Dags för 2013 års Vetenskapsfestival!

I Göteborg äger årligen rum en Vetenskapsfestival, och nu är det dags igen. Festivalens särskilda skolprogram har redan pågått i någon vecka, medan det program som riktar sig till allmänheten börjar på torsdag och pågår i dagarna fyra (25-28 april). Jag har ofta medverkat i en och annan programpunkt, och i år kan jag (som framgår av programhäftet) skryta med att vara med i två:

• Pseudovetenskap - en oskyldig lek eller en allvarlig parasit? Så lyder rubriken för den programpunkt som äger rum i Gustaf Dalénsalen, Origovägen 1 på Chalmers på torsdag den 25 april klockan 18.00 till 21.00. Inom ramen för denna har jag lovat att bidra med ett föredrag rubricerat Pseudovetenskapliga inslag i klimatdebatten och delta i den avslutande paneldiskussionen. (Trogna läsare av Häggström hävdar anar nog i vilken av de två i programpunkten föreslagna riktningarna jag i första hand kan väntas argumentera.)

• Dagen efter, fredagen den 26 april kl 17.00-18.30, ägnas halvannan timme åt programpunkten Matematiska vetenskaper. Lokal är sal Euler, Institutionen för matematiska vetenskaper, Chalmers. Jag kommer att medverka med ett föredrag rubricerat Statistisk signifikans och Armageddon, och har till programhäftet släppt ifrån mig följande sammanfattning:
  Vad menas egentligen med statistisk signifikans? Och bör vi ta de futurologer och filosofer på allvar som hävdar att mänsklighetens snara undergång går att slå fast med statistiska metoder? Dessa frågetecken skall jag försöka räta ut.
  Föredragets tema är hämtat från en uppsats med samma rubrik, som jag annonserat tidigare här på bloggen.

Välkomna på torsdag och på fredag!

Nick Bostrom om vikten av att undvika mänsklighetens undergång

I min uppsats Statistisk signifikans och Armageddon som jag lyfte fram i ett tidigare blogginlägg kritiserar jag det så kallade domedagsargumentet - ett abstrakt matematiskt argument som av dess anhängare påstås visa att mänskligheten troligtvis befinner sig på sluttampen av sin existens. Efter en noggrann dissekering av argumentet avslutar jag med följande stycke.

Sammanfattningsvis kan jag om domedagsargumentet inte säga annat än att det vilar på skumma antaganden och bräcklig grund. Det kan naturligtvis hända att någon snillrik person så småningom kommer på ett övertygande sätt att försvara domedagsargumentet, men intill dess tycker jag att vi bör betrakta det som ogiltigt. Det finns tillräckligt gott om andra, mycket mer konkreta, skäl att frukta för mänsklighetens överlevnad (som t.ex. risken för globalt kärnvapenkrig eller för global spridning av någon supereffektiv dödssmitta; se Bostrom och Cirkovic [BC] för en systematisk genomgång av sådana katastrofscenarier och uppskattningar av hur troliga de är) för att vi skall ha fullt upp utan att behöva spä på med ett suspekt abstrakt argument. Dessa mer konkreta skäl till oro har dessutom den fördelen (jämfört med domedagsargumentet) att vi har möjlighet att göra något åt dem.

Det sista är viktigt: möjligheten att söka göra något åt hoten mot mänsklighetens överlevnad. Detta kan låta som en självklarhet, men jag gissar att de flesta inte har frågans tyngd riktigt klart för sig. Nick Bostrom gjorde, i ett kort (16:35) men sevärt TEDx-föredrag för några månader sedan, ett försök att ge den dess rätta proportioner:

Det mesta han säger i föredraget finns nedtecknat i hans aktuella och angelägna uppsats Existential risk prevention as global priority¹, jämte flertalet av de bilder han visar. Den som bänkar sig för att se TEDx-videon gör klokt i att först skriva ut uppsatsen och ha den till hands under föredraget, då videons bildkvalitet ibland inte är optimal.

Fotnot

1) Vänligen observera att jag framhåller artikeln för dess ohyggligt viktiga sakinnehåll, inte för det narcissistiska nöjet att se mitt namn nämnas i dess Fotnot 38.

Sju paradoxer

Min recension av William Eckhardts Paradoxes in Probability Theory har nyss kommit i tryck i Notices of the American Mathematical Society. Paradoxer - överraskande och till synes motsägelsefulla fenomen - hör till det ljuvligaste man kan sysselsätta sig med, både som matematiker och som filosof. Eckhardt tar i sin bok upp sju av dem: domedagsargumentet, den spelande folkmassan, Bostroms simuleringsargument, Newcombs paradox, Newcombs paradox med öppen låda, Large Hadron Collider-spelet, och de två kuverten. Fem av paradoxerna (dem jag länkat till) är kända; de återstående två är sådana som Eckhardt själv formulerat i syfte att kasta ljus över några av de övriga. Alla sju är stimulerande och givande att fundera över. I min recension beskriver jag kort samtliga sju paradoxer, och ger mig in i fördjupade resonemang kring ett par av dem. Som sammanfattande omdöme om Eckhardts bok duger följande stycke ur recensionen:

Eckhardt has no ambition to provide complete coverage of the literature on the five previously known paradoxes. Rather, the task he sets himself is to resolve them, once and for all, and the review of previous studies that he does provide is mostly to set the stage for his own solutions. He claims to be successful in his task but realizes that not everyone will agree about that: in the introductory paragraph of his chapter on Newcomb’s Paradox, he writes that
there exist a variety of arguments both for and against one-boxing but, in keeping with the design of this book, I search for an incontrovertible argument. (Of course it will be controverted.)
The book is a pleasure to read, not so much for Eckhardt’s solutions (which, indeed, I find mostly controvertible) but for the stimulus it provides for thinking about the problems.

Om statistiska slutledningar och mänsklighetens eventuella undergång

Två frågor som jag känner på mig att läsekretsen passionerat önskar (eller i alla borde önska) svar på är följande.

• Vad menas egentligen när forskare och journalister hävdar att resultatet av en forskningsstudie eller annan undersökning är statistiskt säkerställt eller statistiskt signifikant?
• Hur lyder egentligen det så kallade domedagsargument, som ibland påstås förutsäga mänsklighetens snara undergång, och förtjänar detta argument att tas på allvar?

Jag känner mig jämförelsevis skickad att ta mig an dessa frågor. Tyvärr kräver var och en av frågorna, för att besvaras någorlunda ordentligt, resonemang som sträcker sig utöver vad som får plats i en bloggpost av aptitligt format. Men hav förströstan - det som inte får plats i en bloggpost kan istället framställas i en lite längre uppsats! Just en sådan, med genomtänkta svar på båda frågorna ovan, har jag författat. Den har rubriken Statistisk signifikans och Armageddon och är antagen för publicering i nr 1/2013 av den utmärkta och trevliga skolmatematiktidskriften Nämnaren. Varsågoda!