Tendentiöst i DN om labbläckehypotesen

DN rapporterade i lördags om diskussionerna kring huruvida covid-19-pandemin kan ha sitt ursprung i en labbläcka från Wuhan Institute of Virology (WIV), och hur Anthony Fauci (av DN kallad "USA:s Anders Tegnell") därvid hamnat i blåsväder. Artikeln bjuder på följande passage:

En annan ingrediens som är mumma för konspirationsteoretikerna är att Wuhan-labbet fått internationella bidrag för sin forskning - bland annat från den smittskyddsmyndighet som Anthony Fauci är chef för - och det påstås också att det bedrevs viss forskning som syftade till att förändra virus.

Två ordval här får mig att reagera. För det första, "påstås". Vadå "påstås"? Att gain-of-function-forskning¹ bedrivits vid WIV är inte något löst påstående av några opålitliga tyckare, utan ett faktum som även WIV-forskarna själva stolt givit spridning åt. Se exempelvis Nature Medicine-artikeln A SARS-like cluster of circulating bat coronaviruses shows potential for human emergence från 2015, med medverkan av WIV-forskare under ledning av Shi Zhengli.

För det andra, "konspirationsteoretikerna". DN:s reporter Juan Flores gör sitt bästa att framställa labbläckediskussioner som konspirationsteorier. Men att gain-of-function-forskning förekommer på viruslaboratorier här och var inklusive på WIV är som sagt obstridligt, liksom det faktum att många incidenter förekommit genom historien (inte minst i samband med sovjetiska biovapenprogram) där farliga smittämnen läckt från biolaboratorier. Härtill är även bristen på transparens hos kinesiska myndigheter ett okontroversiellt faktum. Om vi lägger samman dessa saker med det osäkra evidensläget (troligtvis finns inte någon enda människa som med säkerhet känner till virusets ursprung) och den allmänmänskliga benägenheten att önsketäkna och skylla ifrån sig, så inses lätt att labbläckehypotesen inte förutsätter några konspirationer eller hemliga överenskommelser i rökiga rum.

Ändå var det så labbläckehypotesen framställdes genom hela 2020: som en konspirationsteori. Därigenom blev ämnet mer eller mindre tabu i anständiga kretsar.² Tongivande härvidlag blev den Lancet-artikel i början av 2020, med en rad tunga namn på författarlistan, som förkunnade att "We stand together to strongly condemn conspiracy theories suggesting that COVID-19 does not have a natural origin".³

Tonläget har emellertid under 2021 förändrats, mycket tack vare ett par gedigna artiklar - av Nicholas Baker i New York Magazine, respektive Nicholas Wade i Bulletin of the Atomic Scientists - som pekar dels på svagheterna i den evidens som framhölls i Lancet-artikeln, dels på omfattande annan evidens som mer tyder på en labbläcka.⁴ Allt fler seriösa tänkare och debattörer betraktar nu labbläckehypotesen som minst lika sannolik som hypotesen om virusets naturliga ursprung,⁵ och tabut får nu anses tillräckligt brutet för att möjliggöra förutsättningslös och seriös diskussion i frågan. Men DN har inte hängt med, och fortsätter att vifta med konspirationsteoristämpeln.

Jag skulle gärna se att DN tänkte om på denna punkt, för frågan om covid-virusets ursprung är viktig. Det handlar inte i första hand om någon historisk kuriositet eller om att avgöra den uppmärksammade vadslagningen mellan Martin Rees och Steven Pinker, eller ens om att peka finger mot de eventuella skyldiga, utan om att försätta oss i ett så bra kunskapsläge som möjligt för att förebygga nästa pandemi, som mycket väl kan komma att bli långt värre än covid-19.

Fotnoter

1) Med gain-of-function-forskning avses modifiering av virus eller andra smittämnen för att göra dem mer smittsamma eller farligare. Avsikten är att lära sig mer om vad mutationer i naturen kan tänkas åstadkomma och därigenom öka vår beredskap inför framtida smittoutbrott. Inom bland annat xrisk-forskningen är vi emellertid många som anser att risken för labbläckor gör gain-of-function-forskningen oacceptabelt farlig. Jag berörde saken kort i min bok Here Be Dragons från 2016, och uttryckte tillfredsställelse över att Obamaadministrationen 2014 beslutat om att förbjuda federal finansiering av gain-of-function-forskning, men detta förbud upphävdes några år senare under Trump (och Fauci), och hur som helst så behövs såklart skarpare lagstiftning än så för att säkerställa att vårdslös forskning av detta slag upphör.

2) I mer oanständiga kretsar var det däremot fritt fram, något som kan ha bidragit ytterligare till att misskreditera labbläckehypotesen bland anständigt folk.

3) Artikeln meddelar också "We declare no competing interests", vilket är vilseledande med tanke på att initiativtagaren till artikeln, Peter Daszak, har starka kopplingar till gain-of-function-forskningen vid WIV.

4) Den som hellre läser på svenska kan alternativt vända sig till Ola Wongs artikel i Kvartal.

5) Bland dem som de senaste veckorna till och med vågat uppge en subjektiv bayesiansk sannolikhet för labbläckehypotesen återfinns bland andra jag själv (55%), Nate Silver (60%), och Eliezer Yudkowsky (80%).

Fri grundforskning!

Under rubriken Den fria forskningen är hotad i söndagens Svenska Dagbladet slår de sju professorerna och KVA-ledamöterna Jan Bergström, Göran Holm, Johan Håstad, Gunnar Ingelman, Ulf Lindahl, Torbjörn Norin och Staffan Normark ett slag för den fria grundforskningen. Jag upplever själv hur det, bland annat på mitt eget lärosäte Chalmers, blåser ekonomiskt kalla vindar kring den forskning som inte är omedelbart nyttoinriktad (där "nytta" avser ekonomisk nytta) utan som mer hör hemma i det storslagna projektet att utvidga gränserna för mänsklighetens samlade vetande. Bland annat därför känner jag givetvis en stark böjelse att instämma i Bergströms et al budskap.

På ett plan vill jag rentav gå längre än de gör. Medan Bergström et al gör sin huvudsakliga retoriska poäng i att räkna upp fall efter fall (elektriciteten, penicillinet, magnetkameran, de talteoribaserade krypteringsmetoderna, etc) där grundforskning på ett oförutsägbart sätt visar sig resultera i enorm ekonomisk nytta, så vill jag mena att sökandet efter svaren på stora frågor (Hur dog dinosaurierna ut? Är P=NP? Vari består materiens innersta? Hur blev universum till? Etc.) har ett värde i sig alldeles oavsett de eventuella nyttoöverväganden som kan anföras.

Låt mig ändå komplicera bilden en smula. Med full förståelse för att det i en kort debattartikel inte går att ta upp alla problematiska aspekter på en ståndpunkt vill jag här föra fram två sådana.

För det första. Det ser inte ut att vara en tillfällighet att Bergström et al inte nämner atombomben i sin lista över spektakulära vetenskapligt grundade teknologiska landvinningar. De räknar enbart upp exempel där grundforskningen kommit mänkligheten till väldig nytta, och försummar risken att den kan bli till minst lika enorm skada. Det senare är en märkligt ofta förbisedd aspekt.

När seriösa bedömare (som t.ex. den ansedde brittiske astronomen Martin Rees¹ i sin bok Our Final Century) uppskattar hur trolig mänsklighetens utrotning inom ett århundrade eller så är, brukar svaret bli alarmerande. Asteroidnedslag och andra naturliga katastrofscenarier visar sig spela en närmast försumbar roll i dessa kalkyler; den stora risken kommer från oss själva och vår allt mer avancerade och ur vetenskapliga framsteg sprungna teknologi.

För den som här invänder att allt ju har gått så bra hittills, och att vi därför lugnt kan räkna med att våra vetenskapliga landvinningar även i framtiden leder till lycka och välstånd, vill jag påminna om Russells kalkon, som varje dag får rikligt med mat av sin bonde. För var dag detta sker blir den stackars kalkonen alltmer övertygad om att världen är inrättad för hans eget bästa, ända fram till julafton då han får ett brutalt uppvaknande.

För det andra. Den som hävdar att det behöver satsas mer på fri grundforskning behöver påvisa inte bara att sådan forskning är viktig, utan också att dess omfattning idag (eller om några år då nuvarande forskningspolitik hunnit få ytterligare effekt) är för liten. Om detta säger Bergström et al väsentligen ingenting.

Det vanligaste argumentet för att ökade satsningar behövs är annars att forskarsamhället idag har det så knapert, vilket leder till en omfattande utslagning av forskare som tidigt i karriären misslyckas med att kamma hem tjänster och anslag. Att rätt och slätt ge mer pengar till forskningen tror jag inte alls löser det problemet. Ökad finansiering skulle troligtvis bara leda till att antalet forskare ökade men att utslagningen skalades upp proportionellt.²

Om man vill komma till rätta med utslagningen av unga forskare behövs i så fall mer strukturella förändringar. Men går det verkligen att bryta upp den utpräglade pyramidstruktur som gäller i många ämnen (dock inte mitt eget) där det finns plats för många doktorander, men färre postdocar, och ännu färre forskare på nästa nivå, etc? Alla forskare kan ju inte rimligtvis bli forskargruppsledare.

Fotnoter

1) Även Rees är för övrigt ledamot i KVA.

2) Jag bortser här från möjligheten att ge forskningen obegränsat med pengar. Vi är ännu inte så rika och teknologiskt avancerade att allt tråkigt arbete kunnat rationaliseras bort eller överlåtas på robotar, och därför har inte alla möjlighet att fritt välja yrkessysselsättning. Så länge detta är fallet synes en viss utslagning från populära yrken som t.ex. forskare, musiker eller fotbollsspelare oundviklig.