Emma Frans årets folkbildare!

Kom ihåg vad jag skrev här på bloggen redan i juli 2014, långt innan Emma Frans nådde den nivå av berömmelse hon har idag:

Emma Frans är ofta först bland svenskspråkiga skribenter med spännande nyheter om beteendevetenskap och annan forksning, och om någon vill utnämna Emmas selektion till Sveriges bästa vetenskapsblogg just nu så har jag inget att invända.

Just hennes blogg har varit halvt om halvt vilande det senaste året, men Emma arbetar desto mer med folkbildning via en rad andra kanaler, och idag har Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) tillkännagivit att hon utsetts till Årets folkbildare 2017. I skrivande stund är deras webbplats svår att nå på grund av den överlastning av trafik som tillkännagivandet givit upphov till, men på föreningens ordförande Peter Olaussons blogg Faktoider hittar vi följande uttalande:

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har utsett Emma Frans, doktor i medicinsk epidemiologi, till Årets folkbildare 2017. Emma Frans tilldelas utmärkelsen för sin förmåga att på ett pedagogiskt och humoristiskt sätt sprida kunskap och förklara myter och missförstånd kring vetenskap.

– Emma Frans har fått särskilt mycket uppmärksamhet det senaste året och det förtjänar hon. Hon är den första folkbildaren som började sin verksamhet på sociala medier och det är fortfarande där hon har sin starkaste plattform. Sociala medier har visat sig vara vår tids främsta kanal för förvillande – där behövs källkritik och folkbildning mer än någon annanstans, säger Peter Olausson, ordförande för Vetenskap och Folkbildning.

– Men det är inte tillräckligt att behärska en kanal. Emma Frans är verksam på Twitter, och en stor tidning, och nu även i bokform. Det är så en modern folkbildare behöver arbeta: I olika kanaler med olika möjligheter och framför allt olika målgrupper.

[...]

Doktor Emma Frans gav under 2017 ut boken Larmrapporten - Att skilja vetenskap från trams, på Volante förlag. I boken redogör Frans på ett pedagogisk sätt för hur vi som individer kan navigera genom den djungel av information som florerar runt omkring oss dagligen. Med hjälp av lustiga anekdoter tagna ur vardagslivet beskrivs begrepp som placeboeffekten och cherry picking. Även avdelningar rörande källkritik, informationsinhämtning och statistik avhandlas med hjälp av tydliga exempel, ofta hämtade från verkligheten.

Genom att Emma Frans uttrycker sig lättbegripligt och ofta med en stor portion humor, utan att tumma på det vetenskapliga förhållningssättet, är hon en god folkbildare i den digitala tidsåldern.

Jag instämmer i allt detta, och kan tillägga att jag funnit Emmas bok så bra, med dess närmast unika kombination av lättillgänglighet och vederhäftighet, att jag avser använda den på den kurs inom lärarutbildningen på Göteborgs universitet som jag är engagerad i.

Grattis Emma!

Fem framträdanden i Göteborg (och två i Stockholm)

Det ser ut att bli en rad publika framträdanden för mig i november och december:

• Onsdagen den 11 november kl 18.00 talar jag över ämnet "En framtid med robotar och artificiell intelligens: möjligheter och orosmoln" på Ekocentrum, Aschebergsgatan 44, Göteborg. Fritt inträde.

• Måndagen den 16 november kl 12.20 talar jag över (det snarlika) ämnet "Artificiell intelligens på gott eller ont: en futurologisk betraktelse" i Chalmersvillan, Gibraltargatan 1A, Göteborg. Arrangör är Chalmers fakultetsklubb. Lunch serveras kl 11.45 till ett pris om 70 kr, och anmälan görs senast 12 november via Doodle.

• Tisdagen den 24 november kl 18.00 deltar jag i ett samtal om ämnet "Är ateism en religiös tro?" med filosofen Jonna Bornemark och Humanisternas ordförande Christer Sturmark, under ledning av Sewilius Berg. Samtalet är ett arrangemang av ABF:s Göteborgsavdelning, och äger rum på restaurang Trappan, Folkets Hus, Järntorget, Göteborg.

• Onsdagen den 25 november kl 20.00 talar jag över ämnet "Kan robotar ha medvetande?" på restaurang Haket, Första Långgatan 32 i Göteborg, i ett arrangemang av VoF:s (föreningen Vetenskap och Folkbildning) Göteborgsavdelning.

• Tisdagen den 1 december kl 18.30 talar jag över ämnet "Robotapokalyps?" på Stadsmuseet, Norra Hamngatan 12 i Göteborg. Arrangör är Sällskapet Gnistan, vilket verkar sakna närvaro på nätet, och jag tror dessvärre att arrangemanget endast är öppet för medlemmar.

• Fredagen den 4 december talar jag över ämnet "Är det OK för en statistiker att medverka i utveckling av domedagsvapen?" på Cramérsällskapets höstmöte, vilket äger rum på KTH i Stockholm kl 10-15. Mer exakt lokalangivelse och program kommer att meddelas längre fram.

• Onsdagen den 16 december kl 18.00 talar jag över ämnet "Statistiska analyser i vetenskapliga studier: kris, debatt, åtgärder" på Kungliga Vetenskapsakademien (KVA), Lilla Frescativägen 4A i Stockholm. Fritt inträde, och någon föranmälan krävs inte.

Förvillarutmärkelsen och Galileoargumentet

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), där jag är medlem, delar varje år ut utmärkelsen Årets Förvillare.¹ Häromdagen kungjordes att 2011 års pris går till Miljönämnden i Mora och Orsa för hur de valt att "bortse från vetenskaplig kunskap i hanteringen av så kallad elöverkänslighet".^2,3 Ytterligare förklaring gavs av VoF:s ordförande Martin Rundkvist i måndagens SvD.

Mottagarna av utmärkelsen och deras anhängare brukar sällan jubla, och det är snarare regel än undantag att utmärkelsen som sådan (och alltså inte bara valet av pristagare) ifrågasätts. Ett typexempel på hur det kan låta finner vi hos (den för mig obekante) frilansjournalisten Bengt Håkansson och dennes replik Skamligt utse årets förvillare i SvD på Martin Rundkvists artikel.⁴ Håkansson hävdar att VoF med utmärkelsen för vidare "en intolerant och föraktfull tradition", och fortsätter:

Det är samtidigt ett underkännande av den egna förmågan och viljan att i öppen debatt och på lika villkor lägga fram sina synpunkter mot det man har en annan åsikt om.

Att utse årets förvillare är ett skamligt sätt att smutskasta en meningsmotståndare och visa sitt förakt för andras åsikter. Det kan inte kallas för fri opinionsbildning, som föreningen på sin hemsida säger sig kämpa för.

Detta är närmast för dumt för att behöva bemötas - givetvis är VoF:s utspel och lite elaka utmärkelse ett exempel på just fri opinionsbildning - och det är heller inte av detta skäl jag tar upp Håkanssons debattinlägg, utan för ett annat argument han drämmer till med:

Om årets nobelpristagare i kemi, Dan Schechtman, hade bott i Sverige hade han förmodligen för länge sedan blivit utsedd till årets förvillare när han upptäckte kvasikristaller. Denna upptäckt stred fullständigt mot allt vad dåtidens forskare ansåg vara riktigt. Han fick utstå mycken smälek från framstående forskare och tvingades till och med lämna sitt arbete.

Det finns många andra exempel i historien där människor i stort och smått argumenterat för saker som gått på tvärs mot etablerad forskning och uppfattning men som senare har visat sig vara riktiga.

Detta är det så kallade Galileoargumentet, mycket vanligt förekommande bland folk som kommit på kant med vetenskapen, och därför bra att känna till.⁵ Martin Rundkvist bemöter argumentet föredömligt i en slutreplik i dagens SvD:

Här om dagen hävdade journalisten Bertil Håkansson att vi skall bortse från den medicinska forskningens rön om elöverkänslighet, eftersom det har hänt förr att forskare haft fel. Det brukar kallas för Galileoargumentet och är vanligt bland uppfinnare av evighetsmaskiner. "Folk ifrågasatte Galileo, men han fick rätt. De ifrågasätter mig med, och jag kommer också att få rätt en dag." Om detta skrev den amerikanske astronomen Carl Sagan, "Att folk skrattade åt vissa genier innebär inte att alla som folk skrattar åt är genier. De skrattade åt Columbus, de skrattade åt Fulton, de skrattade åt bröderna Wright. Men de skrattade också åt clownen Bozo."

Det duger inte att avfärda vetenskaplig kunskap med argumentet att forskare har haft fel förr. Man måste ange något rimligt skäl till att de vetenskapliga påståenden som man kritiserar är felaktiga. Vetenskaplig konsensus förändras över tid, men det betyder inte att man kan tro vad man vill i sådana frågor. Offentlig verksamhet måste bygga på bästa möjliga kunskap, det vill säga på dagens majoritetsuppfattning bland kunniga forskare. Särskilt när det handlar om folks hälsa.

Fotnoter

1) Även ett pris till Årets Folkbildare delas ut (nu senast till SVT:s Hjärnkontoret). Det är lite tråkigt att folikbildarpriset som regel hamnar i skuggan av förvillarpriset (så även här), men så fungerar mediedramaturgin...

2) För en sammanställning över det vetenskapliga kunskapsläget rörande elöverkänslighet, se Jesper Jerkerts artikel från 2010 i VoF:s egen tidskrift Folkvett.

3) Bl.a. Expressen rapporterade om saken, med bild och allt.

4) Ännu hetare blev debatten om förvillarutmärkelsen förra året, kring 2010 års pristagare Stockholmsinitiativet. Flera av de skamlösa klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet råkade nämligen, sitt vetenskapsförakt till trots, vara medlemmar i VoF. Höjdpunkten inträffade på VoF:s årsmöte den 2 april 2010, där tre företrädare för Stockholmsinitiativet - däribland Ingemar Nordin - deltog och försökte sabotera mötet med formaliafrågor. Nordin var också medundertecknare (tillsammans med bl.a. Sten Kaijser) på en skrivelse till årsmötet, med följande ordalydelse:

Att dela ut ett pris för Årets Förvillare är ovärdigt en förening som sätter den sakliga argumentationen högt och där kritik mot person inte bör förekomma. Vi menar att priset för Årets Förvillare är ett pris som syftar till att angripa enskilda personer eller organisationer. Det är dock enligt oss ett minimalt krav att VoF kan skilja mellan sak och person, och att föreningen inte är ett dåligt föredöme härvidlag. Ett förvillarpris förnedrar offentligt personer med avvikande åsikter och bidrar till ett debattklimat där människor avstår från att säga min mening pga risken att bli förlöjligade. Detta står i strid med de intellektuella värden som VoF står för.

Skrivelsen behandlades långdraget under punkten Övriga frågor. Uppriktigheten i Nordins vurm för snällhet i debatten kan ifrågasättas, t.ex. med hänvisning till vad han skrev på bloggen The Climate Scam mindre än 24 timmar före årsmötet:

När det gäller Uppsalainitiativet är jag mer betänksam. Här undrar jag om man inte passerat gränsen för det riktigt friska: från det genomtänkt strategiska och listiga till det mer emotionellt sjuka. De verkar rätt och slätt ha ett patologiskt hat mot alla som understår sig att tänka själva när det gäller klimatet.

Just det ifrågasättandet av Nordins uppriktighet är precis vad jag gjorde på mötet, och när jag läste upp sagda stycke började Nordin gorma och försöka hindra mig från att göra mig hörd, men tystades till slut ned av mötesordföranden. Så kan det gå till när debattens vågor går höga!

5) Givetvis är argumentet mäkta populärt också bland klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet. Så här skrev Stockholmsinitiativets Peter Stilbs i en text från 2007 tillsammans med den amerikanske klimatförnekaren Fred Singer:

Faktum är att de mest banbrytande upptäckterna och nytänkandet tillkommit genom att en minoritet upptäckte att tillgängliga fakta och nya experiment motsäger den gällande dogmen, hypotesen eller teorin. I många fall fordrades det bara en minoritet bestående av en enda person – tänk på exempelvis Galileo eller Einstein.

Jag bemötte dem i Folkvett 4/2008:

Att denna linje inte lämpar sig att följa i praktiken inses dock av att det på varje Galileo och varje Einstein går tusen charlataner som envetet förfäktar nya revolutionerande teorier som är helt på tok. [...] Uppgiften att särskilja den unge Einstein från charlatanerna tillfaller i första hand hans fysikerkollegor, som strängt taget är de enda som har den nödvändiga kompetensen. Att folk allmänhet själva skall klara av den är helt orealistisk, och de gör därför klokast i att avvakta fysikersamhällets bedömning.