Om kollegial lojalitet

Bland alla de dygder man har att försöka leva upp till är kollegial lojalitet en av dem jag personligen fäster allra minst avseende vid. Allmänt kan väl om oss professorer sägas att vi, jämfört med t.ex. den kåranda som tycks råda inom polisen, inte har riktigt samma tryck på oss att undvika kritik mot kollegor. Men även sett inom professorskollegiet tror jag att jag brister något mer än genomsnittet vad gäller kollegial lojalitet.¹ Här är min topp fem-lista över svenska professorer som jag, utan minsta tanke på något ömsesidigt ryggkliande, gått hårt åt här på bloggen:

1. Ingemar Nordin
2. Claes Johnson
3. Bosse Holmqvist
4. Moira von Wright
5. Sten Kaijser

Bubblare: Elisabeth Gerle och Allan Gut

Är jag inte då rädd att utsättas för motsvarande illojala beteende från mina professorskollegor? Inte särskilt, och om det skulle visa sig i något sammanhang att jag förtjänar klander i stil med det jag riktat mot professorerna Nordin, Johnson, Holmqvist, von Wright, Kaijser, Gerle och Gut, så må det naturligtvis vara hänt om sådan levereras. Det har emellanåt faktiskt förekommit försök från en och annan professorskollega (exempelvis ettan² och tvåan³ på ovanstående lista) att rikta skarp kritik mot mig, men de har som regel varit måttligt framgångsrika i påvisandet av häggströmska brister.

För att inte riskera att framstå som en vresig typ som aldrig har något gott att säga om en kollega, vill jag skynda mig att tilläga att det givetvis också finns en lång rad svenska professorer vilka jag omtalat i mer positiva ordalag. Hit hör exempelvis Ann-Marie Pendrill, Assar Lindbeck, Bengt Brülde, Christian Azar, Gustaf Arrhenius, Holger Rootzén, Kimmo Eriksson, Lars Karlsson, Leif GW Persson, Markku Rummukainen, Mattias Marklund, Mikael Passare, Olof Petersson, Svante Nordin, Thore Husfeldt, Torbjörn Tännsjö och Ulf Persson. Plus en uppsjö av docenter och lektorer.

Fotnoter

1) För en antydan till försvar för mitt beteende, se min deklaration i Krakow förra året.

2) Se t.ex. följande meningsutbyte i Folkvett 2008/2009.

• O. Häggström: Att skilja vetenskap från pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet.
• I. Nordin: Kritik och pseudovetenskap i klimatfrågan.
• P. Stilbs: Pseudovetenskapligt klimat i VoF.
• O. Häggström: Svar till Nordin och Stilbs om klimatvetenskapen.

3) Se t.ex. följande meningsutbyte i Svenska Matematikersamfundets Medlemsutskick 2004.

• O. Häggström: Ett paradigmskifte i matematiken?.
• C. Johnson: Johnson granskar Häggström/Svenska matematikersamfundet.
• O. Häggström: Svar till Claes Johnson.
• C. Johnson: Till Olle Häggström.

Etikprofessorers etik i teori och praktik

Att etikprofessorer är bättre än folk i allmänhet på teoretiska resonemang i etikfrågor torde stå utom all tvivel. Men hur är det med det praktiska handlandet: beter de sig mer etiskt än genomsnittspersonen?

En av mina senaste favoritfilosofer, Eric Schwitzgebel, återkommer ofta till den frågan. Bara att komma på att ställa den tycker jag är imponerande kreativt, ett omdöme som kan utsträckas till vissa av de forskningsmetoder han använder, som till exempel att studera hur ofta böcker om etikfilosofi stjäls från universitetsbibliotek jämfört med andra böcker. Det verkar dock vara svårt att skönja någon tydligt positiv effekt, i betydelsen att etikprofessorer skulle agera mer etiskt än andra. I vissa fall pekar forskningen snarast mot en effekt åt andra hållet.

Jag kommer att tänka på Eric Schwitzgebels frågeställning när jag nu tar del av det senaste rörande hur Elisabeth Gerle, präst i Svenska kyrkan och och adjungerad professor i etik vid Uppsala universitet, uppträder. Gerle är arg på sin prästkollega Annika Borg för att denne tagit ställning emot omskärelse av pojkar. Så här skrev Gerle på Facebook den 4 januari:

Annika, du vet precis som jag att den svenska staten har en del på sitt samvete när det gäller det judiska folket. Liksom Svk. Men som vi försöker göra upp med. Därför blir jag orolig o ledsen när du rör dig så nära det bruna

Kyrkans tidning rapporterar att Gerle med anledning av detta yttrande blivit anmäld till domkapitlet i Lund och att "anmälaren tolkar orden som en beskyllning att Borg står nära nazismen och vill att domkapitlet prövar om Gerle genom yttrandet skadat det anseende en präst bör ha".¹

Anmälarens tolkning av Gerles ord synes mig obestridlig. Några synpunkter på vilket "anseende en präst bör ha" har jag inte, men är utan vidare beredd att klassa Gerles uttalande som oetiskt.² Det finns ingen rim och reson i att stämpla kritik mot omskärelse som nazism och antisemitism. Som Borg tillsammans med Johanna Andersson i ett färskt debattinlägg framhåller finns en omfattande intern judisk kritik mot omskärelseritualen. Förtjänar även den kritiken att stämplas som nazistisk? Ett jakande svar på den frågan framstår som helt groteskt. Ett nekande svar (vilket jag gissar att Gerle skulle ge) skulle å andra sidan innebära att en persons moraliska rätt att ta ställning för spädbarns rätt att slippa utsättas för religiöst motiverade och irreversibla kirurgiska ingrepp är avhängigt hennes religiösa tillhörighet. Även det synes mig alldeles åt helskotta.

Fotnoter

1) En anmälan mot Borg till domkapitlet i Stockholm föreligger också. Det är stiftsadjunkten Anna Karin Hammar som står för anmälan, vilken tycks gå ut på att det skulle vara oförenligt med prästämbete i Svenska kyrkan att kritisera andra religioners sedvänjor, att förespråka ett sekulärt samhälle, och att beblanda sig med organiserade ateister.

2) Det är inte första gången som Elisabeth Gerle uppträder oetiskt i offentlig debatt. 2010 utkom hon med boken Farlig förenkling - om religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna där hon på det mest ohederliga och oanständiga vis (de direkta felaktigheterna står som spön i backen i boken) försöker smutskasta Förbundet Humanisterna. Christer Sturmarks Newsmill-inlägg om boken är värt att ta del av, liksom den efterföljande videofilmade debatten Gerle och Sturmark emellan.