Ständigt denne Göran Lambertz

1. Sammanfattning

Göran Lambertz, tidigare justitiekansler och därefter justitieråd i Högsta domstolen, har författat och på sin hemsida nyligen publicerat en rapport rubricerad Vem mördade sannolikt Olof Palme?, där han utger sig för att analysera frågan med bayesiansk statistisk metod, men gör det med så bottenlös inkompetens att de siffror han presenterar är värdelösa för den som vill bilda sig en uppfattning om vem som mördade Palme. Huvudpunkten i denna bloggpost (se Avsnitt 4 nedan) är en presentation av ett urval av de grövsta matematisk-statistiska fel som Lambertz begår i sin rapport.

2. Syfte

Jag håller för tämligen osannolikt att någon läsare av min blogg skulle känna sig frestad att vända sig till Lambertz rapport för vägledning i frågan om vem som mördade Olof Palme, och fastän jag avråder starkt från sådan vägledningshänvändelse är detta inte mitt primära syfte. Ej heller handlar det om att tala Göran Lambertz till rätta; vis av erfarenhet betraktar jag detta som näst intill omöjligt.¹ Nej, huvudsyftet med min bloggpost är att illustrera (a) några fallgropar som den matematisk-statistiskt oerfarne kan hamna i i sina försök att tillämpa de ytligt sett ganska enkla redskap som den bayesianska statistiken tillhandahåller, och (b) ett visst slags psykologi som kan få högt begåvade personer att kraftigt överskatta sin egen kompetens.

3. Bakgrund

Våren 2015 publicerade Göran Lambertz sin bok Quickologi, som handlade om det så kallade Quickärendet - ett av de allra mest uppmärksammade i modern svensk rättskipning. Bokens centrala budskap är att Thomas Quick (även känd som Sture Bergwall) med 183%-ig sannolikhet är skyldig till de mord denne anklagats för. Ack så fånigt, tänkte jag när jag fick se den då nyutgivna boken, och bestämde mig för att inte engagera mig i frågan, men när veckorna gick och de kommentatorer som höjde sina röster mot Lambertz matematik samtliga verkade stanna vid (det i och för sig korrekta) konstaterandet att 183% inte är en matematiskt giltig sannolikhet ändrade jag mig, då jag bedömde chanserna goda att debatten skulle gagnas av en matematiskt kompetent genomgång av de resonemang i boken som fick Lambertz att landa i sin stolliga siffra. Jag läste boken och levererade mina (ganska beska) sammanfattande omdömen i bloggposten Quickologisk sannolikhetskalkyl. Därefter vidtog en diskussion med Lambertz som med varierande intensitet pågick i mer än ett år, delvis på min blogg (se t.ex. denna bloggpost, och denna, och denna, och denna) men också i mer privata kanaler. Denna diskussion var extremt frustrerande, och även om den på ett plan kan ha förefallit uppvisa viss progression - från Lambertz insisterande på sin totalflänga additionsformel, via hans hopp till sin kosmetiskt mer tilltalande men i själva verket precis lika odugliga multiplikationsformel, till att han slutligen landade i att tillämpa den välkända och matematiskt korrekta Bayes sats - så hjälpte detta inte alls, eftersom alla matematiska verktyg oavsett om de är nonsens eller i sig helt riktiga leder till rena dumheter när de brukas med lambertzk omdömeslöshet och inkompetens.

När jag framåt hösten 2016 explicit avsade mig fortsatt engagemang rörande Lambertz matematiska äventyrligheter så rådde jag honom i så otvetydiga ordalag jag förmådde att inte på egen hand arbeta vidare på det bayesianska spåret, då det ju var lätt att förutse vilket slags trams det skulle resultera i. Om han ville fortsätta framåt längs denna väg så var det absolut nödvändigt, framhöll jag, att han gör det i samarbete med matematisk-statistisk expertis.

Dessa råd föll dessvärre för döva öron, och Lambertz har under de år som gått sedan 2016 fortsatt att redovisa en rad på Bayes sats baserade analyser av Quickärendet. Det har hänt att jag kastat ett öga på dessa och då förfärats av det jag sett, men jag har avstått från närmare dissekering, då jag även vid tillfällen då vi befinner oss på landet med hyfsat långt till närmsta granne ändå som regel haft min hustru på plats i samma hus, och då jag vet att hon ogillar när jag sliter mitt hår, dunkar huvudet i skrivbordet och ropar okvädningsord rakt ut i luften. En annan bidragande orsak till min avhållsamhet är hur hjärtinnerligt trött jag var på den Quickologiska sannolikhetskalkylen i alla dess skepnader. Därför kändes det snudd på nytt och fräscht (nej jag överdriver, fräscht var det sannerligen inte) när Lambertz i den rapport han i mellandagarna publicerade valde att (tillfälligt?) lägga Quickärendet åt sidan och istället tillämpa det han inbillar sig kunna om bayesiansk metodik på Palmemordet. Ok, sade jag till mig själv, jag kan väl ta en titt på detta för att se om nära ett decennium av autodidaktiskt övande på tillämpning av Bayes sats eventuellt börjat ge resultat i form av förbättrade färdigheter. Men ack nej, någon sådan förbättring kan knappast skönjas.

4. Rapportens innehåll och ett urval av dess brister

Göran Lambertz nya rapport Vem mördade sannolikt Olof Palme? gör anspråk på att med bayesiansk metodik uppskatta sannolikheterna för fem olika gärningspersoner eller kategorier av sådana, nämligen (a) Christer Pettersson, (b) Stig Engström, (c) pseudonymen Christer Andersson, (d) Sydafrikaspåret och (e) annan konspiration. Det förtjänar här inskärpas att det är en mycket bra idé att göra en sådan analys, då bayesiansk metodik enligt min mening är den principiellt rätta att tillämpa i brottmål där osäkerhet om gärningsperson och andra omständigheter i sak föreligger. Jag tror att rättsväsendet, både i Sverige och internationellt, skulle ha väldigt mycket att vinna på om det bayesianska tillvägagångssättet sattes i system, och att många förfärliga rättsskandaler hade kunnat unndvikas med en kompetent genomförd sådan praxis; det ökända Sally Clark-fallet i Storbritannien är ett lärorikt paradexempel.

Problemet med Lambertz analys är emellertid att den är så urbota inkompetent genomförd att de siffror han presenterar i rapporten genom att ge ett bedrägligt intryck av precision är ännu sämre än att inte ge några siffror alls. I det följande ger jag en (icke-uttömmande) lista över fyra av de mest flagranta dumheterna i hans analys. Jag väljer att i mitt urval särskilt fokusera på gärningsmannakandidaten Stig Engström, då jag finner denne vara av särskilt intresse i kraft av att ha pekats ut som misstänkt gärningsman i samband med nedläggningen 2020 av Palmemordsutredningen.

4.1. A priori-sannolikheten för Engström. I en bayesiansk analys behöver de händelser vilkas sannolikhet vi är ute efter att uppskatta tilldelas så kallade a priori-sannolikheter (av Lambertz kallade ursprungssannolikheter). Vad gäller händelsen att det var Stig Engström som sköt Palme väljer Lambertz a priori-sannolikheten 0,001. Någon närmare motivering till detta val ger inte Lambertz, utöver påpekandet på s 31 i rapporten att "man brukar ange en mycket låg sådan sannolikhet utifrån tanken att alla personer i någorlunda närhet till brottet som utgångspunkt är ungefär lika möjliga som gärningsmän". Grundprincipen här är vettig, men problemet i det aktuella fallet är att 0,001 inte alls är någon särskilt låg sannolikhet, utan tvärtom uppseendeväckande hög. Om jag själv hade givit mig på att analysera Palmemordet med bayesianska metoder hade jag nog på sin höjd satt a priori-sannolikheten till 0,000 001 (eller troligtvis ytterligare något lägre), med stöd i att allt tyder på att mördaren är en man, och i att det i Stockholmsområdet finns i storleksordningen en miljon män. För att motivera en så hög siffra som 0,001 skulle Lambertz behöva ange (åtminstone på ett ungefär) någon a priori-avgränsning av en population om cirka 1000 personer² vilken inkluderar såväl Stig Engström som Christer Pettersson och Christer Andersson vilka båda också åstätts a priori-sannolikhet 0,001, men rörande hur en sådan (i storstadssammanhang ytterst liten) population skall definieras lämnar Lambertz läsaren fullkomligt i sticket.

Intrycket jag får här är att Lambertz uppfattar såväl 0,001 som 0,000 001 som pyttesmå sannolikheter och tänker (om han nu alls ägnat saken någon medveten tanke, vilket såklart inte kan tas för givet) att valet mellan dem inte rimligtvis kan spela någon större roll. Här tar han i så fall miste, eftersom det inte främst är den ringa differensen 0,000 999 mellan talen som gör valet betydelsefullt, utan (den betydligt större) kvoten mellan dem, som är 0,001/0,000 001 = 1000. Om man genomför Lambertz analys av gärningsmannakandidaten Engström med modifieringen att a priori-sannolikheten sätts till 0,000 001 istället för 0,001, så landar a posteriori-sannolikheten att Engström är mördaren på cirka 0,01% istället för de 10% som Lambertz anger. Skillnaden mellan dessa resultat är betydande: 10% är en högst påtaglig misstankegrad medan 0,01% är en snudd på försumbar sådan.

En bayesiansk analys blir sällan bättre än de siffror som matas in i formlerna, och det är därför i någon mån ett bekymmer att bayesianen ofta behöver höfta. Skillnaden är dock avgrundsdjup mellan välgenomtänkta höftningar och att på Lambertz vis lite på måfå dra fram sina siffror ur röven.

4.2. Engströms närvaro vid brottsplatsen. Stig Engström är bunden vid brottsplatsen, och att han var där är såklart en viktig omständighet att ta hänsyn till i en bedömning av sannolikheten att han också begick mordet. För att tillämpa Bayes formel behöver vi sätta in värden dels på den betingade sannolikheten att Engström skulle vara där givet att han är mördaren, dels motsvarande betingade sannolikhet givet att han inte är mördaren. Den första sätter Lambertz till 1, vilket är helt rimligt: för att kunna begå mordet behöver givetvis Engström ha varit närvarande på brottsplatsen. Men sedan kommer den stora överraskningen, nämligen att Lambertz sätter även den andra betingade sannolikheten till 1. Att dessa båda sannolikheter är lika betyder att Engströms närvaro vid brottsplatsen överhuvudtaget inte förmår rubba a priori-sannolikheten att han är mördare, eller med andra ord att denna närvaro inte har någon betydelse för misstankegraden mot Engström.

Detta måste Lambertz rimligtivis hålla med om är orimligt, och jag misstänker att den andra ettan i hans kalkyl (sannolikheten att Engström skall finnas vid brottsplatsen givet att han inte är mördaren) helt enkelt är frukten av ett tillfälligt hjärnsläpp. Kanske tänkte Lambertz att "jamen vi vet ju att han var där, så då måste väl sannolikheten vara 1", men det är inte så man i detta slags sammanhang behandlar sannolikheter. I så fall skulle ju alla säkra bevisomständigheter automatiskt bli betydelselösa i bevissammanvägningen, något som självklart är orimligt och som dessutom skulle få förödande följder för snart sagt alla brottsutredningar.

4.3. Urvalet av evidensomständigheter att peta in i uträkningen. På sidan 36 i rapporten ränkar Lambertz upp de tio evidensomständigheter han bedömer ha störst betydelse för att avgöra Engströms eventuella skuld till mordet, varav fem sägs peka mot hans skuld medan de återståede fem sägs peka mot hans oskuld. När Lambertz sedan börjar sätta in siffror i Bayes sats så gör han det enbart för de första fem omständigheterna, och inte för de återstående fem. Att på detta sätt räkna in omständigheter som pekar i den ena riktningen men inte i den andra går inte an, utan förvränger såklart resultatet systematiskt i riktning mot Engströms skuld. (Man kan överhuvudtaget inte hoppa över några evidensomständigheter med mindre än att man bedömer dem vara av försumbar betydelse.)

Något förbryllande hävdar Lambertz (tre rader från botten av s 36) rörande hans tillämpning av Bayes sats på de fem första evidensomständigheterna att han genomför den "med beaktande av de omständigheter som talar emot att Stig Engström är skyldig" (dvs av de övriga fem). Men detta går helt emot den bayesianska systematik som Lambertz försöker tillämpa, där man räknar på effekterna av en evidensomständighet i taget. Eftersom Lambertz inte säger något konkret eller kvantitativt om detta "beaktande" lämnas läsaren helt i det blå rörande hur stor inverkan de enskilda omständigheterna har (såväl de första fem som de återstående fem).

Låt mig erbjuda en analogi. Antag att vi är intresserade av avståndet med bil mellan Stockholm och Göteborg längs E4:an och Riksväg 40. Eftersom Linköping och Jönköping ligger längs denna färdväg kan vi om vi så vill dela upp sträckan Stockholm-Göteborg på delsträckorna Stockholm-Linköping (20 mil), Linköping-Jönköping (13 mil) och Jönköping-Göteborg (14 mil), och räkna ut totalavståndet som 20 + 13 + 14 = 47 mil. So far so good, man antag nu att vi på Lambertz vis vill förenkla uträkningen genom att hoppa över den sista delsträckan och istället ta den i "beaktande" i angivandet av de två första. I så fall kan vi t.ex. erhålla sträckan Stockholm-Göteborg som sträckan Stockholm-Linköping (30 mil) plus sträckan Linköping-Jönköping (17 mil), och få totalsträckan 47 mil, vilket i och för sig råkar vara korrekt, men utan att ge någon som helst ledning om hur långa de olika delsträckorna är, så för den stackars läsaren blir uträkningen helt meningslös - lika meningslös som Lambertz låtsas-bayesianska uträkning av sannolikheten för Stig Engströms skuld.

4.4. Övriga tänkbara mördare. Lambertz fel på denna punkt är mer subtilt och mer förlåtligt än de ovanstående, men har enligt min mening visst pedagogiskt värde att redovisa. Låt A₁, A₂, A₃, A₄ och A₅ beteckna respektive händelser att Pettersson är mördaren, att Engström är mördaren, att Andersson är mördaren, att Sydafrika ligger bakom och att någon annan konspiration ligger bakom. Då är det naturligt att även införa A₆ som beteckning för att någon eller något som inte täcks av A₁, ..., A₅ ligger bakom mordet. De sex händelserna utgör då en så kallad partition av det totala utfallsrummet, vilket medför att

P(A₁) + P(A₂) + P(A₃) + P(A₄) + P(A₅) + P(A₆) = 1.

Om vi känner till de fem första sannolikheterna kan vi därför räkna ut den sjätte enligt

P(A₆) = 1 - (P(A₁) + P(A₂) + P(A₃) + P(A₄) + P(A₅)).

Detta samband visar sig vara fortsatt giltigt om vi betingar på någon viss uppsättning E av evidensomständigheter:

P(A₆|E) = 1 - (P(A₁|E) + P(A₂|E) + P(A₃|E) + P(A₄|E) + P(A₅|E)).

Det är detta generaliserade samband (vilket vi kan kalla betingade partitionsformeln) som Lambertz implicit försöker tillämpa på s 50 i sin rapport. Han summerar sina uppskattningar av de fem första sannolikheterna och får dem till 67,5%, varpå han föreslår att restposten A₆ därigenom får sannolikhet 100% - 67,5% = 32,5%. Problemet är bara att betingade partitionsformeln inte gäller i Lambertz situation, eftersom hans uträkning av sannolikheterna för A₁, ..., A₅ inte sker betingat på en och samma uppsättning E av bevisomständigheter, utan på fem olika sådana uppsättningar. I själva verket är det ren flax att de fem sannolikheter Lambertz fått fram summerar sig till något som understiger snarare än överstiger 100%. Summan hade mycket väl kunnat bli exempelvis 183%, varpå tillämpningen av betingade partitionsformeln hade givit honom det penibla resultatet att sannolikheten för A₆ landar på -83%, trots att negativa sannolikheter som bekant(?) inte existerar.

Detta visar på vådan av att betinga på olika evidensomständigheter i uppskattningen av sannolikheten för olika lösningar på mordgåtan. För en samlad och integrerad bild av evidensläget rörande Palmemordet behöver vi betinga på en och samma evidensomständighetsuppsättning för varje lösningskandidat. Detta är i själva verket ett exempel på det jag parentetiskt påpekade redan i Avsnitt 4.3, nämligen att man behöver betinga på samtliga föreliggande icke-försumbara evidensomständigheter. Om, säg, någon viss omständighet talar för att Stig Engström är mördaren, så talar den därigenom ofta emot att Christer Pettersson är mördaren, och behöver därför komma med även i den uträkningen.

5. Slutsatser

Bayesiansk statistik må förefalla enkelt för den som bekantat sig med Bayes sats, men att få det att fungera i praktiken kräver i själva verket färdigheter i matematiskt och statistiskt tänkande som går långt bortom själva satsen och som tar lång tid att lära sig. De fallgropar jag går igenom ovan är blott ett skrap på ytan vad gäller dessa svårigheter.

Jag välkomnar när forskare och andra utan matematisk-statistisk bakgrund försöker lära sig dessa saker för att sedan tillämpa dem, men det kräver ett visst mått av ödmjukhet inför alla de komplikationer som tenderar att dyka upp. Detta behov av ödmjukhet är såklart inte specifikt för bayesiansk statistik, utan gäller de flesta akademiska ämnesområden och profesionella och andra färdigheter. För många kommer den naturligt, medan andra har en tendens att alltför snabbt konstatera "nu begriper jag det här, nu är jag fullärd" och sedan fortsätta framåt som en bulldozer utan att lägga märke till alla de fel man gör. Jag tycker mig se en typ av allmänt akademiskt högpresterande individer som, vana vid hur de under sina studieår snabbt lärde sig behärska allt som kom deras väg, har extra lätt att falla i bulldozerfällan. Göran Lambertz hör helt klart till denna typ, och jag befinner mig själv i ett slags riskzon,⁴ med min eklektiska iver att klampa in på andra ämnesområden än de jag en gång utbildades för. En skillnad jag dock tycker mig se (med reservation för att inrospektion ibland kan vara förrädisk) är att jag är något mer medveten än Lambertz om denna min tendens, och kan göra medvetna ansträngningar att korrigera för den. Lambertz verkar ha svårare för den saken, och inte ens när han explicit blir varnad för svårighetsgraden inom ett ämnesområde verkar han ta någon notis. Jag syftar såklart här på interaktionen honom och mig emellan då när det begav sig, 2016.

Eller hade jag måhända en tråkig ton som försvårade för mitt budskap att nå fram? Även om jag inte tror att det var huvudorsaken så kan det såklart ha spelat in. Kanske borde jag gå tillbaka i ovanstående text och försöka hitta snällare formuleringar här och var? Fast nej, jag är lite för förtjust i att vara rak i min framställningskonst, och har lite för stark aversion mot att lägga på lager på lager av otydlighetsskapande diplomatisk fetvadd för att vilja göra det. Det får vara.

Fotnoter

1) Som mest kan jag föreställa mig att Lambertz tar till sig de specifika punkter jag pekar ut som felaktigheter i hans Palmemordsanalys, men min ganska säkra prediktion är att han i så fall inte kommer att acceptera påståendet att dessa blott utgör exempel på felaktigheter, utan tvärtom kommer att hävda att hans analys bortsett från de specifika punkterna är klanderfritt genomförd, och dessutom insistera på att hans diverse bayesianska analyser av Quickärendet håller föredömligt god kvalitet.

2) Eller egentligen snarare 870 personer, eftersom konspirationskategorierna (d) och (e) uppges omfatta totalt 13% av Lambertz a priori-fördelning,³ så att endast 87% återstår att fördela över enskilda gärningspersoner.

3) Av dessa 13% tilldelas hela 3% Sydafrikaspåret. Det betyder att maximalt 10% återstår att fördela över andra länders säkerhetstjänster, och såledels att maximalt tre ytterligare länder kan få lika hög eller högre sannolikhet än Sydafrika. Vadan denna särställning för ett land som varken ligger särskilt nära Sverige eller särskilt högt på någon topplista över världens folkrikaste eller mäktigaste länder? Om detta säger Lambertz inte ett pip. Frestande att anföra här skulle kunna vara den sydafrikanska regeringens fientliga inställning till Palme eller deras våldsbenägenhet, men båda dessa saker kommer med som evidensomständigheter i Lambertz kalkyl, och att då samtidigt ta hänsyn till dem i bildandet av a priori-sannolikheten vore ett slags dubbelräkning som riskerar att förvränga reusltatet av analysen.

4) Ett tredje exempel jag tycker mig se, som kan vara värt att framhålla i kraft av dess tydlighet, finns hos den eminente amerikanske fysikern, vetenskapspopularisatorn och poddaren Steven Hsu. I ett avsnitt i somras av hans podd Manifold berättar han bland mycket annat om hur han som barn intresserade sig för schack, och varför han gav upp det intresset. Det vore mig fjärran att kritisera någon för att välja annat än schack att syssla med, men det skäl han anger tyder på det slags tendens till självöverskattning jag talar om här. Han läste under sin schackspelande period i barndomen en del schackböcker och tyckte sig begripa vad som stod i dem, inklusive klassikern Bobby Fischer Teaches Chess. Detta att han till och med begrep vad som anfördes i en bok av Fischer fick honom att dra slutsatsen att han hade snappat upp spelets grundprinciper, och även om han såklart insåg att det fanns potential för honom att bli en säkrare och starkare schackspelare så gjorde han (och verkar än idag göra) bedömningen att det inte fanns något mer för honom att hämta vad gäller spelets idéer, och därmed kändes schacket alltför torftigt för att vara värt en fortsatt satsning. Men Bobby Fischer Teaches Chess är en nybörjarbok! Jag läste den själv i 11-årsåldern, och kan intyga att de schackliga idébatterier jag plockade upp under de decennier som följde vida översteg dem jag mötte i Fischers bok - samtidigt som jag inser att spelare som Fischer och Magnus Carlsen hade eller har en idérepertoar och en idéförståelse som får min egen att mer likna salongsberusad fia med knuff.

[Edit 14 januari: Efter publiceringen av denna bloggpost följde under förra veckan en irriterad ebrevsutväxling Lambertz och mig emellan. Lambertz visade sig mindre intresserad av att diskutera bayesiansk inferens är av att lyfta fram defekter i min personlighet, med särskilt fokus på min elakhet. Vår korrespondens blev snabbt alltför vresig för att förtjäna att offentliggöras, men jag vill ändå säga något om den elakhet mot honom jag i exempelvis föreliggande bloggpost uppvisar (att denna elakhet faktiskt föreligger är uppenbart och jag har inga invändningar på denna punkt).

På s 30 i sin rapport skriver Lambertz:

Vad man inte [...] kan göra med Bayes sats är att bedöma det matematiska värdet av omständigheter som talar emot personens skuld. [kursivering i original]

Detta yttrande kan fungera som förklaring till de lambertzka dumheter jag redovisar i Avsnitt 4.3 ovan, men det slags asymmetri mellan omständigheter för kontra emot som han här hävdar att tillämpbarheten i Bayes sats uppvisar existerar helt enkelt inte. Bayes sats fungerar exakt likadant i båda fallen. Genom att hävda denna asymmetri demonstrerar han sin totala cluelessness om sannolikhetslära i allmänhet och Bayes sats i synnerhet, och givet denna cluelessness är det inte särskilt konstigt (utan tvärtom oundvikligt) att hans försök att tillämpa bayesiansk metodik ständigt går så fel. Ändå fortsätter han, trots många välunderbyggda påpekanden (inte sällan från yours truly) om hans totala inkompetens på detta område, att med utnyttjande av sin ställning som känd svensk ämbetsman och samhällsdebattör publicera sina förment bayesianska analyser av kända rättsfall. För denna nedsmutsning av det offentliga rummet förtjänar han förakt och svidande elakheter, och jag anser därför att den debatton jag anlägger mot honom är välkalibrerad och helt i sin ordning.

För undvikande av missförstånd (ett missförstånd Lambertz själv gav uttryck för i nämnda brevväxling då han frågade mig om jag kallar även mina studenter "bottenlöst enfaldiga") vill jag understryka att det inte är Lambertz okunskap om sannolikhetslära och Bayesiansk metod som förtjänar förakt. Om jag ansåg det skulle jag bli en alldeles omöjlig person att ha att göra med, eftersom i runda tal 99% av alla svenskar kan lika lite som han om dessa saker. Den saken är inget att hetsa upp sig över. Det som kvalificerar honom för förakt är hans vägran att inse sin begränsning på detta område, och hans envishet med att med hög röst ge offentlighet åt sina charlatanerier.]

Om vett och etikett, del 3: hur man tilltalar en supermakt

Det är idag dags för del tre i min lilla sommarserie här på bloggen om vett och etikett. (Här är länkar till del ett och del två.) Idag skall jag jag diskutera vilken samtalston företrädare för en liten nation som Sverige bör hålla när man adresserar världens främsta supermakt. Frågan är aktuell eftersom USA:s president Barack Obama avser besöka Sverige i början av september i år. Då är det viktigt att statsminister Reinfeldt, utrikesminister Bildt och andra han möter noga tänker igenom etikettsfrågorna inför mötet, så att vi håller oss väl med stora mäktiga USA. Det kanske allra viktigaste att tänka på i detta sammanhang är att undvika att uttrycka sig så tölpaktigt som dåvarande statsministern Olof Palme gjorde julen 1972:

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning. Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer - som New York Times påpekar - framför allt från President Thieu i Saigon. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

Och därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns det många i modern historia. De förbinds ofta med namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

Notera Palmes tråkiga tonfall, och hans bristande förståelse för att man ibland måste bomba och döda människor för att hålla uppstudsiga u-länder på mattan. Jultalet kan inte ses som annat än ett mycket allvrligt etikettsbrott, och fick mycket riktigt svåra följder: USA avbröt, under mer än ett års tid, de diplomatiska förbindelserna med Sverige.

Så hur bör då Reinfeldt och Bildt istället välja att uttrycka sig när de möter Obama i nästa månad? Något i stil med följande vore enligt min mening finfint:

Käre President! Vi är så stolta och glada över att på detta vis få träffa ledaren för det största, finaste och friaste landet i världen. Ingen stoltare symbol än er Frihetsgudinna finns väl för mänsklig frihet, förutom möjligen er fina Guantanamobas. Ni är verkligen alla tiders!

Er hållning i klimatfrågan är beundransvärd, för man kan ju inte rimligtvis kräva att den nation som gjort mer än någon annan att förorena vår gemensamma atmosfär skulle behöva gå före andra och fattigare länder med att göra utsläppsminskningar. Hur skulle det se ut? Ni har ju så fina stadsjeepar, många av er, och det vore ju jättesynd om dessa bara fick stå och samla damm. Och ni förtjänar verkligen en eloge för era initiativrikedom vad gäller tillvaratagande av nya oljefyndigheter.

En annan grej vi beundrar högt är era förarlösa flygplan och hur ni använder dessa till att bomba och ha ihjäl människor i Afghanistan och Pakistan. Det här med att riskera unga trevliga amerikanska flygplanspiloters liv i samband med bombningar har ju länge varit ett gissel, som det är skönt att vi nu kommit ifrån. Snart kanske vi kan få de där flygplanen att bomba helt utan mänsklig inblandning!

Oj vad trevligt att vi kan vara sådana bundisar, lilla Sverige och stora USA. Och tänk vad storsinta ni är som förlåtit oss för det där dumma jultalet Olof Palme höll 1972. Dumma dumma dumma Palme!

Och på tal om dummingar så hoppas vi att ni snart får fatt i den där dummingen Edward Snowden. Dumma dumma dumma Snowden! Hur kan man egentligen vara så naiv och opatriotisk som han, och tycka att medborgarna i en demokrati har rätt att veta vad det egentligen är som militären och säkerhetstjänsten sysslar med? Bra i alla fall att ni fick tag i den där Bradley Manning. Där kan vi verkligen snacka om opatriotisk snackegubbe. Förstod han verkligen inte att det där luftangreppet i Baghdad den 12 juli 2007 var tänkt som en hemlis? Usch så dumt, måtte han skaka galler i 100 år!

Ja du, käre President, tänk vad vi gillar varandra, stora USA och lilla Sverige! Ni är verkligen världsbäst, och vi beundrar er så in i Norden mycket. Säg gärna till om ni vill ha med oss på något krig i tredje världen eller så, så ställer vi gärna upp vid er sida, med det lilla vi har! Får det lov att vara ett glas Coca-Cola?

Jag har inga illusioner om att ha funnit de absolut bästa formuleringarna, och jag tror inte att Reinfeldt och Bildt kommer att följa mitt förslag ord för ord. Däremot tror jag att vi kan ha tillräcklig tillit till deras taktkänsla och finess för att på goda grunder anta att deras anföranden till såväl sakinehåll som stil kommer att mer likna mitt förslag än Palmes ilskna gamla jultal.

Olof Palme

Jag vågar påstå att Olof Palme är den störste politiker och statsman vi haft i Sverige, åtminstone under min livstid. Huruvida jag skulle ha haft samma uppfattning om det inte vore för dödsskjutningen på Sveavägen den 28 februari 1986 och om han levat än idag är omöjligt att veta, men jag vill gärna tänka mig det. Henrik Berggrens gör i sin Palmebiografi Underbara dagar framför oss från 2010 ett medvetet försök att porträttera Palme och hans tid utan att färgas av mordet och det som därefter föjlde. Att hålla ett sådant porträtt helt fritt från sådan färgning går givetvis inte, men oavsett det är resultatet mycket lyckat, och jag rekommenderar boken varmt.

Lika varmt vill jag rekommendera var och en att se Maud Nycanders och Kristina Lindströms film Palme, som hade biopremiär för en vecka sedan. Att inom filmens 1 timme och 49 minuter ge en lika bred och lika detaljerad skildring av Palme och hans samtid som på Berggrens 714 boksidor är naturligtvis omöjligt, men genom att vi får se huvudpersonens ansikte och höra hans röst kommer vi honom närmare - något som förstärks av att Nycander och Lindström jämfört med Berggren lägger större vikt vid Palmes familjeliv.

Filmen har en grundton av välvillighet mot huvudpersonen, och under dess första hälft får jag då och då nästan känslan av propaganda- eller hyllningsfilm. Palme brann verkligen för demokrati och rättvisa. Jag känner en äkta och snudd på patriotisk stolthet över hans principfasta hållning mot USA:s övergrepp på Vietnams civilbefolkning, som i hans uttalande om Hanoibombningarna julen 1972, medan högerledarna Yngve Holmberg och Gösta Bohman i filmen framstår som tämligen ömkliga figurer i de korta klipp där de fördömer Palmes hårda linje mot USA. Allteftersom filmen fortskrider blir bilden mer komplex, och en del mindre smickrande sidor hos Palme kommer fram. Hans arrogans och retoriska skoningslöshet mot politiska motståndare var en black om foten, och hans hantering av IB- och Geijer-affärerna lämnar en hel del övrigt att önska. Ett annat stort minus för hans eftermäle är hans hantering av löntagarfondsfrågan, som han drev av pragmatiska skäl (en önskan att inte splittra arbetarrörelsen) men i strid med sin personliga övertygelse. Det intryck av Palme jag bär med mig från biografen är ändå till övervägande delen positivt, och jag torkar en tår efter den känslosamma avslutningen som bland annat inkluderar en passage från Anna Lindhs begravningstal.

Se filmen!

Tack gode Gud för Lena Andersson!

Jag rör mig en del i kretsarna kring de båda systerföreningarna Humanisterna och VoF, som har stort överlapp i sina medlemsskaror. Det finns en del typiska drag hos personer som engagerar sig i dessa. En observation jag gjort, vilken i förstone kan verka lite överraskande, är att nästan alla tycks vara motståndare till kungahus och monarki - i klar kontrast mot opinionsläget i svenska folket som helhet. Vad som gör detta överraskande är att frågan om Sveriges formella statsskick är tämligen perifer för den ena av dessa föreningar, och helt och hållet så för den andra.

Vid närmare eftertanke är det dock kanske inte så konstigt. Till VoF och Humanisterna dras personer som har svårt att stillatigande acceptera vanvettigheter som astrologi, homeopati, och idén att Jesus Kristus dog på korset för att frälsa oss från våra synder. Det verkar som om den typiske VoF- eller Humanisterna-medlemmen har svårare än medelsvensson att förlika sig med dylika absurditeter och tänka "äsch, det där är naturligtvis inte alldeles glasklart, men på det hela taget är det ändå ganska harmlöst, och hur som helst inte något att hetsa upp sig över". Om jag har rätt i att denna oförmåga är ett allmänt personlighetsdrag - låt oss kalla det förnuftsiver - så är det kanske bara att vänta sig att den typiska förnuftsivraren har lite svårare än medelsvensson att acceptera att Sveriges statschef utses genom blodsband istället för på demokratisk väg.

Förnuftsivraren är alltså en person som inte bara ogillar direkt ologiska och bisarra föreställningar, försanthållanden och konventioner, utan som också är ofin nog att protestera mot dessa. Jag räknar mig själv som höggradig bärare av detta personlighetsdrag, en diagnos som regelbundna läsare av denna blogg gissningsvis instämmer i.

En annan förnuftsivrare, enligt min uppfattning Sveriges mest vältaliga, är Lena Andersson, känd för sina romaner och pjäser, och kanske allra mest för sin insats som värd för radioprogrammet Sommar i P1 den 9 juli 2005 och för det rabalder som hennes synpunkter i programmet på den bibliska figuren Jesus väckte. Sedan ett par år tillbaka är hon med sina var 14:e dag återkommande krönikor på Dagens Nyheters ledarsida det viktigaste enskilda skälet att läsa den tidningen. Nu har hon samlat några av krönikorna, tillsammans med andra artiklar och essäer, plus fyra teaterpjäser, till en bok med den Austenklingande titeln Förnuft och högmod. Det är en rasande bra bok, och jag uppmanar bloggläsaren å det bestämdaste att utan dröjsmål införskaffa och läsa den.

I sina artiklar dissekerar Lena (jag tillåter mig att omtala henne med förnamn då jag genom våra engagemang i Humanisterna och i tidskriften Sans haft förmånen att lära känna henne lite grand) med rakbladsvassa instrument absurditeterna i exempelvis kulturrelativismen, monarkin och kristendomen (både i dess bokstavstroende och katolska schatteringar, och i de svenskkyrkliga lättmjölksvarianterna). Annat hon gärna återkommer till är den stereotypa familjebildningsnormen, och hur vi i dagens svenska samhälle godtar diskriminering på grund av kön i situationer där motsvarande diskriminering på grund av etnicitet skulle anses oacceptabel. Artiklarna är påtagligt innehållstäta, och behöver ibland läsas sakta (nästan som poesi) för att man skall hinna snappa upp allt. Det finns knappt en enda text i boken som jag inte önskar att jag hade skrivit själv.

Bokens upplägg är effektfullt, med artiklarna uppdelade i tematiska block som vart och ett avslutas med en pjäs som på olika vis illustrerar det som sagts i artiklarna. Det underbart absurda gravallvar Lena ger prov på i pjäserna är jag oförmögen att beskriva - det måste läsas (eller ses).¹ Historierna går mer i svart än i rosa.

Det är nog oundvikligt att flertalet läsare kommer att uppfatta Sommarprogramsmanuset om Jesus som bokens tyngdpunkt och centrum.² Och visst är det en viktig text! Lena påvisar, med en lång rad episoder ur Nya Testamentets evangelier, att bilden av Jesus som godheten själv saknar stöd i Bibeln. Det kan anses allmänt känt att Jahve i Gamla Testamentet mestadels framstår som en psykotisk och ondskefull person, men kristna apologeter brukar framhålla att Gamla Testamentet inte längre är aktuellt, och att det är det helt igenom kärleksfulla Nya Testamentet som gäller. Men hur kärleksfull är Nya Testamentets Jesus egentligen? Lena påvisar hur Jesus gång efter annan uppvisar de vidrigaste härskartekniker, som följande (s 344 i boken):

Jesus blir ofta arg inför frågor och byter antingen ämne eller svarar föraktfullt. Han får inte sättas på prov, den som tror tillräckligt vet ju svaret. Men han själv får sätta vem som helst när som helst på prov med ständiga kuggfrågor. Kuggfrågor som denna till exempel:

"Vad säger ni om det här", säger Jesus. "En man hade två söner. Han vände sig till den ena och sade: 'Min son, gå ut och arbeta i vingården idag'. Sonen svarade: 'Nej, det vill jag inte', men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre sonen och sa samma sak. Sonen svarade: 'Jag skall gå, herre', men han gick inte. Vilken av de två gjorde som fadern ville?"

Så frågar Jesus. Och folket svarar att den förste sonen gjorde som fadern ville, för han gick ut och arbetade. Men det är tydligen fel svar för Jesus blir arg, utan förklaring. "Sannerligen" utropar han, "tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike".

Varför omfattas inte tullindrivare och horor av Jesus berömda omsorg om syndare, sjuka och svaga? Jesus älskar alla barnen.

En liknande sida uppvisar Jesus i historien med fikonträdet (s 349-350):

Ett fantastiskt bisarrt avsnitt i evangelierna är när Jesus personligen blir kränkt av att ett fikonträd inte har någon frukt just när han är hungrig. Jesus hittar bara blad på trädet. Det är fel årstid för fikon. Han säger till trädet: "Aldrig någonsin skall du bära frukt", och trädet vissnar omedelbart.

Lärjungarna är nu hjärntvättade och osäkra. De vet att de gör säkrast i att beundra allt Jesus gör annars får de en utskällning, så de säger inte: Stackars träd, varför får inte trädet leva? För man bör inte ifrågasätta ledarens handlingar. Deras uppgift är att häpna över Jesus kraft. "Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?", säger dom som om det var en god sak.

Jesus är belåten med sig själv och med deras beundran. Eftersom han sällan missar en möjlighet att påminna sina undersåtar om deras brister och sina egna förtjänster svarar han att om de bara hade tron kunde de också få träd att vissna.

Antagligen var någon fattig odlare helt beroende av att det där fikonträdet levde. Men Jesus ser ingen anledning att kväva sin vredes impuls. Sånt behöver inte den främste göra. På dem vilar inga anständighetskrav. De kan döda träd för ros skull och för att utöva makt och sen trumpeta ut hur duktiga de är.

Och så vidare. Men är inte dessa stycken selektivt utvalda för att sätta Jesus i dålig dager? Lena igen (s 352):

Nu hör jag någon säga att visst kan man rycka citat ur Bibeln och visa vad som helst med det. Så använder alltid kättare och fundamentalister skriften. Fast varenda predikan i världen görs ju just så för att visa på Jesus kärleksbudskap. För att få det att genomsyra världens medvetande i två tusen år och utan slut i sikte måste man plocka sina citat bra mycket selektivare än jag har behövt göra för denna predikan.

För att bli varse Jesus maktfullkomlighet och självcentrering däremot, kan man gå in var som helst i de fyra berättelserna och finna den.

Ett kapitel i Förnuft och högmod som sticker ut en smula mot de övriga är den tidigare opublicerade texten Elementär induktion. Med stöd i Gunnar Walls bok Mordgåtan Olof Palme från 2010 ger Lena en bild av det faktiska evidensläget kring Palmemordet som gör att åtminstone jag aldrig mer kommer att kunna betrakta det med samma ögon som tidigare.

I kraft av de kvaliteter jag beskrivit ovan, och hennes mod att gå mot strömmen, är Lena en av de viktigaste skribenter vi har i svensk offentlighet. Vi har anledning att tacka vår Herre (eller kanske ännu hellre Lena själv) för att hon finns.

Hur långt sträcker sig då hennes mod? Tills jag läste följande rader föreställde jag mig nog, lite naivt imponerad av hennes kompromisslösa uppriktighet, att det var obegränsat. Men (s 425-426):

Det behövs få hot och ännu färre mord för att skrämma författare, konstnärer, filmare, journalister, forskare och politiker till tystnad. Det är det som är terror. Den fungerar, och den fungerar förebyggande; den tystar redan på idéstadiet. [...]

Rädsla kväver fantasin och motivationen. Jag blir själv varnad av vänner att skriva religionssatir, förlaget undrar halvt på skämt om de kommer att behöva anlita livvakter inför nästa bok. Jag kalkylerar med hur långt jag vågar gå, bedömer vad som brukar passera och vad som drar till sig Guds ställföreträdande vrede. Och det är väl meningen? Ingen hotar eller mördar utan syfte. Syftet är tystnad, hämnd och krökta ryggar.

Åh nej, tänker jag, kan det verkligen vara så att till och med Lena av alla människor ser sig nödsakad att göra sådana överväganden? Och så inser jag att jag, trots att hon skriver mycket om islam och islamism, inte kan påminna mig någon text av henne, vare sig i Förnuft och högmod eller annorstädes, som plockar ned och gör narr av Muhammed på tillnärmelsevis samma vis som hon gör med Jesus i flera av sina texter. Om det verkligen är av rädsla som hon avstår från det, så säger det något fruktansvärt allvarligt om samhället vi lever i.³

Fotnoter

1) Då jag läste pjäsen Dubbelmord - ett samtidstillstånd ropade jag nästan till av glädje, då jag inför Lenas implicita hänvisningar till Moira von Wright och Steven Weinberg på s 77-78 fick för mig att hon kan ha funnit en liten del av sin inspiration i min text Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig.

2) Lite grand som att den epokgörande parodin Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity automatiskt blir till epicentrum i Alan Sokals bok Beyond the Hoax (som jag recenserade i Axess 8/2008).

3) Denna text publicerades ursprungligen här på bloggen, och därefter i tidskriften Nya Fritänkaren 4/2011.

Socialdemokratiskt ledarskap förr och nu

Det svenska socialdemokratiska partiet är ett parti i förfall. Lena Andersson, som besitter Sveriges för närvarande vassaste penna, resonerar kring detta på ett idéplan i gårdagens DN.¹ Här skall jag nöja mig med en kort kommentar om en annan sida av saken: det ledarskap som på ett tragiskt vis återspeglar idéutvecklingen... host... idé-"utvecklingen".

Det fanns en tid för inte så förskräckligt länge sedan (till och med en yngling som jag kan minnas den) då partiledarskapet för Socialdemokraterna förknippades med statsmannaskap och kompetens, och som med rätta ansågs vara en av de viktigaste posterna man överhuvudtaget kunde besitta i Sverige, inte minst genom att partiledaren som regel också var statsminister. Han var välutbildad, kunnig och klok, och han bedrev sitt ledarskap långsiktigt och uthålligt. Tage Erlander var partiledare i 23 år, Olof Palme i 17.

Jämför detta med socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin, som höll ut i fyra år, och som är nättopp omöjlig att föreställa sig leda vårt land. Eller ännu värre, jämför med den Åsa-Nissetyp som idag är partiledare, vars kompetensprofil passar avgjort bättre för ståuppkomik än för statsmannaskap, och som efter de senaste turerna alltmer framstår som en simpel fifflare. Det skulle förvåna mig om Juholt ens lyckas bli ettårig på sin post. Och vem skall ta över efter honom, på partiets fortsatta färd mot att bli ett tjugoprocentsparti (and beyond)? Paolo Roberto? Anna Sjödin?

Fotnot

1) Här ett smakprov ur Lena Anderssons läsvärda krönika:

När socialdemokratin satte sin prägel på Sverige under 1900-talet trängde arbetarrörelsens världsåskådning in överallt, i sprickor och skrymslen, påverkade allas tänkande och inte minst motståndarnas. Frågan för borgerligheten blev hur mycket eller lite socialdemokrater de måste vara.

I dag är tankens tyngdpunkt flyttad. Om Maud Olofssons huvudambition var att bryta ”sossefieringen” av Sverige så har hon lyckats, även om hennes Centerparti förlorat röster på det. Sakta men obevekligt har hon och andra med djupt borgerliga instinkter genom retorik, visioner och politik lyckats föra Sverige och svenskarna in i ett annat förhållningssätt till världen. Det såg länge mörkt ut för dem, men de vände den jättepråm som är ett lands kollektiva tänkande och självbild. Det är ingen liten sak. De visade att ihärdighet och övertygelse lönar sig. De borgerliga värderingarna har satt sig medan de socialdemokratiska reflexerna hos svenska folket knappt är kvar ens som ryckningar.

Detta har inte bara med regeringsinnehav att göra. Det är ett mentalt tillstånd. Borgerligheten regerade mellan 1976 och 1982 utan att leda, de följde. I dag är sannolikheten stor att socialdemokratin skulle följa och inte leda även om de satt i Rosenbad. Om man leder eller följer visar sig i subtila saker. Hur man formulerar sig om samhället, vad man låter bli att formulera, om förslag läggs defensivt eller offensivt, om man lånar begrepp och perspektiv eller skapar egna som ger det seende man vill befrämja.

Men denna borgerlighetens bedrift innebär att socialdemokratin inte heller behöver ge upp trots att den har tappat greppet om mentalitetsutvecklingen, vilket partiets första skuggbudget understryker. Vad ska man ha socialdemokratin till i dag? Ingenting. Den behövs inte. Den fungerar bara som en helt ointressant broms. Bromsen säger: Ni har rätt i allt, men lite jämlikhet ska vi kanske ha ändå så länge det inte stör folks familjepussel.