Vid en lunch för några år sedan kom jag i samspråk med en känd svensk pedagogikprofessor. Samtalet kom att vidröra lite av varje, och hon sa mycket jag kunde hålla med om, men också ett och annat jag inte kunde hålla med om. I den senare kategorin minns jag särskilt hennes upprördhet över att neurofysiologer hade sökt (och, om jag inte minns fel, erhållit) projektbidrag från Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté. Jag vägrade instämma i upprördheten, och menade att en elevs hjärna rimligtvis borde spela avgörande roll i inlärningssituationer, att ett närmare studium av hjärnan skulle kunna ge viktiga pusselbitar åt utbildningsvetenskapen, och att pedagoger som hon själv därför borde välkomna att neurofysiologer ställer sina tjänster till utbildningsvetenskapens förfogande. Det resonemanget hade pedagogikprofessorn emellertid inget till övers för, och menade dessutom att utbildningsvetenskapliga kommitténs pengar minsann var till för pedagoger och didaktiker och inte för några hjärnforskare eller andra utomstående.
Jag minns inte om hon nämnde ordet scientism eller inte, men hennes ställningstagande föreföll mig vara präglat av den rädsla för just scientism som är utbredd bland forskare inom humaniora, samhällsvetenskap och utbildningsvetenskap.1 Exakt vad scientism är preciseras sällan, men ofta avses något slags imperialistisk hållning från naturvetenskapens sida - en ambition att tränga undan företrädare för andra ämnen och med sina pipetter, gensekvenseringsapparater och oscilloskop ta över deras forskningsområden. Evolutionsbiologen Jerry Coyne föreslår i ett färskt blogginlägg en bredare definition:
Gentemot begreppet scientism tillgriper Pinker samma slags gambit som jag själv prövat rörande begreppet besserwisser, nämligen att göra sin egen omtolkning av begreppet och försvara det som något positivt.2 I Pinkers tappning innebär scientism en tudelad övertygelse, nämligen (a) att världen är begriplig, och (b) att det krävs hårt arbete för att komma i åtnjutande av denna begriplighet. Som exempel på detta hårda arbete nämner Pinker följande:
Jag tivlar inte på att Steven Pinker kan åstadkomma ett välformulerat och kraftfullt svar på Douthats kritik, och jag ser förväntansfullt fram emot ett sådant. Mer allmänt hoppas jag att Pinkers essä kommer att fortsätta generera diskussion och debatt. I väntan på det - läs den!
Fotnoter
1) Jag skyndar mig att tillägga att långt ifrån alla forskare inom nämnda områden är anfäktade av denna fobi, och jag känner många humanister och samhällsvetare som har en mycket positiv syn på naturvetenskapen och dess potential att i interdisciplinära projekt bidra konstruktivt till deras egna områden.
2) Som en framgångsrik föregångare vad gäller appliceringen av samma taktik nämner Pinker gayrörelsens övertagande av det tidigare skällsordet queer, och i svenska språket har något liknande hänt med ordet bög.
3) För inte så länge sedan kritiserade jag på denna blogg Sam Harris för samma sak (se Fotnot 1 i den länkade bloggposten). Harris brott mot Humes lag nämns också i Douthats text.
- I take [scientism] to mean “science overstepping its boundaries” in the sense of Gould’s Non-Overlapping Magisteria: scientists misusing science or technology to bad ends (racism or eugenics), claiming they will take over the humanities [...], or making moral and political pronouncements that exceed scientific expertise or ambit.
- To understand the world, we must cultivate work-arounds for our cognitive limitations, including skepticism, open debate, formal precision, and empirical tests, often requiring feats of ingenuity. Any movement that calls itself “scientific” but fails to nurture opportunities for the falsification of its own beliefs (most obviously when it murders or imprisons the people who disagree with it) is not a scientific movement.
- [T]he worldview that guides the moral and spiritual values of an educated person today is the worldview given to us by science. Though the scientific facts do not by themselves dictate values, they certainly hem in the possibilities. By stripping ecclesiastical authority of its credibility on factual matters, they cast doubt on its claims to certitude in matters of morality. The scientific refutation of the theory of vengeful gods and occult forces undermines practices such as human sacrifice, witch hunts, faith healing, trial by ordeal, and the persecution of heretics. The facts of science, by exposing the absence of purpose in the laws governing the universe, force us to take responsibility for the welfare of ourselves, our species, and our planet. For the same reason, they undercut any moral or political system based on mystical forces, quests, destinies, dialectics, struggles, or messianic ages. And in combination with a few unexceptionable convictions— that all of us value our own welfare and that we are social beings who impinge on each other and can negotiate codes of conduct—the scientific facts militate toward a defensible morality, namely adhering to principles that maximize the flourishing of humans and other sentient beings. This humanism, which is inextricable from a scientific understanding of the world, is becoming the de facto morality of modern democracies, international organizations, and liberalizing religions, and its unfulfilled promises define the moral imperatives we face today.