an evaluative study of undergraduate student development".

Ämnet som opponenten är professor i, Maharishi Vedic Science, är dock ingen verklig vetenskaplig disciplin, utan kan bättre klassificeras som New Age. Det Malmö högskola gör är helt enkelt att låta en av Maharishis devota anhängare bedöma en avhandling om sin Guru. Detta är inte rimligt på något sätt. Malmö högskola behöver förklara sig.

Läs hela artikeln här!

Av Björn Johnson, som var närvarande vid disputationen och i realtid rapporterade till mig och andra Facebook-vänner, har jag fått veta att "under själva disputationen ställdes inte en enda kritisk fråga från opponenten - ska jag vara uppriktig så tror jag knappast att hon hade läst avhandlingen, möjligen skummat den - och ytterst få frågor från betygsnämnden". Han meddelar också att hela tillställningen kändes riggad: "Man får intrycket att denna opponent var en smula, vad ska vi säga, handplockad."

Jag kan bara instämma i Patriks bedömning att detta inte är rimligt och att Malmö högskola har ett och annat att förklara.

Filmtajm!

Nu, kära läsare, är det filmtajm! Två aktuella YouTube-filmer som jag omöjligt kan unanhålla er har kommit till min kännedom (båda för övrigt genom vännen Patrik Lindenfors försorg).

Den första av dem har vi redan presenterat på Uppsalainitiativet, men jag gör det här också eftersom den så väl illustrerar ett återkommande tema här på bloggen: den eskalerande galenskapen inom det amerikanska Republikanska partiet. Känsliga personer varnas: det här är enbart för den som står ut med att se republikanska kongressledamöter ägna sig åt rena rama Stockholmsinitiativs-pajaserierna.

Den andra filmen är något så ovanligt som en rap om Singulariteten. De läsare som är insatta i ämnet kommer att känna igen många referenser och glädjas åt musik- och videomakarnas humoristiska fyndigheter. De som är mindre insatta kommer i bästa fall att få sin nyfikenhet frestad och en impuls att lära sig mer. Låt mig då för säkerhets skull framhålla att videon i sig inte är att betrakta som någon pålitlig kunskapskälla, liksom inte heller Ray Kurzweils missionerande utgör den bästa och mest vederhäftiga vägen in i ämnet. Helst av allt rekommenderar jag Nick Bostroms bok Superintelligence, men för den som inte orkar med en hel bok lyfter jag gärna fram Eliezer Yudkowskys lite kortare text, David Chalmers ännu lite kortare text, eller (för den som verkligen har bråttom) Max Tegmarks pyttekorta text om samma ämne.

Vänner i skoldebatten

Jag var under några år (cirka 2003-2005) mycket aktiv i svensk skoldebatt, och framhåller gärna min text Det är dags att göra upp räkningen (i Axess 4/2004) som en klar höjdpunkt från den perioden. Att den energi jag lade på skolfrågan sedan kom att minska kan möjligen i någon mån ha berott på en uppgivenhet inför oförmågan hos den politiker jag trots allt satt en del hopp till - Jan Björklund - att sedan han kommit i regeringsställning ställa saker och ting till rätta. Men mest handlar det nog om att andra frågor (inte minst klimatet) pockade på min uppmärksamhet.

Skolfrågan är emellertid minst lika viktig idag som för tio år sedan. Borde jag återvända till den? Just nu tycker jag inte att det behövs, då påtagligt många av mina klokaste vänner och bekanta levererar välgenomtänkta och vassa inlägg i skoldebatten. Främst i ledet går Per Kornhall,¹ men här ett aktuellt axplock från några av de övriga:

• Stridbare evolutionsbiologen och mångsysslaren Patrik Lindenfors på Curie-bloggen den 18 mars:
  Jag läser i tidningen om konkurrerande förslag i skoldebatten. Det verkar onekligen som om någon åtgärd behöver sättas in, som om någon behövde göra något och snart. Men vad? Förslagen från de två blocken är väldigt lika, men det handlar enbart om administrativa åtgärder. Pengar och strukturer, ordning och fler lärare, men aldrig högre löner till lärarna – aldrig det.

  Något som också lyser med sin frånvaro är diskussionerna kring själva skolarbetets utformning. Det kanske är lika bra, för politisk styrning av pedagogik låter onekligen som en tanke från 70-talets Östtyskland. De två skolpolitiska talespersonerna har heller inga jättemeriter vad gäller faktiskt, praktiskt arbete med skolor. Så det enda de egentligen kan föreslå är väl att slänga pengar efter problemet – eller omorganisera hela skolorganisationen – igen.

  En tanke vore förstås att kontakta expertisen och fråga pedagogerna vad de tycker behöver göras. Vad säger forskningen om hur vi ökar kunskapsinhämtningen i skolan? Något praktisk nytta bör man väl kunna ha även av akademiker och här är ett fält där teoretiska resultat och jämförande utvärderingar direkt borde kunna omsättas i praktiken på ett sätt som gynnar samhället. Men här stöter man på något verkligt underligt – akademiker som menar att forskningsresultat inte ska användas för att förändra skolan.

  [Läs hela texten här!]

• Chalmerskollegorna Torbjörn Lundh och Samuel Bengmark i Svenska Dagbladet den 4 april:
  Debatten om skolan går varm. Att skolans framgång är en ödesfråga för Sveriges framtida konkurrenskraft, ekonomi och välfärd, så långt är alla eniga. Att orsakssambanden till dagens allvarliga läge är komplexa och att förklaringar finns både inom och utanför skolan kan vi utgå ifrån. Det politiska ansvaret för dagens situation delas av olika regeringar under lång tid. Men oavsett vad man tycker om tidiga betyg eller mindre klasser så missar politikerna återigen att bli konkreta i huvudfrågan. Hur stärker vi lärarna och ger dem förutsättningarna för att klara sitt svåra uppdrag?

  [...]

  Det är vi utanför skolan som måste ge lärarna förutsättningarna att ta tillbaka sin yrkesstolthet och status. För att detta ska ske måste vi ändra både attityd och betalningsvilja till lärarkåren i grunden. Varför ska, som Sacos sammanställning visar, livslönen för en läkare vara nästan dubbelt så hög som för en lärare? Vem har det svåraste uppdraget? En utbildning till lärare i Sverige är i princip en förlustaffär där det ekonomiskt kan vara rationellt att välja andra yrken som inte kräver högskoleutbildning. Här sänder samhället en tydlig signal om hur vi värderar deras kompetens.

  [Läs hela texten här!]

• Författaren Lena Andersson i Dagens Nyheter den 5 april:
  En vän till mig som undervisar på en svensk högskola berättar ofta om hur hennes studenter på fullt allvar och med stor indignation anser att om de inte klarar tentan är det läraren (det vill säga makthavaren) som misskött sina åligganden. De tycker sig ha beställt en medborgerlig rättighetstjänst i form av utbildning, där kunskap ingår. På samma sätt som tjänsten hårklippning garanterar studenten ny frisyr mot att den går till salongen samt betalar, ska de få en examen och kunskap mot att de infinner sig på högskolan samt är medborgare med ett människovärde.

  Frisörtjänster består som bekant i att frisörer arbetar med en annan persons hår utan dennes inblandning tills nöjaktigt resultat uppstått. Tror man att utbildningstjänster utgörs av att läraren bearbetar studentens tänkande och hjärna såsom frisören bearbetar kundens hår, har man gruvligt missuppfattat tingens väsen.

  Den tjänst man köper för skattepengar eller erhåller som rättighet är möjligheten att tentera kunskaper och få ett papper på det. I tjänsten ingår tillgång till lärares kompetens och organisering av kunskapsmassan. Det man inte köper eller erhåller som rättighet är fakta- och förståelseöverföring. Den är nämligen oköpbar, och därför omöjlig som rättighet, dock ej som frihet. Den är oköpbar men fri på exakt samma sätt som högre syreupptagning är det för löparen. Den kan bara införlivas genom eget utförande.

  [Läs hela texten här!]

• Sist men inte minst (utom i fråga om inläggets längd), journalisten och ironikern Anders Emretsson på Facebook den 4 april:
  Men alltså, det här klagandet på att riskkapitalbolagen tar ut vinst på skolor? De har ju effektiviserat så att det finns pengar över trots att undervisningen är fullgod. Behövdes det mer resurser skulle det väl synas, till exempel genom att svenska elever halkar efter i internationella jämförelser?

Fotnot

1) Jag tvekar inte att gå så långt som att säga att Per Kornhall, med sina stora expertkunskaper och dito klokskap, är landets idag viktigaste skoldebattör. För detta är han värd all respekt, all beundran och allt stöd. Tyvärr verkar det som om hans arbetsgivare (Upplands Väsby kommun) inte delar den uppfattningen. Det Per idag berättar på sin blogg på tidningen Skolvärlden om kommunens antidemokratiska och med all säkerhet kriminella agerande mot honom är förfärande:

För en tid sedan skrev jag på Twitter att jag blivit utsatt för repressalier efter debattinlägg om den svenska skolan. Det är en rätt allvarlig anklagelse och det kanske är på sin plats att jag förklarar mig. Det som hade hänt var att jag blev inkallad till min chef som tog upp innehållet i en debattartikel och uttryckte att den politiska ledningen (M-ledd allians) var tveksamma över det sätt som jag deltar i den offentliga debatten på.

Det här var inte första gången det hände, men nu tyckte jag att måttet var rågat. Jag uttryckte tydligt att jag inte tyckte det var okej att varken min chef eller kommunledningen lade sig i min lagstadgade yttrandefrihet och bad om ett protokollfört möte, vilket jag nekades.

Den omedelbara konsekvensen blev istället att jag blev portad från det kommunövergripande skolprojekt som jag hade blivit tillfrågad att arbeta i. Det gick till så att den ansvarige tjänstemannen helt enkelt slutade svara på mina mail och telefonsamtal. Min chef meddelade efter en veckas, för mig jobbig, tystnad att projektledaren hade fått order av kommundirektören att jag inte skulle vara med i projektet. Jag fick sedan i ett samtal med en annan chefstjänsteman i fackets närvaro veta att jag kunde få välja mellan ett konsultjobb, att de skulle göra det svårt för mig att ta semester eller tjänstledigt när jag behövde det till exempel för det lilla uppdrag jag har åt Europakommissionen, eller att man kunde tänka sig köpa ut mig om jag ville avsluta min tjänstgöring.

Jag har mycket explicit frågat om man är missnöjd med det sätt jag utför mitt jobb. Nej, tvärtom, de är mycket nöjda med den skolstrategi jag tagit fram och det skolutvecklingsarbete som jag har initierat och som lärare, rektorer och lärarfacken uttrycker stort förtroende för. Det är alldeles uppenbarligen min frispråkighet som upprör.

[...]

Hur som haver kommer jag inte att sluta delta i den offentliga debatten på grund av att politiker och kommunala chefstjänstemän tycker illa vara. Offentlighetsprincip och demokratins spelregler är tänkta att lära barnen i våra skolor. Det vore inte minst därför hedersamt om kommunala politiker och tjänstemän respekterade grunderna för det demokratiska samhället och den offentliga förvaltningen.

Så kanske vi sedan kan arbeta tillsammans för att skapa en bättre skola i ett öppet samtalsklimat?

(Men det troligaste är väl att jag efter att ha skrivit detta får börja se mig om efter ett annat jobb. Ett där man förhoppningsvis uppskattar en kombination av kunskap, engagemang och ärlighet.)

[Läs hela texten här!]

Jag räknar mig, liksom Per, som en frispråkig person, och ibland händer det till och med att jag offentligt riktar kritik mot min egen arbetsgivare Chalmers. Men jag har aldrig (möjligen med undantag för den tio år gamla incident som jag omnämner i Fotnot 5 i min bloggpost Om vett och etikett, del 2) upplevt att arbetsgivaren utsatt mig för något som liknar repressalier eller ens något ifrågasättande av min rätt att yttra mig. Men varje gång någon i min omgivning, likt Per i detta fall, utsätts för sådant, stärks jag i min beslutsamhet om att stå upp för min rätt att fritt yttra mig i viktiga frågor.

Ord och inga visor från Vår Herre

Det talas mycket om Guds godhet. Samtidigt förefaller han, om man får tro Bibeln, förbluffande hämndlysten. Se här vad som står att läsa i Femte Mosebok 28:15-68. (Tipstack till vännen Patrik Lindenfors.)

15 Men om du inte lyssnar till Herren, din Gud, och inte troget följer alla hans bud och stadgar, som jag i dag ger dig, då skall alla dessa förbannelser nå dig och komma över dig:

16 Förbannelse över dig inne i staden och förbannelse ute på åkern.

17 Förbannelse över dina korgar och dina baktråg.

18 Förbannelse över de barn du får och den skörd du bärgar, över kornas kalvar och tackornas lamm.

19 Förbannelse över dig när du kommer och förbannelse över dig när du går.

20 Herren skall sända förbannelse, förvirring och fruktan över dig i allt arbete du utför, tills du utplånas och möter en snar förintelse på grund av dina onda gärningar, för att du övergav mig.

21 Herren skall låta pesten få dig i sitt grepp, tills han har utrotat dig från det land du kommer till och tar i besittning.

22 Herren skall slå dig med sjukdom, feber, hetta och frossa, med torka, rost och sot, och allt detta skall förfölja dig tills du har förintats.

23 Himlen över ditt huvud skall bli koppar och marken under dig järn.

24 Herren skall förvandla regnet över ditt land till damm och sand, som faller över dig från himlen tills du har utplånats.

25 Herren skall låta dina fiender besegra dig. Om du anfaller dem från ett håll, skall du fly för dem åt sju håll. Du skall bli en skräckbild för alla riken på jorden.

26 Dina fallna skall bli till föda åt alla himlens fåglar och åt markens djur, ty ingen finns som kan jaga bort dem.

27 Herren skall slå dig med Egyptens bölder och med svulster, skabb och klåda, så att du aldrig kan botas.

28 Herren skall slå dig med vanvett, blindhet och skräck.

29 Mitt på dagen skall du famla dig fram som en blind i mörker. Du skall inte lyckas med något utan ständigt förtryckas och utnyttjas, och ingen skall hjälpa dig.

30 När du trolovar dig med en kvinna kommer en annan man att lägra henne. När du bygger ett hus kommer du inte att få bo i det. När du planterar en vingård kommer du inte att få skörda frukten.

31 Din oxe skall slaktas inför dina ögon utan att du får äta av köttet. Din åsna rövas bort, och du får den aldrig tillbaka. Dina fiender tar dina får, och ingen hjälper dig.

32 Dina söner och döttrar skall i din åsyn utlämnas åt ett främmande folk, och du skall gråta efter dem dagen lång, men du kan ingenting göra.

33 Ett folk du inte känner skall äta din skörd och frukten av all din möda, och du skall ständigt bli förtryckt och misshandlad.

34 Du kommer att bli galen av allt dina ögon tvingas se.

35 Herren skall slå dig med elakartade och obotliga bölder på knän och lår, ja, från huvud till fot.

36 Till ett folk, okänt för både dig och dina fäder, skall Herren fördriva dig och din kung, honom som du har gjort till din härskare. Där skall du tjäna andra gudar, gudar av trä och sten.

37 Du skall väcka fasa och bli till en skam och en visa bland alla folk till vilka Herren driver bort dig.

38 Fastän du sår mycket skall du skörda litet, ty gräshopporna förstör din gröda.

39 Planterar du vingårdar och arbetar i dem får du ändå inget vin att dricka eller lagra, ty larverna äter upp alltsammans.

40 Har du olivträd över hela ditt område får du ändå ingen olja att smörja dig med, ty oliverna faller av.

41 Får du söner och döttrar förlorar du dem, ty de förs bort i fångenskap.

42 Alla dina träd och allt som växer på dina åkrar härjas av skadedjur.

43 Invandraren som bor hos dig skall höja sig över dig, högre och högre, medan du skall sjunka, djupare och djupare.

44 Han skall ge lån till dig, men du kan inte ge lån till honom. Han skall bli huvud, du skall bli svans.

45 Alla dessa förbannelser skall nå dig, de skall förfölja dig och komma över dig tills du har utplånats, därför att du inte lyssnade till Herren, din Gud, och inte följde de bud och stadgar han gav dig.

46 Förbannelserna som drabbar dig och dina efterkommande skall bli till varnande tecken för alla tider.

47 Eftersom du inte tjänade Herren, din Gud, när du levde glad och mätt och hade överflöd på allt,

48 måste du i stället, hungrig och törstig, naken och utblottad, tjäna den fiende som Herren sänder ut mot dig. Han skall lägga ett ok av järn på din nacke tills han har utplånat dig.

49 Herren skall sända ett folk mot dig långt bortifrån jordens ände, och det skall slå ner på dig som en örn, ett folk vars språk du inte förstår,

50 ett folk med ansikten av sten, ett folk som inte vördar de gamla och inte skonar de unga.

51 Detta folk skall äta de djur som föds hos dig och den skörd du bärgar tills du har utplånats. De skall inte låta dig behålla något av säden, vinet eller oljan, av kornas kalvar eller tackornas lamm, utan fortsätta tills de har förintat dig.

52 De skall belägra dig i alla dina städer tills murarna faller överallt i ditt land, de höga befästningsverk som du sätter din lit till. De skall belägra dig i alla dina städer överallt i ditt land, det som Herren, din Gud, har gett dig.

53 I den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig kommer du att äta dina egna barn, köttet av sönerna och döttrarna som Herren, din Gud, har gett dig.

54 En man i ditt folk som är vek och bortskämd skall inte unna sin bror, sin egen hustru och de barn han ännu har kvar

55 att få ett stycke av hans barns kött, det enda han har att äta i den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig i alla dina städer.

56 En kvinna i ditt folk som är vek och bortskämd, så bortskämd och vek att hon aldrig har behövt gå med sina fötter på marken, skall missunna sin egen man, sin son och sin dotter

57 både efterbörden som kommer ut ur hennes sköte och de barn hon föder, och hon skall själv äta upp detta i hemlighet, det enda hon har i den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig i dina städer.

58 Om du inte troget följer allt som står i denna lag, allt som skrivits här i boken, och inte fruktar detta ärorika och fruktansvärda namn, Herren, din Gud,

59 då skall Herren slå dig och dina efterkommande med ofattbara plågor, väldiga plågor som inte går över, svåra sjukdomar som inte går över.

60 Alla de farsoter som du darrade för i Egypten skall han skicka mot dig, så att de får dig i sitt grepp.

61 Även alla sjukdomar och plågor som inte har nämnts i denna lagbok skall Herren låta hemsöka dig, tills du har utplånats.

62 Av er som förut var talrika som stjärnorna på himlen skall bara ett fåtal leva kvar, därför att du inte lyssnade till Herren, din Gud.

63 Liksom Herren gladde sig åt att låta det gå er väl och göra er talrika, så skall han glädja sig åt att förinta och utplåna er, och ni skall ryckas bort från det land du nu kommer till och tar i besittning.

64 Herren skall skingra dig bland alla folken, från jordens ena ände till den andra. Där skall du tjäna andra gudar, som varken du eller dina fäder har känt till, gudar av trä och sten.

65 Hos dessa folk får du ingen ro, ingen vila för din fot. Där skall Herren göra ditt hjärta ängsligt, låta din blick slockna och ditt livsmod vissna.

66 Du kommer att känna att ditt liv hänger på en tråd. Dag och natt skall du vara rädd och inte veta om du får leva.

67 På morgonen skall du säga: ”Om det ändå vore kväll!” och på kvällen: ”Om det ändå vore morgon!” Sådan skräck skall du känna, sådana ting skall dina ögon tvingas se.

68 Herren skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, fastän jag hade sagt till dig: ”Den vägen skall du aldrig mer behöva se.” Där skall ni bjuda ut er som slavar och slavinnor till era fiender, men ingen vill köpa er.

För ovana bibelläsare (som jag själv) kan denna långa passage i förstone se ut som om den motsäger Guds påstådda godhet. Tur då att experter som Per Ewert (som jag tidigare här på bloggen gjort vissa ansatser att försöka resonera med) kan förklara för oss att passagen behöver ses i sitt sammanhang. Så här skrev han i en Facebook-kommentar i samband med Patrik Lindenfors publicering av bibelverserna ifråga:

En summering av sammanhanget (du hoppade över avsnittet om Guds välsignelser och kärlek i första delen av kapitlet) kommer i 5 Mos 30:19: "Jag tar idag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, för att du och dina efterkommande må leva." Valet ligger inte hos Gud, hans vilja är tydlig och god. Valet ligger hos oss.

Jamendåså - då är ju Gud god trots allt!

Domedagsmaskin?

DN Debatt är ett av vårt lands mest prestigeladdade fora för samhällsdebatt. Exakt hur den ställningen tillskansats vet jag inte, men det är i alla fall inte i kraft av att hålla en genomgående hög nivå på publicerade inlägg. För ett extremt motexempel, backa ett år och ta del av den rent ut sagt befängda debattartikeln Högskolan måste satsa på tänkandets hantverk av Mats Lindgren, posör och lycksökare i managementkonsultbranschen (artikeln kommenteras förtjänstfullt av Björn Bengtsson här på bloggen).

Idag har vi fått ta del av ett nytt lågvattenmärke på DN Debatt, i form av en konspirationsteoretiskt genomsyrad text av herrarna Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki¹ med rubriken Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin. Här bjuder de på en störtflod av konspirationsteoretiskt dravel, så gott som kliniskt fritt från faktamässig underbyggnad, och vi får bland annat veta att "den moderna undergångsberättelsen om klimatet drivs fram av grupper som sett att den främjar karriärer och ekonomiska och politiska intressen" och att "många stödjer en världsordning där demokratin sätts på undantag".

Ett föredömligt koncist och välformulerat svar levererades snabbt av en Per Gyberg i DN:s kommentarsfält:

Läs också: "Jorden-är-rund-industrin har blivit en självgående maskin". Den handlar om hur en liten grupp män genom olika tankesmedjor tog världsherravälde genom att sprida idén att jorden är rund. Hela rörelsen startade som ett sätt att finansiera redan stenrika sjöfarare och ta lite av makten från feodalherrarna. Ni kanske har hört talas om Magellan och Columbus - den tidens Brundtland... Vetenskapsmän var ju inte sena att sko sig på detta genom att finansiera sin forskning (Brahe, Kepler...)

Mer än så behöver egentligen inte sägas om det beklagliga inlägget av Karlsson, Nordangård och Radetzki. Jag vill ändå dra läsarens uppmärksamhet till en påpasslig kommentar rubricerad Konspirationsindustrin har blivit en självgående maskin på bloggen Badlands Hyena, samt till den lite mångordigare replik med rubriken Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem, som DN Debatt har tagit in i sin nätupplaga (redan idag - här går det undan!) och som jag undertecknat tillsammans med tre av mina medbloggare på Uppsalainitiativet: Patrik Lindenfors, Anders Martinsson och Magnus Westerstrand. Här en passage ur vår text:

Egentligen borde det vara väldigt svårt att ta den här gigantiska konspirationsteorin på allvar. Man skulle kunna göra en väldigt lik lista av institutioner genom att rada upp de som menar att tobaksrökning orsakar cancer och att det därför vore en bra idé med någon sorts reglering av rökning. Vetenskapen har i båda fallen pekat på problem (cancer och klimatförändringar), dess orsaker (rökning och utsläpp) och möjliga lösningar (mindre rökning och mindre utsläpp), men för att implementera lösningarna krävs – förstås – ekonomiska och politiska åtgärder. Detta utan Sovjetkommunism eller någon annan totalitär lösning, det räcker bra med normala demokratiska beslut – förutsatt att den politiska viljan finns.

Det är förstås mot detta debattartikeln är tänkt att slå, den är ännu en i raden av debattartiklar ämnad att skapa falsk osäkerhet i klimatfrågan och på så sätt göra det politiskt möjligt att skjuta nödvändiga beslut ännu längre på framtiden. Exakt samma taktik användes under många år för att försena reformer kring tobaksrökning. Det är svårt att uppskatta hur många liv detta kostade i frågan om tobak, men det vore dumt att låta desinformationen få liknande effekter den här gången också.

Läs hela texten här!

Fotnot

1) Karlsson och Nordangård är för mig obekanta, medan Marian Radetzki är professor i nationalekonomi och ack så välbekant, bland annat från en intervju med Janne Josefsson 1997 där hans nyliberala tankevärld kommer i obamhärtigt öppen dager (del 1, del 2), och från en påstådd "granskning" av klimatvetenskapen som dock genast urartade i grövsta klimatförnekeri och bar rubriken En grön fatwa har utfärdats. Den senare författades tillsammans med Nils Lundgren och publicerades i tidskriften Ekonomisk Debatt 2009, vilket ledde till en omfattande debatt i samma tidskrift, som bland andra även jag själv deltog i. Här är debatten i dess helhet:

• M. Radetzki och N. Lundgren: En grön fatwa har utfärdats, Ekonomisk Debatt 5/2009.
• K. Eklund, O. Häggström och M. Rummukainen: Ekonomer på villovägar, Ekonomisk Debatt 6/2009.
• T. Sterner: Konsten att kasta stenar i växthuset, Ekonomisk Debatt 6/2009.
• M. Radetzki och N. Lundgren: Replik till Eklund-Häggström-Rummukainen (EHR) och Sterner, Ekonomisk Debatt 7/2009.
• K. Eklund, O. Häggström, M. Rummukainen och T. Sterner: Replik till Radetzki-Lundgren, Ekonomisk Debatt 8/2009.
• P. Kågesson: Satsa på rätt saker, Ekonomisk Debatt 8/2009.
• M. Radetzki och N. Lundgren: Slutreplik i klimatdebatten, Ekonomisk Debatt 8/2009.

Mygg med kanoner

Den som läst vad jag skrivit här på bloggen exempelvis den 11 september 2011 eller den 7 juli i år vet att jag lätt blir provocerad av påståenden om att ateister skulle vara sämre människor än religiösa. Idag skall jag ge ännu ett exempel. Denna gång är det den kristne debattören Per Ewert (i mina kretsar mest känd för Borås Tidnings kanske mest vrickade debattartikel någonsin) som retat upp mig med ett sådant påstående. Att, som jag gjorde igår i den diskussion jag strax skall redogöra för, tillämpa något som liknar argumentationsanalys på Ewerts primitiva antydan till resonemang, är givetvis att skjuta mygg med kanoner - något som understryker hur lättprovocerad jag är på detta område.

Det hela började med att någon präst i tidningen Dagen ansåg att vålds- och mobbingkulturen på den nu stängda internatskolan Lundsberg berodde på att man avskaffat morgonbön och kvällsandakt, och att min gode vän Patrik Lindenfors gjorde en Facebook-uppdatering där han meddelade avvikande uppfattning. Patriks uppdatering följdes av en lång och spretig diskussion med många deltagare, inklusive Per Ewert. Följande korta utdrag ur diskussionen visar vad Ewert sa som jag fann så anstötligt, och hur jag reagerade på det.

PE: Låt oss säga att morgonandakten liksom på vår skola (därmed inget tvingande samband att alla elever därför handlar så som vi önskar) ofta skulle bestå i ett upprepande av att varje människa är skapad till Guds avbild, och att vi därför är pliktiga att älska och respektera varje medmänniska - borde det inte rimligtvis innebära en puff i rätt riktning?

Mikael Svanholm: Älska varje medmänniska? Förklara varför det är en bra idé.

PE: Mikael Svanholms kommentar ovan pekar på att en grundsyn där människan enbart är en av slump och naturligt urval uppkommen samling atomer ute på en resa från ingenting till ingenting kanske har ganska svårt att ge den medmänsklighet som nutiden behöver...

OH: Per Ewerts kommentar rörande naturligt urval och medmänsklighet ovan tyder på en fördomsfullhet av nästan Tuve Skånbergska proportioner gentemot icke-vidskepliga medmänniskor.

PE: Olle får gärna bemöta argumentet i sak istället för att hänvisa till fördomar.

OH: Argument, Per Ewert? Du påstod att "en grundsyn där människan enbart är en av slump och naturligt urval uppkommen samling atomer ute på en resa från ingenting till ingenting kanske har ganska svårt att ge den medmänsklighet som nutiden behöver", men där finns inget argument att bemöta. Bara en non sequitur och en unken fördom.

PE: Om dess bekännare, som exvs i fallet ovan, har svårt att inse varför man bör älska sina medmänniskor, har tesen kanske i någon mån bevisat sig själv? Det är ju också en filosofiskt konsekvent inställning. I en biblisk grundsyn är det dock tydligt att varje människa är skapad med en inneboende värdighet som gör att hon också är värd att älskas. Det är en ganska tydlig skillnad.

OH: OK då, Per Ewert, bara för skojs skull, låt mig för ett ögonblick låtsas att du har presterat ett argument värt att bemöta. Ditt argument verkar vara att från premisserna P1 och P2 sluta dig till C, där

P1 = {Mikael Svanholm har en naturalistisk världsbild.}

P2 = {Mikael Svanholm ifrågasätter det rimliga i att älska alla människor.}

C = {En grundsyn där människan enbart är en av slump och naturligt urval uppkommen samling atomer ute på en resa från ingenting till ingenting kanske har ganska svårt att ge den medmänsklighet som nutiden behöver.}

Jag känner inte Mikael Svanholm, så jag vet inte om P1 är sann, men låt oss anta det. Jag ser följande brister i ditt argument:
1. P2 implicerar inte att Mikael Svanholm skulle ha en krassare eller mindre inkluderande människosyn än du. Han kanske bara har en något mindre urvattnad uppfattning än du om vad ordet "älska" betyder? När jag säger till min hustru att jag älskar henne så menar jag det i en mycket starkare betydelse än blott detta att jag tillerkänner henne ett okränkbart människovärde. Och jag kan bara anta att när du går omkring och hävdar att du älskar alla människor (inklusive Josef Fritzl, får man förmoda), så gör du det i en annan och avsevärt svagare betydelse än vad jag avser när jag säger att jag älskar min hustru. Du verkar alltså dra jättestora växlar på någonting som kanske bara är en språkförbistring.

2. Även om P1 och P2 är sanna så återstår för dig att etablera ett orsakssamband mellan dem.

3. Anekdotisk bevisföring. Även om du skulle lyckas etablera ett orsakssamband mellan P1 och P2, så är det bara exemplet Mikael Svanholm du behandlat. I konklusionen C har du utan grund upphöjt detta till ett generellt samband.

Notera att var och en av pukterna 1, 2 och 3 räcker för att rasera ditt argument. Nu har du fått smaka på en tredubbel rasering. Nöjd?

På detta har Per Ewert ännu inte svarat, men jag lovar att återkomma om så sker.

Edit 2 september 2013: Som framgår i kommentarstråden nedan har Per Ewert nu svarat, i ett inlägg på sin egen blogg. Jag avser svara, men ber om läsekretsens tålamod (precis som Ewert behöver jag ofta prioritera annat än bloggandet).

Edit 3 september 2013: Nu har jag svarat - se min nya bloggpost Per Ewert, ateismen och moralen: mitt försök att hålla igång stormen i vattenglaset!

Långfredag hos Lindenfors

Det är påsk, och påsken är kristendomens viktigaste högtid. Så varför inte skänka kristendomen en tanke? Dock insisterar jag på att vi i så fall skall tänka kritiskt. Kristendomen har i alltför många århundraden varit fridlyst från det kritiska tänkande som annars är så praktiskt för att mönstra ut bisarrerier och rena orimligheter ur vår föreställningsvärld. Not anymore!

Inget kan väl då vara bättre än att besöka min gode vän Patrik Lindenfors, en av Sveriges absolut vassaste kristendomskritiker, på den blogg han rätt och slätt kallar Lindenfors blogg. Där bjuder han ofta på kloka och välargumenterade texter om viktiga samhällsfrågor, men han är också en jäkel på att samla in roliga bilder och videor från den engelskspråkiga världen. För att lätta upp stämningen denna långfredag föreslår jag att vi satsar på det senare. Här är sju av mina nya och gamla favoriter från Lindenfors blogg¹:

• Wholly bizarre
  
  
• Hörsägen
  
  
• Religiös fostran
  
  
• Tim Minchins sång om påven (Sången går lite fort ibland, så det kan vara bra att ha tillgång till texten.)
  
  
• Problemet med människovänlig kristendom
  
  
• Kristendom i ett nötskal
  
  
• Långfredagen... se det från den ljusa sidan (eller försök här)
  

Fotnot

1) Notera emellertid att det i samtliga fall inte enbart handlar om att skoja till det en smula. Det finns alltid en vass udd bakom det skämtsamma anslaget.

Tännsjö om risken att underblåsa extremism

Torbjörn Tännsjö skriver, i en läsvärd och ödmjukt resonerande artikel på DN Debatt häromdagen, om en fråga som fått förnyad aktualitet efter terrordåden i Oslo och på Utöya. Bör vi i samhällsdebatten visa återhållsamhet i kritiken mot exempelvis islamska sedvänjor, inför risken att sådan kritik kan underblåsa extremism och i förlängningen i värsta fall resultera i terrordåd? Tännsjö finner här ett svårlöst dilemma, och avslutar sin artikel på följande vis.

Företeelser som islamofobi är, det vet vi nu, en realitet och det är inte helt långsökt att tänka att också saklig kritik av islam, liksom satir riktad mot den, kan underblåsa sådana stämningar.

Det är lätt att tänka fel och överdrivet principfast här. Jag tar bara ansvar för mina resonemang, min konst, kan man frestas säga. Om någon missuppfattar min kritik eller min satir som stöd för våldsam aktion mot muslimer, så är det inte min sak. Jag har bara velat blottlägga islams irrationella, smaklösa och vidskepliga karaktär, egenskaper islam delar med kristendom och judendom. Men minns att även om terroristen är fullt ut ansvarig för sina dåd, så kan jag också ha ett medansvar. Jag är rimligen ansvarig, inte bara för vad jag tänker och säger, utan också för hur det kan tänkas uppfattas och utnyttjas av andra.

Detta är ett paradoxalt och obehagligt ansvar att bära. Om jag ålägger mig självcensur, om jag blir försiktig, för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, så har det öppna samhället fått stryka på foten. Om jag framhärdar och utnyttjar det öppna samhällets alla möjligheter för att säga min mening och utveckla min konst, kan oskyldiga människor bli offer för illgärningar, som jag visserligen inte har någon direkt del i, men som jag oavsiktligt kan ha uppmuntrat.

Jag vet sannerligen inte vad jag ska tänka om detta.

Det är bra att Torbjörn Tännsjö tar upp denna svåra diskussion, och det är bra att min gode vän Patrik Lindenfors (Sveriges idag kanske vassaste religionskritiker) fortsätter diskussionen i ett självkritiskt blogginlägg. Även jag kan ha anledning att idka självrannsakan, och har provocerats av Tännsjös och Lindenfors texter att fundera på frågan. Jag förstår problematiken, tycker inte alls att den är lätt, men tenderar att landa i en mer principfast ståndpunkt jämfört med Tännsjö och Lindenfors.

Jag menar att det öppna samhället och det öppna samtalet hör till de viktigaste saker vi har att försvara, inte bara som medel för att uppnå andra värden, utan som höga värden i sig själva. Jag tror därför att vi bör vara, om uttrycket tillåts, mycket försiktiga med att iaktta det slags försiktighet som Tännsjö och Lindenfors diskuterar.

Centralt för det öppna samhället är att om jag har kritiska uppfattningar om något samhällsfenomen - det må vara monarkin, det uppluckrade strandskyddet, fotbollslandslagets 4-4-2-spel, Israels utrikespolitik, halalslaktens rituella djurplågeri, könsstympning eller hederskultur - så känner jag mig fri att uttrycka dessa utan att oroa mig över om jag eller någon annan skall drabbas av våld till följd av mina yttranden. Till de viktigaste diskussioner som finns hör att kritisera, och även göra narr av, envåldshärskare och diktatorer som Khaddafi och Kim Jong Il; hit kan också räknas profeten Muhammed som, trots att han varit död i över ett årtusende, fortfarande håller miljoner människors sinnen i ett järngrepp. Många är de exempel på hur människor i mindre lyckligt lottade samhällen än vårt visat stort personligt mod i att våga kritisera sina härskare - jag tänker här på de folkliga resningarna i de östeuropeiska diktaturerna 1989, och på 2011 års motsvarigheter i arabvärlden.

I detta perspektiv, nog vore det ändå ynkligt om vi i den fria världen, vi som löper så oerhört mycket mindre risker att slås ned med våld (terrorism är trots allt ett marginellt fenomen hos oss), inte vågade stå för våra uppfattningar, utan räddhågset höll tillbaka med tanke på hur extremister i olika läger skulle kunna tänkas reagera.