Evidensbasering kontra ideologi?

Jag håller med om det mesta som 18 akademiker och intellektuella skriver om evidensbasering på DN Debatt idag, men inför rubrikens "Kunskap måste gå före ideologi och populism" och ingressens "Politiska beslut måste fattas på basis av evidens, snarare än ­populism eller ideologiskt motiverat tyckande" säger jag nej, nej, nej och åter nej! Och för tydlighets skull säger jag nej en gång till.

Ideologi och värderingar skall inte underordnas kunskap och evidens. Redan David Hume framhöll att "Reason is, and ought only to be the slave of the passions, and can never pretend to any other office than to serve and obey them", och även om detta förtjänar viss nyansering så vore det alldeles på tok att, som i de citerade DN-fraserna, kasta om rollerna helt, och göra våra värderingar till evidensens slavar.

Vad evidensbaserad kunskap kan bidra med är ledtrådar om hur vi bäst uppnår de samhälleliga mål vi föresatt oss. Men vilka är dessa mål? Detta kan ingen evidens i världen ensamt ge svar på. Innan vi vet vartåt vi skall sträva med den evidenspaserade politik som de 18 undertecknarna av DN-artikeln förespråkar, behöver vi besvara frågor som exempelvis följande:

Vilka tjänster - inom t.ex. vård, skola, omsorg och kollektivtrafik - bör komma varje samhällsmedborgare till del utan krav på motprestation, och vilka bör var och en bekosta ur egen ficka? Hur viktig är ekonomisk tillväxt i fall då den behöver vägas mot jämlik fördelning i samhället, eller mot värnandet om den biologiska miljön? Hur viktig är vår egen välfärd jämfört med kommande generationers? I vad mån är det moraliskt acceptabelt att vi förbrukar ändliga naturresurser som därmed inte kommer dessa kommande generationer till del? Är det bara människors välbefinnande som betyder något, eller även djurs? Och rentav robotars? Har naturen och våra ekosystem ett egenvärde, eller är det bara genom att komma till nytta för oss människor som de har ett värde? Bör skolan i första hand fostra våra barn till dugliga och lojala arbetare och tjänstemän, eller till engagerade samhällsmedborgare? Är det OK att medelst exempelvis genmanipulering vässa våra fysiska och kognitiva förmågor, eller är den mänskliga naturen något som vi inte på detta vis får lov att manipulera? Hur tungt väger Sveriges intressen mot resten av världens? Har vi en moralisk skyldighet att välkomna dem som flyr från krig och terror?

Och så vidare. Dessa och andra frågor behöver komma först, innan vi på basis av evidens räknar ut hur samhället bäst bör ordnas. Om de inte kommer upp på bordet är det lätt att oreflekterat landa i en ekonomistisk överideologi, där effektivitet och BNP-maximering automatiskt blir den måttstock som allt annat mäts i. Detta vore alldeles på tok, ty (för att nu bara ta ett exempel från min lista över värderingsfrågor) frågan om huruvida vi har en moralisk skyldighet att till vårt land välkomna dem som flyr från krig och terror kan inte besvaras med en ekonomisk kalkyl som visar hur lönsam denne flykting kan tänkas bli. Ingen har (mig veterligen) förklarat bättre än historikern Tony Judt, i boken Ill Fares the Land, vikten av att återuppväcka de ideologiska diskussionerna för att inte låta den ekonomistiska överideologin vinna på walk over.

Jag tror att alla (eller nästan alla) de 18 undertecknarna i DN-artikeln i huvudsak håller med mig. Jag känner några av dem personligen, och vet att de är kloka och sofistikerade tänkare som behärskar Humes lag och andra filosofiska grundiakttagelser. Och mot slutet av artikeln skriver de faktiskt följande:

Vi uttalar oss inte om vilka mål politiken ska ha - hur till exempel frihet ska vägas mot jämlikhet, eller tillväxt mot miljöhänsyn - utan endast om vad evidensen säger angående vilka medel eller metoder man ska använda för att på ett effektivt och rimligt sätt uppnå dessa mål.

Det innebär dock inte att dessa mål- eller värderingsfrågor är oviktiga. Tvärtom är de mycket viktiga.

Detta är kloka ord som till största delen tar udden ur de citat från titel och ingress jag inledningsvis återger. Jag gissar att titel och ingress i själva verket inte är undertecknarnas egna, utan kommer från någon redigerare på DN. Kanske gillar de inte själva valet av rubrik och ingress? De har i så fall sig själva att skylla, ty genom att inte framhålla den viktiga distinktionen mellan mål och medel förrän i något som närmast kan beskrivas som ett kort tillägg i slutet av artikeln så misslyckas de med att hitta en lagom balans och tonträff, och öppnar för tidningsredaktörers typiska grovhuggenhet och brist på nyanskänsla i formulering av rubrik och ingress.

Målgrupp?

En av de vanligaste frågorna när någon av mina böcker kommer på tal är vad jag vänder mig till för målgrupp.¹ Mitt svar, oavsett om det handlar om Slumpens skördar (Studentlitteratur, 2004), Riktig vetenskap och dåliga imitationer (Fri Tanke, 2008) eller den kommande Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity (Oxford University Press, planerad release i januari 2016), är ständigt detsamma:²

Målgrupp? Vadå målgrupp? Jag har viktiga saker att säga, och jag lägger fram texten på det vis som budskapet kräver. Sedan är det upp till var och en i den potentiella läsekretsen, för vilken jag inte på förhand vill definiera några avgränsningar, att bestämma sig för om hen finner de frågor jag behandlar intressanta nog att lägga den tid och det fokus som krävs för att läsa boken.

Lite kufiskt låter detta måhända för den som bättre än jag har hängt med i vår tids prioritering av yta över innehåll, men jag får råg i ryggen då jag läser följande rader i min idol Tony Judts nyutkomna bok When the Facts Change:³

You cannot write with a view to impact or response. That way you distort the latter and corrode the integrity of the writing itself. In that sense, it is like shooting at the moon - you have to allow that it won't be in the same place by the time the rocket gets there. Better to know why you are sending it up in the first place and worry less about its safe landing...

You cannot anticipate either the context or the motives of readers in unconstrained futures. So all you can do is write what you should, whatever that means. A very different sort of obligation.

Fotnoter

1) Samma fråga har också någon gång dykt upp rörande denna blogg. Jag erinrar mig hur den dåvarande chefen för Chalmers press- och kommunikationsavdelning Tomas Nilsson för två år sedan hörde av sig då jag hade skrivit starkt kritskt här på bloggen om Chalmers då nylanserade studentrekryteringskampanj. Nilsson beklagade att jag inte hade tagit kontakt med honom före bloggpubliceringen, ty då hade han kunnat förklara för mig att kampanjen inte alls var så jättedålig som jag menade, utan tvärtom jättebra. Jag bjöd då in honom att förklara tankarna bakom kampanjens utformning i kommentarsfältet på min blogg, vilket han initialt ställde sig positiv till, men han ställde också en fråga angående bloggens målgrupp. Jag hade aldrig tidigare tänkt på min blogg i termer av målgrupp, och kände därför viss osäkerhet om vad jag borde svara, men drämde till med att bloggens målgrupp "är rättså diffus, men låt oss säga samhälls- och vetenskapsintresserad allmänhet". Alltid kunde det väl ge denne Nilsson någon ledning i hur han skulle formulera sina synpunkter. Men det han skrev i sitt nästa ebrev fick mig att alldeles tappa hakan, nämligen att han "med tanke på målgruppen" tyckte att "det vore fel" att svara.

2) Ett undantag är Finite Markov Chains and Algorithmic Applications (Cambridge University Press, 2002), som väldigt tydligt utgör en kursbok, nischad mot studenter med bakgrund i matematik och datavetenskap.

3) Historikern Tony Judt var enligt min mening en av vår tids stora intellektuella. Tragiskt nog gick han bort 2010 i ALS, blott 62 år gammal, men hans bokutgivning har därefter fortsatt i oförminskad takt. Jag har knappt mer än påbörjat läsningen av den nya When the Facts Change: Essays 1995-2010, redigerad av hans änka Jennifer Homans, men mitt intryck av boken så långt jag nu kommit är starkt positivt.

Tankar om ett århundrade

För snart två år sedan gick en av vår tids stora intellektuella, historikern Tony Judt, bort i den fruktansvärda sjukdomen ALS. I ett av mina första inlägg på denna blogg hyllande jag honom för hans

ofta kontroversiella men alltid välargumenterade texter i New York Review of Books, [för hans] monumentala Postwar: A History of Europe since 1945, [och för hans] skarpsinniga och koncisa Ill Fares the Land som [...] jag skulle [vilja utnämna] till obligatorisk läsning åt var och en som intellektuellt och på allvar intresserar sig för politik och samhällsutveckling.

De sista åren av hans liv blev, trots omständigheterna, mycket produktiva. Man hade lätt kunnat tro att Ill Fares the Land skulle bli hans sista bok, men jag har nu läst hans mer nyligen utkomna Thinking the Twentieth Century. Boken kom till i nära samverkan med historikerkollegan Timothy Snyder, och utgör en redigerad transkribering av en serie samtal de båda herrarna emellan, förda vid en tidpunkt då Judt var fysiskt allt för svag för att kunna skriva själv. De samtalar om 1900-talet och om dess stora idéströmningar och historiska skeenden. Stort (men långt ifrån exklusivt) fokus hamnar på Marxismens uppgång och fall, på Förintelsen och på Israel. Framställningen lättas upp av att de diskussionerna interfolieras med samtal om Judts eget, klart intressanta och kosmopolitiska, liv - vilket kan behövas, då tyngden i de historiska diskussionerna är stor och man som läsare närmast kippar efter andan inför vilka nivåer på belästhet och historiska kunskaper som en människa kan besitta.

För mig går läsningen de första 100 sidorna lite trögt, då jag saknar väl mycket av de referensramar som för Judt och Snyder är självklara. De rör sig lätt och ledigt i de nationella intellektuella kontexter som rådde i början av seklet och under mellankrigstiden - inte bara i England och Frankrike utan även i t.ex. Polen, Österrike och Rumänien.¹ Men allteftersom diskussionen så sakteliga rör sig framåt i tiden går det lättare att hänga med. Boken är så fullspäckad med kunskaper och insikter att jag omöjligt kan erbjuda vare sig någon sammanfattning eller något representativt urval, utan måste nöja mig med att rätt och slätt ge den mina varmaste rekommendationer.

Låt mig ändå, utan minsta anspråk på representativitet, bjuda på några små klipp ur boken.² Här är en faktauppgift som, för den läsare som i alltför hög grad fått sin bild av krig färgad av TV-serier som M*A*S*H och filmer som Plutonen och Saving Private Ryan, blir till något av en ögonöppnare:

At the Battle of Stalingrad, the Red Army lost more solidiers than America has lost - soldiers and civilians combined - in all the American wars of the twentieth century.

En del diskussion om historieämnet som sådant bjuds vi också på, som t.ex. följande passage.

I don't think neglecting the past is our greatest risk; the characteristic mistake of the present is to cite it in ignorance. Condoleeza Rice, who holds a PhD in political science and was the provost of Stanford University, invoked the American occupation of postwar Germany to justify the Iraq War. How much historical illiteracy can you identify in that one analogy? Given that we are bound to exploit the past in order to justify present public behavior, the case for actually knowing history is unanswerable. A better-informed citizenry is less likely to be bamboozled into abusive exploitations of the past for present errors.

It's terribly important for an open society to be familiar with its past. It was a common feature of the closed societies of the twentieth century, whether Left or Right, that they manipulated history. Rigging the past is the oldest form of knowledge control: if you have power over the interpretation of what went before (or can simply lie about it), the present and the future are at your disposal. So it is simple democratic prudence to ensure that the citizenry are historically informed.

Here, I worry about "progressive" history teaching. In our childhood, certainly in mine and I imagine in yours, history was a bunch of information. You learned it in an organized, serial way - usually along a chronological timeline. The purpose of this exercise was to provide children with a mental map - stretching back across time - of the world they inhabited. Those who insisted that this approach was uncritical were not wrong. But it has proven a grave error to replace data-laden history with the intuition that the past was a set of lies and prejudices in need of correction: prejudices in favor of white people and men, lies about capitalism or colonialism or whatever it might be.

You cannot teach children American history by saying: it is widely believed that the Civil War was about the abolition of slavery, but ha! - I can assure you that it was really about something else altogether. For the poor little things in the front row are turning to one another and asking: "Wait a minute, what's he talking about? What is the Civil War? When did it happen? Who won?"

These supposedly critical approaches, intended - let's be generous - to help children and students form their own judgement, are self-defeating. They sow confusion rather than insight, and confusion is the enemy of knowledge. Before anyone - whether child or graduate student - can engage the past, they have to know what happened, in what order and with what outcome. Instead, we have raised two generations of citizens completely bereft of common references.³

Judts tidigare bok Ill Fares the Land är ett briljant vältaligt försvar för välfärdsstat och socialdemokrati, och han finner mycket att invända mot i rådande tidsanda. Mot slutet av Thinking the Twentieth Century glider han in på samma ämne:

More recently, I think we really are the victims of a discursive shift, since the late 1970s, towards economics. Intellectuals don't ask if something is right or wrong, but whether a policy is efficient or inefficient. They don't ask if a measure is good or bad, but whether or not it improves productivity. The reason they do this is not necessarily because they are uninterested in society, but because they have come to assume, rather uncritically, that the point of economic policy is to generate resources. Until you've generated resources, goes the refrain, there's no point in having a conversation about distributing them.

This, it seems to me, comes close to a sort of soft blackmail: surely you are not going to be so unrealistic or unworldly or idealistic as to place goals before means? We are accordingly advised that everything begins with economics. But this reduces intellectuals - no less than the workers they are discussing - to rodents on a treadmill. When we talk of increasing productivity or resources, how do we know when to stop? At what point are we sufficiently well-resourced to turn our attention to the distribution of goods? How would we ever know when the time has come to talk about deserts and needs rather than outputs and efficiencies?

Fotnoter

1) Om läsaren här tycker sig se en antydan om att boken är en smula eurocentrisk, så är det rätt uppfattat. USA och Israel räknas i detta avseende som ett slags "hedersmedlemmar" i Europa, men resten av världen lyser i stort sett med sin frånvaro; så t.ex. omnämns Kina blott en handfull gånger i boken.

2) De tre citat som följer är av Judt. (Genom hela boken framgår tydligt vad som sägs av Judt och vad som sägs av Snyder.)

3) Jag har själv varit inne på liknande tankegångar.

En socialdemokrati för 2010-talet?

Jag har svårt att bekänna färg partipolitiskt, och även om jag hittade ett parti som entydigt stämde överens med mina värderingar så skulle jag måhända ändå rygga något inför den tankemässiga tvångströja som en anslutning till partiet ifråga skulle riskera kännas som. Något kan ändå sägas, och jag gör ingen hemlighet av att jag har betydligt mer till övers för socialdemokratin som ideologi och idésystem än för det svenska socialdemokratiska partiet anno 2011.

Två tänkare som båda kan betecknas som socialdemokratiska men som inte accepterar några intellektuella tvångströjor är Göran Greider och Tony Judt. För ett år sedan recenserade jag böcker av dessa båda, som ett gästinlägg på vännen Thomas Svenssons blogg Tankspritt. I avvaktan på att jag finner inspiration till mer rykande dagsaktuella texter bjuder jag härmed mina läsare på en repris av recensionen.

Sedan den skrevs har den bok av Judt jag behandlar, Ill Fares the Land, hunnit utkomma även på svenska med titeln Illa far landet. Den 6 augusti 2010 gick Tony Judt bort, efter flera års tapper kamp mot ALS.

Greider och Judt om samhällsutvecklingen,
kapitalismen och vänstern

Politiska diskussioner tenderar att handla om avgränsade och tidsbundna frågor: om taket i A-kassan, om LAS-regler, och om femtio öres bensinskattehöjning. Och visst är sådana frågor angelägna att dryfta, men det är också viktigt att emellanåt höja blicken och våga ställa de riktigt stora frågorna. Vartåt syftar politiken? Vad för slags samhälle vill vi leva i?

En sådan blickhöjning gör Göran Greider i sin nya bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Vi känner Greider som en av Sveriges mest vitala, läsvärda och energiska samhällsdebattörer med hjärtat ogenerat till vänster, och i den aktuella boken tar han sin utgångspunkt i två aktuella kriser: den globala finanskris som plötsligt slog till 2008, och den mer smygande globala klimatkrisen. Den gemensamma nämnare Greider tycker sig se är att båda är konsekvenser av det tätt ihopslingrande paret kapitalism/konsumism. Det senare är beteckningen på den samhälleliga överideologi enligt vilken BNP-tillväxt är viktigare än allt annat, varför även vår materiella konsumtion (utan vilken den accelererande produktionen bleve allför uppenbart meningslös) ständigt måste öka.

Det är slående hur budskapet i Göran Greiders bok på punkt efter punkt sammanfaller med det i den nästan exakt samtidigt utkomna Ill Fares the Land av den brittisk-amerikanske historikern Tony Judt. Redan titlarna sänder samma signal, förstärkt av inledningsmeningen i Judts första kapitel: "Något har gått i grunden snett med hur vi lever idag."

Judt fortsätter med att konstatera att vi "i trettio år har gjort en dygd av den materiella egennyttan [som] nu utgör den enda återstoden av vår upplevelse av kollektivt högre syfte". Även Greider pekar ut den gångna trettioårsperioden - han talar specifikt om tidsrymden 1979-2009 - som den tid då konsumismens och kaptalismens överhöghet trängt ut nästan allt annat tänkande. Båda efterlyser hur vänstern bör kräva tillbaka vad vi (med Lars Gustafsson) kan kalla problemformueringsprivilegiet. Dagens diskussion om stat och offentlig sektor har kommit att ensidigt handla om kostnadseffektivitet. Avyttrandet av olika offentliga verksamheter till privat sektor görs genomgående till en fråga om kostnadseffektivisering, och när det blir till det enda kriteriet förmår lekmannen utan ekonomisk expertkunskap inte artikulera några giltiga invändningar. Vad ett sådant snävt synsätt bland annat förbiser är vad denna samhälleliga omorganisation på sikt gör med förhållandet mellan individ och samhälle, och med vår gemensamhetskänsla. Åter: vad för slags samhälle vill vi leva i?

Som ett illustrativt exempel ägnar Judt ett kaitel åt privatiseringen av British Railways och de förödande konsekvenserna därav. Samhällsstrukturer som är så stora och så oundgängliga att de inte kan tillåtas gå under - "too big to fail" med ett uttryck finanskrisen lärt oss - bör enligt Judt kvarstå i statlig ägo. När privata intressen som tillåts ta över dem vet att staten om det går illa till slut ändå måste rädda verksamheten, så uppstår så kallad "moral hazard" (ännu ett uttryck som känns igen från finanskrisen) i frestelsen att driva den kortsiktigt och våghalsigt.

Parallellerna mellan Greider och Judt kan mångfaldigas, som t.ex. hur de båda tar stöd i Richard Wilkinsons och Kate Picketts uppmärksammade (och på sina håll hårt kritiserade) bok The Spirit Level: Why More Equal Societies Almost Always Do Better (på svenska Jämlikhetsanden), som påvisar att de länder som har störst grad av ekonomisk jämlikhet också tenderar att uppvisa högre medellivslängd, högre grad av fysisk och psykisk hälsa hos befolkningen, mindre kriminalitet, etc. Judt diskuterar mekanismerna bakom dessa samband, och sammanfattar:

Ojämlikhet korroderar samhället inifrån. Det kan dröja lite innan dess effekter visar sig, men så småningom ökar konkurrensen och jakten på status och materiella ting, samtidigt som en känsla av över- eller underlägsenhet baserad på ekonomisk ställning infinner sig, fördomar nedåt på den sociala stegen skärps, kriminaliteten rusar i höjden, och problemen för socialt missgynnade ökar alltmer. Det oreglerade välståndsskapandets arv är beskt. (Judt, s 21)

Greiders och Judts böcker skiljer sig givetvis också åt i viktiga avseenden. Kanske är det en smula orättvist mot Greider att jämföra dem, då han visserligen är en av de hyggligt stora fåglarna i den svenska ankdammen, medan Judt är något helt annat: en världsledande intellektuell (en position han uppnått bland annat genom sitt arbete som professor i historia vid New York University, sina ofta kontroversiella men alltid välargumenterade texter i New York Review of Books, och sin monumentala Postwar: A History of Europe since 1945). Likväl tvekar jag inte att peka ut den skarpsinniga och koncisa Ill Fares the Land som avgjort vassare än Greiders bok. Ja, jag skulle rentav vilja utnämna den till obligatorisk läsning åt var och en som intellektuellt och på allvar intresserar sig för politik och samhällsutveckling.

Detta betyder inte att Greiders bok inte skulle ha vissa stora kvaliteter som Judts bok saknar. Framför allt vill jag peka på de självbiografiska inslag som Greider bjuder på. (Några sådana bjuds i stort sett inte i Judts bok, utan att den för den sakens skull framstår som opersonlig. Den som suktar efter Judtsk självbiografi har istället förstklassig läsning att finna i en serie essäer det senaste året i NYRB, inklusive en saklig men gripande redogörelse för den fasansfulla belägenhet han idag befinner sig i till följd av sin långt gågna ALS.) Greider berättar om sin uppväxt i Vingåker som barn till två lågutbildade och fabriksarbetande föräldrar. Idag kan man ofta höra honom tala i radioprogrammet Godmorgon världens panel, där han som regel vill lägga ett klassperspektiv på den för dagen aktuella frågan. I mina öron tenderar det att låta lite antikverat, men i boken ger han en bakgrundsteckning och ett djup åt det klassmedvetande som jag (ett akademikerbarn) saknar omedelbar intuitiv förståelse för. Generöst berättar Greider om sina tankar och känslor, som exempelvis den (över-)känslighet han har inför hur en komponent av överlägsenhet och klassförakt kan smyga sig in då vänsterdebattörer med medelklassbakgrund vurmar för arbetarklassen. Det handlar om ett typiskt 68-fenomen, men - faktiskt! - redan hos Marx hittar han exempel på sådant förakt (Greider, s 46-47).

Till de områden som till Greiders förtrytelse sällan diskuteras ur ett klassperspektiv hör klimatfrågan:

De välbetaldas växande klimatångest dövas med miljöanpassad konsumtion. Ett lågavlönat vårdbiträde eller en lika lågavlönad busschaufför kan däremot nästan få dåligt samvete över att han eller hon inte har råd att kämpa för miljön i butikerna på samma sätt som en miljömedveten civilekonom har. Hur kan det komma sig att ett så enkelt faktum som detta förträngs: Den som har en miljöbil orsakar faktiskt långt mer skador på miljön än den som inte har någon bil alls! I själva verket är det rent statistiskt så att en lågavlönad LO-medlem redan nu lever ett betydligt mer miljövänligt och klimatanpassat liv än en högre tjänstemän. Ju lägre inkomst - desto lägre klimatpåverkan; så ser sambandet ut. Det gäller i Sverige och det gäller än mer i Indien. Ju högre upp på samhällsstegen du befinner dig, desto större bostad har du vanligtvis och desto fler flygresor gör du och desto fler prylar köper du generellt och du åker mer bil än kollektivtrafik. Det är därför fullkomligt absurt att en lågavlönad löntagare eventuellt ska gå omkring och ha dåligt samvete över att han eller hon inte med sin plånbok kan delta i miljököpfesten - den lågavlönades liv är ju redan från början betydligt mindre koldioxidalstrande. (Greider, s 227-228)

Det här är viktiga påpekanden, men vad jag saknar i den här passagen är ett förtydligande om att i det rika Sverige så genererar även låginkomsttagare koldioxidutsläpp på en nivå som behöver sänkas om vi (Sverige) skall ta vår rättmätiga del av ansvaret för att bemästra den globala uppvärmningen. Till Greiders försvar skall dock anföras att han är medveten om det nationella perspektivets inskränkthet. Lite längre fram i boken tar han nämligen upp filosofen Peter Singers globala etik, som dömer ut "tanken att vi skulle ha särskilda moraliska förpliktelser mot våra egna landsmän, som går före omsorgen om människor som har det betydligt värre i andra, fattigare länder" (Greider, s 272). Greiders sätt att lösa denna spänning mellan nationell och internationell solidaritet är att hänvisa till Wilkinson och Pickett, vilkas statistik visar att mer jämlika länder också satsar mer på utlandsbistånd. Om vi blott lyckas med den nationella solidariteten, så kommer den internationella att följa med på köpet! Här hade jag dock velat se en närmare argumentation för slutsatsen att det bakom den av Wilkinson och Pickett observerade korrelationen också ligger ett orsakssamband av det önskade slaget.

De självbiografiska och självreflekterande inslagen leder vänstermannen Greider naturligt in på mer allmänna reflaktioner kring vad det innebär att vara vänster. Här finner han stöd på oväntat håll: hos den tysk-amerikanske (stock-)konservative filosofen Eric Voegelin. Denne ger ett signalement på ett vänstermedvetande som (åtminstone som det förmedlas av Greider, s 26-30) kan sammanfattas på följande vis. Ett vänstermedvetande anser

(1) att nuvarande situation är otillfredsställande,

(2) att felet står att finna i att samhället är dåligt organiserat snarare
än i den mänskliga naturen,

samt att förändring är

(3) möjlig och

(4) står i det mänskliga handlandets makt.

Inför detta blir jag först en smula perplex - är inte varje politiskt intresserad person vänster med denna definition? Ståndpunkterna (1), (3) och (4) anser jag så självklara för den som finner politik alls värt att bry sig om att jag inte behöver kommentera dem närmare. (2) är lite intressantare. Här vill jag mena att förhållanden i samhället alltid är en funktion både av hur det är organiserat och av den mänskliga naturen. Om nu ett missförhållande råder, vilken av dessa saker bör man då söka ändra på? Den mänskliga naturen är vad den är och inte så mycket att göra åt, och då återstår inte annat än att tänka på modifiering av samhällets organisation. (Vi kan i och för sig vara så visionära att vi tänker oss att modifiera den mänskliga naturen, exempelvis med genterapi, hormonbehandling eller helt enkelt rätt slags utbildning. Men hur åstadkoms i så fall en sådan förändring? Genom att samhällets organiseras på sådant vis att vi får den önskade genterapin, hormonbehandlingen eller utbildningen, så då är vi tillbaka i samhällets organisation.)

Tanken slår mig att Greider kanske inte är helt uppriktig när han öser lovord över den "gnistrande intelligente" Voegelin. Kan en filosof som placerar sig själv, och den omhuldade konservatismen, i motsatsställning till uppfattningarna (1)-(4) verkligen höra till de vassaste försvararna av konservatismen? Kanske har Greider lyckts hitta en osedvanligt korkad konservativ filosof att använda som karikatyr att angripa, för att sedan söka stärka sitt case genom att utmåla honom som briljant? Men så slår det mig att när jag hör konservatismen intellektuella frontfigur i Sverige, Roland Poirier Martinsson, exempelvis i Filosofiska rummet den 20 juni i år (2010), så framstår Voegelins implicita negativa karaktärisering av konservatism som alls icke orättvis.

Föga förvånande finns många enskildheter i Greiders bok där han uttrycker åsikter jag inte instämmer i eller där jag menar att han rätt och slätt tänkt fel. Jag nöjer mig att nämna en sådan. I den viktiga och inte alls okomplicerade frågan om vad vi bör mena med jämlikhet skriver han:

Strävan måste vara att minska inkomstskillnader, statusskillnader och skillnader i levnadsstandard mellan människor. Med det jämlikhetsbegreppet går det inte att nöja sig med att ett arbetarbarn formellt sett har samma möjligheter att börja studera på universitet som barn till akademiker. Det avgörande är att lika stor andel arbetarbarn som medelklassbarn faktiskt gör det. (Greider, s 260)

Notera hur han i den första meningen betonar skillnader mellan människor, vilket enligt min mening är det relevanta för jämlikhet - individer snarare än grupper som de grundläggande entiteter vilkas levnadsbetingelser behöver jämföras för att avgöra om jämlikhet råder. I den sista meningen har han dock glidit över till att betrakta jämlikhet mellan grupper. Ett räkneexempel får illustrera den principiella skillnaden:

Antag att våra barnkullar består till 50% av medelklassbarn och till 50% av arbetarklassbarn. Antag vidare att 70% av medelklassbarnen påbörjar universitetsstudier, medan blott 40% av arbetarklassbarnen gör det. Totalt 55% ((70%+40%)/2) av hela årskullen går då vidare till universitetsstudier, medan 45% inte gör det. Men om vi skall ta Greider på hans ord om vad som är "det avgörande", så räcker det att andelen medelklassbarn som går vidare till högre studier sänks till 55% och motsvarande andel för arbetarbarn höjs till 55%, så är skillnaden mellan grupperna utraderad och Greider är nöjd, trots att ojämliketen på individnivå är exakt lika stor som tidigare: 55% av årskullen går vidare medan 45% inte gör det. Denna ojämlikhet på individnivå kan endast utraderas om alla barn får samma utbildning. (Detta kan låta som om jag, i strävan efter jämlikhet på individnivå, förespråkade lika utbildning åt alla, men det betraktar jag som ett orimligt mål att sträva mot ens i princip, i en värld där vi behöver en del doktorer med ett tjugotal år i skolbänken bakom sig utan att för den skull vilja påtvinga alla andra samma lätt monstruösa utbildningsomfång. Ur detta dilemma räddar jag mig genom att insistera inte på att alla bör få samma utfall, utan blott på att alla bör få samma chanser. Min syn på utbildningspolitiken har jag ordat mer utförligt om på på andra håll.) I denna fråga kan jag till slut inte låta bli att undra över om inte Greider här gör sig skyldig till det slags klassförakt - exempelvis genom det avståndstagande från arbetarklassliv som han tycker sig se i glorifierade beskrivningar av klassresor - som han tidigare i boken kritiserat andra för. Vad är egentligen så hemskt med om en del arbetarklassbarn väljer att leva liknande liv som sina föräldrar?

Denna text börjar dra något åt det bulimiska hållet, och det är hög tid för mig att avrunda. Jag gör det med några ord om framtiden. Greider och Judt ger en dyster och i stort sett samstämmig bild av nuläget, men hur ser det ut när de blickar framåt? Kommer vänstern att återta sitt problemformuleringsprivilegium och sitt inflytande över samhällsutvecklingen? Hos Greider finner jag emellanåt en optimism som verkar tillkämpad, som t.ex. då han beskriver perioden 1979-2009 som en "parentes" och som "en enda lång och utdragen paus i den systemkritiska aktiviteten" (Greider, s 256) och därmed förespeglar att från och med 2010 blir det bättring. Samtidigt erkänner han att bokens titel ("Det måste finnas..." snarare än "Det finns...") återspeglar att han idag inte längre är lika tvärsäker som i sin ungdom. Judt är lika angelägen som Greider om ett utökat utrymme och samhällsinflytande för vänstervärderingar, men är alltför klarsynt för att uttrycka någon optimism:

Vi i västvärlden har genomlevt en era av stabilitet, invaggade i illusionen om obegränsad ekonomisk tillväxt. Men allt det är nu förbi. Vi lär under överskådlig framtid få leva i djup ekonomisk osäkerhet. Vi är helt klart mindre säkra på vår kollektiva mening, vår miljö och vår personliga säkerhet än vid något enda tillfälle sedan andra världskriget. Vi vet inte vad för slags värld våra barn kommer att bebo, men vi kan inte längre intala oss att den nödvändigtvis kommer att likna vår egen. [...] Bekantskap reducerar känslan av otrygghet, så vi trivs bättre med att beskriva och bemöta risker vi tycker oss begripa: terrorism, invandring, arbetslöshet eller kriminalitet. Den verkliga källorna till otrygghet under kommande årtionden kommer emellertid att vara sådana som de flesta av oss har svårt att föreställa oss: dramatisk klimatförändring med dess sociala och miljömässiga konsekvenser, [det amerikanska] imperiets tillbakagång med åtföljande småkrig, kollektiv politisk impotens i skenet av geografiskt avlägsna oroligheter med svåra lokala följder (Judt, s 217-219)

Svårigheten är att insistera på nykter klarsyn utan förfalla till uppgivenhet. Men Judt är inte uppgiven:

Med denna bok hoppas jag att ha erbjudit lite stöd åt dem - i synnerhet den yngre generationen - som försöker artikulera sina invändningar mot vårt sätt att leva idag. Detta räcker emellertid inte. Som medborgare i ett fritt samhälle har vi en plikt att betrakta världen kritiskt. Men om vi tycker oss veta vad som är fel, så måste vi agera. Det har påpekats att filosofer hittills nöjt sig med att på olika vis tolka världen, men det viktiga är att förändra den. (Judt, s 237)