Några videor i vilka jag pratar AI

Sedan en kort tid tillbaka är jag ordförande i den AI-etikkommitté som Chalmers Artificial Intelligence Research Centre (CHAIR) inrättat. Här en kort videosnutt där jag säger några ord om vad det hela går ut på:

När jag ändå håller på och visar videor med mig själv i huvudrollen kan jag passa på att bjuda på en lika kort intervjusnutt inspelad i samband med det heldagsmöte rubricerat Ansvarsfull teknisk utveckling – AI, robotik och etik som Vetenskapsrådet (VR) anordnade i Stockholm den 8 mars i år:

Här mitt föredrag från samma möte:

Och här den paneldiskussion som avslutade VR:s möte och som jag också medverkade i:

Vår framtid med AI innebär stora möjligheter och stora risker

"Vår framtid med AI innebär stora möjligheter och stora risker" är rubriken dels på min artikel i senaste numret av Fysikatuellt, dels på mitt föredrag på det heldagsseminarium betitlat "Ansvarsfull teknisk utveckling - AI, robotik och etik" som Vetenskapsrådet arrangerar i Stockholm nu på fredag den 8 mars. Seminariet är fullbokat, så ni som inte redan är anmälda dit får hålla till godo med artikeln.

I Curie om etik, forskning och framtida teknikutveckling

Vetenskapsrådets nättidning Curie publicerade idag en artikel rubricerad Forskning på gott och ont. Artikeln bygger på intervjuer med mig och med Uppsalafilosofen Jessica Nihlén Fahlquist, och våra svar på de forskningsetiska spörsmålen sammanfaller till ganska stor del med vad som kom fram i den paneldiskussion på Formas i november förra året som vi båda deltog i. För egen del lutar jag mig dessutom till stor del mot den argumentation jag lade fram tidigare under 2018 i min essä Vetenskap på gott och ont - en argumentation som kretsar kring den moralregel jag formulerat och som citeras i Curie-artikeln:

Det kan aldrig vara acceptabelt att bedriva forskning vars risk att störta mänskligheten i fördärv och utplåning inte uppvägs av dess potential att skapa mänsklig blomstring och välfärd. Ej heller går det an att inleda ett forskningsprojekt utan att noggrant och uppriktigt ha övervägt denna aspekt.

Snabbvisit i Umeå

Om jag inte tar miste är det snart fem år sedan jag senast framträdde med föredrag i Umeå, men måndagen i näst-nästa vecka, den 15 maj, är det dags igen. Vid ett av Sveriges unga akademi och Vetenskapsrådet samarrangerat möte med rubriken Om forskningsetik: Vetenskapen och ansvaret för det möjliga kommer jag att tala över ämnet "Är det moraliskt försvarbart att bedriva forskning som resulterar i global katastrof?", delvis med utgångspunkt från moralfilosofiska resonemang i min bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity. (Mötet är öppet för alla intresserade, men notera att arrangörerna begär föranmälan senast 12 maj.)

Om faktaresistens i Stockholm

Igår var jag¹ närvarande vid ett i mitt tycke givande seminarium i Stockholm om det fasansfullt aktuella ämnet faktaresistens². Detta samarrangemang av Institutet för framtidsstudier och Vetenskapsrådet bjöd på utmärkta föredrag av Åsa Wikforss och Jesper Strömbäck, följt av dito paneldiskussion. Här är videoupptagningen från seminariet:

Fotnoter

1) Jag, jag, jag... I linje med den egocentriska inriktningen på denna blogg meddelas härmed att jag ställde en av publikfrågorna vid seminariet, och att det i videon från 1:02:40 och 20 sekunder framåt går att njuta av min röst och åsynen av min imponerande ryggtavla.

2) Jag viker mig för terminologin i seminariets rubrik "Har vi blivit mer faktaresistenta?", trots att jag finner Åsas argumentation (cirka 7 minuter in i videon) för att vi bör tala om kunskapsresistens hellre än faktaresistens övertygande.

Gästinlägg av Stefan Svallfors: BQ

Idag har jag nöjet att presentera ännu ett gästinlägg av sociologen Stefan Svallfors. Minnesgoda läsare kan påminna sig hans gripande text Universitetet - en förlorad kärlek som publicerades här på bloggen 2014. Denna gång rör det sig om en liten betraktelse som fått ligga till sig sedan Stefan författade den redan 2007, men som är i stort sett lika aktuell idag som då.¹ Varsågoda! /OH

* * *

BQ - ett nytt redskap för analys av forskningsansökningar

Stefan Svallfors

Så här i De Stora Ansökningarnas Tidevarv vill jag introducera ett nytt mått för att analysera forskningsansökningar eller andra texter av liknande karaktär: BQ (© Stefan Svallfors).

BQ står för "Bullshit Quota" och beräknas helt enkelt genom formeln

BQ = Σ_A/Σ_B

Storheterna Σ_A respektive Σ_B står här för antal förekomster i texten av ord i följande två grupper (på engelska eftersom det är lingua franca i sammanhanget).

A		B
Added value		Analyse
Cutting-edge		Data
Excellence		Explain
Frontier		Knowledge
Management		Measure
Path-breaking		Observe
Potential		Seminar
Synergy		Theory
Unique		Truth
Vision		Understand

Alla härledningar och sammansättningar av orden räknas, t ex "synergetic", "visionary" och "observation". Varje enskild förekomst räknas: den som använder ordet "unique" tio gånger i en ansökan får alltså samma värde som den som använder alla orden ur grupp A en gång. Av detta förstår man lätt att BQ kan anta såväl mycket stora som mycket små värden, varför någon form av logaritmerade värden torde vara att föredra i analyser. Vid värdet 1 inträder s k BBQ ("Balanced Bullshit Quota"), d v s strunt och substans väger exakt lika.

Med BQ som utgångspunkt kan man resa två hypoteser och en fråga:

H1: Ju större ansökan, desto högre BQ.

Lägst värde på BQ förväntas återfinnas i vanliga projekt- och programansökningar, där sökande är tvungen att omsorgsfullt berätta vad som ska göras, hur det ska göras och varför det är intressant. Riktigt högt torde BQ däremot bli i stora Center of Excellence-ansökningar av Linnétyp, där mer vidlyftiga visioner kan få luft under vingarna. Högst BQ kan vi förvänta oss i större EU-ansökningar, eftersom BQ och Euro-speak går som hand i handske (som i den eleganta sammansättningen "European added value").

H2: BQ uppvisar en stigande tendens över tid.

Denna hypotes är egentligen en direkt följd av H1: eftersom en större del av forskningsmedlen numer kanaliseras genom megalomani ska centrumsatsningar stiger, om H1 kan konfirmeras, BQ som en naturlig följd. Till detta kan man lägga en eventuell spridningseffekt: den som börjat prata strunt i stort gör det kanske sedan även i smått.

[Exkurs: gamla marxister kan här notera att vi alltså förväntar oss att BQ beter sig på rakt motsatt vis jämfört med profitkvoten.]

Fråga: Hur ser relationen mellan BQ och beviljandegrad ut?

På denna punkt vågar vi inte resa någon hypotes, därtill är forskningsläget alltför osäkert. Här måste forskningen ta en mer öppen och induktiv utgångspunkt. Skulle man ändå våga sig på en liten förväntning skulle det vara att vi finner en interaktionseffekt mellan BQ, anslagsstorlek och beviljandegrad. För små ansökningar, där de som bedömer och fattar beslut kan området, är sambandet negativt: ju högre BQ desto lägre "success rate". För stora ansökningar, där de som fattar de avgörande besluten inte riktigt begriper vad det handlar om, kan vi tvärtom förvänta oss ett positivt samband: ju högre BQ desto större framgång (detta gäller dock bara själva ansökningsskedet, inte slutresultatet).

Det enda som nu återstår är praktiska tillämpningar av BQ. Börja redan idag - med att analysera din egen senaste forskningsansökan! Rapportera in resultatet och eventuella anomalier till undertecknad. Den som vid årets slut² kan uppvisa den till forskningsråd faktiskt inlämnade ansökan med högst BQ vinner en gratis kurs i forskningsadministration, förlagd till Vetenskapsrådets eleganta lokaler i centrala Stockholm. Själv ger jag mig genast i kast med min idag (6 november 2007) inlämnade Linnéansökan.

* * *

Fotnoter

1) En central roll i Stefans text spelar som synes begreppet bullshit, och för den läsare som söker en närmare precisering och fördjupning av detta begrepp rekommenderar jag den amerikanske filosofen Harry Frankfurts essä On Bullshit.

2) Vi kan nog ganska säkert sluta oss till att Stefan, då han skrev texten, avsåg den 31 december 2007 som tävlingens deadline. Med tanke på föreliggande dröjsmål i publiceringen synes det dock rimligt att förlänga inlämningstiden till den 31 december 2016.

I Vetenskapsrådets nättidning Curie om vikten av att beakta risker med nya teknologier

Då jag för en tid sedan inbjöds att bidra till Vetenskapsrådets nättidning Curie med en debattartikel om vikten av att beakta globala och existentiella risker med nya teknologier kände jag direkt att det inte var att tänka på att tacka nej till att skriva om det som på senare år kommit att bli en av mina främsta hjärtefrågor. Texten är nu publicerad, och jag återger den nedan i sin helhet, inklusive rubrik och ingress.

*

Ta ansvar för riskerna med nya teknologier

Syntetisk biologi, nanoteknologi och artificiell intelligens är några av de områden som kan påverka mänsklighetens existens. Att ignorera konsekvenserna av kommande forskningsgenombrott är som att med bindel för ögonen springa rakt fram i ett minfält, skriver Olle Häggström, professor i matematisk statistik.

Att premiera och stödja den bästa forskningen - i betydelsen den forskning som bäst flyttar fram gränserna för mänsklighetens samlade vetande, utan hänsyn till praktiska tillämpningar - är ett ideal som ligger nära Vetenskapsrådets, och som jag länge var svag för. På senare år har jag dock blivit alltmer tveksam. Låt mig förklara varför.

Vetenskapliga framsteg har en ofantlig inverkan på våra liv. Tänk på hur världen och våra liv såg ut i början av 1900-talet, på hur de ser ut idag, och på vilken stor del av denna väldiga transformation som möjliggjorts av vetenskapliga framsteg. Om vi tänker vidare på vad mobilteknologi och Internet gjort för oss de senaste tjugo åren, så inser vi att någon inbromsning i förändringstakten knappast har skett. I själva verket är det troligt att vetenskapliga framsteg under återstoden av innevarande sekel kommer att bjuda på ännu mer genomgripande förändringar än 1900-talets. Till de områden som sannolikt kommer att få omvälvande konsekvenser hör exempelvis syntetisk biologi, nanoteknik och artificiell intelligens, samt inte minst olika sätt att förändra den mänskliga naturen och vässa våra kognitiva förmågor med hjälp av farmakologiska preparat, genmodifiering eller elektroniska hjärnimplantat.

De potentiella vinsterna med genombrott på dessa och andra områden är enorma, men detsamma gäller riskerna. Ett exempel är artificiell intelligens, vars potential för ekonomiska och andra vinster är närmast obegränsade, samtidigt som det idag finns en berättigad oro för om maskinerna skall slå ut oss på arbetsmarknaden, samt (på lite längre sikt) huruvida mänskligheten skall kunna behålla herraväldet eller ens överleva den dag vi själva inte längre är de varelser på vår planet som har den högsta allmänintelligensen. Sistnämnda scenario kan låta extremt, men förtjänar att tas på allvar, och har det senaste året uppmärksammats av bland andra Nick Bostrom, Stephen Hawking, Max Tegmark och Bill Gates. Andra nya teknologier är tveeggade på liknande vis, och den möjligen största utmaningen på bara ett eller ett par decenniers sikt är hur vi skall undvika att kunskapsspridning inom syntetisk biologi leder till ohyggliga massförstörelsevapen i händerna på terrorister.

När så här mycket står på spel är det enligt min mening alltför ansvarslöst att prioritera mellan forskningsområden med hänsyn enbart till forskningens kvalitet och inte till dess utsikter att påverka samhället och våra liv. Om forskningens potentiella konsekvenser bara var av godo skulle jag kunna köpa tanken att enbart se till forskningens kvalitet och strunta i de samhälleliga konsekvenserna – särskilt för en finansiär som Vetenskapsrådet med ett särskilt ansvar för grundforskningen. Men med tanke på riskerna finner jag detta ohållbart. Ingen forskningsfinansiär bör tillåta sig att stödja forskning vars risker för mänskligheten är större än de positiva möjligheterna.

Så vilka framtida teknologier och forskningsområden bör vi i första hand satsa på för att maximera chanserna för ett lyckligt utfall för mänskligheten? Vilka områden är mindre viktiga, vilka bör vi beträda med stor försiktighet, och finns det rentav områden som vi helt bör undvika? Vår kunskap i dessa frågor är ytterst ofullständig, men vi behöver göra vad vi kan för att besvara dem. Att ignorera dem, vilket mestadels är vad vi gör idag, är liktydigt med att med bindel för ögonen springa rakt fram i ett minfält.

Ett rimligt första steg skulle kunna vara att ta fram en systematisk översikt över den kunskap som redan idag faktiskt finns beträffande globala risker med nya teknologier och relaterade framtidsfrågor. En sådan kunskapsöversikt skulle sedan kunna fungera som som stöd för de ämnesmässiga prioriteringar som Vetenskapsrådet och andra forskningsfinansiärer gör. Under mina drygt fem år som ledamot i Vetenskapsrådets NT-råd har jag då och då – så ofta jag vågat med hänsyn till risken att framstå som en omöjlig monoman – tagit upp hur angeläget detta är. Dessa ansträngningar har dock inte krönts med framgång, och de ämnesöversikter Vetenskapsrådet tog fram förra året (i vilka faror i samband med nya teknologier blott berörs pliktskyldigast och i största förbigående) fyller inte alls den önskade funktionen. Jag har därför försökt mig på även andra vägar framåt, inklusive författandet av boken Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity (Oxford University Press, planerat boksläpp i januari 2016), i vilken jag efter bästa förmåga skisserar de möjligheter och faror som ligger framför oss, och argumenterar för framsynthet.

Jag har här fokuserat på forskningsfinansiärens roll och ansvar, men det finns givetvis andra aktörer som också har ett ansvar i frågan, inte minst politiker och forskarna själva. I ett komplext samhällsmaskineri med många olika aktörer är det frestande att rycka på axlarna och tycka att ansvaret borde vila på någon annan, men ett sådant förhållningssätt duger inte - lika lite för forskningsfinansiärer som för politiska makthavare, universitet och den enskilde forskaren.

En halv miljard till matematikforskning

Det har, i kölvattnet av den nationella utvärdering av matematiken som jag tidigare berättat om, pratats om saken länge i korridorerna på VR (Vetenskapsrådet) och KVA (Kungliga Vetenskapsakademien), men nu är det äntligen officiellt. Tre av landets största forskningsfinansiärer - VR, KAW (Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse) och SSF (Stiftelsen för Strategisk Forskning) gör en koordinerad extrasatsning på matematiken, uppgående till totalt cirka 100 miljoner per år under de kommande 5-6 åren. Jag välkomnar denna satsning, av det enkla skälet att matematik är viktigt.

För den som vill ha del av VR:s del av satsningen redan i årets ansökningsomgång brinner det en smula i knutarna. Vad gäller såväl de ordinarie projektbidragen och projektbidrag för unga forskare som den särskilda satsningen på statistik i empiriska vetenskaper är deadline för inlämning av anslagsansökan redan nu på torsdag, den 11 april.

Med VR i dagarna två

Just nu är jag på väg hem från ett tvådagarsmöte med Vetenskapsrådet, i vars natur- och teknikvetenskapliga ämnesråd jag är ledamot. Lokalerna på Norra Latin i Stockholm var fina, men får mig att skämmas en smula över hur vi i Sverige, som ett led i avvecklingen av utbildningssektorns status, gör om våra ståtligaste skolbyggnader till konferenslokaler. Medverkan av utbildningsminister Björklund var utlovad, men därav blev intet. Istället fick vi intressanta föredragningar av dennes statssekreterare Peter Honeth och VR:s generaldirektör Mille Millnert, samt därutöver en hel del mångfacetterade och givande diskussioner om svensk forskning och dess styrkor, svagheter, utmaningar etc. Inget hemligt avhandlades, men däremot mycket som kan anses ha allmänintresse, och jag tar mig härmed friheten att nämna några av de saker som diskuterades (respektive, i vissa fall, utelämnades med iögonfallande tomrum som följd).

1. Peter Honeth framhöll VR som regeringens viktigaste samtalspartner och rådgivare i forskningspolitiska frågor. Mille Millnert spann vidare på detta och tillade att VR tänker sig en proaktiv roll där vi inkommer med synpunkter i forskningsfrågor även i fall då vi inte explicit tillfrågats - en inställning som senare under mötet inskärptes av VR:s styrelseordförande Lars Anell. Detta är goda nyheter för den som (likt mig) hoppas kunna ha hjälp av VR som en kanal för att verka för en mer genomtänkt forskningspolitik.

2. Även om många kloka saker sades både av Honeth och av Millnert så är jag bekymrad över den utgångspunkt för svensk forskningspolitik som de gav uttryck för. Syftet med att från statligt håll satsa stora pengar på svensk forskning är, enligt båda, att den resulterande kunskapsproduktionen skall stärka svensk konkurrenskraft på en allt hårdare global marknad. Inte ett ord sades om det som jag själv anser vara en avgjort viktigare nyttofunktion hos forskningen - nämligen att bidra till att lösa några av de stora globala problemen rörande t.ex. fattigdom, miljö, hälsa och omställning till hållbara energisystem. Med ett snävt fokus på att enbart se till vår egen nations ekonomiska bästa och på andra länder som konkurrenter att tävla emot, så finns risken att vi prioriterar fel forskning. Samma snäva fokus ligger till grund för regeringens senaste idé om ett program i VR:s regi för att locka till oss utländska forskare med stjärnstatus.

3. En annan utgångspunkt, som visserligen inte uttalades explicit, men som ändå tydligt låg till grund för Honeths och Millnerts anföranden och för det mesta annat som sades på mötet, är den att alla vetenskapliga framsteg är av godo. (Möjligheten att forskningsresultat skulle kunna orsaka skada berördes inte utöver en enda bisats från Millnert om att "en del forskning görs utan tanke på om den skall komma till nytta eller skada".) Den inställningen är, som jag tidigare framhållit här på bloggen, både naiv och farlig. Högst av allt på min forskningspolitiska önskelista står en ambitiös statlig utredning med syfte att sammanställa de spridda kunskaper som finns därute i fråga om vilka risker och möjligheter som är förknippade med olika emergenta teknologier som t.ex. artificiell intelligens; olika slags bio- och nanoteknologi; transhumanistisk modifiering av våra kroppar, nervsystem och genom; etc. När jag för ett par år sedan inom VR försökte driva frågan om en sådan utredning fick jag visst gehör på en del håll, men stoppades av Mille Millnert som menade att frågan visserligen var viktig men inte föll inom VR:s ansvarsområde. Något tillfredsställande svar på vart han ansåg att frågan borde hänskjutas gav han inte. Jag vill nu återkomma till honom med en följdfråga:

Håller du fast vid att frågan är viktig, eller var du bara artig när du sa att du tyckte det?
Om du faktiskt tycker att den är viktig, Mille, då vill jag med stöd i punkt 1 ovan angående VR:s proaktiva roll som rådgivare åt regeringen mena att vi bör gå vidare och uppvakta just regeringen om behovet av en utredning. (Om du och styrelsen går med på det lovar jag att vara dig på alla vis behjälplig med föredragningar och liknande.) Om du däremot bara var artig mot mig och i själva verket fann frågan oviktig, kan du då tänka dig att göra mig den lilla tjänsten att i lugn och ro läsa Bill Joys numera klassiska uppsats Why the future doesn't need us, och sedan återkomma till mig i frågan?

Tre år till med Vetenskapsrådet

I snart tre år har jag suttit i Vetenskapsrådets änmesråd för natur- och teknikvetenskap, vars främsta uppgift är att årligen och på klokast möjliga vis allokera medel om cirka en miljard kronor till olika forskningsprojekt inom natur- och teknikvetenskap samt matematik. Jag har nyss fått veta att jag har fått förnyat förtroende att sitta i ämnesrådet även under nästkommande treårsperiod, 2013-2015. Detta ser jag som ett uppmuntrande tecken på att det faktiskt är möjligt att (som exempelvis här och här och här och här och här och här och här) gå utanför den smala och lite strutsaktiga forskningspolitiska diskussionens mittfåra utan att för den sakens skull omedelbart kastas ut i kylan.

Bakvänt, Björklund!

Vi behöver fler forskare som tar större risker. Så lyder rubriken på den artikel på DN Debatt idag där utbildningsminister Jan Björklund presenterar några av huvuddragen i årets forskningsproposition. Björklund fortsätter:

Svensk forskning har stor bredd, med många forskare, inom många områden och på många geografiska platser, men spetsen är för tunn. Vi behöver fler forskare som tar större risker i sin forskning, ställer de svåra och utmanande frågorna, de som vågar misslyckas i jakten på det stora genombrottet. De som tänker "outside the box".

Ja tack, gärna en forskningspolitik som ger mer spets och mer risktagande i jakten på det stora genombrottet! Jag har hygglig inblick i det svenska vetenskapssamhället, och nästan vart jag än vänder mig ser jag forskare som är tyngda av behovet av att snabbt och så riskfritt som möjligt prestera resultat att peka på i nästa ansökan, så att de kan dra in nya forskningsanslag som skall låta dem fortsätta forska även nästa år. Så tyngda är de (eller skall jag säga vi?) att det rimligtvis måste gå ut över deras (vår) benägenhet att "ställ[a] de svåra och utmanande frågorna, [och] våga misslyckas i jakten på det stora genombrottet".

Björklunds ansats låter verkligen lovande, och ännnu bättre ser det ut när han visar att han förstått vad som håller oss forskare tillbaka. Han varnar nämligen för riskerna med "alltför ryckig finansiering, kortsiktighet, osäkra anställningsvillkor och alltför stor byråkrati". Glad i hågen läser jag vidare i artikeln, ivrig att få veta vad Björklund har i åtanke för slags forskningspolitiska åtgärder som skall ge oss forskare andrum mellan utvärderingar och anslagsäskanden - andrum att tänka långsiktigt och ta oss an "de svåra och utmanande frågorna".

Det svar Björklunds levererar är förbluffande: ännu mer utvärderingar! Andelen av universitetens fakultetsmedel

som årligen ska konkurrensutsättas och omfördelas utifrån kvalitetskriterier dubbleras från 10 procent till 20 procent. [...]

Svensk forskning [borde] regelbundet granskas, utvärderas och bedömas ur ett bredare perspektiv av utländska kolleger. Modellen, kallad peer review eller kollegial bedömning, är väletablerad inom forskarvärlden; bland annat används den av forskningsråden och vid tillsättningar av professorstjänster. Vetenskapsrådet kommer att få huvudansvaret för att ta fram förslag till en helt ny modell för kvalitetsgranskning av svensk forskning som baseras på dessa principer. I modellen kan också, utöver den rent vetenskapliga bedömningen, ingå att bedöma forskningens samverkan, relevans och nytta.

All svensk forskning skulle kunna granskas med fyra- eller femårsintervall, då det bedöms hur väl de olika ämnesområdena vid varje lärosäte står sig i konkurrensen. Resultatet ska sedan ligga till grund för resursfördelningen mellan lärosätena för att främja kvalitet.

För den som är bekant med hur svenska universitets- och högskoleledningar (för vilka allt annat än maximering av lärosätets intäkter numera betraktas som i bästa fall sekundärt) fungerar är det inte svårt att föreställa sig vart detta kommer att leda. Ledningarna kommer att få fnatt inför de stundande utvärderingarna och inrätta hela avdelningar med horder av byråkrater som har till uppgift att skönmåla verksamheten för att ge så gott utvärderingsresultat som möjligt, allt medan själva verksamheten vart fjärde eller femte år (beroende på vilken periodicitet som väljs) kommer att stanna upp helt, då forskarna tvingas lägga all kraft på byråkratin och det kosmetiska.

De exakta detaljerna i Björklunds utvärderingsapparat återstår som sagt att utforma, med den torde i vilket fall som helst bli enorm, och det är uppenbart att han som förebild har det nya brittiska system som utvecklats till en total j-a katastrof för hela det brittiska universitetssystemet.

Om vikten av svensk matematikforskning

Vetenskapsrådet (VR) arrangerade idag en hearing med rubriken Hur stärker vi svensk matematikforskning?. Som utgångspunkt för mötet togs rapporten Evaluation of Swedish Research in Mathematics av en internationell expertpanel ledd av Uppsalafysikern Ulf Danielsson. Jag var en av dem som inbjudits att i korta anföranden kommentera utvärderingen. SJ och Banverket ville emellertid annorlunda, och jag fick istället ägna förmiddagen bl.a. åt att förgäves försöka få tag i taxi i ett soligt och vackert Gnesta. Följande är vad jag hade tänkt säga.

* * *

Den utvärdering av svensk matematikforskning som Ulf Danielsson här presenterat har redan haft visst inflytande. Det framgår att vår forskning är mycket stark på en rad områden, men utvärderingen pekar också på vissa brister som behöver åtgärdas. Två av de brister som starkast lyfts fram är dels en alltför liten verksamhet inom statistikområdet, dels finansieringssituationen för Institut Mittag-Leffler. Efter att utvärderingen släpptes för drygt ett år sedan har VR beslutat om hyggligt stora insatser på båda dessa områden: 50 MSEK fördelat över fem år till Mittag-Leffler, och 60 MSEK fördelat över fyra år i en specialsatsning på Statistik i empiriska vetenskaper.

De flesta av oss som samlats här idag anser nog att vi behöver en satsning på matematiken som är betydligt bredare och större än så – en uppfattning som utvärderingen (s 61) delar:

På det hela taget konstaterar kommittén att Sverige skulle dra nytta av, och borde ha råd med, mycket mer matematisk forskning än vad som i nuläget finansieras. Matematik är avgörande för utvecklingen av nya teknologier, och att investera i matematik är att investera i Sveriges framtid.

Hur åstadkommer vi en ökad satsning? Vi behöver övertyga våra potentiella finansiärer i VR, SSF, KAW och våra universitetsledningar, regering och riksdag, etc., om vikten av svenska matematikforskning. Och hur gör vi det – vilka argument har vi, och vilka av dessa är effektiva? Jag vill nämna fyra argument.¹ Alla fyra väger enligt min personliga mening tungt, men jag tror dessvärre att bara ett av dem är effektivt då vi skall sälja in oss hos våra finansiärer och ytterst hos svenska skattebetalare och medborgare.

• En levande matematisk forskning är avgörande för det intellektuella klimatet på våra matematikinstitutioner och därmed för kvaliteten på den utbildning i matematik vi ger våra blivande civilingenjörer och andra universitetstudenter. Det här är väldigt viktigt, men jag tror att argumentet är lite för komplicerat, och lite för lite i linje med den allmänt utbredda ”vi skall satsa på den bästa forskningen”-retoriken, för att det skall vara lätt att sälja in i de breda sammanhangen.
  
  
• På samma sätt förhåller det sig med det faktum att 98 eller 99 procent av all matematisk forskning sker utomlands, och att en (åtminstone ur ett snävt nationellt perspektiv) minst lika viktig uppgift som producerandet av våra egna 1-2 procent är att upprätthålla en kunskapsnivå och intellektuell infrastruktur som medger import av de 98-99 procenten. Ur detta perspektiv duger det inte att vi enbart skjuter in oss på de delområden där vi råkar vara mest framstående; vi behöver någorlunda väl täcka upp hela matematiken. Detta är viktigt, men tyvärr inte särskilt säljbart.
  
  
• Jag har ofta känt impulsen att tala för kunskapens egenvärde, om hur utvidgandet av gränserna för mänsklighetens samlade vetande har ett högre värde som inte fångas av snäva BNP-kalkyler, och om matematikens skönhet. Att på detta vis betona matematiken som kulturyttring tror jag inte heller är särskilt säljbart. När jag publicerar mina senaste rön om ickekonvergens hos flykthastigheten för slumpvandring på ickeunimodulära grafers perkolationskluster så är jag lyckligt lottad om jag kommer upp i ett hundratal läsare som tar del av och uppskattar den eventuella skönheten i mina resultat. Det är alltså en extremt elitistisk kultur vi talar om – långt mer elitistisk än opera och Kungliga Dramatiska Teatern. Det är alltför lätt för populisten att bemöta vårt elitistiska skönhetsvurm med att skattepengarna gör större nytta i äldrevården.
  
  
• Istället behöver vi lägga kraft på att sprida och fördjupa det ovan citerade argumentet i utvärderingens slutkläm:
  
  Matematik är avgörande för utvecklingen av nya teknologier, och att investera i matematik är att investera i Sveriges framtid.
  I den utmärkt slagfärdiga broschyren Matematik finns i allt – som Anders Björner, Johan Håstad och Holger Rootzén varit med och arbetat fram – utvecklas detta. Matematiken ligger till grund för all den informationsteknologi vi ser omkring oss, för kryptering och datakompression, för analys av våra genom, för förfinad klimatmodellering, etc etc. Ja ni vet. Härmed är inte sagt att vi enbart skall lyfta fram den tillämpade matematiken. Tvärtom bör vi betona hur viktigt det är att upprätthålla djup och bredd över hela spektret från matematikens mest inomvetenskapliga delar ända ut i de riktiga tillämpningarna och de interdisciplinära samarbeten där vi kavlar upp skjortärmarna och analyserar verkliga data. För att kunna fortsätta blomstra och vara effektiv är den tillämpade matematiken beroende av ett nära samspel med den rena matematiken, som också behöver utvecklas. Jag tror att det är genom att argumentera längs denna linje som vi har en chans att vinna anhängare, och därmed förhoppningsvis också de resurser som skall till för att vi skall kunna fortsätta utveckla vår viktiga verksamhet.
  

Fotnot

1) Jag är fullt på det klara med att min strama uppräkning av de fyra argumenten inte kommer att gå till historien som något av de mer minnesvärda och passionerade försvaren för matematiken. Den som söker ett sådant bör hellre vända sig till G.H. Hardys klassiska och ännu idag läsvärda essä A Mathematician's Apology från 1940, som är ett djupt engagerat, självutlämnande och starkt kontroversiellt försvar för matematisk forskning. Hardy är oförblommerat elitistisk, och fäster enligt min mening på tok för ensidigt avseende vid det tredje argumentet (kunskapens egenvärde och matematikens skönhet) i min uppräkning, medan han kategoriskt (och felaktigt, som det visat sig) dömer ut det fjärde (om matematikens betydelse för vetenskap, teknik och samhälle).

För en gyllene medelväg mellan Hardys passionerade försvarstal och min lite tråkigare framställning vill jag varmt rekommendera intervjun med min Chalmerskollega Torbjörn Lundh på sid 28-29 i senaste numret av Chalmers Magasin.

Citeringsspelet

I min roll på Vetenskapsrådet (VR)¹ har jag varit med som ledamot eller observatör i en rad beredningsgrupper för bedömning av forskningsanslagsansökningar, och har då noterat att allt större vikt fästes vid bibliometriska data: längden på de sökandes publikationslistor, och statistik över hur ofta deras arbeten citeras i den vetenskapliga litteraturen. Detta sker på bekostnad av fördjupad diskussion kring innehållet i själva projekten och vad de sökande faktiskt åstadkommit i tidigare forskning. Nästan alla inblandade i beredningsarbetet erkänner att vetenskaplig kvalitet och citeringsfrekvens inte är samma sak, och framhåller att bibliometri aldrig kan bli till mer än ett hjälpmedel - en faktor bland många - i bedömningarna. I mina öron låter detta dock mest bara som en läpparnas bekännelse. Frestelsen är stor och närmast oemotståndlig, när man har till synes objektiva siffror att ta fasta på, att låta sig styras av dessa. Jag skriver "till synes", ty i grunden bygger ju publicerings- och citeringsstatistiken på redaktörers, refereegranskares och andra forskares subjektiva omdömen om forskningens kvalitet.²

Denna utveckling är långt ifrån något unikt VR-fenomen - även på andra håll vinner bibliometrin ökat inflytande.³ Förre universitetskanslern Anders Flodström föreslår i den aktuella utredningen Prestationsbaserad resurstilldelning för universitet och högskolor (som nu är ute på remiss) ett nationellt resursfördelningssystem som i stor utsträckning baseras på bibliometri. Som jag tidigare antytt här på bloggen är Chalmers på väg i samma riktning, och samma sak gäller på många (kanske rentav samtliga) av landets övriga universitet och högskolor. Forskare idag vet att de, i samband med exempelvis forksningsanslagsansökningar, befordringsärenden och tjänstetillsättningar, i hög grad bedöms på bibliometriska grunder.

Jag finner denna utveckling oroande, inte i första hand för att anslagsgivare och anställningskommittéer riskerar att fatta felaktiga beslut på grund av diskrepensen mellan citeringsfrekvens och verklig vetenskaplig kvalitet⁴, utan på grund av de effekter detta system får på enskilda forskares prioriteringar i det egna arbetet. Datalogen David Parnas beskriver i sitt läsvärda debattinlägg Stop the Numbers Game en uppsättning beteenden som kan väntas bli följden av ett ökat fokus på bibliometri: ytlig forskning, publiceringspakter, klickbildning, meningslös återanvändning av gamla resultat, nedbrytning av forskningsresultat i minsta publicerbara enheter, etc etc. Parnas talar i första hand om det nakna räknandet av antal publikationer, men det mesta han beskriver är applicerbart, med större eller mindre modifieringar, även med en incitamentsstruktur som premierar forskare baserat på antal citeringar. Den som ser sig omkring i den akademiska världen finner snabbt att dessa beteenden förekommer redan idag.

Ett flagrant exempel beskrivs i en aktuell text rubricerad Commodifying the Academic Self av sociologen Gaye Tuchman. Hon berättar hur hon nyligen bidragit med ett manuskript till ett temanummer för en amerikansk sociologisk tidskrift, och i samband därmed tagit emot ett ebrev från temanumrets redaktör, med följande uppmaning:

There is one thing I want to encourage you to consider doing, namely have a look at a couple of preliminary and relevant articles from other contributors to the special issue. If you acknowledge each other’s work it will clearly add to the feeling of having a special issue that is relatively well-integrated, plus add to the impact factor of each other’s work.

Tuchman vill tydligen inte hänga ut vare sig redaktör eller tidskrift och låter dem förbli anonyma; det är uppenbart att hon anser redaktörens uppmaning klandervärd. Jag menar emellertid att redaktören gjort vetenskapssamhället en stor tjänst genom att rakt och oförfalskat ge uttryck för ett strategiskt övervägande i det stora citeringsspelet som andra försökt hålla i lönndom. Må detta bli en ögonöppnare och en signal till förnyad debatt om styrmedel i forskarvärlden!

Fotnoter

1) Jag är ledamot i VR:s ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskap.

2) Det är inte utan att man kommer att tänka på begreppet pseudokvantiteter som Sven-Eric Liedman lanserar i sin bok Hets.

3) Mea culpa. För ett (måhända trivialt) exempel kan nämnas hur jag - mest som en liten egotripp - bistått Google med identifiering av mig själv och mina uppsatser för upprättandet av en särskild sida med min personliga citeringsstatistik, som jag sedan gör reklam för på min hemsida (och i denna fotnot).

4) Hur nu detta skall förstås - någon "korrekt" definition av vetenskaplig kvalitet som vi alla kan komma överens om finns knappast. Likväl: jag skulle kunna räkna upp flera världsledande matematiker som är mer sparsamt citerade än jag, men i jämförelse med vilka jag inte skulle drömma om att påstå mig vara ens hälften så framstående forskare.