Om Hans Bergström-priset

I egenskap av ledamot i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) fick jag häromdagen en påstötning om att nominera till deras så kallade Hans Bergström-priset. Prissumman är 100 000 kr, och priset uppges ha "inrättats för att premiera ett vetenskapligt synsätt i media samt för excellent journalistik om vetenskap, teknik, innovation och entreprenörskap - i en tradition av upplysning, folkbildning, förklaringsdjup, framtidstro och integritet". Och det låter ju jättebra...

...tills man beaktar vem denne Hans Bergström är, och vad han står för. Mest känd är han för att ha tjänstgjort som chefredaktör på Dagens Nyheter (DN), och så långt är väl allt någorlunda gott och väl. Värre blir det om vi ger oss på att titta närmare på vad han åstadkommit i fråga om "excellent journalistik om vetenskap". Om vi bortser från epitetet "excellent" är den Bergström-text jag omedelbart kommer att tänka på i sammanhanget den ledarkrönika han skrev i DN den 31 december 2009, rubricerad Efter FN-fiaskot: Hans Bergström om behovet att tänka nytt i klimatfrågan, där han ägnar sig åt konspirationsteoretiserande och förtal av klimatforskare, med den alltför välbekanta klimatförnekaragendan att söka bagatellisera de faror som den antropogena globala uppvärmningen för med sig. För en närmare dissekering av Bergströms struntprat i denna text, se min Uppsalainitiativet-kollega Magnus Westerstrands bemötande på Second Opinion och en uppföljande Uppsalainitiativet-bloggpost.

Några år senare väljer Hans Bergström att bidra med ett inledningskapitel i Svenolof Karlssons, Jacob Nordangårds och Marian Radetzkis konspirationsteoretiska och antivetenskapliga bok Domedagsklockan.¹ På så vis ger han ytterligare understöd åt klimatförnekarrörelsen.

Huruvida Hans Bergström efter 2013 fortsatt inom den gren av antivetenskap som klimatförnekeri utgör har jag ingen kännedom om, men exemplen ovan är illa nog. Mitt sökande efter färskare Bergström-texter har dock givit en del andra resultat, som exempelvis en aktuell artikel rubricerad Den politiska och mediala eliten har förverkat svenskarnas tillit. Genom att publicera den i den högerextrema och konspirationsteoretiskt anstrukna tidskriften DSM visar Bergström prov på sin tilltagande dragning åt det mörkbruna, och allmänt dåligt omdöme.

Inrättandet av ett pris med Hans Bergströms namn "för att premiera ett vetenskapligt synsätt i media samt för excellent journalistik om vetenskap" är i mina ögon analogt med att inrätta, låt oss säga, Wayne Rooney-priset för sportsmannamässigt uppträdande i fotboll, Leif GW Persson-priset för pigg och tydlig artikulation på det svenska språket, eller Kent Ekeroth-priset för främjande av demokrati och alla människors lika värde. Jag avböjer IVA:s inbjudan att nominera pristagare, och uppmanar dem istället att omgående upphöra med den nedsvärtning av sitt eget namn som de begår genom att låta sig associeras med priset.

Fotnot

1) Jag vågar mig på denna karaktärisering av boken trots att jag inte läst den. Vad det är för slags bok framgår dessvärre med all önskvärd tydlighet av författarnas egna försök att marknadsföra den på DN Debatt:

• Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki: Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin, DN, 2 december 2013.
• Patrik Lindenfors, Olle Häggström, Anders Martinsson och Magnus Westerstrand: Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem, DN, 2 december 2013.
• Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki: Säg nej till klimatmissbruket, DN, 11 december 2013.
• Olle Häggström: Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat, Häggström hävdar, 14 december 2013.

En anspråkslös undran

Tillåt mig en stilla undran. Det har de senaste veckorna rapporterats en hel del om missförhållanden i privatdriven äldreomsorg. Indignationen är stor, men jag förstår faktiskt inte problemet. Vi har ju faktiskt valfrihet i den svenska välfärden! Om man av någon anledning inte tycker om att ligga i nedkissade blöjor hela natten är det väl bara att byta till ett annat äldreboende? (Eller, möjligen mer realistiskt, se till att ha anhöriga som kan arrangera ett sådant byte.) Att marknadskrafterna ordnar allt till det bästa är ju, som Hans Bergström påpekat, så till den grad självklart att det är rena rama förolämpningen att ifrågasätta saken.

SNS och den akademiska friheten

Trovärdigheten hos det näringslivsfinansierade forskningsinstitutet SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) är just nu nere i noll, och det behövs en rejäl pudel från deras sida för att rädda åtminstone en liten gnutta av det som gått förlorat. Bakgrunden är följande.

För ett par veckor sedan publicerades institutets rapport Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?, med Laura Hartman, forskningschef på SNS, som huvudredaktör. Rapportens huvudsakliga slutsats är att det inte finns belägg för att de senaste decenniernas privatiseringar inom välfärden resulterat i några kvalitets- eller effektivitetsvinster. Detta uppfattades på en del håll som anmärkningsvärt och till och med stötande för att komma från ett näringslivsanknutet institut, och rapporten och rapportförfattarna utsattes för hätska angrepp.¹

Sedan Hartman av SNS belagts med munkavle och inte fått lov att svara på kritiken kungjorde hon igår att hon fann sin situation på institutet ohållbar, och att hon med omedelbar verkan lämnar sin tjänst. Detta följdes snabbt av motsvarande åtgärd (omedelbar avgång) från en annan SNS-medarbetare, Olof Petersson, som klargör:

Akademisk frihet består av två delar. Den ena är friheten att söka kunskap, att lära sig ("Lernfreiheit"). Den andra är friheten att förmedla sin kunskap, att lära ut ("Lehrfreiheit").

I detta avseende kan det inte finnas någon skillnad mellan SNS-forskning och universitetsforskning. Snarast skulle SNS kunna sägas ha ett visst försteg genom att erbjuda en plattform för en samhällsforskare som vill träda ut i offentligheten och komma i kontakt med ledande beslutsfattare inom privat och offentlig verksamhet. [...]

Enligt min uppfattning borde det vara självklart att SNS inte begränsar en forskares yttrandefrihet. Men det har nu visat sig att den nuvarande SNS-ledningen har agerat på ett sätt som strider mot den akademiska friheten. Därför lämnar jag min anställning vid SNS.

Laura Hartmans och Olof Peterssons principfasta åtgärder är värda all respekt. Det verkar också som om det finns ytterligare SNS-medarbetare som allvarligt överväger samma steg. En av rapportens medförfattare, Eva Mörk, meddelar idag följande:

Jag själv och många forskare i min närhet ifrågasätter nu vårt framtida SNS-engagemang. Själv har jag bestämt mig för att ge SNS VD Anders Vredin en chans att ge sin bild av vad som egentligen hänt innan jag fattar mitt beslut. Dock vill jag redan nu ge mitt fulla stöd och respekt till Laura och Olof som har följt sina inre forskarröster och visat stor integritet.

SNS förefaller tagna på sängen av rapportens resultat. Att inte tillåta en forskare att försvara sina resultat då dessa inte blivit de önskade är ett brott mot den opartiskhet som är en av grundprinciperna i ett sunt vetenskapligt förhållningssätt - och, som sagt, mot principen om akademisk frihet. Läs gärna de kloka kommentarerna kring affären av Ulf Bjereld och Christian Munthe.

Fotnot

1) Så t.ex. tycker Hans Bergström på Newsmill att den huvudsakliga forskningsfrågeställningen i rapporten är en som överhuvudtaget inte borde får lov att ställas inom SNS. Att överlägsenheten i att marknadskraftsutsätta välfärden istället bör slås fast dogmatiskt, konstaterar Bergström med hjälp av följande jämförelse:

Ingen inom SNS skulle komma på tanken att studera huruvida ICA eller Konsum generellt sett är bäst och sedan ställa frågan huruvida ICA-handlare - alternativt konsumföreståndare - bör tillåtas för framtiden. Det i grunden goda med valrätt, etableringsfrihet och utrymme för innovationer tas för givet. Analyser ägnas sedan sådant som livsmedelskontroll och säkrande av sund konkurrens.