Tuve Skånberg om tondövhet, empatilöshet och ateism

96 procent av världens befolkning tror på Gud eller en högre makt, meddelar riksdagsmannen Tuve Skånberg (kd) i sin nya debattartikel i Svenska Dagbladet. Ändå känner han sig uppenbarligen trängd av att det i debatten dyker upp en och annan ateist.¹ På förvirrade² grunder hävdar han att

[d]et är lika orimligt att låta ateisterna vara det nya sekulära samhällets arkitekter som att ha tondöva till musikrecensenter, färgblinda till konstkritiker och empatilösa till vårdpersonal.

Fotnoter

1) Han nämner inga namn, men jag föreställer mig att det kan vara Lena Andersson och Christer Sturmark som gör honom så uppjagad. Kanske också Richard Dawkins.

2) Som stöd för sin position om vikten av att hålla tillbaka dessa hemska ateister anför Skånberg följande:

Det som är dyrbarast i livet kan inte vetenskapen bevisa. Det ligger utanför dess kompetens att yttra sig om en tavlas skönhet, om ett musikstycke är vackert, om kärlek finns eller om Guds omsorg.

Det finns faktiskt människor som saknar förutsättningar att uppleva något av detta. Några är totalt färgblinda, ytterligare fler är färgblinda för skillnaden mellan gult och blått, och 8 procent av män är färgblinda för skillnaden mellan rött och grönt. Medfödd amusi, tondövhet, finns hos en av 25 personer. De kan inte höra skillnad mellan små intervaller, som en halvton, men väl på större tonintervaller. Forskare har uppskattat att upp till 10 procent av befolkningen har en störning i förmågan att känna empati, medkänsla, och uppvisar någon eller flera egenskaper som är starkt förknippade med psykopati. Men ingen som är färgblind, tondöv eller saknar förmåga till empati skulle med trovärdighet kunna förneka förekomsten av skönhet i konst och musik, eller kärlekens verklighet.

Det sista sagt som kontrast mot de arroganta ateisternas Gudsförnekeri. Och jag håller givetvis med om att det vore orimligt att förneka kärlekens existens - den finns, och den kan studeras vetenskapligt. Men om man skall göra en relevant parallell till religionens område, så blir det i så fall en parallell mellan kärleken och - inte Gud, men gudstron. Den sistnämnda finns (det vet jag ingen som förnekar, trots att jag känner och umgås med många ateister), och den kan studeras vetenskapligt.