I min förra bloggpost
"Anders Sandberg vill helst inte dö" länkar jag till en film där Anders bl.a. berättar att ett av de medel med vilket han söker undgå döden är
kryonik.
1 Vad är då kryonik? I den första av två delar av dagens bloggpost svarar jag på den frågan. I den andra delen redogör jag för de personliga överväganden som ligger bakom att jag själv inte tecknat mig för kryonikbehandling.
1. Vad är kryonik?
Kryonik
definieras av svenska Wikipedia som den teknik
"med vilken man fryser ned en människa efter döden med hjälp av kryoteknik". Planen är att kroppen skall ligga nedfryst ända till den dag då den medicinska vetenskapen nått så långt att kroppen kan tinas upp och människan ifråga med hjälp av de nya medicinska landvinningarna kan räddas till livet. Kryonik dras med en tokstämpel, eftersom det med denna beskrivning låter som om det handlar om att väcka döda till liv. Kryonikens försvarare brukar därför
hävda att den beskrivning som svenska Wikipedia (i likhet med så många andra) ger är felaktig: de människor som fryses ned är inte döda i ordets
egentliga mening, utan blott svårt och livshotande sjuka.
Det är visserligen sant att alla som idag genomgår kryonisk nedfrysning (fram till idag handlar det om några hundra personer) är döda i lagens mening - att inte invänta sådan dödförklaring är (åtminstone i USA) olagligt. De som hävdar att kryonik inte kan fungera eftersom det
per definition inte går att väcka döda till liv
gör ett elementärt logiskt misstag, nämligen att förväxla
å ena sidan dagens juridiska definition av (hjärt- eller hjärn-) död med
å andra sidan den i sammanhanget relevanta
informationsteoretiska definitionen av död, som inträffar då hjärnan drabbats av så svåra och irreparabla skador att personen är fysikaliskt omöjlig att återskapa.
2 Att utan argument hävda att dessa dödsbegrepp sammanfaller är blott ett löst påstående - som till råga på allt troligen är felaktigt.
Kryonik är en spekulativ teknik, eftersom den bygger på framtida medicinska framsteg, om vilka vi givetvis inte kan veta något säkert. Men detta betyder inte att kryonik inte skulle ha någon vetenskaplig grund
alls - det har den, och den sammanfattas förtjänstfullt i en artikel från 2008 rubricerad
Scientific justification of cryonics practice av Benjamin Best. Den grundläggande tanken är att det är diverse kemisk aktivitet som hotar att åsamka kroppens celler och strukturer irreversibla skador, och att kemisk aktivitet minskar kraftigt med sänkt temperatur,
3 för att vid de temperaturer det handlar om (cirka -196°C, kvävets kokpunkt) i praktiken ha avstannat helt.
Den kanske största komplikationen i samband med nedfrysning är att vattnet i kroppen blir till is som riskerar krossa cellerna. Det löses genom att ersätta kroppens blod med substanser som undviker isbildningen och istället leder till så kallad
vitrifiering (övergång i samband med kylning till fast form utan kristallbildning) - en process som också
förekommer i naturen, hos vissa övervintrande växter. En ytterligare komplikation är de eventuella skadeverkningar som de tillförda ämnena kan ha på kroppen under själva nedfrysningen. Bland annat på denna punkt pågår omfattande forskning inom det område som på engelska heter
cryopreservation, vars tillämpningar idag dock inte i första hand handlar om kryonik, utan oftare om frysning av blod och organ för transplantation.
Ingen vet idag om de som nu genomgår kryonikbehandling någonsin kommer att väckas till liv. Att inte ha någon bestämd uppfattning åt det ena eller andra hållet synes mig förnuftigt.
Max More, som är VD för det marknadsledande kryonikföretaget
Alcor (och som därför kan tänkas ha andra skäl än de rent vetenskapliga för sin uppfattning) är optimistisk:
We’ll look back on this 50 to 100 years from now — we’ll shake our heads and say, “What were people thinking? They took these people who were very nearly viable, just barely dysfunctional, and they put them in an oven or buried them under the ground, when there were people who could have put them into cryopreservation." I think we’ll look at this just as we look today at slavery, beating women, and human sacrifice, and we’ll say, “this was insane — a huge tragedy."
2. Varför har jag inte tecknat mig för kryonikbehandling?
Priset för kryonikbehandling varierar
enligt Wikipedia mellan $10 000 och $250 000, beroende på vilket kryonikföretag man vänder sig till, om man vill bevara hela kroppen eller nöjer sig med huvudet, och vilken nivå av standby-service för att snabbt komma igång med processen man önskar få den dag man ligger för döden. För att bestämma sig för om man vill teckna sig för kryonik är det lämpligt (liksom vid köp och affärstransaktioner i största allmänhet) att väga kostnaden mot förväntat utbyte.
Låt oss säga att jag tecknar mig för kryonikbehandling i hopp om att väckas i ett framtida århundrade med avancerad medicin som kan göra mig frisk igen - och kanske rentav ge mig min ungdom åter, samt förse mig med hela det paket av fysiska och kognitiva förbättringar som transhumanister drömmer om. Det är mycket som skall klaffa för att så skall ske. För det första får inte idén med kryonik vara förfelad - kryonik måste vara möjligt (det vet vi inte att det är). För det andra måste jag komma på plats för kryonikbehandling tillräckligt snabbt efter mitt (legala) dödsfall, så att inte nedbrytningen av mitt nervsystem och eventuella andra vitala delar gått så långt att jag inte längre kan återskapas. För det tredje måste förhoppningen infrias om att den medicinska vetenskapens utveckling blir så positiv som jag här tänker mig (och inte t.ex. avbryts av någon framtida civilisationskollaps), så att det någonsin kan bli aktuellt att tina upp mig. För det fjärde måste kryonikföretaget hålla vad det lovar, och bevara mig nedfrusen genom vem-vet-vilka samhälleliga förändringar och oroligheter i kanske århundraden. För det femte måste det, när väl den nya medicinska teknik är på plats, finnas ett intresse att väcka till liv en (jämfört med de fysiskt och kognitivt boostade människor som då kommer att vara legio) skröplig efterbliven farbror från en svunnen tid. Det troligaste är nog att minst en av dessa punkter fallerar, men å andra sidan är det knappast uteslutet att de alla går enligt förhoppningarna, och att säga att jag skulle ha en chans på tusen att bli återuppväckt känns inte som någon orimligt optimistisk uppskattning. Så låt oss (för resonemangets skull) säga det: att sannolikheten, givet att jag tecknar mig för kryonik, att jag till slut blir återuppväckt är 0,001.
Nästa fråga vi behöver ta ställning till för att fullborda vår kostnads-och-intäktskalkyl är vad jag kan förvänta mig att få ut av att återuppväckas. Vad jag kan få uppleva i denna okända framtid är så svårt att säga något bestämt om att det knappt är någon idé att försöka få in i kalkylen, men om vetenskapen nått så långt att jag kan återuppväckas, och om någon anser detta återuppväckande vara en prioriterad åtgärd, så är det rimligt att tänka sig att jag kommer att försättas i ett gott fysiskt och mentalt skick - troligtvis långt bättre än jag någonsin tidigare befunnit mig i. Hur länge kommer jag att kunna leva, givet att jag återuppväcks? En radikal förlängning av livslängder kan väntas ha skett, kanske rent av med en etablerad teknik för
backupkopior av våra medvetanden som gör oss snudd på odödliga. En rimlig subjektiv sannolikhetsfördelning för hur länge jag kan tänkas få leva behöver vara ytterst tungsvansad, och att klämma till med ett väntevärde (genomsnitt) på en miljon år är knappast optimistiskt i överkant.
Låt oss dra till med det: sannolikhet 0,001 att bli återuppväckt, och förväntad extra livslängd 1 000 000 år givet att så sker. Det ger ett obetingat väntevärde på
0,001 * 1 000 000 = 1000 års extra livslängd,
till det facila priset om en till två miljoner kronor, eller rentav en bit under 100 000 kronor om jag vill snåla och nyttja någon budgetversion. Låt oss runda av siffrorna och säga i genomsnitt 1000 års extra livslängd för en miljon kronor, vilket betyder blott en tusenlapp för varje extra år. Detta låter som en riktigt
no brainer (om uttrycket tillåts) för den som kan skaka fram pengarna! Det kan jag nog, och om det skulle knipa går det hela att lösa (som många har gjort) med hjälp av en livförsäkring i vars kontrakt finns inskrivet att om den faller ut så går pengarna till en noggrant specificerad kryonikbehandling med något visst kryonikföretag.
Ändå har jag valt att avstå från att teckna mig för kryonikbehandling! Detta tarvar en förklaring, och en sådan skall jag leverera. Med nedanstående förklaring tar jag emellertid två risker. För det första är det inte alltid så lätt att vara helt ärlig mot sig själv och att rätt förstå de motiv man har för sina handlingar. I det här fallet skulle det kunna vara så att den följande förklaringen, som kan framstå som lite konstlad, i själva verket är blott konstlad, och något jag lurat i mig själv för att slippa inse att mitt verkliga bakomliggande motiv är något betydligt mindre tjusigt och intressant, typ "innerst inne inser jag att kryonik är bullshit" eller "jag orkar inte stå emot det grupptryck som hävdar att den som tecknar sig för kryonik är en fullkomlig knäppgök - tusentals eller miljontals levnadsår i all ära, men om det kommer till priset av att mina (nuvarande) vänner och anhöriga tror att jag förlorat förståndet så avstår jag hellre". För det andra finns risken att min förklaring nedan framstår som så urflippad och wacko att jag kommer i ännu knäppare dager än om jag hade gått ut med att jag ämnar låta mig kryonikbehandlas. Dessa risker får jag leva med, då jag anser den följande diskussionen viktig.
Som måhända framgått i en del tidigare inlägg på denna blogg (t.ex.
detta och
detta) anser jag det viktigt att mänskligheten får en blomstrande framtid - även i ett tidsperspektiv som sträcker sig långt bortom nästa kvartalsrapport och nästa val. Vad jag däremot
inte anser viktigt är att
just jag får vara med om denna framtid. Jag är inte mer värd än andra människor.
Vän av ordning undrar kanske här om jag inte förbiser skillnaden mellan viktigt
i största allmänhet, och viktigt
för mig. Även om det ur ett opartiskt perspektiv inte är viktigt att jag lever år 2500, så borde väl i alla fall jag personligen ha ett intresse av att så sker? Det personliga intresset är emellertid överskattat, vilket man kan inse genom att bekanta sig med
fångens dilemma och
allmänningens tragedi, och som kan inses med ännu större kraft genom att läsa och ta till sig Derek Parfits fantastiska bok
Reasons and Persons (möjligen det viktigaste moralfilosofiska arbete som författats under min livstid). Parfit problematiserar bland annat begreppet personlig identitet, och vi kan exemplifiera problematiken med att fråga oss vad utsagan
(1) "Olle Häggström lever år 2500"
egentligen betyder. En tänkbar precisering av utsagan är något i stil med
(2) "det existerar en person år 2500 vars personlighetsdrag i hög grad stämmer överens med dem jag (OH) har idag, och som bär på minnen från år 2013 och tidigare vilka stämmer väl överens med dem jag har idag".
Vad jag (inspirerad av Parfit) hävdar är att det utöver (2) inte finns någon mer fundamental eller metafysisk betydelse av (1), och inget "jag" som bevaras över tid i någon annan mening än den som avses i (2). Eller med andra ord - med en terminologi som jag förra året införde i min bloggpost
"Dör man av att teleporteras?" - existerar ingen
Öfverlefnad utan blott vanlig enkel
överlevnad. Susan Blackmore har formulerat denna position (som hon kallar "deflationistisk") vackert i sin korta essä
"She won't be me". Den är kontraintutiv, men bör ändå tills vidare accepteras, då varje försök att definiera Öfverlefnad och postulera dess existens verkar leda till ännu värre konstigheter, som luktar dualism och ren vidskepelse. Och om Öfverlefnad inte finns, då behöver jag knappast snöa in mig på att försöka se till att (1) inträffar.
Vän av ordning har kanske här en ny invändning, nämligen att jag inte tillämpar den här teorin konsekvent i mitt dagliga liv. Och det kan hon ju i så fall ha rätt i. Var och en som ser hur jag agerar, t.ex. då jag avsätter en groteskt stor del av min väl tilltagna professorslön till egen lyxkonsumtion, snarare än att via t.ex.
Unicef eller
Läkare utan gränser låta pengarna komma till användning för människor som behöver dem så ojämförligt mycket bättre, ser att jag i mina dagliga handlingar värderar mig själv högre än andra. Till det kan jag inte neka. Att jag agerar på detta gravt asymmetriska vis har att göra med att jag är människa, och således en produkt av evolutionen - en evolution som obamhärtigt sållat bort individer som inte ser om sitt eget hus utan som totalt osjälviskt offrar sig för andra.
4 Här finns en diskrepens mellan, å ena sidan, hur jag intellektuellt anser att jag borde agera, och, å andra sidan, den impulsiva egoism som finns nedärvd i mig. Jag kan försöka göra mitt bästa att på ett förståndigt sätt hantera den senare, men att helt övermanna den är nog i praktiken ogörligt. Men om det nu faktiskt föreligger en konkret fråga -
"Bör jag teckna mig för kryonik?" - där den impulsiva egoismen inte gör sig påmind genom att pocka på att jag skall göra det som är bäst ur mitt snäva OH-perspektiv, då bör jag tacksamt notera detta och avstå från det självcentrerade beteendet att teckna mig för kryonik - även om det ter sig inkonsekvent i förhållande till mina gärningar i övrigt.
Ett annat försvar för diskrepensen mellan mina dagliga gärningar och mitt ointresse för att leva år 2500 är följande. Jag har en mängd konkreta idéer om hur jag skall kunna göra världen en liten aning bättre här och nu - och då handlar det inte bara om en massa naivt optimistiska tankar om hur jag t.ex. i min nästa bok skall kunna sprida idéer som bidrar till en förnuftigare samhällsplanering, utan också om hur jag på jordnära enkla vis förhoppningsvis kan skänka något lite glädje åt vänner och anhöriga. Ingen av dessa saker är tillämplig år 2500 - mina anhöriga kommer inte att leva då, och jag har svårt att föreställa mig att jag skulle kunna bidra med något av värde till vetenskap, samhällsdebatt eller kultur bland de (över-)människor som lever då. Antagligen kommer de att med olika farmakologiska, genterapeutiska och elektroniska ingrepp att kunna öka min kognitiva förmåga till deras egen standard, men det finns knappast något skäl att tro att detta skulle gå bättre av att det utgår från mig istället för att börja från scratch eller från någon mer samtida person.
Är jag säker på att jag tänker rätt i denna fråga? Nej, det är jag såklart inte. Ibland får man chansa.
Fotnoter
1) Anders satte för ett antal år sedan upp en rikligt länkad webbsida där han förklarar varför han tycker att kryonik är en bra idé.
2) Exakt var den gränsen går vet vi väldigt lite om. Man skulle rentav kunna spekulera kring att om jag skulle råka dö imorgon och kremeras nästa vecka, så skulle det med rätt teknik ändå i princip vara möjligt att återskapa mig baserat på denna blogg; på mina böcker, artiklar, kvarlämnade anteckningar och schackprotokoll; och på djupintervjuer med min käresta, mina föräldrar och syskon, och något hundratal av mina vänner och kollegor. Tanken känns sjövild, men är det verkligen helt uteslutet att det skulle kunna vara så?
3) Detta är ett skäl till att kylskåp och frysboxar fungerar. Vidare är det ett välkänt faktum att människor kan överleva betydligt längre hjärtstillestånd om de samtidigt (t.ex. i samband med drunkningstillbud) är kraftigt nedkylda.
4) Att evolutionen ändå i många fall
lyckats frambringa samarbete är underbart - både i sig, och som en intellektuell utmaning att försöka förstå!
