Vår oförmåga att ta till oss stora dödssiffror

Jag vill inleda denna bloggpost med ett par kända dikter om ond bråd död. Låt oss börja med att ta del av Evert Taubes Balladen om briggen Blue Bird, i Joakim Thåströms briljanta framförande:

Läs därefter följande rader av den brittisk-amerikanske historikern Robert Conquest:

There was an old bastard named Lenin
Who did two or three million men in.
That's a lot to have done in
But where he did one in
That old bastard Stalin did ten in.

Både Taubes och Conquests diktning handlar om fasansfulla händelser, och borde därför beröra oss känslomässigt, men vilket av styckena berör mest - Taubes visa eller Conquests limerick? För egen del tvekar jag inte att svara Taubes. Det går rysningar genom kroppen på mig inför rader som

Sa ni Blue Bird, kapten? Briggen Blue Bird av Hull?
Gud i himlen, var är då min son?
Var är pojken, kapten, för vår frälsares skull!
Det blev dödstyst bland männen i vrån

- rysningar som jag inte upplever någon motsvarighet till inför Conquests rader, som visserligen slår mig som en mycket snitsig mnemonic för att hålla ordning på storleksordningarna i de sovjetiska folkmorden, men som inte särskilt starkt slår an någon känslomässig sträng hos mig (och jag gissar att jag inte är ensam om att uppleva de båda dikterna på detta vis). Reaktionen står i makaber kontrast mot skillnaden i dödssiffra mellan de händelser som dikterna beskriver - ett (i Taubes fall) kontra många miljoner (Conquests). Den som vill kan försöka förklara skillnaden i upplevelse med att Taubes visa (i Thåströms framförande) skulle vara konstnärligt överlägsen Conquests limerick, och även om jag har stor förståelse för en sådan bedömning finner jag det intressant att detta inte kompenseras av att den av Conquest beskrivna katastrofen är många miljoner gånger värre än Taubes.

I sin mycket läsvärda uppsats "If I look at the mass I will never act": Psychic numbing and genocide från 2007 behandlar den amerikanske psykologen Paul Slovic vår oförmåga att ta till oss stora dödssiffror.¹ Slovic kombinerar en djupt känd förtvivlan över hur Förintelsens fasor inte hindrat oss från att stillasittande acceptera en lång rad senare folkmord - i Kina, Kambodja, Nigeria, Etiopien, Kosovo, Rwanda och Darfur - med skarpsinniga analyser av forskningsläget inom de relavanta delarna av psykologiämnet. Han citerar den amerikanska författaren Annie Dillard, som i sin bok For the Time Being från 1999 skriver att

there are 1,198,500,000 people alive now in China. To get a feel for what this means, simply take yourself - in all your singularity, importance, complexity, and love - and multiply by 1,198,500,000. See? Nothing to it.

Slovic kommenterar att Dillards "Nothing to it" givetvis är ironiskt, och påpekar att "we are incapable of feeling the humanity behind the number 1,198,500,000. The circuitry in our brain is not up to this task", samt citerar den ungerske fysiologen Albert Szent-Györgyi (Nobelpristagare i medicin 1937), som säger samma sak med följnade ord:

I am deeply moved if I see one man suffering and would risk my life for him. Then I talk impersonally about the possible pulverization of our big cities, with a hundred million dead. I am unable to multiply one man's suffering by a hundred million.

Även Eliezer Yudkowsky, i sin uppsats Cognitive biases potentially affecting judgment of global risks från 2008, citerar samma stycke av Szent-Györgyi, och tillägger:

Human emotions take place within an analog brain. The human brain cannot release enough neurotransmitters to feel emotion a thousand times as strong as the grief of one funeral. A prospective risk going from 10,000,000 deaths to 100,000,000 deaths does not multiply by ten the strength of our determination to stop it. It adds one more zero on paper for our eyes to glaze over, an effect so small that one must usually jump several orders of magnitude to detect the difference experimentally.

Vi behöver hitta sätt att, trots våra bristfälliga intuitioner och vårt kvantitativt torftiga känsloregister, fatta kloka och rationella beslut i frågor som inbegriper risker för katastrofer med väldigt många drabbade. Och problemet som dessa kognitiva tillkortakommanden ställer till blir knappast mindre när vi går från storleksordnigar om miljoner till de ofattbart mycket större siffror det handlar om när hela mänsklighetens överlevnad står på spel. Nick Bostrom betonar i sin uppsats Existential risk prevention as global priority från 2013 att det inte är blott 7 miljarder människor det handlar om, utan därtill alla framtida generationer. Hur stor den senare skaran potentiellt är kan vi inte slå fast med någon säkerhet, men Bostrom diskuterar tänkbara människolivsantal som 10¹⁶ (om vi under en miljard år upprätthåller en befolkning på vår planet om en miljard, med en medellivslängd på hundra år), 10³⁴ (med fullskalig kolonisation av världsrymden) och 10⁵⁴ (om vi dessutom lyckas ladda över våra medvetanden på mer effektiv hårdvara). I sitt arbete med att övertyga oss andra om vikten av att inte utradera möjligheten till alla dessa människoliv står Bostrom, på grund av våra av Slovic och andra identifierade kognitiva tillkortakommanden, inför en kraftig uppförsbacke.

Fotnot

1) Den inledande delen av uppsatsens titel är hämtat från Moder Teresas yttrande "If I look at the mass I will never act. If I look at the one, I will" som är en insiktsfull beskrivning av det psykologiska fenomenet. Detta kan vi erkänna utan att för den sakens skull svälja den utbredda (men av Christopher Hitchens effektivt punkterade) myten om henne som förstklassigt mänskligt föredöme och godheten personifierad.