I min roll på Vetenskapsrådet (VR)1 har jag varit med som ledamot eller observatör i en rad beredningsgrupper för bedömning av forskningsanslagsansökningar, och har då noterat att allt större vikt fästes vid bibliometriska data: längden på de sökandes publikationslistor, och statistik över hur ofta deras arbeten citeras i den vetenskapliga litteraturen. Detta sker på bekostnad av fördjupad diskussion kring innehållet i själva projekten och vad de sökande faktiskt åstadkommit i tidigare forskning. Nästan alla inblandade i beredningsarbetet erkänner att vetenskaplig kvalitet och citeringsfrekvens inte är samma sak, och framhåller att bibliometri aldrig kan bli till mer än ett hjälpmedel - en faktor bland många - i bedömningarna. I mina öron låter detta dock mest bara som en läpparnas bekännelse. Frestelsen är stor och närmast oemotståndlig, när man har till synes objektiva siffror att ta fasta på, att låta sig styras av dessa. Jag skriver "till synes", ty i grunden bygger ju publicerings- och citeringsstatistiken på redaktörers, refereegranskares och andra forskares subjektiva omdömen om forskningens kvalitet.2
Denna utveckling är långt ifrån något unikt VR-fenomen - även på andra håll vinner bibliometrin ökat inflytande.3 Förre universitetskanslern Anders Flodström föreslår i den aktuella utredningen Prestationsbaserad resurstilldelning för universitet och högskolor (som nu är ute på remiss) ett nationellt resursfördelningssystem som i stor utsträckning baseras på bibliometri. Som jag tidigare antytt här på bloggen är Chalmers på väg i samma riktning, och samma sak gäller på många (kanske rentav samtliga) av landets övriga universitet och högskolor. Forskare idag vet att de, i samband med exempelvis forksningsanslagsansökningar, befordringsärenden och tjänstetillsättningar, i hög grad bedöms på bibliometriska grunder.
Jag finner denna utveckling oroande, inte i första hand för att anslagsgivare och anställningskommittéer riskerar att fatta felaktiga beslut på grund av diskrepensen mellan citeringsfrekvens och verklig vetenskaplig kvalitet4, utan på grund av de effekter detta system får på enskilda forskares prioriteringar i det egna arbetet. Datalogen David Parnas beskriver i sitt läsvärda debattinlägg Stop the Numbers Game en uppsättning beteenden som kan väntas bli följden av ett ökat fokus på bibliometri: ytlig forskning, publiceringspakter, klickbildning, meningslös återanvändning av gamla resultat, nedbrytning av forskningsresultat i minsta publicerbara enheter, etc etc. Parnas talar i första hand om det nakna räknandet av antal publikationer, men det mesta han beskriver är applicerbart, med större eller mindre modifieringar, även med en incitamentsstruktur som premierar forskare baserat på antal citeringar. Den som ser sig omkring i den akademiska världen finner snabbt att dessa beteenden förekommer redan idag.
Ett flagrant exempel beskrivs i en aktuell text rubricerad Commodifying the Academic Self av sociologen Gaye Tuchman. Hon berättar hur hon nyligen bidragit med ett manuskript till ett temanummer för en amerikansk sociologisk tidskrift, och i samband därmed tagit emot ett ebrev från temanumrets redaktör, med följande uppmaning:
Denna utveckling är långt ifrån något unikt VR-fenomen - även på andra håll vinner bibliometrin ökat inflytande.3 Förre universitetskanslern Anders Flodström föreslår i den aktuella utredningen Prestationsbaserad resurstilldelning för universitet och högskolor (som nu är ute på remiss) ett nationellt resursfördelningssystem som i stor utsträckning baseras på bibliometri. Som jag tidigare antytt här på bloggen är Chalmers på väg i samma riktning, och samma sak gäller på många (kanske rentav samtliga) av landets övriga universitet och högskolor. Forskare idag vet att de, i samband med exempelvis forksningsanslagsansökningar, befordringsärenden och tjänstetillsättningar, i hög grad bedöms på bibliometriska grunder.
Jag finner denna utveckling oroande, inte i första hand för att anslagsgivare och anställningskommittéer riskerar att fatta felaktiga beslut på grund av diskrepensen mellan citeringsfrekvens och verklig vetenskaplig kvalitet4, utan på grund av de effekter detta system får på enskilda forskares prioriteringar i det egna arbetet. Datalogen David Parnas beskriver i sitt läsvärda debattinlägg Stop the Numbers Game en uppsättning beteenden som kan väntas bli följden av ett ökat fokus på bibliometri: ytlig forskning, publiceringspakter, klickbildning, meningslös återanvändning av gamla resultat, nedbrytning av forskningsresultat i minsta publicerbara enheter, etc etc. Parnas talar i första hand om det nakna räknandet av antal publikationer, men det mesta han beskriver är applicerbart, med större eller mindre modifieringar, även med en incitamentsstruktur som premierar forskare baserat på antal citeringar. Den som ser sig omkring i den akademiska världen finner snabbt att dessa beteenden förekommer redan idag.
Ett flagrant exempel beskrivs i en aktuell text rubricerad Commodifying the Academic Self av sociologen Gaye Tuchman. Hon berättar hur hon nyligen bidragit med ett manuskript till ett temanummer för en amerikansk sociologisk tidskrift, och i samband därmed tagit emot ett ebrev från temanumrets redaktör, med följande uppmaning:
- There is one thing I want to encourage you to consider doing, namely have a look at a couple of preliminary and relevant articles from other contributors to the special issue. If you acknowledge each other’s work it will clearly add to the feeling of having a special issue that is relatively well-integrated, plus add to the impact factor of each other’s work.
Tuchman vill tydligen inte hänga ut vare sig redaktör eller tidskrift och låter dem förbli anonyma; det är uppenbart att hon anser redaktörens uppmaning klandervärd. Jag menar emellertid att redaktören gjort vetenskapssamhället en stor tjänst genom att rakt och oförfalskat ge uttryck för ett strategiskt övervägande i det stora citeringsspelet som andra försökt hålla i lönndom. Må detta bli en ögonöppnare och en signal till förnyad debatt om styrmedel i forskarvärlden!
Fotnoter
1) Jag är ledamot i VR:s ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskap.
2) Det är inte utan att man kommer att tänka på begreppet pseudokvantiteter som Sven-Eric Liedman lanserar i sin bok Hets.
3) Mea culpa. För ett (måhända trivialt) exempel kan nämnas hur jag - mest som en liten egotripp - bistått Google med identifiering av mig själv och mina uppsatser för upprättandet av en särskild sida med min personliga citeringsstatistik, som jag sedan gör reklam för på min hemsida (och i denna fotnot).
4) Hur nu detta skall förstås - någon "korrekt" definition av vetenskaplig kvalitet som vi alla kan komma överens om finns knappast. Likväl: jag skulle kunna räkna upp flera världsledande matematiker som är mer sparsamt citerade än jag, men i jämförelse med vilka jag inte skulle drömma om att påstå mig vara ens hälften så framstående forskare.
Fotnoter
1) Jag är ledamot i VR:s ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskap.
2) Det är inte utan att man kommer att tänka på begreppet pseudokvantiteter som Sven-Eric Liedman lanserar i sin bok Hets.
3) Mea culpa. För ett (måhända trivialt) exempel kan nämnas hur jag - mest som en liten egotripp - bistått Google med identifiering av mig själv och mina uppsatser för upprättandet av en särskild sida med min personliga citeringsstatistik, som jag sedan gör reklam för på min hemsida (och i denna fotnot).
4) Hur nu detta skall förstås - någon "korrekt" definition av vetenskaplig kvalitet som vi alla kan komma överens om finns knappast. Likväl: jag skulle kunna räkna upp flera världsledande matematiker som är mer sparsamt citerade än jag, men i jämförelse med vilka jag inte skulle drömma om att påstå mig vara ens hälften så framstående forskare.
