Min recension av MacAskills What We Owe the Future

I ett blogginlägg i förra månaden utlovade jag en recension av William MacAskills nya bok What We Owe the Future. För er som otåligt väntat på denna är tiden nu kommen, för min text Filosoferna som tänker stort om framtiden har denna morgon publicerats på Dagens Arena.

(I själva verket skickade jag in mitt manus redan i början av september, i förhoppningen att de som helt digitalt forum skulle kunna arbeta med korta pressläggningstider - vilket passade mig bra eftersom jag gärna ville ansluta till anglosfärens mycket omfattande uppmärksamhet kring bokens lansering i augusti, och dessutom hoppades kunna sätta agendan för diskussion om boken på svenska. Föga anade jag att ett svenskt riksdagsval med tillhörande regeringsförhandlingar skulle innebära att allt material av mer blickhöjande och långsiktig karaktär skulle läggas på is även i digitala tidskrifter.)

Så här inleder jag min text:

Varför skall vi göra något för framtida generationer – vad har de någonsin gjort för oss? Den unge Oxfordfilosofen William MacAskill försöker i sin nyutkomna bok What We Owe the Future ge ett noggrant och gravallvarligt svar på denna populära ironiska cynism. Vi har, menar han, starka moraliska skäl att verka för en bra värld åt kommande generationer. Så långt är hans idé knappast särskilt originell. Det är en gammal visdom att ett samhälle är gott när gamla människor planterar träd i vilkas skugga de aldrig kan räkna med att få svalka, och medeltida katedralbyggen som kunde spänna över många århundraden genomfördes enligt samma princip. Tanken om att arbeta för en bättre framtid är central i både miljörörelsen och andra politiska inriktningar.

För att förstå vad som är så nytt och omvälvande i MacAskills budskap att han talar om ”en moralisk revolution” kan vi börja med att titta på hans bakgrund. Som student i Oxford i slutet av 00-talet var han tillsammans med ett litet antal jämnåriga idealister drivande i att skapa det filosofiska tankesystem som kommit att benämnas effektiv altruism (EA), och i att grunda den sociala rörelse som bär samma namn. Grundidén är att inte nöja sig med att idka välgörenhet, utan se till att man gör så stor nytta som möjligt med de resurser man har. Inte heller detta låter särskilt originellt, men det allvar och den systematik som EA-rörelsen kommit att ägna effektivitetsfrågan avviker kraftigt från hur de flesta av oss är vana att tänka. Den som står i begrepp att köpa en bil, en telefon eller ett paket frukostflingor är ofta angelägen om att få bästa möjliga valuta för pengarna, medan den som är på väg att ge pengar till välgörenhet sällan ens reflekterar över om UNHCR gör mer nytta per donerad krona än Rädda Barnen eller vice versa. Det var till stor del insikten att effektiviteten – mängd nytta per donerad krona – kan skilja sig drastiskt mellan olika projekt och välgörenhetsorganisationer som drev de tidiga EA-entusiasterna. Vad som menas med ”nytta” i detta sammanhang är delvis en öppen fråga, men ett exempel är ”antal räddade levnadsår”, och de fann en gammal rapport från Världsbanken som pekade på att effektiviteten i projekt med denna inriktning kunde skilja sig åt med upp till en faktor 10 000.

Liknande tankar fanns på andra sidan Atlanten, där finansanalytikerna Holden Karnofsky och Elie Hassenfeld redan 2007 startade organisationen GiveWell, som utreder effektiviteten i olika välgörenhetsprojekt och vars topplista över effektiva sådana än idag är en viktig resurs för personer som vill donera med EA-inriktning. Listan har ofta toppats av olika malariabekämpningsprojekt i tredje världen, och genomsnittskostnaden för att via dessa rädda ett människoliv uppskattas till...

Med denna cliffhanger hoppas jag locka er vidare till min essä i Dagens Arena!

Katastrofrisker från nya teknologier: två färska framträdanden

Om jag nämner katastrofrisker från nya teknologier så kommer trogna läsare att känna igen det som det på senare år kanske mest frekventa temat för mina debattinlägg och andra skriverier, och jag har nyligen gjort två framträdanden som gemensamt kan sorteras under denna rubrik och som går att ta del av på nätet:

• Vi är inte rustade att möta de extrema risker vi står inför heter den debattartikel med Max Tegmark och Anders Sandberg som vi fick in i Göteborgs-Posten i torsdags, den 15 september. I förhållande till den engelskspråkiga litteraturen om globala katastrofrisker har vi inte så mycket nytt att komma med utöver en försiktig anpassning till svenska förhållanden av de rekommendationer som Toby Ord, Angus Mercer och Sophie Dannreuther gör för Storbritannien i deras rapport Future Proof, men ämnet är ohyggligt viktigt och det vi säger om behovet av förebyggande arbete tål att upprepas.
• Idag släppte den irländske filosofen John Danaher del 12 av sin podcast The Ethics of Academia med rubriken Olle Häggström on Romantics vs Vulgarists in Scientific Research - finns där poddar finns. Vi tar i vårt samtal avstamp i min text Vetenskap på gott och ont (finns även i engelsk översättning med rubriken Science for good and science for bad) och den lite karikatyrartade uppdelning av gängse forskningsetiska synsätt jag gör när jag kontrasterar de akademisk-romantiska mot de ekonomistisk-vulgära. Istället för att välja mellan dessa två förespråkar jag ett tredje synsätt som till skillnad mot de två andra tar vederbörlig hänsyn till de risker eventuella forskningsframsteg kan föra med sig.

On systemic risk

For the latest issue of ICIAM Dianoia - the newsletter published by the International Council for Industrial and Applied Mathematics - which was released last week, I was invited to offer my reflections on a recent document namned Briefing Note on Systemic Risk. The resulting text can be found here, and is reproduced below for the convenience of readers of this blog.

* * *

Brief notes on a Briefing Note

I have been asked to comment on the Briefing Note on Systemic Risk, a 36 page document recently released jointly by the International Science Council, the UN Office for Disaster Risk Reduction, and an interdisciplinary network of decision makers and experts on disaster risk reduction that goes under the acronym RISKKAN. The importance of the document lies not so much in the concrete subject-matter knowledge (of which in fact there is rather little) that an interested reader can take away from it, but more in how it serves as a commitment from the three organizations to take the various challenges associated with systemic risk seriously, and to work on our collective ability to overcome these challenges and to reduce the risks.

So what is systemic risk? A first attempt at a definition could involve requiring a system consisting of multiple components, and a risk that cannot be understood in terms of a single such component, but which involves more than one of them (perhaps the entire system) and arises not just from their individual behavior but from their interactions. But more can be said, and an appendix to the Briefing Note lists definitions offered by 22 different organizations and groups of authors, including the OECD, the International Monetary Fund and the World Economic Forum. Recurrent concepts in these definitions include complexity, shocks, cascades, ripple effects, interconnectedness and non-linearity. The practical approach here is probably that we give up on the hope for a clear set of necessary and sufficient conditions on what constitutes a systemic risk, and accept that the concept has somewhat fuzzy edges.

A central theme in the Briefing Note is the need for good data. A system with many components will typically also have many parameters, and in order to understand it well enough to grasp its systemic risks we need to estimate its parameters. Without good data that cannot be done. A good example is the situation the world faced in early 2020 as regards the COVID pandemic. We were very much in the dark about key parameters such as R₀ (the basic reproduction number) and the IFR (infection fatality rate), which are properties not merely of the virus itself, but also of the human population that it preys upon, our social contact pattern, our societal infrastructures, and so on – in short, they are system parameters. In order to get a grip on these parameters it would have been instrumental to know the infection’s prevalence in the population and how that quantity developed over time, but the kind of data we had was so blatantly unrepresentative of the population that experts’ guesstimates differed by an order of magnitude or sometimes even more. A key lesson to be remembered for the next pandemic is the need to start sampling individuals at random from the population to test for infection as early as possible.

Besides parameter estimation within a model of the system, it is of course also important to realize that the model is necessarily incomplete, and that system risk can arise from features not captured by it. At the very least, this requires a well-calibrated level of epistemic humility and an awareness of the imprudence of treating a risk as nonexistent just because we are unable to get a firm handle on it.

Early on in the Briefing Note, it is emphasized that while studies of systemic risk have tended to focus on “global and catastrophic or even existential risks”, the phenomenon appears ”at all possible scales – global, national, regional and local”. While this is true, it is also true that it is systemic risk at the larger scales that carry the greatest threat to society and arguably are the most crucial to address. An important cutoff is when the amounts at stake become so large that the risk cannot be covered by insurance companies, and another one is when the very survival of humanity is threatened. As to the latter kinds of risk, the recent monograph by philosopher Toby Ord gives the best available overview and includes a chapter on the so-called risk landscape, i.e., how the risks interact in systemic ways.

Besides epidemics, the concrete examples that feature the most in the Briefing Note are climate change and financial crises. These are well-chosen due both to their urgent need to be addressed and their various features typical of systemic risk. Still, there are other examples whose absence in the report constitute a rather serious flaw. One is AI risk, which is judged by Ord (correctly, in my view) to constitute the greatest existential risk of all to humanity in the coming century. A more abstract one, but nonetheless important, is the risk of human civilization ending up more or less irreversibly in the kind of fixed point – somewhat analogous to mutual defection in the prisoners’ dilemma game but typically much more complex and pernicious – that Scott Alexander calls Moloch and that Eliezer Yudkowsky speaks more prosaically of as inadequate equilibria.

Lidande - en filosofisk läslista

Häromveckan satt jag i en taxi i Bryssel tillsammans med kognitionsvetaren Steven Pinker och filosofen Thomas Metzinger. Vi kom in på frågan om huruvida det är glädjande att vi har medvetanden, eller om detta är något som mest bara för med sig en massa lidande. Att de flesta människor väljer att leva vidare snarare än att ta livet av sig kan peka mot att livet och våra medvetna upplevelser mestadels är något gott, men jag framhöll viss skepsis mot sådan argumentation, ty nog finns det evolutionsbiologiska skäl att anta att oavsett den faktiska hedoniska nivån (uttryckt exempelvis i proportionen välbefinnande kontra lidande) i våra liv, så hittar våra hjärnor ett sätt att få oss att tro att livet är värt att leva. Pinker invände genast att det förefaller omöjligt att missta sig på huruvida man mår bra eller lider, men Metzinger gjorde en ansats att försvara min tankegång. Tyvärr avbröts vi i det läget av att den korta taxiresan tog slut, men han (Metzinger alltså) hänvisade mig senare¹ till sin essä Suffering - en läsvärd filosofisk studie av fenomenet lidande, där vår svårighet att rätt bedöma den hedoniska nivån i våra liv är en av flera intressanta poänger som inskärps.

I det två månader långa och nyligen avslutade GoCAS-gästforskarprogrammet i Göteborg om existentiell risk talade vi en hel del om lidande. Det är lätt gjort inom existentiell risk-studier att oreflekterat betrakta mänsklighetens utplåning som det värsta som kan hända, men det kan finnas anledning att ifrågasätta den implicita premissen, till förmån för ståndpunkten att ett ännu värre utfall skulle kunna vara ett scenario där vi lyckas med en intergalaktisk rymdkolonisering men råkar fylla universum med astronomiska mängder svårt lidande. Triggad av diskussionerna i GoCAS-programmet, jämte den avbrutna taxidiskussionen i Bryssel, tänker jag här bjuda på en liten (och föga systematisk) läslista på temat lidande och hur vi bör se på det i moralfilosofiska termer. Inklusion av en text i listan betyder inte att jag ställer mig bakom dess ståndpunkter, utan bara att jag finner dem värda att reflektera över. Varsågoda!

• Först har vi som sagt Thomas Metzingers uppsats Suffering.
• En annan filosof, David Benatar, är känd för sin bok Better Never to Have Been: The Harm of Coming into Existence. Jag har (ännu) inte läst boken, men rekommenderar hans färska uppsats Having children is not life-affirming: it's immoral i vilken han argumenterar för den ytterst kontroversiella ståndpunkten att ett människoliv tenderar att föra med sig så mycket lidande att det helt enkelt är omoraliskt att skaffa barn. Följande passage i uppsatsen ansluter till ovan nämnda taxidiskussion:
  The suggestion that life is worse than most people think is often met with indignation. How dare I tell you how poor the quality of your life is! Surely the quality of your life is as good as it seems to you? Put another way, if your life feels as though it has more good than bad, how could you possibly be mistaken?

  It is curious that the same logic is rarely applied to those who are depressed or suicidal. In these cases, most optimists are inclined to think that subjective assessments can be mistaken. However, if the quality of life can be underestimated it can also be overestimated. Indeed, unless one collapses the distinction between how much good and bad one’s life actually contains and how much of each a person thinks it contains, it becomes clear that people can be mistaken about the former. Both overestimation and underestimation of life’s quality are possible, but empirical evidence of various cognitive biases, most importantly an optimism bias, suggests that overestimation is the more common error.

• En klassiker på Scott Alexanders formidabelt läsvärda blogg Slate Star Codex är bloggposten Meditations on Moloch, som bättre än något annat jag läst visar hur ofantligt svårt det är att skapa och i det långa loppet bevara ett gott samhälle (i betydelsen ett samhälle där invånarna upplever lycka och välbefinnande), och hur starka de evolutionära, ekonomiska och spelteoretiska krafter är som driver på i motsatt riktning. Detta understryker relevansen i framtidsscenarier med astronomiska mängder lidande.
• Negativ utilitarism (NU) är en moralfilosofisk inriktning som fokuserar på minimering av lidande (och mindre eller inte alls på förbättringar i den andra änden av den hedoniska skalan, ökandet av välbefinnande). Påverkad av Toby Ords eminenta uppsats Why I'm Not a Negative Utilitarian har jag tenderat att avfärda NU, men saken är möjligen inte fullt så enkel som jag tidigare tänkt, och Simon Knutssons kritik av Ord är värd att ta del av (se även Knutssons The World Destruction Argument).
• Relaterad till NU, men inte samma sak (genom att vara inte ett moralsystem utan snarare en teori om hur vi är funtade) är så kallad tranquilism; se Lukas Gloors uppsats om saken.

Notera slutligen att jag här helt har ignorerat skönlitteraturen, som givetvis har ofantligt mycket intressant att bjuda på i ämnet lidande.

Fotnot

1) Vilket skedde i samband med vårt seminarium i EU-parlamentet dagen efter.