Robotattacken mot Alexander Gristjuk

Schack och robotar: två ämnen jag ofta återkommit till här på bloggen. Idag vill jag förena dem. Låt mig först rikta en gratulation till det ryska schackgeniet Alexander Gristjuk, som igår (och för tredje gången) tog hem segern i VM i blixtschack; till det slagna fältet hör bl.a. den norske megastjärnan Magnus Carlsen. Låt mig sedan bjuda på följande lite dråpliga videosnutt från 2012, där Gristjuk ställs mot en schackrobot av märket Kuka.¹

Fotnot

1) En trolig reaktion efter att ha sett videon är måhända "Det var ju festligt, men en schackrobot kan ju inte rimligtvis bli farlig på riktigt". För den som känner sig böjd att dra den senare något förhastade slutsatsen rekommenderar jag Steve Omohundros viktiga uppsats The basic AI drives.

Varför vill Putin rehabilitera minnet av Molotov-Ribbentrop-pakten?

När Magnus Carlsen i söndagens dramatiska parti avgjorde VM-matchen mot Viswanathan Anand, fastställde segersiffrorna till prydliga 6,5-4,5, och därmed försäkrade sig om att få fortsätta kalla sig schackvärldsmästare fram till 2016, så kunde ett fan som jag tillfälligt förtränga betydelsen av att matchen ägde rum i Sotji, för att istället känna odelad glädje över vilken fantastisk schackspelare Carlsen är. Denna ogrumlade glädje gick dock inte att upprätthålla fullt ut igår, då en av vår tids värsta brottslingar, Vladimir Putin, dök upp som prisutdelare, och därmed snodde åt sig en god portion av Carlsens stjärnglans.

För att (likt jag gjorde i matchens inledning för några veckor sedan) dra ett litet litet strå till stacken i neutraliserandet av denna Putins propagandaseger, låt mig uppmärksamma läsekretsen på en aktuell text av den amerikanske historikern och Östeuropaexperten Timothy Snyder (som jag tidigare lyft fram här på bloggen), publicerad på New York Review of Books-bloggen och därefter, denna morgon, i svensk översättning i Dagens Nyheter. Snyder diskuterar betydelsen av att Putin nu tagit Molotov-Ribbentrop-pakten (1939 års allians mellan Stalin och Hitler) till sitt hjärta:

As Russian military convoys continue the Russian invasion of Ukraine, Vladimir Putin has chosen to rehabilitate the alliance between Hitler and Stalin that began World War II. Speaking before an audience of Russian historians at the Museum of Modern Russian History, Putin said: “The Soviet Union signed a non-aggression agreement with Germany. They say, ‘Oh, how bad.’ But what is so bad about it, if the Soviet Union did not want to fight? What is so bad?”

In fact, Stalin did want to fight. The August 1939 Molotov-Ribbentrop pact had a secret protocol that divided Eastern Europe between Hitler and Stalin. It led directly to the German-Soviet invasion of Poland the following month that began World War II. In speaking of this agreement, known as the Molotov-Ribbentrop pact, as good foreign policy, Putin has violated both a long Soviet taboo and revised his own prior position that the agreement was “immoral.” What might he have in mind? What it is about rapprochement with Nazi Germany that is so appealing just at the present moment?

[...]

Today, the positive emphasis on a war of aggression goes well with tendencies in the Russian media, where defiant declarations of Russian anti-fascism are increasingly submerged in rhetoric that may seem rather fascist. Jews are blamed for the Holocaust on national television; an intellectual close to the Kremlin praises Hitler as a statesman; Russian Nazis march on May Day; Nuremberg-style rallies where torches are carried in swastika formations are presented as anti-fascist; and a campaign against homosexuals is presented as a defense of true European civilization. In its invasion of Ukraine, the Russian government has called upon the members of local and European far right groups to support its actions and spread Moscow’s version of events.

In the recent “elections” staged in the Russian-backed eastern Ukrainian regions of Donetsk and Luhansk, as in the earlier faked referendum in occupied Crimea, European far-right politicians have come as “observers” to endorse the gains of Russia’s war. Far from being an eccentric stunt, the invitation of these “observers” reveals why the Molotov-Ribbentrop pact is meaningful to Moscow today. Although Putin would certainly have been pleased if actual German or Polish political leaders were foolish enough to take the bait of agreeing to a new division of Europe, he seems satisfied for the moment with the people who have actually responded, in one way or another, to his appeal to destroy the existing European order: separatists across Europe (including the UK Independence Party, whose leader, Nigel Farage, calls Putin the world leader he most admires); anti-European right-wing populist parties (of which the most important is France’s National Front); as well as the far-right fringe, including neo-Nazis.

The Molotov-Ribbentrop pact was not only about territory in Eastern Europe but also about the entire European legal order. In making his alliance with Hitler, Stalin had a political logic. He imagined that in supporting the Nazi state as it began its total war he would turn the German armed forces to the west, away from the Soviet Union. In this way, the inherent contradictions of the capitalist world would be exposed, and Germany, France, and Britain would collapse simultaneously. In his own way, Putin is now attempting much the same thing. Just as Stalin sought to turn the most radical of European forces, Adolf Hitler, against Europe itself, so Putin is allying with his grab bag of anti-European populists, fascists, and separatists. His allies on the far right are precisely the political forces that wish to bring an end to the current European order: the European Union.

It should go without saying that a return to the nation-state in Europe would be a catastrophe for all concerned, including, in the end, for Russia. But there is an important difference between Stalin in 1939 and Putin in 2014. One can at least credit Stalin for attempting to resolve a real problem: Hitler did indeed intend to destroy the Soviet Union. In allying with Hitler he compromised his ideology and made a strategic mistake, but he was certainly responding to a real threat. Putin, on the other hand, had no European enemy. Without any apparent cause, in 2013, for the first time, the Russia government designated the European Union as an adversary. In its media and indeed in official foreign policy pronouncements it has characterized the European Union as “decadent,” in the sense of about to disintegrate.

Läs hela Snyders text, antingen här (på originalspråk) eller här (i svensk översättning).

Carlsen-Anand II

Ni minns säkert förra årets VM-match i schack mellan Magnus Carlsen och Viswanathan Anand - den match som gjorde det unge norske schackgeniet till världsmästare, och som jag rapporterade om i tre korta bloggposter. Nu är nästa VM-match mellan dem båda igång. Första partiet (i bäst av tolv) spelades igår och slutade remi efter hård kamp, där Anand inledde offensivt, men fumlade i övergången till slutspelet och överlät fördelen åt Carlsen, som sedan pressade men inte nådde ända till vinst.

Matchen omnämns ibland lite vilseledande som "returmatch", vilket för tankarna till svunna tider då en detroniserad världsmästare automatiskt hade rätt till en sådan - en regel som dock sedan länge är avskaffad. Efter förlusten med klara 6,5-3,5 i förra årets VM-match räknades Anand bort av många, men han lyckades överraskande komma tillbaka och vinna kandidatturneringen i våras framför bland andra favorittippade Levon Aronian och Vladimir Kramnik, och därmed kvalificera sig för ny VM-match.

Andra ronden spelas idag med start 13.00. Partiet kan, liksom återstoden av VM-matchen, följas t.ex. via arrangörernas hemsida, eller via NRK:s sevärda direktsändningar som för svensk publik levereras av SVT Play med start 12.30 varje speldag. Den som nöjer sig med att se partierna i efterhand kan med fördel ta del av den engelske stormästaren Daniel Kings pedagogiska genomgångar på hans YouTube-kanal PowerPlayChess (se gärna hans insiktsfulla diskussion av första matchpartiet).

Som alla schackälskare är jag entusiastisk över att VM-matchen nu har startat, och jag ser fram emot några veckor av fint och underhållande schack, förhoppningsvis åter med norsk seger. Enda smolket i glädjebägaren är att matchen efter värsldsschackförbundspresident Iljumzjinovs kuppartade utspel i juni spelas i Sotji, Ryssland, vilket därmed bjuder Adolf Hitl... förlåt, Vladimir Putin heter han visst, på ännu en stor propagandaseger.¹ För att dra ett litet strå till stacken i riktning mot att neutralisera det, så länkar jag härmed till författaren och Nobelpristagaren Herta Müllers uttalande om Putin i gårdagens DN -

Vi östeuropéer känner alltför väl till skräcken för ryssarna och deras politiska arrogans, deras nationalistiska överlägsenhet, liksom deras ekonomiska hänsynslöshet i plundringen av sina grannar. Inte ett enda östeuropeiskt land kunde, eller fick, skapa en egen identitet och tillvarata sina egna intressen. Efter Sovjetunionens fall andades vi ut och trodde att det skulle vara slut på detta för all framtid. Men efter att Putin, som en simpel tjuv, tog Krim är skräcken tillbaka i hela Östeuropa.

- och min egen svordomsdoftande bloggpost om Putin från i vintras.

Fotnot

1) Detta fick Carlsen att, som jag tidigare rapporterat, länge tveka om han överhuvudtaget skulle ställa upp. Det var ett svårt och komplicerat beslut, och vad som till sist fällde avgörandet vet möjligen bara Magnus Carlsen själv. Jag kan dock tänka mig att intalienaren Fabiano Caruanas storartade turneringsseger för ett par månader sedan i St Louis (där Carlsen blev tvåa) blev avgörande. Fram till dess framstod Carlsen som ohotad världsetta och kände möjligen att han hade råd att skänka bort VM-titeln utan att riskera sin status som världens bäste schackspelare, men så seglade Caruana upp till ett läge på världsrankingen som gjorde att Carlsen plötsligt inte längre kunde känna sig säker på sin förstaplats.

Carlsens kalldusch

Som motvikt till allt positivt jag skrivit om den unge, bildsköne och lite egensinnigt karismatiske schackvärldsmästaren Magnus Carlsen erbjuder jag idag en lite elak karikatyrbild, signerad den spanske skämttecknaren A Wadalupe.¹

För att även den läsare som inte noggrant följer schackelitens förehavanden skall kunna begripa bilden och uppskatta den fullt ut kan ett par bakgrundsupplysningar vara till hjälp:

1. Fabiano Caruana har den senaste tiden seglat upp som det kanske största hotet mot Magnus Carlsens schackliga dominans. I den just nu pågående superturneringen i St Louis har han efter sina fyra inledande segrar tillskansat sig en solklar ledning, alltmedan Carlsens spel inte riktigt står att känna igen.² En av vinsterna kom mot Carlsen i förrgår,³ och det är det partiet vi ser symboliskt avbildat i Wadalupes teckning.

2. Kort innan turneringen började accepterade Caruana det så kallade Ice Bucket Challenge.⁴

Fotnoter

1) Vad som gör Wadalupe till en bra skämttecknare är framför allt kombinationen av sakkunskap och nogrannhet. När andra tecknare slänger ut pjäser över brädet lite på måfå ser Wadalupe till att återge exakt den ställning i vilken Carlsen gav slaget förlorat mot Caruana.

2) Det är möjligt att Carlsens bleka insats (jämfört med vad vi är vana vid att se från hans sida) så här långt i turneringen åtminstone delvis kan förklaras med att han är distraherad av den konflikt som blossat upp mellan honom och världsschackförbundet FIDE, och som ser ut att kunna sluta med att han lämnar walk over i den VM-match mot Anand som planeras längre fram i höst. Norska medier har rapporterat flitigt om saken. För egen del står jag fast vid det ställningstagande jag gjorde på Facebook häromdagen:

Stå på dig, Magnus Carlsen! Du skall inte behöva resa till ett (erövrings-)krigförande land för att försvara din VM-titel. Du har ingen moralisk skyldighet att böja dig för den korrupte FIDE-presidenten Iljumzjinovs kuppartade utspel i juni, helt utanför protokollet, om att förlägga VM-matchen mellan dig och Anand till Sotji. Om han väljer att devalvera VM-titeln genom att i matchen ersätta dig med sin landsman Karjakin⁵ så är det inget som du bör lägga tid och kraft på att bekymra dig över. Fortsätt bara att spela ditt fina och nästan magiska schack, och fortsätt vinna, så kommer alla verkliga schackvänner att betrakta dig som den främste, oavsett hur Iljumzjinov väljer att trampa på VM-titeln!

3) I en annan turnering bara några veckor tidigare var rollerna ombytta då Carlsen i karaktäristik stil besegrade Caruana, något som Wadalupe förevigade i en annan teckning.

4) De celebriteter och andra som tar upp the Ice Bucket Challenge som stöd för ALS-forskningen har snabbt kommit att stå som spön i backen. Det är gott och väl, men jag gillar också Vår Herres perspektivisering av saken.

5) Karjakin gillar jag inte, efter hans avskyvärda twittrande i samband med Krim-invasionen tidigare i år, och det motbjudande vis på vilket han på Instagram framställer sig själv som trogen Putin-anhängare.

Verdens beste Carlsen!

2013 års VM-match i schack mellan titelhållaren Viswanathan Anand och hans norske utmanare Magnus Carlsen är över, och vi har en ny världsmästare. Det har i flera år stått klart att Magnus Carlsen är väldens bäste schackspelare, men det är först nu han erövrar den åtråvärda världsmästartiteln. Grattis Magnus, grattis Norge, och grattis hela schackvärlden för att vi begåvats med en så enastående fantastisk spelare!

När jag senast skrev om matchen hade den unge norrmannen kopplat ett stadigt grepp med en 4-2-ledning i bäst av 12 partier. Vad som sedan hände är följande. I sjunde och åttonde partiet visade Carlsen tydligt att han är beredd att spela på säkerhet och remisera sig i mål. Dessa partier blev mycket riktigt två tämligen odramatiska remier, och det stod klart för alla och inte minst för Anand att om denne skulle ha en chans så krävdes mer offensivt spel från hans sida. I nionde ronden satsade Anand stenhårt framåt i ett skickligt anlagt parti, men Carlsen försvarade sig iskallt, och kunde efter ett ödesdigert misstag av Anand kamma hem ännu en vinst. Därmed var Anands läge inför dagens parti, det tionde i matchen, närmast desperat: han skulle behöva vinna tre raka partier i ronderna 10, 11 och 12 för att förlänga matchen med ett snabbschackstiebreak. För Carlsen skulle remi i något av dessa tre partier räcka för att ta hem VM-titeln, och han gjorde det redan i rond 10, som bjöd på en härlig kampremi med fint spel från båda parter och en värdig avslutning på den strålande matchen.

I Norge har intresset för matchen under de två veckor den pågått sakta stegrats till en veritabel mediahysteri. I Sverige kan vi välja att avundsjukt knyta näven i byxfickan och förbanna 1905 års unionsupplösning, eller (vilket jag förordar) att glädjas med Magnus och med vårt brödrafolk, samt känna oss lite stolta över att vårt svenska kulturarv gjort avtryck i den hashtag som de senaste dagarna dominerat norskt Twitterflöde: #verdensbestecarlsen.

I det omfattande arkiv som går under benämningen Internet kan man hitta mycket om Magnus Carlsens utveckling från barnstjärna till världsmästare. Sommaren 2002, som 11-åring, gjorde han sitt första (och hittills enda) schackliga framträdande i Göteborg, och imponerade redan då. Ett par år senare, som 13-åring, chockade han världen genom att i ett turneringsparti i Reykjavik hårt pressa dåvarande världsettan Garri Kasparov, som endast genom en stor kraftansträngning till slut lyckades rädda remi - se den fina videon om detta möte! Och sedan har det rullat på. Mot slutet av filmen med Kasparov säger den unge Magnus att han siktar på att bli världsmästare senast 2020, vilket med facit i hand kan ses som en tämligen modest ambition. Han har ännu inte fyllt 23, och det är rimligt att tro att vi ännu inte sett hans bästa spel. Frågan jag ställde för ett år sedan, om hur stor plats Magnus Carlsen till slut kommer att ta i schackhistorien, kvarstår.

Halvtid i Chennai

Den länge emotsedda VM-matchen mellan den 43-årige indiern Visawanathan Anand, regerande schackvärldsmästare, och hans utmanare, den 22-årige norrmannen Magnus Carlsen, har nu efter sex avverkade partier nått halvtid. Matchen, som äger rum i Anands hemstad Chennai, spelas i bäst av tolv partier, med ett snabbschackstiebreak ovanpå det i händelse av ställningen 6-6. Matchen har skapat schackfeber i Norge, och temperaturen har stigit ytterligare sedan Carlsen med sin 4-2-ledning tagit ett stadigt grepp om matchen.

Matchen inleddes trevande med fyra remier, varav de två första var tämligen händelsefattiga, medan intensiteten gradvis ökade i tredje och fjärde partiet. I rond fem lyckades Magnus Carlsen bryta remiraden genom att sakta mala ned Anand i ett långt och besvärligt slutspel. Carlsens spelstil är mycket allround, men just detta är ändå hans allra tydligaste adelsmärke: förmågan att från till synes harmlösa och utjämnade ställningar i slutspelet finna idéer och resurser som skapar svårigheter för mostståndaren, som ofta till slut dukar under. Med samma medel betvingade han i sjätte partiet på nytt Anand, som var påtagligt skakad på den presskonferens som följde omedelbart efter partiet. En enig schackvärld är djupt imponerad över Carlsens spel. Matchen är givetvis inte avgjord ännu, men mycket skall till för att Anand skall kunna vända sitt 4-2-underläge mot den geniale unge norrmannen.

Det sjunde partiet spelas i morgon måndag, med start klockan 10.30 svensk tid. Spelet kan följas i direktsändning via antingen arrangörernas hemsida eller schacksajten ChessBomb. För den som i efterhand vill få partiernas avgörande skeden förklarade för sig finns mycket att välja på. Jag gillar den norske stormästaren Simen Agdesteins rapportering i Dagens Næringsliv; se här hans reflektioner kring sjätte matchpartiet. Allra bäst gillar jag dock den engelske stormästaren Daniel Kings videorapporter på hans YouTube-kanal PowerPlayChess:

• Parti 1: Carlsen-Anand ½-½
• Parti 2: Anand-Carlsen ½-½
• Parti 3: Carlsen-Anand ½-½
• Parti 4: Anand-Carlsen ½-½
• Parti 5: Carlsen-Anand 1-0
• Parti 6: Anand-Carlsen 0-1

Magnus Carlsen har på senare år staplat turneringssegrar på varandra, och har sedan juli 2011 legat konstant etta på världsrankingen. Det kan inte råda någon tvekan om att han är en av de starkaste schackspelare världen skådat. För ett år sedan spekulerade jag här på bloggen om hans plats i schackhistorien. Det enda han saknar är VM-titeln. Om han lyckas knyta till säcken i Chennai och resa hem med VM-bucklan, då är jag beredd att peta ned Bobby Fischer (må han annars vila i frid) från andraplatsen på min (personliga, subjektiva) lista över världens genom tiderna största schackspelare. Garri Kasparov sitter ännu ohotad på förstaplatsen, men kanske inte i så många år till...

Schemaläggningskrock

Nu på lördag, den 9 november, kör det ihop sig. För dem som har god smak för vad som är viktigt och intressant här i världen - och sådana personer torde (av uppenbara skäl) vara extra vanligt förekommande i den här bloggens läsekrets - föreligger en allvarlig krock som tvingar dem att välja mellan följande båda evenemang.

Å ena sidan:

• På lördag klockan 10.30 svensk tid inleds det första partiet i VM-matchen i staden Chennai (tidigare känd som Madras) i Indien, mellan regerande schackvärldsmästaren Viswanathan Anand och hans unge norske utmanare Magnus Carlsen. Matchen kommer (om det inte visar sig bli en oväntat ensidig affär) att pågå i nära tre veckor, och avgörs i bäst av tolv partier, plus ett snabbschackstiebreak om så krävs. Om utmanaren Carlsen har jag tidigare skrivit här på bloggen - han har gått från klarhet till klarhet på senare år, och abonnerat på förstaplatsen på världsrankingen sedan juli 2011, varför han enligt de flesta bedömare (inklusive den engelske stormästaren Nigel Short) gäller som klar favorit. Anand har haft svårare att få sitt spel att stämma fullt ut i turneringssammanhang de senaste åren, men det som talar till hans fördel är att han brukar lyfta sig ett snäpp i den speciella situation som det innebär att möta en och samma motståndare i parti efter parti, dagar eller veckor i sträck. Detta blir första gången som Carlsen spelar om VM-titeln, och inte minst därför är den stundande matchen hett efterlängtad av schackfans världen över. Många av dessa kommer att sitta klistrade framför sina datorer och följa partierna i de direktsändningar som erbjuds av ett antal schackservrar, inklusive ChessBomb och arrangörernas officiella hemsida. ChessBase brukar erbjuda högklassig rapportering, liksom Sveriges främste schackjournalist Lars Grahn på sin blogg Inte bara schack.

Å andra sidan:

• Inom ramen för Naturvetenskapliga fakultetens vid Göteborgs universitet familjedag på lördag framträder jag med ett föredrag rubricerat "Vad är sannolikheten att det finns intelligent liv på andra håll i universum?", i vilket jag behandlar stora och viktiga frågor som jag tidigare rört vid i bloggposter som t.ex. Om Fermis paradox och Det stora filtret. Jag kan redan nu avslöja att jag till slut kommer att besvara rubrikens fråga med "vet ej", men resonemangen på vägen dit kan (dristar jag mig att påstå) ändå äga visst intresse. Mitt föredrag är schemalagt till 13.40-14.10, vilket alltså innebär att det börjar en bit in i fjärde timmen i första partiet mellan Anand och Carlsen - just det skede då spänningen i ett parti ofta är som allra störst.

Det är beklagligt att arrangörerna i Chennai inte varit mer uppmärksamma i sin schemaläggning, och att denna krock därför uppstått. För egen del är jag nog tvungen att prioritera den sistnämnda av de båda aktiviteterna, men jag ser framför mig hur många av er, kära läsare, sliter ert hår i förtvivlade bryderier över vad ni skall nödgas välja bort.

Om människors och datorers sätt att spela schack

Det är en vanlig föreställning att datorer är i grunden själlösa tingestar som aldrig kommer att kunna tänka som vi människor. Själv vet jag inte vad "själlös" betyder, men jag tror att slutsatsen att de "aldrig kommer att kunna tänka som vi människor" är förhastad.

När datorerna visar sig inte bara matcha utan rentav övertrumfa mänsklig förmåga på något område - exempelvis schack eller TV-frågesporten Jeopardy - finns två strategier för den som vill försvara människans kognitiva överlägsenhet. Den ena är att hävda att det föreliggande området är ytterst snävt, och att det (åtminstone än så länge) bara är människan som besitter generell intelligens. Detta försvar menar jag, ännu i nådens år 2013, är välgrundat, men risken är att det till slut framstår som lika löjligt som mannen i skämtteckningen nedan (hämtad från Ray Kurzweils uppmärksammade bok The Singularity is Near), som febrilt kämpar med att nedteckna områden av mänsklig överlägsenhet, men som till följd av datorernas allt snillrikare programvaror tvingas stryka sina exempel i samma takt.

Den andra strategin är att säga att datorn visserligen besegrar människan i schack, men att det bara är människan som verkligen förstår schack, medan datorn själlöst återger exakt vad den är programmerad att göra. De flesta är nog böjda att instämma i denna ständigt upprepad kliché, men inte Daniel Dennett, som i sin nya bok Intuition Pumps and Other Tools for Thinking (som jag nyligen hyllade här på bloggen) erbjuder en välkommen nyansering. Vad var det egentligen som hände den där gången 1997 då dåvarande schackvärldsmästaren Garri Kasparov fick däng med 3½–2½ i en match över sex partier mot datorprogrammet Deep Blue, utvecklat av ett grupp experter med Murray Campbell i spetsen? Dennett förklarar:

Who beat Garry Kasparov, the reigning World Chess Champion? Not Murray Campbell or any members of his IBM team. Deep Blue beat Kasparov. Deep Blue designs better chess games than any of them can design. None of them can author a winning game against Kasparov. Deep Blue can. Yes, but. Yes, but. You may be tempted to insist at this point that when Deep Blue beats Kasparov at chess, its brute-force search methods are entirely unlike the exploratory processes that Kasparov uses when he conjures up his chess moves. But that is simply not so - or at least it is not so in the only way that could make a difference to the context of this discussion of the Darwinian perspective on creativity. Kasparov's brain is made of organic material and has an architecture importantly unlike that of Deep Blue, but it is still, so far as we know, a massively parallel search engine that has built up, over time, an outstanding array of heuristic pruning techniques that keep it from wasting time on unlikely branches. There is no doubt that the investment in R & D has a different profile in the two cases; Kasparov has methods of extracting good design principles from past games, so that he can recognize, and know enough to ignore, huge portions of the game space that Deep Blue must still patiently canvas seriatim. Kasparov's "insight" dramatically changes the shape of the search he engages in, but it does not constitute "an entirely different" means of creation. Whenever Deep Blue's exhaustive searches close off a type of avenue as probably negligible (a difficult, but not impossible task), it can reuse that R & D whenever it is appropriate, just as Kasparov does. Deep Blue's designers have done much of this analytical work and given it as an innate endowment to Deep Blue, but Kasparov has likewise benefited from the fruits of hundreds of thousands of person-years of chess exploration transmitted to him by players, coaches, and books and subsequently installed in the habits of his brain.

[...]

The fact is that the search space for chess is too big even for Deep Blue to explore exhaustively in real time, so like Kasparov, it prunes its search trees by taking calculated risks, and like Kasparov, it often gets these risks precalculated. Both presumably do massive amounts of "brute-force" computation on their very different architectures. After all, what do neurons know about chess? Any work they do must be brute-force work of one sort or another.

It may seem that I am begging the question in favor of a computational, AI approach by describing the work done by Kasparov's brain in this way, but the work has to be done somehow, and no other way of getting the work done has ever been articulated. It won't do to say that Kasparov uses "insight" or "intuition", since that just means that Kasparov himself has no privileged access, no insight, into how the good results come to him. So since nobody - least of all Kasparov - knows how Kasparov's brain does it, there is not yet any evidence to support the claim that Kasparov's means are "entirely unlike" the means exploited by Deep Blue. One should remember this when tempted to insist that "of course" Kasparov's methods are hugely different. What on earth could provoke one to go out on a limb like that? Wishful thinking? Fear? (s 263-265)

Väl talat! Visst föreligger skillnader mellan hur Kasparov och Deep Blue tänker, men jag håller med Dennett om att de alltför ivrigt brukar framställas som art- snarare än gradskillnader. När jag läste ovanstående passage kom jag att fundera över om det kunde gå att nyansera diskussionen ytterligare genom att konkret identifiera någon slag av tänkande som vi schackspelare ägnar oss åt som dagens schackprogram saknar. Jag har ett förslag i den riktningen. Innan du läser vidare, stanna gärna upp en stund inför nedanstående ställning, där vit är vid drag, och fundera över vad vit bör spela.

Här finns i själva verket blott tre tillåtna drag att välja mellan: 1. Ka2, 1. Kb2 och 1. axb6. Vilket eller vilka av dessa är bäst?

En lämplig första åtgärd när man är ställd inför en obekant ställning är att se hur det står till med det materiella läget. Här ser vi att svart har en förkrossande materiell ledning, med två torn och en löpare mer än vit. Vits ställning förefaller därför desperat, men notera att det finns möjlighet att omedelbart reducera det materiella underläget något, genom att medelst 1. axb6 eliminera svarts ena torn. Även om det materiella underläget därefter är fortsatt katastrofalt så är det i alla fall något mindre, varför 1. axb6 känns frestande att utnämna till vits bästa drag.

Om vi tittar lite djupare på ställningen ser vi emellertid att svart efter det draget ganska snabbt kan mobilisera ett oemotståndligt angrepp. Efter 1.- Lc6 (för att hejda b6-bondens fortsatta framfart) följt av drag som Kg7, Th8, Ta8 och a5 kan svart framtvinga en öppning av a-linjen, varefter det återstående tornet tränger in bakom vits bondelinjer med förödande verkan.

Men vad händer om vit avstår från att slå b6-tornet, och istället förhåller sig avvaktande med t.ex. 1. Kb2 följt av fortsatt kungsvandring hit och dit, i skydd bakom den egna bondelinjen? Hur skall svart då bryta igenom? Det är här det särskilda tänkande jag här vill framhålla kommer in. För att kunna besegra det avvaktande vita spelet måste svart någon gång antingen slå en vit bonde, eller tränga in bakom bondelinjen. Ingen av de svarta bönderna kan flytta, så det återstår att se vad som kan kan göras med tornen, löparen och kungen. En systematisk genomgång av fälten på svarts sida av bondelinjen visar att ingen av svarts pjäser från något av dessa fält kan slå en vit bonde eller tränga in bakom bondelinjen (för att komma fram till denna slutsats behöver vi använda oss av (a) att kungen inte får beträda schackad ruta, och (b) att en löpare som befinner sig på ett vitt fält aldrig kan nå ett svart fält). Det finns alltså ingen möjlighet för svart att bryta ned vits passiva försvar, och så länge vit håller sig till det är partiet dömt att till slut bli remi (genom antingen dragupprepning eller 50-dragsregeln).

Detta slags mer geometrisk analys¹ tror jag (någon schackdatorexpert i läsekretsen får gärna rätta mig om jag har fel) inte förekommer hos dagens schackdatorer. Härmed vill jag inte ha sagt att tänkesättet skulle vara för evigt människans exklusiva egendom - jag ser inte några som helst principiella hinder mot att lära en dator resonera på det viset.

Min gode vän Jesper Hamark gjorde ett experiment för att se hur Houdini 2.0 - ett av de numera allmänt tillgängliga schackmotorer som anses överglänsa den mänskliga världseliten i spelstyrka - skulle behandla ställningen ovan. Den fick ställningen förelagd, och två timmar på sig för resten av partiet. Efter fyra minuter drog den 1. Kb2 och meddelade samtidigt att den gav slaget förlorat! Ett mycket intressant utfall, som jag tolkar som att den å ena sidan sett den kommande katastrofen via a-linjen efter 1. axb6 och bedömt denna som värre än ett svart innehav av ett extra torn, men att den å andra sidan inte lyckats förstå att svart inte kan bryta igenom ett avvaktande vitförsvar.

Hur vanligt, i en schackspelares tävlingsvardag, är då det slags geometriska tänkande jag här skisserat? Ställningen ovan är givetvis ett synnerligen idealiserat extremfall, som det vore mycket långsökt att tänka sig kunna uppkomma i ett verkligt parti. Men den här sortens tänkande förekommer faktiskt ganska ofta i praktiken, i synnerhet i slutspel med fixerad bondestruktur i centrum. Som exempel vill jag nämna följande ställning, ur ett parti mellan Dmitri Andreikin och världsettan Magnus Carlsen, i stormästarturneringen Tal Memorial i Moskva i förra månaden.

Carlsen hade med de svarta pjäserna länge varit lite halvpressed i partiet, men har här just dragit 34.- Lc7-d6 med remianbud. Andreikin accepterade efter kort betänkande. Hur bör vi förstå ställningen och Andreikins beslut att anta remianbudet?

Ställningen är materiellt lika med kung, löpare och sex bönder på vardera sidan. Att en ställning är materiellt lika utesluter dock inte att någon av spelarna har ett spelövertag, något som i så fall får framkomma av en mer förfinad analys. I den här ställningen ger en positionell bedömning snabbt vid handen att vit har ett visst positionellt övertag, i kraft av att alla svarts bönder i motsats till vits står på fält av samma färg som löparnas, vilket gör att vits löpare kan spela en offensiv roll i attackerandet av svarts bönder, medan svarts löpare är dömd till en mer defensiv roll. Detta räcker ofta till ett tillräckligt övertag för att ge goda vinstchanser i slutspelet.

Var det alltså av respekt och rädsla för världsettan på andra sidan schackbordet som Andreikin antog remianbudet? Troligen inte. En analys av samma slag som av den föregående mer esoteriska ställningen ger nämligen vid handen att om svart står kvar med kungen parkerad på c6, samtidigt som han låter löparen pendla mellan t.ex. c7 och d6, så finns inget sätt för vit att bryta igenom. Vit kan gå omkring länge med kung och löpare på den egna planhalvan, men för att något skall hända som kan hota svart måste han till slut antingen röra d3 eller g2-bonden, eller offra löparen på a5, c5, e5, f4 eller h4. Det är lätt att konstatera att samtliga dessa möjligheter förlorar material utan att åstadkomma något konstruktivt framåt. Därför finns inget bättre för vit än att precis som svart avvakta, och därför finns inget förnuftigare att göra än att acceptera remi.

Fotnot

1) Måhända är "geometrisk" inte riktigt rätt ord här. Om jag skall försöka precisera essensen i det slag av analys jag åsyftar, så handlar det om att söka efter modifikationer av den förelagda ställningen med pjäskonfigurationer för givna ändamål - en sökning som är befriad från inskränkningen att enbart betrakta de positioner som uppstår i ett konkret variantträd utgående från den förelagda ställningen.

Om Magnus Carlsens plats i schackhistorien

Världsschackförbundet FIDE presenterar inom några dagar 2013 års första officiella världsranking. Liksom varje lista sedan juli 2011 toppas den av (den nyligen 22 år fyllda) norrmannen Magnus Carlsen. Denna gång har han, i kraft av sin strålande insats och turneringsseger i London Chess Classic tidigare i december, lyft sig från sin tidigare personliga rekordnotering 2848 till det nya rekordet 2861. Vad som denna gång gör hans rankinglyft särskilt värt att uppmärksamma är att han därmed också passerat Garri Kasparovs tidigare världsrekordnotering om 2851 från juli 1999.

Kan vi därmed utnämna Magnus Carlsen till världens genom tiderna starkaste schackspelare? Sakta i backarna! Jag skall återkomma till den frågan längre fram, men först vill jag ge ett exempel på Carlsens fina spel i London. På andra sidan brädet sitter Judit Polgár, som allmänt anses vara den starkaste kvinnliga schackspelaren genom tiderna, som legat som högst på åttonde plats på "herrlistan" och som numera huserar kring 50-strecket på sagda lista.

Magnus Carlsen - Judit Polgár, London Chess Classic 2012.

1. c4 c5 2. Sf3 Sc6 3. d4 cxd4 4. Sxd4 Sf6 5. Sc3 e6 6. a3 Lc5 7. Sb3 Le7 8. e4 O-O 9. Le2 b6 10. O-O Lb7 11. Lf4 d6 12. Tc1 Tc8 13. Te1 Se5 14. Sd2 Sfd7 15. Le3 Dc7 16. b4 Db8 17. f4 Sg6 18. g3 Tfe8

Spelarna har fått upp något som kan beskrivas som en ganska vanlig typställning i treraderssystemet (så uppkallat efter svarts tillbakadragna uppställning), som vanligtvis uppkommer ur siciliansk eller (som här) engelsk spelöppning. Det rör sig om en mycket svårspelad variant. Vit behärskar mer terräng än svart, vilket ofta är att föredra, men just i treraders har det visat sig att svarts till synes lite trånga ställning har många dolda resurser, och svarts statistik är inte sämre här än i de flesta andra öppningar. På ytan kan det se ut som om spelarna manövererar omkring sina pjäser utan att särskilt mycket händer, men av båda parter krävs en hög grad av vakenhet. Ofta händer det, så snart någon av spelarna skjuter fram en bonde till brädets femte rad, att sagda bräde (och nu lånar jag av stormästaren Alexei Shirovs bildspråk) fattar eld, och då gäller det att rätt ha bedömt konsekvenserna. Det som gör dessa så svårberäknade är att det finns så många olika bondeframstötar att hålla utkik efter (vanligast är att svart gör b6-b5, d6-d5 eller e6-e5, eller att vit gör e4-e5 eller f4-f5, men det finns även andra möjligheter) och att små subtiliteter som huruvida vit har sin vitfältslöpare på e2 eller f1, eller huruvida svart har sin dam på b8 eller a8, kan göra hela skillnaden mellan succé och katastrof.

Föreliggande ställning skiljer sig från de i varianten allra mest förekommande i framför allt tre avseenden: svarts har sin a-bonde på a7 istället för a6, vit har en springare på d2 som annars oftare står på d4, och svart har en springare på g6 som annars oftast har sin naturligaste placering på f6. Av dessa tre avvikelser tror jag att den sistnämnda är den mest betydelsefulla: svarts g6-springare står en smula avigt, och detta tror jag räcker för att vit skall ha viss fördel i ställningen.

19. Lf3 Da8 20. Lf2 Sgf8 21. De2 Db8 22. Ted1 g6?

Svarts senaste drag har kritiserats hårt av en enig kår av expertkommentatorer. Att spela bonden till g6 är för all del inte ovanligt i treraders, men här tar draget bort det enda tillgängliga fältet för f8-springaren, och det försvagar de svarta fälten framför hennes kung. Nu kommer den typiska bondeframstöten.

23. e5!

En första finess med detta drag är att det inte förlorar bonde: om svart slår två gånger på e5 faller löparen på b7, och om hon slår emellan på f3 kommer vits springare dit med gardering av e5. En djupare och viktigare finess med draget är emellertid att svarts svagheter på de svarta fälten framför kungen tydliggörs och fixeras, något som Carlsen med precision exploaterar i det följande.

23.- Lc6 24. Ld4 Ted8 25. Lxc6 Txc6 26. Sf3 dxe5 27. fxe5 Tdc8 28. Se4 Dc7 29. Sfd2 a6 30. Sf2 Lg5 31. Tf1!

Polgárs ställning är mycket svår - kanske redan förlorad - och hon väljer här att erövra e5-bonden trots att hon givetvis ser att det öppnar chansrika vägar framåt för vit på kungsflygeln.

31.- Lxd2 32. Dxd2 Sxe5 33. Lxe5 Dxe5 34. Sg4 Td6 35. Sh6+ Kg7 36. Txf7+ Kh8 37. Df2 Dd4 38. c5 bxc5 39. Dxd4+ Txd4 40. Txc5 Tcd8 41. Tcc7

En känd tumregel är att ett torn som trängt in på sjunde raden är ett effektivt och ofta vinnande redskap. Vad skall man då säga om två torn på sjunde raden? Vit hotar helt enkelt Tg7 följt av Tg8 matt. Om Polgár t.ex. försöker täcka g8 med 42.- e5 43. Tg7 Se6 blir det istället matt på h7. Hon befinner sig i en desperat situation, och prövar det enda lilla halmstrå som återstår: ett motangrepp mot vits kung.

42.- Td1+ 42. Kg2 T1d2+ 43. Kh3 T2d5

Den finess som förlänger partiet (men inte ändrar resultatet) är att 44. Tg7 nu är förhastat eftersom vits springare då faller efter Th5+. Carlsen har naturligtvis räknat med detta, och löser situationen genom att omgruppera springaren till en ännu dödligare position på f6.

44. Sg4 Th5+ 45. Kg2 Td2+ 46. Kf3 Tf5+ 47. Ke3 Txf7 48. Txf7 Td8 49. Sf6 Tb8 50. Kf4

Vit hotar nu helt brutalt Kg5-h6 följt av ovan nämnda Tg7-g8-manöver. Just detta kan svart parera, men vit vinner lite hur han vill.

50.- h6 51. Ke5 a5 52. bxa5 Ta8 53. a6 1-0

Ett schackparti skönt att skåda! Förbaskade unionsupplösning!

Jag har regelbundet och via livesändningar på nätet följt Magnus Carlsens spel och bana mot världstoppen alltsedan hans tidiga tonår. Partiet ovan är delvis typiskt för hans både säkra och idérika spel, men hans spelstil kan beskrivas som väldigt allround. Hans kanske allra starkaste och mest imponerande sida är hans enorma förmåga att pressa i slutspelet och krama fram vinstchanser i ställningar där de flesta andra skulle konstatera att ett bättre resultat än remi inte går att uppbringa.¹ Om han har någon (relativ) svaghet i sitt spel så handlar det i så fall om hans ofta oambitiösa öppningsspel. Ofta verkar han nöja sig med att försöka få med sig en spelbar ställning in i mittspelet, i hopp om att därifrån kunna spela ut sin motståndare; i detta avseende är kontrasten är tydlig med Kasparov, som alltid kom till brädet rustad till tänderna med ambitiösa spelöppningsförberedelser.

Nå, hur är det då med Carlsens plats i schackhistorien i och med hans rekordhöga rankingtal? Är han den bäste spelaren någonsin? Jag tycker att en sådan slutsats är förhastad, då det är svårt att jämföra rankingtal mellan olika tidsepoker. Om man jämför Carlsens avstånd ned till sina förföljare på världslistan med Kasparovs då denne var som bäst, så ser man att Kasparov hade ett mer betryggande avstånd ned till de övriga.^2,3 Därmed har vi visst fog för att säga att Kasparov var mer överlägsen sina medtävlare på den tiden än var Carlsen är nu. Men att därav dra slutsatsen att Kasparov var en starkare spelare då än Carlsen är nu är åter förhastat. Schacket har utvecklats sedan Kasparovs tid, och det är rimligt att tänka sig att det krävs mer av en spelare för att tillhöra världstoppen nu jämfört med då. Men att jämföra spelare av olika epoker är notoriskt svårt, och att etablera ett oomtvistiligt objektivt mått verkar inte gå. Varje topplista över tidernas starkaste schackspelare bjuder därför på ett visst mått av godtycke och subjektivitet.

Om jag själv skulle göra en tio-i-topplista så skulle jag inte sätta Magnus Carlsen högst, utan reservera de två första platserna för Garri Kasparov och Bobby Fischer, vilkas karriärer jag ännu betraktar som mer spektakulära än Carlsens, för att inte tala om deras betydelse för schackspelets utveckling. Det bör också hållas emot Carlsen att han faktiskt ännu inte erövrat världsmästartiteln - detta till följd av hans beklagliga beslut i november 2010 att stiga av den VM-cykel som ledde fram till den senaste VM-matchen, i maj 2012 (hur det hade gått om Carlsen inte hoppat av kan vi givetvis inte veta). Jag vill dock inte utesluta (utan hoppas tvärtom på!) möjligheten att inom några år kunna flytta upp Carlsen till förstaplatsen på min lista.

Carlsen kan komma att bli historisk i ett annat avseende. Jag vill minnas att han häromåret i TV-studion hos Skavlan uttryckte ambitionen att dominera världsschacket i ett eller ett par decennier.⁴ Givet hans bana hittills är detta alls icke någon orealistisk ambition, och om han lyckas med den så menar jag att han har chansen att också bli den siste schackdominanten någonsin bland människor helt av kött och blod!

För att motivera denna till synes något besynnerliga spekulation, låt mig börja med en kort-kort resumé över datorschackets utveckling. Schackspelande datorer var länge föremål för hån och gyckel från mänskliga spelare, men blev under 1980- och 1990-talen gradvis alltmer konkurrenskraftiga. Höjdpunkten i kraftmätningarna mellan människa och maskin var två matcher 1996 och 1997 mellan dåvarande världsmästaren Garri Kasparov och datorprogrammet Deep Blue. Kasparov vann den första med 4-2, och Deep Blue vann den andra med 3½–2½ - något som allmänt kommit att betraktas som vändpunkten. Sedan dess har ytterligare några matcher mellan toppspelare och datorprogram arrangerats, men inte med samma stora mediaintresse. Under loppet av 2000-talet har det kommit att stå allt klarare att datorprogrammen är överlägsna även de starkaste stormästarna. En match idag mellan t.ex. Carlsen och datorprogrammet Houdini skulle inte kännas som en angelägnare sporthändelse än t.ex. en hastighetstävling mellan Usain Bolt och en bil.

På ett plan har alltså schackdatorerna lämnat tävlingsschacket, men på ett annat finns de i högsta grad kvar. För dagens toppspelare har de nämligen kommit att bli oundgängliga tränings- och spelöppningsförberedelseredskap. Detta har haft stor betydelse för schackets utveckling, men det finns också en tråkig baksida. De spelstarka datorprogrammen har nämligen (ofta i kombination med mobiltelefoni) öppnat för nya sätt att fuska, vilka tenderar att bli allt svårare att komma åt, och schackvärlden har redan hunnit bevittna en rad sådana skandaler på hög nivå.

Umgänget mellan människor och elektronik blir som bekant allt mer intimt - en utveckling som kan väntas fortsätta. Den amerikanske författaren Michael Chorost, som, från att sedan födseln ha varit nästan döv, för ett tiotal år sedan erhöll god hörsel tack vare elektroniska inplantat i innerörat, propagerar idag för att vi på liknande sätt skall koppla upp oss mot Internet med elektroniska förbindelser rakt in i huvudet. Om den tekniken visar sig genomförbar, så torde det inte vara svårare att bygga in en spelstark schackdator i huvudet. Denna utveckling kommer att göra gränsdragningen mellan människa och maskin alltmer diffus,⁵ och jag föreställer mig att det, då det så småningom blir vanligt att gå omkring med schackelektronik innanför pannbenet (och dessutom uppleva denna som en naturlig del av den egna kognitiva apparaten), i längden kan komma att bli ohållbart att förbjuda sådan elektronik i tävlingsschacket. Det är i en sådan utveckling vi kan tänka oss att Magnus Carlsen blir den siste schacklige dominanten helt utan artificiella elektroniska inslag i huvudet och i sitt tänkande.

Fotnoter

1) Denna enastående slutspelsförmåga visade Magnus upp redan tidigt i karriären. Se här hur han som 14-åring spelar ut den svenske stormästaren Stellan Brynell i ett slutspel som vi vanliga amatörer (och säkert många proffs) nog skulle ha dömt ut som dödremi:

Stellan Brynell - Magnus Carlsen, Gausdal 2005. 1. d4 d5 2. c4 c6 3. Sc3 Sf6 4. e3 e6 5. Sf3 Sbd7 6. Ld3 dxc4 7. Lxc4 b5 8. Le2 Lb7 9. O-O Le7 10. e4 b4 11. e5 bxc3 12. exf6 Lxf6 13. bxc3 c5 14. dxc5 O-O 15. La3 Le7 16. Dd4 Dc7 17. Tab1 Lc6 18. De3 Lxf3 19. Lxf3 Tab8 20. c6 Lxa3 21. cxd7 Dxd7 22. c4 De7 23. Tb5 Txb5 24. cxb5 Td8 25. Td1 Txd1+ 26. Lxd1 Dd6 27. Lf3 Lc5 28. De2 Dd4 29. g3 g6 30. Kg2 Kg7 31. Lc6 Lb6 32. Df3 f5 33. De2 e5 34. Lb7 e4 35. Lc6 Kf6 36. Lb7 Ke5 37. Lc6 g5 38. Lb7 g4 39. Lc6 h5 40. Le8 h4 41. De1 h3+ 42. Kg1 Db2 43. Lc6 Dxa2 44. Lb7 Db2 45. Lc6 Ld4 46. Le8 e3 47. Kf1 Kf6 48. De2 Dc1+ 49. De1 Dxe1+ 50. Kxe1 exf2+ 51. Kf1 f4 52. gxf4 Kf5 53. Lf7 Kxf4 0-1

2) På januarilistan 2013 väntas Magnus Carlsen, med sina ståtliga 2861, ha 51 poäng ned till nr 2 på listan (Vladimir Kramnik, 2810), 80 poäng ned till nr 5 (Fabio Caruana, 2781), 95 poäng ned till nr 10 (Shakhriyar Mamedyarov, 2766), och 143 150 poäng ned till nr 30 (Anish Giri, 2718 Maxime Vachier-Lagrave, 2711). Om vi som en jämförelse ser t.ex. till julilistan 2000 så toppas den av Garri Kasparov på 2849, med en marginal om 79 poäng ned till nr 2 (Vladimir Kramnik, 2770), 94 poäng ned till nr 5 (Michael Adams, 2755), 147 poäng ned till nr 10 (Michal Krasenkow, 2702), och 192 poäng ned till nr 30 (Predrag Nikolic, 2657). Vi ser alltså att Kasparovs poängmarginal genomgående är större.

3) Även om rankingsystemet saknar mekanism för att avgöra om en spelare med ett visst rankingtal år 2013 är (ungefär) lika stark som en med samma ranking år 2000, så har vi bättre fog för att säga att differensen mellan två spelare 2013 pekar på samma spelstyrkeskillnad som samma differens 2000. Rankingsystemet är nämligen kalibrerat så att t.ex. en rankingskillnad om 200 poäng motsvarar att den starkare spelaren förväntas ta i genomsnitt 75% av poängen mot den svagare.

4) Dessvärre har jag inte funnit någon referens för detta ur minnet tagna påstående. Kanske kan någon läsare hjälpa mig?

5) En annan välkänd entusiastisk förespråkare för sådan gradvis förening mellan människa och maskin är Ray Kurzweil.