Atlas Shrugged för dig som har bråttom

Ayn Rands författarskap intresserar mig (som tidigare meddelats) inte alls. Hennes Atlas Shrugged (på svenska Och världen skälvde) är en av de sämsta böcker jag läst.¹ Varför tar jag då upp den, gång efter annan, här på bloggen?

Skälet till att ämnet Ayn Rand är svårt att undvika helt och hållet är att hennes hängivna och inte så lilla beundrarskara inkluderar en och annan inflytelserik person högt upp i den politiska hierarkin.² Det gamla Centerparti som en del av oss minns med viss värme från Thorbjörn Fälldins tid lär inte bli sig likt igen så länge det leds av den Annie Lööf (född Johansson) som lyft fram Atlas Shrugged som en av sina tre favoritböcker vad gäller liberal ideologisk vägledning. Nu har Rands författarskap dessvärre aktualiserats än mer, sedan den amerikanske republikanske presidentkandidaten Mitt Romney tillkännagivit att han kandiderar tillsammans med Paul Ryan som vicepresidentkandidat. Ryan är hämtad ur det republikanska partiets yttersta högerflygel, och tillhör eller har i alla fall tillhört den märkliga Ayn Rand-kulten.

Betyder detta att den som vill förstå svensk och amerikansk politisk höger är tvungen att bita ihop och läsa den fruktansvärda tegelstenen Atlas Shrugged? Nej, misströsta inte! Den begåvade serietecknaren Liv Strömquist kommer till vår undsättning med sin briljanta 14-sidiga sammanfattning av Atlas Shrugged, publicerad i tidskriften Galago. Här bjuder Strömquist, snyggt och starkt komprimerat, på allt vi egentligen behöver veta om Rand och hennes politiska filosofi.

Fotnoter

1) Precis som förra gången behöver jag kvalificera mitt påstående om att ha läst boken. Det jag skrev då gäller fortfarande:

Jag har faktiskt inte läst hela boken, utan la ifrån mig den med en känsla av avsmak efter mellan 300 och 400 [av totalt närmare 1200 tättskrivna] sidor, men läsningen var så plågsam att det kändes som flera böcker. Rent litterärt är Aynd Rand måhända inte särskilt mycket sämre än Enid Blyton, men hon är absolut inte bättre, och vad som gör boken allra mest frånstötande är inte stilen utan det människoförakt som genomsyrar hennes plädering för avskaffande av skatter, välfärd och annan samhällelig barlast.

2) Attraktionskraften i Rands författarskap är svårbegriplig, men likväl är den ett faktum. Så här skriver den kosmopolitiske journalisten och författaren Raj Patel:

There are two novels that can transform a bookish 14-year-kid’s life: The Lord of the Rings and Atlas Shrugged. One is a childish daydream that can lead to an emotionally stunted, socially crippled adulthood in which large chunks of the day are spent inventing ways to make real life more like a fantasy novel. The other is a book about orcs.

Liv Strömquist - en serietecknare med något att säga

Det är med stor behållning jag läst den svenska serietecknaren Liv Strömquists två senaste album Prins Charles känsla (2010) och Ja till Liv! (2011). Strömquist är en strålande serietecknare, med vilket jag dock inte avser att hon skulle teckna vackert. Tvärtom tecknar hon avsiktligt fult och naivistiskt, vilket fungerar väldigt bra till hennes budskap. Ty budskap har hon, så till den grad att det nästan helt tränger ut sådant som vi annars är vana att se i seriealbum: sammanhängande berättelser med huvudpersoner som råkar ut för olika äventyr. Istället formar sig serierna till essäer eller föreläsningar - ytterst underhållande sådana. Liv Strömquist är utomordentligt påläst i de ämnen hon diskuterar.¹

Hon är också arg. Nästan varje serieruta bubblar av det Strömquistska raseriet över orättvisorna i vårt samhälle. Man kan komma att tänka på samhällskritiken hos föregångare som Joakim Pirinen, Lena Ackebo och Lars Sjunnesson, men Liv Strömquist är ännu mer politisk än någon av dem. Det ständiga raseriet bidrar helt klart till läsvärdet, men har också en sida av hänsynslöshet som jag inte är säker på att jag gillar. Strömquist är totalt skrupelfri i användandet av verkliga människor - levande och döda - i sina serier: Prins Charles, Gry Forsell, Gustaf Fröding, Hugh Grant, Per Albin Hansson, Whitney Houston, Håkan Juholt, Nancy Reagan, Niklas Strömstedt och Arne Weise hör till dem som får finna sig i att figurera i måttligt smickrande sammanhang och i vissa fall utsätts för rena karaktärsmord. Robert Gustafsson straffar hon i Ja till liv! för något dumt han yttrat genom att ägna ett helt uppslag åt att fantasifullt lägga ut texten kring varför ingen någonsin under några som helt omständigheter skulle kunna tänka sig att ligga med honom.

Prins Charles känsla inleds med vad som allt att döma är en dokumentär scen från den presskonferens där Prins Charles och Diana kungör sin förlovning. Inför frågan "Are you in love?" från auditoriet uppstår en obekvämt lång tystnad innan Prins Charles svarar "Yes...", och därefter ytterligare pinsam tystnad innan han tillägger "whatever 'love' means". Resten av albumet går åt till att ur genusteoretisk synvinkel besvara Prins Charles fråga. Den romantiska kärleken är enligt Strömquist i hög grad en social kontruktion, och med hjälp av feministiska tänkare som Lynne Layton och Randall Collins spårar hon dess rötter och visar vilka förtryckande patriarkala strukturer vi idag lever med som den givit upphov till. För en person som (likt jag själv) har lite för liberala böjelser för att ha orkat fördjupa sig i vänsterfeministisk teori av detta slag utgör Prins Charles känsla en läsvärd och lättilgänglig introduktion.

I uppföljaren Ja till Liv! (en underbart ironsik titel) breddar Strömquist sina måltavlor: här är det inte bara könsförtryck det handlar om, utan hela det kapitalistiska samhället och de olika dimensionerna längs vilka hon observerar strukturellt förtryck: klass, utbildningsnivå, etnicitet, och så vidare. Boken är utformad som en ABC-lära, och formar sig bitvis till en katalog över typer hon inte gillar, med roliga uppgörelser med exempelvis moderater, kristdemokrater, kungligheter, entreprenörer, rika, liberalfeminister, medelklassiga miljöpartister och nördar. Ibland, som i stycket om just nördar, kan jag känna mig träffad och manad till omprövning av vissa stereotypa tankegångar. Dock inte i stycket om "offerkoftor", där jag nog vill mena att Strömquist gör ett rejält självmål.

Sammanfattningvis, dock: läs Liv Strömquist! Hennes pläderingar är givetvis inte invändningsfria, men kan bidra till att öppna nya perspektiv för den läsare som inte redan är hemtam i hennes politiska tankevärld långt ute på vänsterkanten. Och hon är fruktansvärt rolig.

Fotnot

1) Ett av flera originella grepp (för att vara i seriealbum) är den rikliga förekomsten av källhänvisningar och fotnoter.