I den bloggpost rubricerad Pinker till frontalangrepp mot bioetiken som jag skrev i förrgår nämnde jag, lite i förbigående, mänsklighetens eventuella undergång, och av kontexten framgick att jag betraktar ett sådant scenario som dåligt och icke önskvärt. Detta triggade en bekant till mig, nationalekonomen Niclas Berggren, att höra av sig och fråga huruvida jag verkligen anser det självklart att mänsklighetens undergång vore något att beklaga.1 Han uppmärksammade mig i sammanhanget på en bloggpost han skrev för några år sedan, där han förklarade sin egen ståndpunkt:
- Jag anser inte [att mänsklighetes undergång vore att beklaga], eftersom existens endast kan ha ett värde för medvetna varelser. Om sådana varelser inte längre finns, kan icke-existens [...] inte vara något negativt.
Däremot vill jag rikta en utmaning till Niclas (och till övriga läsekretsen) rörande hans resonemang om existensens värde. Går det att köpa hans resonemang utan att i konsekvensens namn acceptera även följande tankegång, som lades fram av Derek Parfit i Kapitel 16 i den fantastiska boken Reasons and Persons från 1984?
Antag för enkelhets skull att vi har att välja mellan två framtider F1 och F2 för våra efterkommande om hundra år. I F1 är deras liv, till följd av hur vi has misshushållit med jordens resurser och misshandlat miljön, visserligen är värda att leva men inte så mycket mer än så. I F2 däremot, i vilken vi skött vår planet mycket bättre, lever våra efterkommande avsevärt bättre liv. Antag att vi väljer F1. Gör vi då orätt mot någon? För att svara på det bör vi beakta att våra efterkommande i F1 kommer att vara andra människor än våra efterkommande i F2, ty de två scenarierna svarar mot olika händelseutvecklingar, vilka i hög grad leder till att andra par av människor kommer att slå sig samman och blanda sina gener, och även i fall då samma parbildningar uppstår kommer de att tajma sina samlag (eller IVF-fertiliseringar) annorlunda vilket medför att andra spermier och andra ägg kommer att förenas och bli till nya människor. Vilka är det då vi gör orätt mot om vi satsar på en politik som leder till F1 istället för F2? Well, våra efterkommande i F1 drabbas ju inte, ty visserligen är inte deras liv helt fantastiska, men de är bättre än inget, och om vi istället hade fört händelseutvecklingen mot F2 så hade de inte funnits alls, vilket hade varit sämre. Inte heller folket i F2 drabbas av vårt agerande, ty de kommer ju inte att existera, varför de givetvis inte kommer att vara medvetna, och som Niclas framhåller kan ju "existens endast [...] ha ett värde för medvetna varelser". Det verkar alltså inte gå att hitta några som drabbas av hur vi slösar med naturtillgångar och förstör miljön, och därmed är det svårt att se hur det skulle kunna ligga något moraliskt fel i dessa handlingar.
Parfit, i Reasons and Persons, finner denna slutsats oacceptabel (något jag är böjd att hålla med om), men går bet på att finna något fel i resonemanget. Han uppmanar på s 451 i boken till sökandet efter någon princip som skall skjuta resonemanget i sank: "Since I have failed to find the principle to which we should appeal, I cannot explain the objection to our choice of such policies. I believe that, though I have so far failed, I or others could find the principle we need." Och så gör han ett halvironiskt tillägg som jag är så road av att jag citerat det en gång tidigare här på bloggen (i samband med att Parfit förra året tilldelades Schockpriset): "Meanwhile, we should conceal this problem from those who will decide whether we increase our use of nuclear energy."
Nå, vad säger Niclas, och vad säger resten av läsekretsen - finns det något vettigt sätt att undvika Derek Parfits oönskade slutsats?
Fotnot
1) En underförstådd premiss (vilken jag här för resonemangets skull accepterar) i Niclas tankegång är att undergången inträffar plötsligt och oförutsett, så att inte själva undergångsprocessen medför något lidande.
