Sten Kaijser, den gamle klimatförnekaren

I februari 2014 skrev jag här på bloggen ett terminologiskt inlägg helt och hållet ägnat ordet klimatförnekare. Jag avhandlade en rad av dess för- och nackdelar, men landade i ståndpunkten att ordet är värdefullt att ha i sin vokabulär, och inte utan vidare kan bytas ut mot något av dess oftast föreslagna nästan-synonymer. I bloggpostens Fotnot 1 återgav jag (fritt ur minnet) ett replikskifte jag vid minst två tillfällen hade haft med före detta¹ vännen och matematikerkollegan Sten Kaijser:

OH: [bla bla bla] klimatförnekare [bla bla]

SK: Klimatförnekare är ett så urbota löjligt ord - ingen förnekar väl att det existerar ett klimat! Själv kallar jag mig klimatskeptiker.

OH: Ojdå, Sten, betyder det att du är skeptisk till att det existerar ett klimat?

Då Stens inlärningskurva i klimatrelaterade frågor även i övrigt visat sig beklämmande platt gissar jag att han än idag och med samma löjlighetargument som tidigare avvisar ordet klimatförnekare. Därför är det inte utan ett visst mått av skadeglad triumf jag noterar att han i en rubrik i gårdagens Dagens Nyheter benämns just - klimatförnekare!

Fotnot

1) Att Sten och jag sedan april 2011 inte är on speaking terms får nog till större delen skyllas på mig och min långsinthet. I grunden handlar det om att jag inte står ut med kollegor som missbrukar sina professorstitlar till att driva vetenskapsfientliga desinformationskampanjer, men den utlösande orsaken till sammanbrottet var hur Sten, då vi möttes i samband med föreningen Vetenskap och Folkbildnings årsmöte 2011 (där han dök upp för att protestera mot att 2010 års förvillarpris), vägrade ta avstånd från hans klimatförnekarkompis Ingemar Nordins då dagsaktuella och vidriga utbrott mot några av mina vänner, vilka hade kritiserat Nordins antivetenskapliga verksamhet och därför anklagades bland annat för att vara "emotionellt sjuka" och besitta ett "patologiskt hat".

Om kollegial lojalitet

Bland alla de dygder man har att försöka leva upp till är kollegial lojalitet en av dem jag personligen fäster allra minst avseende vid. Allmänt kan väl om oss professorer sägas att vi, jämfört med t.ex. den kåranda som tycks råda inom polisen, inte har riktigt samma tryck på oss att undvika kritik mot kollegor. Men även sett inom professorskollegiet tror jag att jag brister något mer än genomsnittet vad gäller kollegial lojalitet.¹ Här är min topp fem-lista över svenska professorer som jag, utan minsta tanke på något ömsesidigt ryggkliande, gått hårt åt här på bloggen:

1. Ingemar Nordin
2. Claes Johnson
3. Bosse Holmqvist
4. Moira von Wright
5. Sten Kaijser

Bubblare: Elisabeth Gerle och Allan Gut

Är jag inte då rädd att utsättas för motsvarande illojala beteende från mina professorskollegor? Inte särskilt, och om det skulle visa sig i något sammanhang att jag förtjänar klander i stil med det jag riktat mot professorerna Nordin, Johnson, Holmqvist, von Wright, Kaijser, Gerle och Gut, så må det naturligtvis vara hänt om sådan levereras. Det har emellanåt faktiskt förekommit försök från en och annan professorskollega (exempelvis ettan² och tvåan³ på ovanstående lista) att rikta skarp kritik mot mig, men de har som regel varit måttligt framgångsrika i påvisandet av häggströmska brister.

För att inte riskera att framstå som en vresig typ som aldrig har något gott att säga om en kollega, vill jag skynda mig att tilläga att det givetvis också finns en lång rad svenska professorer vilka jag omtalat i mer positiva ordalag. Hit hör exempelvis Ann-Marie Pendrill, Assar Lindbeck, Bengt Brülde, Christian Azar, Gustaf Arrhenius, Holger Rootzén, Kimmo Eriksson, Lars Karlsson, Leif GW Persson, Markku Rummukainen, Mattias Marklund, Mikael Passare, Olof Petersson, Svante Nordin, Thore Husfeldt, Torbjörn Tännsjö och Ulf Persson. Plus en uppsjö av docenter och lektorer.

Fotnoter

1) För en antydan till försvar för mitt beteende, se min deklaration i Krakow förra året.

2) Se t.ex. följande meningsutbyte i Folkvett 2008/2009.

• O. Häggström: Att skilja vetenskap från pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet.
• I. Nordin: Kritik och pseudovetenskap i klimatfrågan.
• P. Stilbs: Pseudovetenskapligt klimat i VoF.
• O. Häggström: Svar till Nordin och Stilbs om klimatvetenskapen.

3) Se t.ex. följande meningsutbyte i Svenska Matematikersamfundets Medlemsutskick 2004.

• O. Häggström: Ett paradigmskifte i matematiken?.
• C. Johnson: Johnson granskar Häggström/Svenska matematikersamfundet.
• O. Häggström: Svar till Claes Johnson.
• C. Johnson: Till Olle Häggström.

Professor(g)ligt vetenskapsförnekeri i Upsala Nya Tidning

Det är lite sorgligt när någon man tidigare känt respekt för tycks göra sitt yttersta för att underminera och omöjliggöra denna känsla. Jag tänker specifikt på gamle vännen och matematikerkollegan Sten "Koldioxidens växthuseffekt har uppnått mättnad och den påverkar därför inte det framtida klimatet. Men alla tänker och känner inte på det sättet" Kaijser.

När en allmänt bildad person som till och med ståtar med professorstitel väljer att förneka väletablerade vetenskapliga sanningar borde man åtminstone kunna kräva att denne bekantat sig med de vetenskapliga resonemang han därmed tar avstånd ifrån. Inget av det jag hört eller läst av Sten Kaijser tyder på att han gjort det. Därför skulle jag önska att han bemödade sig med att läsa David Archers bok Global Warming: Understanding the Forecast, som på ett utmärkt pedagogiskt vis förklarar sammanhangen. Om det känns för jobbigt att läsa en bok har vi på Uppsalainitiativet en kort bloggpost i ämnet. Eller se bloggen SkepticalSciences behandling av mättnadsfrågan.