Är universum oändligt? Har tiden en början? Varför finns någonting snarare än ingenting? Finns Gud? Hur kan man veta att saker man ser omkring sig verkligen finns och att inte alltsammans är en dröm? Kan en robot tänka?
Dessa och andra filosofiska frågor drabbas de flesta av som barn, medan antalet vuxna som öppet grubblar över dem verkar vara betydligt mindre. De flesta (med en del undantag, inklusive yours truly och en hel del av bloggens läsare) tröttnar till slut på frågornas till synes oöverstigliga svårighetsgrad och dömer ut dem som barnsliga drömmerier, för att istället fokusera på mer jordnära ting som huruvida man skall orka träna bort de där onödiga kilona kring midjan, om elräkningen är betald, hur man skall få bilen genom besiktningen, och varför Skavlan lyckas locka norska kungligheter men inte svenska till sin TV-studio. Det är lite synd tycker jag, då de stora frågorna faktiskt förtjänar en del av vår uppmärksamhet. Därför tycker jag också att barns funderingar på dessa frågor är värd all uppmuntran, och därför applåderar jag när någon ger sig på att skriva en barnbok som behandlar någon av dem, som t.ex. den nyutkomna Tänk robot: kan en robot tänka? med text av Peter Ekberg och illustrationer av Anders Nyberg. Boken rekommenderas av förlaget från nio år och uppåt, vilket väl kan vara en bra riktlinje även om jag föreställer mig att ett barn med det rätta intresset och fallenheten kan ha glädje av den något eller några år tidigare.
Ekberg cirklar, varv efter varv, kring de centrala frågorna om vad tänkande och intelligens egentligen är, och huruvida det i så fall är möjligt att konstruera datorprogram och robotar som besitter sådant. Under dessa turer hinner han introducera en rad olika robotar - både verkliga (som t.ex. automatiska gräsklippare, schackprogrammet Deep Blue och Marsvandraren Rover) och diverse fiktiva (som R2-D2, Wall-E och Terminator) och hypotetiska framtidsrobotar. Tänkbara framtidsscenarier som diskuteras är bl.a. uppladdning av mänskligt medvetande på datorer, mer gradvis integration av männsika och maskin, och i viss mån Singulariteten. Även Turingtestet diskuteras. Vad gäller såväl de grundläggande filosofiska frågorna som förutsägelser om vart teknikutvecklingen faktiskt är på väg, väljer Ekberg (klokt nog) att mestadels avstå från att skriva några svar på läsarens näsa. Öppna frågor låter han vara öppna.1
Jag önskar att jag helhjärtat kunde rekommendera den här boken, men jag störs av att framställningen är lite väl ostrukturerad, bitvis snudd på vimsig och ibland något repetitiv. Dessa brister skall dock inte överdrivas, och jag kan gott tänka mig att jag själv i lämplig ålder skulle ha uppskattat boken för dess mångfacetterade uppslag. Jag tenderar att gilla de ofta underfundiga och humoristiska illustrationerna bättre än själva texten.
Fotnot
1) Ett lite irriterande undantag är då Ekberg, efter att kort ha berört solipsismens frågeställning om existensen av andra medvetanden än det egna, fegar ur och skriver "Men oroa dig inte - eftersom du tänker och upplever saker (och det kan du ju vara säker på) så gör alla andra det också." Det är inte alls uppenbart att vi har täckning för en sådan slutsats. Argumentet är ett symmetriargument: varför skulle jag vara ensam om att ha ett medvetande då jag ser ut som vilken annan människa som helst? Men ur min synvinkel (som strikt talat är den enda jag har tillgång till) så är jag inte alls lik andra människor. Andra människor kan jag bara uppfatta genom deras utseende, handlingar, talakter etc, medan jag hos mig själv uppfattar tankar, sinnessrörelser etc på ett ojämförligt mer intimt vis. Mot detta kan invändas att alla andra uppfattar sig själva på liknande vis, vilket bevarar symmetrin. Men hur vet jag i så fall det? Och varför i hela fridens namn är det just den figur som går omkring och kallar sig Olle Häggström som jag har omedelbar inblick i på detta märkliga vis, istället för t.ex. Johan Wästlund, Kristina Lugn, Richard Nixon eller travhästen Ina Scott?
