Om Rickard L Sjöberg, Sven Å Christianson och vikten av att inte fastna i kollegial lojalitet

I mars 2013 skrev jag en bloggpost i vilken jag förklarade att kollegial lojalitet inte är en dygd jag håller högt. Det är såklart viktigt att stå upp för de kollegor som gör nytta och bedriver ett gott och hederligt arbete för en god sak, men om man fäster alltför stort och urskillningslöst avseende vid kollegial lojalitet riskerar den att komma i vägen för viktig kritik mot de kollegor som gör skada genom ett dåligt, missriktat eller ohederligt arbete.

En svensk forskare som verkligen sticker ut i fråga om att göra skada genom sitt både dåliga, missriktade och ohederliga arbete är psykologiprofessorn Sven Å Christianson vid Stockholms universitet. Genom den mycket konkreta skada han orsakat i rättsväsendet och hur han i förlängningen ödelagt människoliv vill jag mena att han i detta avseende utklassar den kvintett professorer jag listade i mars 2013 som exempel på kollegor som tack vare sin inkompetens eller ohederlighet eller sitt slarviga arbete kommit i skottlinjen för min brist på kollegial lojalitet. Ja, jag drar mig inte för att säga att Christianson håller Macchiariniklass.

Just nu är det mediagranskningen av det tragiska Kevinfallet i Arvika som aktualiserar namnet Christianson. Det är i hög grad måttfullhet i kollegial lojalitet vi har att tacka för att dessa avslöjanden kommit till stånd, ty det är tack vare civilkuraget och den begränsade kollegiala lojaliteten hos Rickard L Sjöberg, docent i medicinsk psykologi, som både DN och SVT kom bristerna i mordutredningen på spåren, inklusive Christiansons katastrofala inblandning. Jag rekommenderar varmt Sjöbergs artikel i SvD i måndags som obamhärtigt ådagalägger den flagranta ohederlighet som Christianson i detta fall uppvisat genom sin förvridna framställning av det vetenskapliga kunskapsläget inom minnes- och vittnespsykologi.

Trogna läsare av denna blogg minns att Christianson figurerade även i Quickfallet, något jag hade anledning att ta upp i min recension av Göran Lambertz bok Quickologi eftersom denne Lambertz i sin bok tog på sig att, med en fatal blandning av naiv okunskap och motivated reasoning, försvara Christiansons charlatanerier.¹ Även den gången var det Rickard L Sjöberg som gjorde grundarbetet i att uppmärksamma de pseudovetenskapliga inslagen i Christiansons arbete; se gärna Joacim Jonssons utmärkta sammanfattning i tidskriften Folkvett.

Heder åt Sjöberg för att han tar på sig den otacksamma uppgiften att punktmarkera den vetenskapligt inkompetenta och direkt farliga kollegan Christianson!

Fotnot

1) Även nu i uppmärksamheten kring kring Kevinfallet har Lambertz av någon anledning (lojalitet?) kommit fram till att han borde ställa sig på Christiansons sida.

Haidt om globalism, nationalism och auktoritarianism

Social- och moralpsykologen Jonathan Haidt (som tidigare uppmärksammats här på bloggen) inleder sin aktuella essä When and Why Nationalism Beats Globalism med att formulera den djupa oro som många av oss liberalt och globalistiskt (och allmänt vänster-) sinnade känner inför de opinionsframgångar som Donald Trump, Sverigedemokraterna och deras gelikar vinner på bred front i USA och Europa. Vad är det egentligen som händer? Så här skriver Haidt:

What on earth is going on in the Western democracies? From the rise of Donald Trump in the United States and an assortment of right-wing parties across Europe through the June 23 Brexit vote, many on the Left have the sense that something dangerous and ugly is spreading: right-wing populism, seen as the Zika virus of politics. Something has gotten into “those people” that makes them vote in ways that seem - to their critics - likely to harm their own material interests, at least if their leaders follow through in implementing isolationist policies that slow economic growth.

Most analyses published since the Brexit vote focus on economic factors and some version of the “left behind” thesis - globalization has raised prosperity all over the world, with the striking exception of the working classes in Western societies. These less educated members of the richest countries lost access to well-paid but relatively low-skilled jobs, which were shipped overseas or given to immigrants willing to work for less. In communities where wages have stagnated or declined, the ever-rising opulence, rents, and confidence of London and other super-cities has bred resentment.

Men det är inte left behind-tesen som Haidt anför som förklaringsmodell. I tre kapitel rubricerade (1) The Rise of the Globalists, (2) Globalists and Nationalists Grow Further Apart on Immigration och (3) Muslim Immigration Triggers the Authoritarian Alarm skisserar han ett mer komplext system av samhälleliga mekanismer bakom den opinionssvängning vi idag bevittnar, och i det avslutande kapitlet (4) What Now? gör han en ansats att diskutera hur vi skall kunna ta oss helskinnade ur det mycket allvarlig läge vi idag befinner oss. Haidts essä hör till det viktigaste och mest lärorika inom samhällsdebatt och -analys jag läst på länge, och jag vill utropa den till obligatorisk läsning för alla som bryr sig om vart samhällsutvecklingen är på väg och hur vi kan påverka den i gynnsam riktning. Läs den bums!

Hur vårt moraliska tänkande korrelerar med höger-vänsterskalan

Den amerianske social- och moralpsykologen Jonathan Haidts TED-föredrag The moral roots of liberals and conservatives, inspelat 2008 och 18 minuter långt, rekommenderas varmt. Jag överdriver inte när jag säger att det är ett av de elegantaste och bästa föredrag jag hört. I början nickade jag lite självbelåtet - nickningar som sedan successivt övergick i tappad haka i takt med att jag började inse att Haidt inte var på väg dit det först verkade. Jag vill inte genom att avslöja var Haidt landar spoliera läsarens nöje av att se föredraget, men kan avslöja så mycket som att jag finner hans slutsats mäkta provocerande, samtidigt som den är väl värd att fundera vidare över och att pröva.¹

Fotnot

1) I syfte att förstå det moralpsykologiska området bättre har jag precis börjat läsa psykologen och moralfilosofen Joshua Greenes bok Moral Tribes, som verkar mycket lovande, och Haidt förekommer rikligt i både register och litteraturförteckning. Och Haidt själv har skrivit en bok som verkar ansluta nära till föredraget ovan: The Righteous Mind: Why Good People Are Divided by Politics and Religion. Min gode vän Björn Bengtsson har läst den men verkar inte helt övertygad.

Vår oförmåga att ta till oss stora dödssiffror

Jag vill inleda denna bloggpost med ett par kända dikter om ond bråd död. Låt oss börja med att ta del av Evert Taubes Balladen om briggen Blue Bird, i Joakim Thåströms briljanta framförande:

Läs därefter följande rader av den brittisk-amerikanske historikern Robert Conquest:

There was an old bastard named Lenin
Who did two or three million men in.
That's a lot to have done in
But where he did one in
That old bastard Stalin did ten in.

Både Taubes och Conquests diktning handlar om fasansfulla händelser, och borde därför beröra oss känslomässigt, men vilket av styckena berör mest - Taubes visa eller Conquests limerick? För egen del tvekar jag inte att svara Taubes. Det går rysningar genom kroppen på mig inför rader som

Sa ni Blue Bird, kapten? Briggen Blue Bird av Hull?
Gud i himlen, var är då min son?
Var är pojken, kapten, för vår frälsares skull!
Det blev dödstyst bland männen i vrån

- rysningar som jag inte upplever någon motsvarighet till inför Conquests rader, som visserligen slår mig som en mycket snitsig mnemonic för att hålla ordning på storleksordningarna i de sovjetiska folkmorden, men som inte särskilt starkt slår an någon känslomässig sträng hos mig (och jag gissar att jag inte är ensam om att uppleva de båda dikterna på detta vis). Reaktionen står i makaber kontrast mot skillnaden i dödssiffra mellan de händelser som dikterna beskriver - ett (i Taubes fall) kontra många miljoner (Conquests). Den som vill kan försöka förklara skillnaden i upplevelse med att Taubes visa (i Thåströms framförande) skulle vara konstnärligt överlägsen Conquests limerick, och även om jag har stor förståelse för en sådan bedömning finner jag det intressant att detta inte kompenseras av att den av Conquest beskrivna katastrofen är många miljoner gånger värre än Taubes.

I sin mycket läsvärda uppsats "If I look at the mass I will never act": Psychic numbing and genocide från 2007 behandlar den amerikanske psykologen Paul Slovic vår oförmåga att ta till oss stora dödssiffror.¹ Slovic kombinerar en djupt känd förtvivlan över hur Förintelsens fasor inte hindrat oss från att stillasittande acceptera en lång rad senare folkmord - i Kina, Kambodja, Nigeria, Etiopien, Kosovo, Rwanda och Darfur - med skarpsinniga analyser av forskningsläget inom de relavanta delarna av psykologiämnet. Han citerar den amerikanska författaren Annie Dillard, som i sin bok For the Time Being från 1999 skriver att

there are 1,198,500,000 people alive now in China. To get a feel for what this means, simply take yourself - in all your singularity, importance, complexity, and love - and multiply by 1,198,500,000. See? Nothing to it.

Slovic kommenterar att Dillards "Nothing to it" givetvis är ironiskt, och påpekar att "we are incapable of feeling the humanity behind the number 1,198,500,000. The circuitry in our brain is not up to this task", samt citerar den ungerske fysiologen Albert Szent-Györgyi (Nobelpristagare i medicin 1937), som säger samma sak med följnade ord:

I am deeply moved if I see one man suffering and would risk my life for him. Then I talk impersonally about the possible pulverization of our big cities, with a hundred million dead. I am unable to multiply one man's suffering by a hundred million.

Även Eliezer Yudkowsky, i sin uppsats Cognitive biases potentially affecting judgment of global risks från 2008, citerar samma stycke av Szent-Györgyi, och tillägger:

Human emotions take place within an analog brain. The human brain cannot release enough neurotransmitters to feel emotion a thousand times as strong as the grief of one funeral. A prospective risk going from 10,000,000 deaths to 100,000,000 deaths does not multiply by ten the strength of our determination to stop it. It adds one more zero on paper for our eyes to glaze over, an effect so small that one must usually jump several orders of magnitude to detect the difference experimentally.

Vi behöver hitta sätt att, trots våra bristfälliga intuitioner och vårt kvantitativt torftiga känsloregister, fatta kloka och rationella beslut i frågor som inbegriper risker för katastrofer med väldigt många drabbade. Och problemet som dessa kognitiva tillkortakommanden ställer till blir knappast mindre när vi går från storleksordnigar om miljoner till de ofattbart mycket större siffror det handlar om när hela mänsklighetens överlevnad står på spel. Nick Bostrom betonar i sin uppsats Existential risk prevention as global priority från 2013 att det inte är blott 7 miljarder människor det handlar om, utan därtill alla framtida generationer. Hur stor den senare skaran potentiellt är kan vi inte slå fast med någon säkerhet, men Bostrom diskuterar tänkbara människolivsantal som 10¹⁶ (om vi under en miljard år upprätthåller en befolkning på vår planet om en miljard, med en medellivslängd på hundra år), 10³⁴ (med fullskalig kolonisation av världsrymden) och 10⁵⁴ (om vi dessutom lyckas ladda över våra medvetanden på mer effektiv hårdvara). I sitt arbete med att övertyga oss andra om vikten av att inte utradera möjligheten till alla dessa människoliv står Bostrom, på grund av våra av Slovic och andra identifierade kognitiva tillkortakommanden, inför en kraftig uppförsbacke.

Fotnot

1) Den inledande delen av uppsatsens titel är hämtat från Moder Teresas yttrande "If I look at the mass I will never act. If I look at the one, I will" som är en insiktsfull beskrivning av det psykologiska fenomenet. Detta kan vi erkänna utan att för den sakens skull svälja den utbredda (men av Christopher Hitchens effektivt punkterade) myten om henne som förstklassigt mänskligt föredöme och godheten personifierad.

Våra opålitliga minnen

Få projekt känns mer angelägna och intellektuellt stimulerande än det att försöka förstå det mänskliga psyket. Neurologen och författaren Oliver Sacks har i årtionden tillämpat strategin att studera avvikelser och patologier - inte sällan i kombination med skoningslös introspektion - i hopp om att dessa skall sprida ljus över hur vi är funtade. Och strategin fungerar. Det finns få böcker som skänkt mig större insikter, och som jag varmare vill rekommendera, än hans på egna fallstudier byggda essäsamlingar The Man Who Mistook His Wife for a Hat (1985) och An Anthropologist on Mars (1995). Han har ofta bidragit till husorganet New York Review of Books, alltid med läsvärda texter, som t.ex. tidigare i år med Speak, Memory - en djupdykning i våra långtidsminnens fallerbarhet. Här använder han sig bland annat av erfarenheterna från sin egen barndomsskildring Uncle Tungsten (2001) och de felaktigheter som där till hans stora förvåning visat sig föreligga:

I accepted that I must have forgotten or lost a great deal, but assumed that the memories I did have—especially those that were very vivid, concrete, and circumstantial—were essentially valid and reliable; and it was a shock to me when I found that some of them were not.

A striking example of this, the first that came to my notice, arose in relation to the two bomb incidents that I described in Uncle Tungsten, both of which occurred in the winter of 1940–1941, when London was bombarded in the Blitz:

One night, a thousand-pound bomb fell into the garden next to ours, but fortunately it failed to explode. All of us, the entire street, it seemed, crept away that night (my family to a cousin’s flat)—many of us in our pajamas—walking as softly as we could (might vibration set the thing off?). The streets were pitch dark, for the blackout was in force, and we all carried electric torches dimmed with red crêpe paper. We had no idea if our houses would still be standing in the morning.

On another occasion, an incendiary bomb, a thermite bomb, fell behind our house and burned with a terrible, white-hot heat. My father had a stirrup pump, and my brothers carried pails of water to him, but water seemed useless against this infernal fire—indeed, made it burn even more furiously. There was a vicious hissing and sputtering when the water hit the white-hot metal, and meanwhile the bomb was melting its own casing and throwing blobs and jets of molten metal in all directions.

A few months after the book was published, I spoke of these bombing incidents to my brother Michael. Michael is five years my senior, and had been with me at Braefield, the boarding school to which we had been evacuated at the beginning of the war (and in which I was to spend four miserable years, beset by bullying schoolmates and a sadistic headmaster). My brother immediately confirmed the first bombing incident, saying, “I remember it exactly as you described it.” But regarding the second bombing, he said, “You never saw it. You weren’t there.”

I was staggered by Michael’s words. How could he dispute a memory I would not hesitate to swear on in a court of law, and had never doubted as real? “What do you mean?” I objected. “I can see the bomb in my mind’s eye now, Pa with his pump, and Marcus and David with their buckets of water. How could I see it so clearly if I wasn’t there?”

“You never saw it,” Michael repeated. “We were both away at Braefield at the time. But David [our older brother] wrote us a letter about it. A very vivid, dramatic letter. You were enthralled by it.” Clearly, I had not only been enthralled, but must have constructed the scene in my mind, from David’s words, and then appropriated it, and taken it for a memory of my own.

Läs hela essän här!

Viljans sammanbrott: som en blixt från klar himmel

Snabbtänkt är jag sannerligen inte, men ibland händer det. För sex somrar sedan läste jag George Ainslies underbart intressanta bok Breakdown of Will. Och så nu, sex år senare, medan jag står utanför sommarstugan och grejar med veden, så - PANG - utan förvarning och som en blixt från klar himmel, begriper jag plötsligt vad Ainslie menar med titeln. Betydelsen är dubbel. Den ena och mer uppenbara betydelsen, typ "äh, jag orkar inte, min viljestyrka räcker inte längre till för att genomföra detta", hade jag klar för mig från början. Den andra betydelsen, som mer precist beskriver vad boken handlar om, nådde mitt medvetande först nu: "låt oss bryta ned och analysera viljan i dess beståndsdelar".

I Kapitel 24 (pdf) i min bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer skriver jag mer utförligt om Ainslies bok, om hans dissekering av vår vilja, och om det centrala begrepp hyperbolisk diskontering som han bygger upp sin argumentation kring och som tack vare Ainslie nu får anses vara en viktig komponent i förståelsen av det mänskliga psyket.

Ett märkligt zoologiskt fenomen

Daniel Dennett bjuder i sin läsvärda och lärorika men lite vilseledande betitlade bok Consciousness Explained (1991) på många citatvänliga passager. Här är en av dem:

There is a species of primate in South America, more gregarious than most other mammals, with a curious behaviour. The members of this species often gather in groups, large and small, and in the course of their mutual chattering, under a wide variety of circumstances, they are induced to engage in bouts of involuntary, convulsive respiration - a sort of loud, helpless, mutually reinforcing group panting that is sometimes so severe as to incapacitate them. Far from being aversive, however, these attacks seem to be sought out by most members of the species, some of whom appear to be addicted to them.

We might be tempted to think that if only we knew what it was like to be them, from the inside, we'd understand this curious addiction of theirs. If we could see it "from their point of view", we would know what it was for. But in this case, we can be quite sure that such insight as we might gain would still leave matters mysterious. For we already have the access we seek; the species is Homo Sapiens (which does indeed inhabit South America, among other places), and the behaviour is laughter. (s 62)

Denna passage återges på nytt i Dennetts senare bok Inside Jokes (2011), författad tillsammans med Matthew Hurley och Reginald Adams. Avsikten med den boken är att förklara fenomenet humor i evolutionära termer. Jag har inte läst ut den ännu, och kan därför inte svara på hur väl författarna lyckas, men så här långt finner jag boken läsvärd, och ämnet är utan tvekan intressant. I min nästa bloggpost planerar jag berätta om ett annat försök att förstå vad humor är.

Om unga svenskars uppfattningar i klimatfrågan

Syftet med Håkan Wirténs, Mattias Klums, Johanna Laksos, Hanna Nybergs och Pär Holmgrens debattartikel 80 procent av Sveriges unga har klimatångest på SvD Brännpunkt är gott: de vill mana till snabbast möjliga omställning till förnybar energi för att på så vis bromsa den globala uppvärmningen. Deras argumantation är enligt min uppfattning mer diskutabel, och grundar sig i en enkätundersökning bland svenskar i åldern 15-25 år - en undersökning som bland annat sägs peka på att "80 procent av Sveriges unga oroar sig för hur klimatförändringarna kommer att påverka deras och världens framtid", och att "var fjärde ung får ont i magen eller känner sig olycklig när de tänker på klimatförändringarna". Sådana siffror behöver tas med en väldigt stor nypa salt, då de svar man får på en enkätundersökning i chockerande grad tenderar att styras av hur frågorna formuleras. Som man frågar får man svar.

Och vad skall man säga om författarnas triumfatoriska meddelande om att "38 procent säger sig vara villiga att offra en Thailandsresa [...] för klimatets skull"? Detta kan ju, som SvD:s ledarskribent Sanna Ryman påpekar, ekvivalent omformuleras som att 62 procent inte säger sig vara villiga att offra en Thailandsresa för klimatets skull. Och det låter väl snarast ganska dystert?

Om man vill vara lite elak mot Wirtén och hans medförfattare kan man jämföra deras artikel med ett klassiskt propagandanummer av Sven Melander:

Att förstå hur barn och undomar tänker och hur deras världsbild ser ut är naturligtvis mycket angeläget. För att göra det tycker jag emellertid att en fallstudie som Susan Orleans fascinerande essä The American male at age ten från 1992, baserad på djupintervjuer med en enda tioårig pojke, ger ojämförligt mycket mer än en ytlig enkätundersökning av det slag som Wirtén m.fl. hänvisar till.

Om våra drivkrafter

Staten lägger stora ekonomiska resurser på forskning, och vill naturligtvis ha så stort utbyte som möjligt för de satsade pengarna. Utbildningsminister Jan Björklund tror att vägen att uppnå detta är att satsa på omfattande kontroller, utvärderingar och ekonomiska incitament som skall få oss forskare att ta oss i kragen istället för att lata oss hela dagarna. I höstas ägnade jag en del kraft (inklusive två bloggposter) åt att kritisera Björklunds för all del inte helt ovanliga syn på saken.¹ I förra veckan fyllde min gode vän och matematikerkollega Kimmo Eriksson, i en utmärkt bloggpost rubricerad Utvärderingshysterin och principal-agent-problemet, på med ytterligare argumentation grundad i psykologisk forskning om hur vi människor faktiskt fungerar och vad som får oss att prestera. För den som vill läsa mer om dessa forskningsresultat rekommenderar jag den amerikanske journalisten Dan Pinks lättästa lilla bok Drive.² För den som inte anser sig ha tid att läsa en bok rekommenderar jag följande korta och briljant pedagogiska video i ämnet.

Och slutligen, för den som inte ens har tid att lägga elva minuter på en YouTube-video, finns Pinks cocktail party-sammanfattning av boken:

When it comes to motivation, there’s a gap between what science knows and what business does. Our current business operating system–which is built around external, carrot-and-stick motivators–doesn’t work and often does harm. We need an upgrade. And the science shows the way. This new approach has three essential elements:
1. Autonomy - the desire to direct our own lives.

2. Mastery - the urge to get better and better at something that matters.

3. Purpose - the yearning to do what we do in the service of something larger than ourselves.

Fotnoter

1) Se även diskussionen i Universitetsläraren om det perverterade brittiska utredningssystemet och risken att Björklunds förslag resulterar i något liknande:

• G. Arrhenius, P. Dannefjord, O. Häggström, M. Marklund och A.-M. Pendrill: Bevare oss för det brittiska utvärderingseländet!, Universitetsläraren 18/2012.
• K. Jacobsson: Utvärdera brittiska systemet först!, Universitetsläraren 1/2013.

2) Genremässigt får nog Pinks bok räknas till managementlitteraturen. Att jag läser och rentav rekommenderar en bok i den kategorin tillhör inte vanligheterna, men i fallet Pink finns faktiskt skäl att bevilja ett undantag.