Juletid. Vad kan väl då passa bättre än lite religiösa grubblerier? I New York Review of Books tidigt i höstas recenserade filosofen Thomas Nagel teologen Alvin Plantingas bok Where the Conflict Really Lies. Plantinga menar att det går att ha ett slags kunskap om Guds existens som inte är empirisk utan snarare är att betrakta som en medfödd insikt; vissa (som Plantinga) har den, andra (som Nagel och jag själv) har den inte. I skarp kontrast mot den intellektuella ordningsregel som Daniel Dennett formulerat inom loppet av 46 sekunder och som jag häromveckan flaggade för här på bloggen anser Plantinga att sådan kunskap är att ta på allvar och i själva verket väger tyngre än många fall av empirisk kunskap. Jag har inte läst Plantingas bok, men väl Nagels recension, som är kritisk men inte på minsta vis illvillig.
I ett försök att hitta gemensam mark att stå på med Plantinga,
skriver Nagel i sin recension att "whether atheists or theists are right depends on facts about reality that neither of them can prove". Oantastligt? Nej, ty in kommer en läsare vid namn Galen Strawson, som i en insändare i ett senare nummer skriver så här:
- This is not quite right: it depends on what kind of theists we have to do with. We can, for example, know with certainty that the Christian God does not exist as standardly defined: a being who is omniscient, omnipotent, and wholly benevolent. The proof lies in the world, which is full of extraordinary suffering. If someone claims to have a sensus divinitatis that picks up a Christian God, they are deluded. It may be added that genuine belief in such a God, however rare, is profoundly immoral: it shows contempt for the reality of human suffering, or indeed any intense suffering.
