Pinker till frontalangrepp mot bioetiken

Kognitionsvetaren Steven Pinker är enligt min mening en av vår tids främsta populärvetenskapsförfattare och public intellectuals. Jag har läst en rad av hans böcker med behållning, varav jag tycker allra bäst om How the Mind Works, The Blank Slate och förra årets The Sense of Style. Minnesgoda läsare av denna blogg kan exempelvis erinra sig mina positiva ord för ett par år sedan om hans uppsats Science is not your enemy. En annan text av Pinker som jag glatt mig storligen åt är The stupidity of dignity - en välformulerad uppgörelse med den biokonservatism som dominerar den av dåvarande president George W. Bush beställda Human Dignity and Bioethics: Essays Commissioned by the President's Council från 2008.

Nu är emellertid Pinker en herre som sticker ut hakan åt många håll, och man kan inte rimligtvis vänta sig att jag skall hålla med honom om precis allt. Den som har tålamod att invänta min kommande bok Here Be Dragons (Oxford University Press, januari 2016) kommer att finna att jag på ett par punkter ser mig föranledd att kritisera hans idéer. Kritisk är jag också till hans debattinlägg häromdagen rubricerat The moral imperative for bioethics, där han återkommer till ämnet bioetik. Hans måltavla denna gång är bredare än den biokonservatism han besköt 2008 med The stupidity of dignity - nu är det bioetiken som helhet han går till storms mot. Det moraliska imperativ han talar om i rubriken till det nya debattinlägget är att bioetiken inte får lov att på minsta vis hindra eller bromsa den medicinska utveckling som hittills skänkt mänskligheten så mycket gott. Eller som han så koncist, med fem enstaviga ord, uttrycker det:

Get out of the way.

Och han utvecklar denna ståndpunkt så här:

A truly ethical bioethics should not bog down research in red tape, moratoria, or threats of prosecution based on nebulous but sweeping principles such as "dignity," "sacredness," or "social justice." Nor should it thwart research that has likely benefits now or in the near future by sowing panic about speculative harms in the distant future. These include perverse analogies with nuclear weapons and Nazi atrocities, science-fiction dystopias like "Brave New World" and "Gattaca," and freak-show scenarios like armies of cloned Hitlers, people selling their eyeballs on eBay, or warehouses of zombies to supply people with spare organs. Of course, individuals must be protected from identifiable harm, but we already have ample safeguards for the safety and informed consent of patients and research subjects.

Some say that it's simple prudence to pause and consider the long-term implications of research before it rushes headlong into changing the human condition. But this is an illusion.

Det här är precis tvärt emot vad jag pläderar för i Here Be Dragons, nämligen vikten av att (med Pinkers ord) "consider the long-term implications of research before it rushes headlong into changing the human condition". Eller som jag själv uttryckte saken för ett par år sedan i vad jag kallade mitt Karthago: "För övrigt anser jag att forskningsprioriteringar utan stöd i ett systematiskt kunskapsunderlag om olika teknikområdens möjliga och troliga positiva eller negativa inverkan på mänsklighetens framtidsutsikter är ungefär lika förståndigt som att med gasen i botten framföra en bil med ögonen enbart på hastighetsmätaren fullkomligt ignorerandes vad som händer utanför bilen." Det som jag förespråkar, och som Pinker vänder sig emot, är framsynthet i fråga om nya medicinska och andra teknologier och deras konsekvenser för mänskligheten. Vilka är då Pinkers argument mot sådan framsynthet? Han anför två saker. För det första anför han att tvekan och eftertanke riskerar att bromsa viktiga framsteg:

First, slowing down research has a massive human cost. Even a one-year delay in implementing an effective treatment could spell death, suffering, or disability for millions of people.

Ja, visst är det så, men vad Pinker med detta argument förbiser är att medicinska och andra tekniska och vetenskapliga framsteg kan ha inte bara massivt positiva effekter, utan även dito negativa sådana, inklusive om det vill sig riktigt illa mänsklighetens undergång. Att detta leder till avvägningar som behöver tas på allvar är något jag ofta argumenterat för, bland annat här på bloggen och i tidskriften Physica Scripta, men i den kommande Here Be Dragons lägger jag fram argumentationen långt mer detaljerat (och med stöd i mer konkreta exempel) än tidigare.

Pinkers andra argument handlar om hur svårt det är att förutsäga framtiden:

Second, technological prediction beyond a horizon of a few years is so futile that any policy based on it is almost certain to do more harm than good.

Här har han givetvis rätt i att svårigheterna är mycket stora (och även detta är något jag diskuterar i min kommande bok). Men härifrån till att slänga upp händerna i luften och säga att meningsfull framsynthet är omöjligt är ett stort steg. Jag anser, i motsats till Pinker, att det (i synnerhet med tanke på vilka enorma värden som står på spel) är väl värt att försöka, även om givetvis alla framtidsförutsägelser och alla eventuella policyrekommendationer baserade på dessa bör förses med en välavvägd grad av ödmjukhet inför den svårighet som Pinker framhåller. Det kan för övrigt noteras att hans påstående om "technological prediction [being] futile" i sig är en förutsägelse, varför han kommer snubblande nära en självmotsägelse.

Se även Matthew Beards svar till Pinker.

Dennett om transhumanism

Förra sommaren gjorde jag ett försök att på ett lättsamt vis engagera läsekretsen i det viktiga spänningsfältet biokonservatism vs transhumanism - något jag skrivit om även tidigare. Filosofen Daniel Dennett (en av de flitigast citerade personerna här på bloggen) har oftast varit upptagen av andra frågor. Ett undantag är hans medverkan som en av de få ljuspunkterna i rapporten Human Dignity and Bioethics: Essays Commissioned by the President's Council on Bioethics¹ från 2008, där han bland annat (på s 83-88) begår lustmord på den särskilt fåraktiga form av biokonservatism som vissa av volymens övriga bidragsgivare försvarar, nämligen den som bygger på idén att det som står att läsa i Första Mosebok och andra heliga skrifter utgör bokstavliga, gudomliga och obestridliga sanningar. Ett annat undantag är följande kloka ord ur hans bok Freedom Evloves från 2003:

The more we learn about what we are, the more options we will discern about what to try to become. Americans have long honored the “self-made man,” but now that we are actually learning enough to be able to remake ourselves into something new, many flinch. Many would apparently rather bumble around with their eyes closed, trusting in tradition, than look around to see what’s about to happen. Yes, it is unnerving; yes, it can be scary. After all, there are entirely new mistakes we are now empowered to make for the first time. But it’s the beginning of a great new adventure for our knowing species. And it’s much more exciting, as well as safer, if we open our eyes.

Fotnot

1) Den som inte vill läsa hela denna 577-sidiga lunta kan alternativt nöja sig med Steven Pinkers läsvärda och effektiva sågning i The New Republic.

Testa dig själv: är du biokonservativ eller transhumanist?

Jag skrev häromsistens (liksom redan för ett par år sedan) om det kniviga spänningsfältet mellan biokonservatism och transhumanism. Detta är en debatt som de flesta inte är vana vid och därför inte explicit tagit ställning i. I korrespondens med min gode vän Ulf Persson uttryckte denne en misstanke om att han själv nog var biokonservativ, och i syfte att hjälpa honom bli klar över var han står erbjöd jag honom ett litet test, som jag nu vill låta även bloggens läsekrets få prova på. Välj, för var och en av de sex frågorna, det svarsalternativ som speglar din uppfattning bäst.¹

* * *

1. Vad anser du om bruk av skor?

(a) Onaturligt och förkastligt.
(b) Hm, det tål att tänka på.
(c) Mycket bra och praktiskt i många situationer.

2. Vad anser du om bruk av glasögon?

(a) Ytterst olämpligt. Vi bör finna oss i den synskärpa Gud (eller evolutionen) givit oss.
(b) Hm, det tål att tänka på.
(c) Glasögon är ett ovärderligt instrument för många av oss, och ett fall framåt för mänskligheten.

3. Vad anser du om bruk av amfetamin i syfte att höja intellektuell och akademisk prestationsförmåga?

(a) Motbjudande fusk.
(b) Hm, det tål att tänka på.
(c) En utmärkt åtgärd.

4. Vad anser du om provrörsbefruktning av människor?

(a) Creepy.
(b) Behöver diskuteras mer.
(c) Mycket värdefullt led i hur vi äntligen tar kontroll över den egna reproduktionen.

5. Vad anser du om kloning av människor?

(a) Fruktansvärt creepy.
(b) Behöver sannerligen diskuteras mer.
(c) Önskvärt att en sådan teknik snarast blir tillgänglig. Föräldrar bör ha så stor frihet som möjligt att skänka sina barn bästa möjliga genuppsättning.

6. Vad anser du om uppladdning av mänskligt medvetande på datorer?

(a) Vad yrar du om nu?
(b) Innan vi tar ställning till om det är bra eller dåligt finns ett antal svåra filosofiska frågor om medvetande och personlig identitet att reda ut.
(c) Detta är den underbara framtid som slutligen kommer att befria oss från kroppens skröpliga skal.

* * *

Tillgodoräkna dig nu 2 poäng för varje a-svar, 1 poäng för varje b-svar, och 0 poäng för varje c-svar. Summering över de 6 frågorna ger en poängsumma mellan 0 och 12 poäng. Den läsare som landar i intervallet 0-2 poäng har givit uttryck för typiskt transhumanistiska uppfattningar, medan den som hamnar på 9-12 poäng svarat som en tvättäkta biokonservativ. Den som hamnar däremellan, på 3-8 poäng, verkar befinna sig i den bioetikens gråzon där man inte tagit tydlig ställning för vare sig biokonservatism eller transhumanism. Många av dessa, speciellt de som hamnar i den undre delen av detta mitt-intervall, kan tänkas vara transhumanister innerst inne men behöva lite tid på sig att vänja sig vid ny teknik.²

Fotnoter

1) Den uppmärksamma och kritiskt tänkande läsaren kommer eventuellt att finna att urvalet av frågor och inte minst deras ordningsföljd är tendentiös, och i så fall har vederbörande alldeles rätt. Provocerad av Ulfs tentativa positionering valde jag att, förklätt till det vanliga testa dig själv-konceptet, prova en sokratisk implementering av det retoriska grepp som beskrivs av Nick Bostrom och Julian Savulescu i introduktionen till deras läsvärda antologi Human Enhancement:

The degree to which human enhancements constitute a distinctive cluster of phenomena for which it would be appropriate to have a (multidisciplinary) academic subfield is debatable, however. One common argumentative strategy, used predominantly to buttress pro-enhancement positions, is to highlight the continuities between new controversial enhancement methods and old accepted ways of enhancing human capacities. How is taking modafinil fundamentally different from imbibing a good cup of tea? How is either morally different from getting a full night’s sleep? Are not shoes a kind of foot enhancement, clothes an enhancement of our skin? A notepad, similarly, can be viewed as a memory enhancement—it being far from obvious how the fact that a phone number is stored in our pocket instead of our brain is supposed to matter once we abstract from contingent factors such as cost and convenience. In one sense, all technology can be viewed as an enhancement of our native human capacities, enabling us to achieve certain effects that would otherwise require more effort or be altogether beyond our power.

2) Jag kanske borde redovisa var jag själv landar i detta test. Jag får 3 poäng, vilket alltså placerar mig i gråzonen men med en tydlig dragning åt det transhumanistiska hållet. Det senare kan dock vara en konsekvens av att testet är så tydligt riggat (se Fotnot 1). Nick Bostrom ger i sin ofta citerade Transhumanist FAQ en tudelad definition av transhumanism:

(1) The intellectual and cultural movement that affirms the possibility and desirability of fundamentally improving the human condition through applied reason, especially by developing and making widely available technologies to eliminate aging and to greatly enhance human intellectual, physical, and psychological capacities.

(2) The study of the ramifications, promises, and potential dangers of technologies that will enable us to overcome fundamental human limitations, and the related study of the ethical matters involved in developing and using such technologies.

Om det bara gällde del (2) av denna definition så skulle jag utan vidare kalla mig varm anhängare av transhumanismen, men rörande del (1) känner jag mig ännu inte redo att sätta ned foten.

Om psykofarmaka

Av alla radikala teknologiska utvecklingslinjer som kan bli aktuella i framtiden är modifiering av den mänskliga naturen på exempelvis farmakologisk, genetisk och elektronisk väg den på sätt och vis allra mest revolutionerande. Bejakande av denna utveckling kallas transhumanism. Mot transhumanismen kan, lite grovt, ställas biokonservatismen. Den senare hävdar att sagda utveckling riskerar underminera och till slut tillintetgöra centrala mänskliga värden, och att den därför bör undvikas.

Ett av mina pågående (men långsiktiga) personliga bildningsprojekt är att sätta mig in i den djupa motsättningen mellan transhumanism och biokonservatism. Jag försöker göra det med så öppet sinnelag som möjligt, och med undertryckande av den intuitiva magkänsla - det lätta illamående jag kan känna inför olika konkreta förslag på hur människans kropp och psyke kan omstöpas - som initialt drar mig åt det biokonservativa hållet. Hittills har det visat sig att ju mer jag läser om området, desto tydligare blir det för mig hur mycket svagare argumentationen är hos biokonservatismens frontfigurer som Leon Kass¹, Michael Sandel och Francis Fukuyama, jämfört med den hos transhumanismens (enligt min mening) främste och mest övertygande företrädare Nick Bostrom. Oavsett om Bostrom argumenterar på egna villkor eller i respons på biokonservativa texter, så finner jag att hans resonemang överlag står sig bättre mot kritisk granskning än vad nämnda biokonservativa debattörers alster gör.

Men det gäller att försöka vaska fram det bästa hos båda sidor, och mitt syfte med dagens bloggpost är att lyfta fram vad jag tror är den bästa biokonservativa text jag (hittills) träffat på, nämligen den amerikanske litteraturteoretikern Frederick Crews essä Talking back to Prozac från 2007. Den skiljer sig från de länkade texterna av Kass, Sandel och Fukuyama genom att helt avstå från futuristiska funderingar och istället fokusera på situationen här och nu rörande det alltmer utbredda bruket av psykofarmaka i västvärlden. Essäns relevans för spänningsfältet transhumanism kontra biokonservatism kommer sig till stor del av att transhumanistiska debattörer tenderar (dock naturligtvis med stor individuell variation) att dra åt det laissez faire-liberala hållet: beslutet om förbättringar av individers psykiska och fysiska egenskaper bör så långt som möjligt läggas på individerna själva eller (t.ex. om dessa ännu inte finns) deras föräldrar, med så lite statlig inblandning som möjligt.^2,3 Men en sådan liberalism tenderar att frigöra inte bara individerna, utan också (och kanske främst) marknadskrafterna och storföretagen. Crews visar hur dagens ökade bruk av psykofarmaka tycks mindre drivet av människors behov av sådana, än av läkemedelsjättarnas⁴ behov av att tjäna pengar:

Drug makers earn their enormous profits from a very few market-leading products for which new applications are continually sought. If those uses don’t turn up through experimentation or serendipity, they can be conjured by means of “condition branding”—that is, coaching the masses to believe that one of their usual if stressful states actually partakes of a disorder requiring medication.

Ett centralt exempel i Crews framställning är hur det som tidigare kallades blyghet och sågs som ett normalt personlighetsdrag numera allt oftare diagnostiseras som en farmakologiskt behandlingsbar åkomma vid namn social anxiety disorder. Ett annat är den ökade förekomsten av diagnostiserad depression. Stor vikt i uppsatsen läggs på läkemedelsbolagens direkt skurkaktiga hantering av biverkningsrisker, men Crews uttrycker också, i sann biokonservativ anda, oro över att vi är på väg att medicinera bort viktiga delar av det mänskliga:

Episodic sadness has always been a socially approved means of adjusting to misfortune and [...] much is lost, both medically and culturally, when it is misread as a depressive disorder.

Jag känner mig genuint osäker på hur stor vikt vi bör fästa vid detta argument (är sorgsenhet något vi bör värna om?), men finner hur som helst Crews uppsats både läsvärd och viktig.

Fotnoter

1) Kass talar sig i den länkade uppsatsen varm för "the wisdom of repugnance" (äckelkänslornas visdom), vilken innebär att jag bör ta det nyss omtalade illamåendet på allvar och tolka det som ett tecken på att föremålet för illamåendet verkligen är något som vi har anledning att försöka undvika.

2) Se t.ex. Anders Sandbergs Morphological freedom - Why we not just want it, but need it, och Max Mores regleringskritiska proactionary principle (formulerad i polemik med the precautionary principle - försiktighetsprincipen) som i sin första paragraf säger att "our freedom to innovate technologically is valuable to humanity. The burden of proof therefore belongs to those who propose restrictive measures. All proposed measures should be closely scrutinized."

3) Idéhistoriskt är det lätt att föreställa sig att denna tendens hos transhumanismen bottnar i rädsla för klassiska dystopiska scenarier som Aldous Huxleys Du sköna nya värld, där en staligt kontrollerad bioteknologi förvandlat folket till lydiga (men nöjda) nickedockor.

4) En senare uppsats i samma tidskrift (New York Review of Books) och med samma kritiska syn på Big Pharma som jag också tagit stort intryck av är Marcia Angells The illusions of psychiatry.

H±

Det finns vissa ämnen som, trots att de är ohyggligt viktiga, i stort sett lyser med sin frånvaro i den allmänna debatten. Hit hör den eskalerande teknikutvecklingens långsiktiga konsekvenser i allmänhet, och så kallad transhumanism i synnerhet. I nyutkomna Axess 9/2011 försöker jag dra ett litet litet strå till stacken i att korrigera denna brist, genom att recensera den aktuella boken H±: Transhumanism and its Critics. Här återger jag recensionen i dess helhet. I ett andra blogginlägg avser jag inom kort fylla på med några ytterligare synpunkter på boken, vilka inte fick plats i recensionen.

* * *

En förbättrad människa?

Människan har i alla tider sökt förbättra villkoren för sin existens, men förändringstakten har aldrig varit högre än idag. Vi skaffar oss ständigt nya redskap för att manipulera dels vår omgivning, men också oss själva. En explosionsartad utveckling i att på medicinsk, genetisk och elektronisk väg modifiera den mänskliga naturen ser ut att ligga framför oss och har i någon mån redan startat. Allt fler psykiska tillstånd som tidigare uppfattats som personlighetsdrag stämplar vi idag som patologiska och söker korrigera med psykofarmaka. Med hjälp av fosterdiagnostik och screening i samband med provrörsbefruktning kan vi påverka vilka gener vi för vidare till nästa generation, och frågan är hur länge det dröjer innan vi går vidare till direkt manipulation av embryots genuppsättning. Amerikanen Michael Chorost berättar, bl.a. i sin bok Rebuilt: How Becoming Part Computer Made Me More Human från 2005, om sin förbättrade livssituation sedan han med hjälp av elektroniska implantat i innerörat fått hörseln tillbaka, och missionerar idag för att vi i framtiden på liknande vis skall kunna förbättra oss själva ytterligare genom att bygga in en direktuppkoppling till Internet i våra huvuden.

Transhumanism handlar om denna mångfacetterade utveckling, men ordet bär på flera betydelsenyanser. Det kan syfta på det akademiska studiet såväl av möjliga teknologier för att förbättra våra sköra och skröpliga kroppar som av risker och etiska frågeställningar i samband härmed. Det kan också syfta på den intellektuella subkultur som anser att långtgående ingrepp och förbättringar av människans kroppsliga och själsliga egenskaper, inklusive radikal förlängning av livet, är såväl möjliga som önskvärda. Den svenskfödde Oxfordfilosofen Nick Bostrom är världsledande transhumanist i båda dessa betydelser av ordet, och skriver följande.

Teknologisk förbättring av människan är visserligen förknippad med stora risker som behöver identifieras och undvikas, men den erbjuder också enorm potential för djupt värdefulla och mänskligt fördelaktiga användningar. I slutändan är det möjligt att sådana förbättringar kan göra oss, eller våra efterkommande, till ’posthumana’ varelser med obegränsad livslängd i full hälsa, avsevärt större intellektuella förmågor än någon enda människa idag har, [...] samt förmågan att välja och styra över sina egna känslor.

Notera distinktionen mellan transhuman och posthuman: ordledet ”trans” i transhumanismen syftar på idén att vi är på väg in i en övergångsfas mellan homo sapiens och den posthumana livsform som så småningom skall bli resultatet.

Mycket av den transhumanistiska litteraturen är starkt teknikoptimistisk och kan ibland få drag av sekulär frälsningslära. Även kritiska röster finns, varav den kanske mest kände är statsvetaren Francis Fukuyama. Ett decennium efter sin berömda The End of History and The Last Man från 1992 visade han prov på imponerande intellektuellt kurage genom att tillåta sig helomvändningen Our Posthuman Future: Consequences of the Biotechnology Revolution. I den senare boken framhåller han att teknikutvecklingen gör att någon historisk slutpunkt knappast kan sägas vara nådd, och han varnar för att transhumanismens utmanande av gränserna för det mänskliga gör att vi hamnar på ett sluttande plan där vi tappar bort det unika människovärdet, med risk för fruktansvärda sociala konsekvenser inklusive krig och folkmord

I den aktuella antologin H±: Transhumanism and its Critics, redigerad av Gregory R Hansell och William Grassie, får vi ta del av båda sidor i debatten. Titelns H± anspelar på förkortningen H+, vilken företrädare för transhumaniströrelsen ibland använder om sig själva.

Ett av de bästa bidragen i H± är Nick Bostroms uppsats In Defense of Posthuman Dignity, varifrån ovanstående citat är hämtat, och där författaren också gör ett försök att bemöta Fukuyamas kritik. Vidare varnar Bostrom för det så kallade naturalistiska felslutet – att utan närmare motivering sätta likhetstecken mellan "naturligt" och "gott" – vilket förekommer särskilt ofta i debatten kring transhumanism:

Naturens gåvor är ibland förgiftade och bör inte alltid accepteras. Cancer, malaria, demens, åldrande, svält, onödigt lidande och kognitiva tillkortakommanden hör till de gåvor vi transhumanister är kloka nog att vilja avvisa. Människans artspecifika natur är en rik källa till oacceptabla egenskaper, såsom vår benägenhet att bli sjuka, och vår fallenhet för mord, våldtäkt, folkmord, bedrägeri, tortyr och rasism. Naturens fasor i allmänhet och vår egen naturs i synnerhet är så väldokumenterade att jag förbluffas av hur [framstående tänkare] frestas att se det naturliga som en guide till vad som är önskvärt och normativt rätt.

Även om det är svårt att inte hålla med Bostrom om detta återstår mycket i det transhumanistiska tankegodset att känna oro och obehag inför. Historikern Hava Tirosh-Samuelson tar i ett vittförgrenat kapitel upp den dragning mot hedonistisk utilitarism – den etikfilosofi enligt vilken maximal total lycka eftersträvas – som ofta skiner igenom hos transhumanistiska tänkare. Med en ensidig fokusering på välbefinnande bortser vi från att obehag och svårigheter att söka övervinna kanske också behövs för att skänka livet mening. Det hedonistiska perspektivet i kombination med avancerad bioteknologi riskerar att leda till slutsatsen att det optimala samhällsarrangemanget är att var och en av oss permanent kopplas upp mot varsin lyckomaskin, som passiva mottagare av elektriska stimuli av våra hjärnors lustcentra. Ett sådant scenario, i all dess magnifika meningslöshet, finner Tirosh-Samuelson vara djupt otillfredsställande, och jag är böjd att hålla med.

Flera av bidragen i H± berör den så kallade Singulariteten, som är den kanske mest dramatiska spekulationen i hela den transhumanistiska och futuristiska litteraturen. Tanken är att när datorutvecklingen nått så långt att en artificiell intelligens skapats som överträffar oss människor, så sätter detta igång en mycket snabb självförstärkande fortsatt utveckling mot ofattbara intelligensnivåer och vidhängande tekniska landvinningar. Enligt vissa bedömare behöver det inte dröja särskilt många decennier innan så sker; den amerikanske dataingenjören och författaren Ray Kurzweil, som mer än någon annan populariserat idén om Singulariteten, anger (med närmast absurd grad av pseudoprecision) årtalet för dess ankomst till 2045. Om och när den inträffar kan den antingen innebära slutet för den hopplöst akterseglade mänskligheten, eller också (med lite tur och om vi spelar våra kort väl) att vi hänger med datorerna till himmelska höjder. Det senare kan ske via en dator-hjärna-symbios à la Michael Chorost, eller genom en teknologi som medger att vi helt enkelt kan tanka över våra medvetanden till datorerna.

Såsom ofta är fallet med antologier är H± ojämn i kvaliteten. Särskilt besviken är jag på att flera av de transhumanismkritiska bidragen faller tillbaka på teologiska tankegångar och argument. Det är inte så att jag skulle ha något emot anförandet av "mjuka" aspekter i denna debatt – tvärtom menar jag att etiska frågeställningar är helt centrala för att vi skall hitta fram till förnuftiga ställningstaganden. Vad jag vänder mig emot är relevansen i funderingar kring hur vi bör agera för att inte misshaga Jahve eller något annat hypotetiskt övernaturligt väsen.

Trots denna brist (och en del andra) i vissa av kapitlen innehåller H± tillräckligt mycket av värde för att jag utan att tveka skall rekommendera boken. Frågorna kring transhumanismen behöver lyftas i samhällsdebatten, och boken fungerar bra som ingång i ämnet.

En jämförelse med klimatfrågan kan vara på sin plats. De flesta människor har åtminstone ett hum om vad växthuseffekt och global uppvärmning är, tack vare att klimatfrågan de senaste fem åren tidvis fått ganska stort utrymme i media och politisk diskussion – ett utrymme som är mer än välmotiverat med tanke på de enorma följder på ett antal decenniers och längre sikt som vårt agerande i klimatfrågan kan få. Konsekvenserna av hur vi förhåller oss till transhumanismen är dock inte mindre, utan snarare av ännu monstruösare proportioner, samtidigt som väldigt få vet vad det handlar om eftersom frågan så gott som fullständigt lyser med sin frånvaro i mainstreammedia. Att den kommer upp på den allmänna dagordningen är av största vikt, ty dess frånvaro är liktydig med att vi fortsätter att med ögonbindel och full fart springa rakt fram i den fortsatta teknikutvecklingens ojämna och livsfarliga terräng.