Förvillarutmärkelsen och Galileoargumentet

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), där jag är medlem, delar varje år ut utmärkelsen Årets Förvillare.¹ Häromdagen kungjordes att 2011 års pris går till Miljönämnden i Mora och Orsa för hur de valt att "bortse från vetenskaplig kunskap i hanteringen av så kallad elöverkänslighet".^2,3 Ytterligare förklaring gavs av VoF:s ordförande Martin Rundkvist i måndagens SvD.

Mottagarna av utmärkelsen och deras anhängare brukar sällan jubla, och det är snarare regel än undantag att utmärkelsen som sådan (och alltså inte bara valet av pristagare) ifrågasätts. Ett typexempel på hur det kan låta finner vi hos (den för mig obekante) frilansjournalisten Bengt Håkansson och dennes replik Skamligt utse årets förvillare i SvD på Martin Rundkvists artikel.⁴ Håkansson hävdar att VoF med utmärkelsen för vidare "en intolerant och föraktfull tradition", och fortsätter:

Det är samtidigt ett underkännande av den egna förmågan och viljan att i öppen debatt och på lika villkor lägga fram sina synpunkter mot det man har en annan åsikt om.

Att utse årets förvillare är ett skamligt sätt att smutskasta en meningsmotståndare och visa sitt förakt för andras åsikter. Det kan inte kallas för fri opinionsbildning, som föreningen på sin hemsida säger sig kämpa för.

Detta är närmast för dumt för att behöva bemötas - givetvis är VoF:s utspel och lite elaka utmärkelse ett exempel på just fri opinionsbildning - och det är heller inte av detta skäl jag tar upp Håkanssons debattinlägg, utan för ett annat argument han drämmer till med:

Om årets nobelpristagare i kemi, Dan Schechtman, hade bott i Sverige hade han förmodligen för länge sedan blivit utsedd till årets förvillare när han upptäckte kvasikristaller. Denna upptäckt stred fullständigt mot allt vad dåtidens forskare ansåg vara riktigt. Han fick utstå mycken smälek från framstående forskare och tvingades till och med lämna sitt arbete.

Det finns många andra exempel i historien där människor i stort och smått argumenterat för saker som gått på tvärs mot etablerad forskning och uppfattning men som senare har visat sig vara riktiga.

Detta är det så kallade Galileoargumentet, mycket vanligt förekommande bland folk som kommit på kant med vetenskapen, och därför bra att känna till.⁵ Martin Rundkvist bemöter argumentet föredömligt i en slutreplik i dagens SvD:

Här om dagen hävdade journalisten Bertil Håkansson att vi skall bortse från den medicinska forskningens rön om elöverkänslighet, eftersom det har hänt förr att forskare haft fel. Det brukar kallas för Galileoargumentet och är vanligt bland uppfinnare av evighetsmaskiner. "Folk ifrågasatte Galileo, men han fick rätt. De ifrågasätter mig med, och jag kommer också att få rätt en dag." Om detta skrev den amerikanske astronomen Carl Sagan, "Att folk skrattade åt vissa genier innebär inte att alla som folk skrattar åt är genier. De skrattade åt Columbus, de skrattade åt Fulton, de skrattade åt bröderna Wright. Men de skrattade också åt clownen Bozo."

Det duger inte att avfärda vetenskaplig kunskap med argumentet att forskare har haft fel förr. Man måste ange något rimligt skäl till att de vetenskapliga påståenden som man kritiserar är felaktiga. Vetenskaplig konsensus förändras över tid, men det betyder inte att man kan tro vad man vill i sådana frågor. Offentlig verksamhet måste bygga på bästa möjliga kunskap, det vill säga på dagens majoritetsuppfattning bland kunniga forskare. Särskilt när det handlar om folks hälsa.

Fotnoter

1) Även ett pris till Årets Folkbildare delas ut (nu senast till SVT:s Hjärnkontoret). Det är lite tråkigt att folikbildarpriset som regel hamnar i skuggan av förvillarpriset (så även här), men så fungerar mediedramaturgin...

2) För en sammanställning över det vetenskapliga kunskapsläget rörande elöverkänslighet, se Jesper Jerkerts artikel från 2010 i VoF:s egen tidskrift Folkvett.

3) Bl.a. Expressen rapporterade om saken, med bild och allt.

4) Ännu hetare blev debatten om förvillarutmärkelsen förra året, kring 2010 års pristagare Stockholmsinitiativet. Flera av de skamlösa klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet råkade nämligen, sitt vetenskapsförakt till trots, vara medlemmar i VoF. Höjdpunkten inträffade på VoF:s årsmöte den 2 april 2010, där tre företrädare för Stockholmsinitiativet - däribland Ingemar Nordin - deltog och försökte sabotera mötet med formaliafrågor. Nordin var också medundertecknare (tillsammans med bl.a. Sten Kaijser) på en skrivelse till årsmötet, med följande ordalydelse:

Att dela ut ett pris för Årets Förvillare är ovärdigt en förening som sätter den sakliga argumentationen högt och där kritik mot person inte bör förekomma. Vi menar att priset för Årets Förvillare är ett pris som syftar till att angripa enskilda personer eller organisationer. Det är dock enligt oss ett minimalt krav att VoF kan skilja mellan sak och person, och att föreningen inte är ett dåligt föredöme härvidlag. Ett förvillarpris förnedrar offentligt personer med avvikande åsikter och bidrar till ett debattklimat där människor avstår från att säga min mening pga risken att bli förlöjligade. Detta står i strid med de intellektuella värden som VoF står för.

Skrivelsen behandlades långdraget under punkten Övriga frågor. Uppriktigheten i Nordins vurm för snällhet i debatten kan ifrågasättas, t.ex. med hänvisning till vad han skrev på bloggen The Climate Scam mindre än 24 timmar före årsmötet:

När det gäller Uppsalainitiativet är jag mer betänksam. Här undrar jag om man inte passerat gränsen för det riktigt friska: från det genomtänkt strategiska och listiga till det mer emotionellt sjuka. De verkar rätt och slätt ha ett patologiskt hat mot alla som understår sig att tänka själva när det gäller klimatet.

Just det ifrågasättandet av Nordins uppriktighet är precis vad jag gjorde på mötet, och när jag läste upp sagda stycke började Nordin gorma och försöka hindra mig från att göra mig hörd, men tystades till slut ned av mötesordföranden. Så kan det gå till när debattens vågor går höga!

5) Givetvis är argumentet mäkta populärt också bland klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet. Så här skrev Stockholmsinitiativets Peter Stilbs i en text från 2007 tillsammans med den amerikanske klimatförnekaren Fred Singer:

Faktum är att de mest banbrytande upptäckterna och nytänkandet tillkommit genom att en minoritet upptäckte att tillgängliga fakta och nya experiment motsäger den gällande dogmen, hypotesen eller teorin. I många fall fordrades det bara en minoritet bestående av en enda person – tänk på exempelvis Galileo eller Einstein.

Jag bemötte dem i Folkvett 4/2008:

Att denna linje inte lämpar sig att följa i praktiken inses dock av att det på varje Galileo och varje Einstein går tusen charlataner som envetet förfäktar nya revolutionerande teorier som är helt på tok. [...] Uppgiften att särskilja den unge Einstein från charlatanerna tillfaller i första hand hans fysikerkollegor, som strängt taget är de enda som har den nödvändiga kompetensen. Att folk allmänhet själva skall klara av den är helt orealistisk, och de gör därför klokast i att avvakta fysikersamhällets bedömning.

Antivetenskaplig irrpropaganda i USA och i Linköping

Klimatförhandlingarna i Durban har gått dåligt, precis som 2010 års motsvarande möte i Cancún, och 2009 i Köpenhamn. Orsakerna är många, men om man ändå skall peka ut ett enskilt land som den värsta bromsklossen, så går det inte att komma ifrån att USA:s monumentala ointresse för klimatfrågan fortsätter att stå i vägen för arbetet med ett globalt klimatavtal.

Det amerikanska ointresset har i sin tur många orsaker. En av dem är den arrogans gentemot det vetenskapliga kunskapsläget som en väloljad industrilobby och ett mäktigt propagandamaskineri uppvisar. För den som vill försöka förstå det amerikanska klimatförnekeriet rekommenderar jag varmt boken Merchants of Doubt av Naomi Oreskes och Erik Conway från 2010. Jag recenserade entusiastiskt boken i Axess 6/2010 (vilket i påföljande nummer resulterade i ett hetlevrat meningsutbyte med en av Sveriges mest ökända klimatdebattörer). Dessförinnan hade Lars Karlsson skrivit en lika entusiastisk recension uppdelad på två ambitiösa bloggposter på Uppsalainitiativet.

Det kanske mest slående budskapet i Merchants of Doubt är hur en relativt liten grupp vetenskapsmän återkommer gång på gång, inte bara i klimatfrågan, utan de lånar ut sig till antivetenskaplig irrpropaganda på en rad andra områden. Det handlar om förnekande av sambanden mellan rökning och lungcancer, mellan industriutsläpp och surt regn, och mellan freoner och ozonhål, för att nu bara nämna några av exemplen. Den gemensamma nämnaren för dessa områden är att de handlar om de potentiellt skadliga effekterna av olika slags mänsklig verksamhet. Vad som driver dessa herrar är en intressant fråga som jag strax skall återkomma till, men jag vill först fokusera på en annan fråga:

Finns det någon svensk motsvarighet till det amerikanska vetenskapsförnekeri som Oreskes och Conway uppmärksammar? Finns det någon svensk forskare som, likt huvudpersonerna i Merchants of Doubt, går från den ena miljöfrågan till den andra i sitt förnekande av det vetenskapliga kunskapsläget?

Svaret är ja. Det finns åtminstone en svensk professor som passar så bra in i den Oreskes-Conwayska mallen att man blir rent förbluffad. Han heter Ingemar Nordin, och är professor i filosofi vid Linköpings universitet.

På senare år har Nordin mest gjort sig synlig som en av Sveriges mest framträdande klimatförnekare. På Uppsalainitiativet har vi ibland försökt punktmarkera honom, men han och hans vänner i klimatförvillarnäverket Stockholmsinitiativet är så produktiva att vi blott hinner bemöta en bråkdel av allt de häver ur sig. Förutom på tidningars debatt- och insändarsidor medverkar Nordin regelbundet på bloggen The Climate Scam.¹

Hur är det då med nivån på Ingemar Nordins argumentation i klimatfrågan? Med tanke på att han är filosofiprofessor med vetenskapsteori som sin främsta specialisering hade man kanske kunnat vänta sig att den uppnådde en viss grad av sofistikering. Icke så. Jag kan av redan antydda skäl inte göra någon systematisk genomgång, utan bara exemplifiera hur han inte drar sig för den simplaste demagogi. Att han inte är främmande för att rätt och slätt rycka siffror ur luften och göra helt orimliga avläsningar av diagram har jag tidigare påpekat. Eller tag den här Nordin-kommentaren:

Jag tycker mig ana två försvarstrategier från de många AGW- och IPCC-troende på den här bloggen. Dels säger ni att ett par-tre kalla vintrar inte på något sätt strider mot IPCCs prognoser. Dels påstår ni att det minsann fortfarande blir varmare. Hur skall ni ha det?

"Hur skall ni ha det?" Nordin låtsas här att han, trots flera år av aktivt debatterande i klimatvetenskapliga frågor, inte förstått att skilja mellan lokalt väder och globalt klimat, och att han dessutom är helt okunnig om hur den globala uppvärmningskurvan ser ut: överlagrat en trend som gör att det decennium efter decennium obevekligt blir varmare, finns ett brus som gör att enstaka år kan slå ganska kraftigt hit eller dit. Den motsägelse som Nordin antyder finns inte.

En liknande nivå håller Nordin då han går vidare från sitt klimatförnekeri till att ifrågasätta mänsklig påverkan på ozonskiktet. I en bloggpost från förra månaden rapporterar han triumferande att någon minskning av ozonhålet över Antarktis inte kunnat konstateras sedan undertecknandet 1987 av Montrealprotokollet rörande utsläpp av ozonnedbrytande ämnen. Som signaturen Thomas (en av ytterst få ljuspunkter på The Climate Scam) påpekar så "är det inte konstigt med långlivade kemikalier som kan finnas kvar i atmosfären långt efter det att vi minskat utsläppen". Nordin svarar att "det är möjligt. Men när nödvändigheten av Montrealprotokollet diskuterades så var det ingen som sa att det skulle dröja 50 år eller så innan man skulle märka någon skillnad". Inför Thomas förklaring att "hade det inte varit för stoppet så hade CFC-halterna fortsätt stiga i atmosfären och situationen fortsatt bli värre" har Nordin inget att tillägga.

Vetenskapsförnekeri på såväl klimat- som ozonhålsområdet alltså. Något mer? Den som söker skall finna, ty det visar sig att Ingemar Nordin 1995 på DN Debatt, i strid med rådande vetenskapliga kunskapsläge, förringade hälsoeffekterna av passiv rökning.² När sex av mina UI-kollegor tidigare i år uppmärksammade Nordins DN-artikel, blev denne (trots att de korrekt återgivit hans påståenden i artikeln - här fanns inte tillstymmelse till det slags förvrängning och falska tillvitelser som Nordin och hans SI-vänner är så förtjusta i) så arg att han alldeles tappade besinningen.³

Ingemar Nordins vetenskapsförnekeri på dessa tre områden - klimatet, ozonhålen och den passiva rökningens hälsovådliga effekter - utgör mina belägg för att han bedriver en nomadliknande vetenskapsförnekarvandring likt huvudpersonerna i Merchants of Doubt. Låt mig nu återkomma till vad dessa huvudpersoner kan ha haft för motiv för sin irrpropagandistiska verksamhet, för att sedan jämföra med Nordin. Så här lyder min kort-korta sammanfattning, i Axess-recensionen, av Oreskes och Conways analys:

Vad är det då som driver huvudpersonerna i Merchants of Doubt att i strid med med det vetenskapliga evidensläget ta parti för allehanda miljöförstörande verksamhet? Jag ställde själv den frågan för några år sedan, då jag fann att den ene ledande klimatskeptikern efter den andre också engagerat sig på tobaksbolagens sida i frågan om den passiva rökningens hälsovådlighet. Jag hade då inget bättre förslag än att det handlade om personer som är beredda att säga vad som helst om blott betalningen är den rätta. Oreskes och Conway har studerat frågan mer på djupet, och erbjuder en intressantare förklaring:

Singer, Seitz, Nierenberg och Jastrow är eller var alla, liksom många av de andra figurer som passerar revy i boken, präglade av det kalla kriget, arga antikommunister och anhängare av den extrema marknadsfundamentalism enligt vilken varje statligt ingripande eller reglering är ett steg ut på det sluttande plan som vetter mot socialism och tyranni. Om detta är det ondaste onda, så behöver forskningsresultat som ser ut att föranleda reglering (som förbud mot de ozonförstörande freonerna, eller skatt på tobak eller koldioxid) förnekas.

Döm om min förvåning när jag fick se hur Nordin, några månader efter publicerandet av min recension, i princip bekräftade hur väl han faller in i den av Oreskes och Conway skisserade motivbilden:

Corren fördömer tanken på att använda klimathotet som ett svepskäl för att införa planekonomi. Gott så. Men det alternativ man har att erbjuda är kanske inte så mycket bättre. Det borgerliga alternativet involverar "grön bokföring" och "många, små (och några större) steg – skatter, avgifter, utsläppsrättshandel, järnväg, klimatbistånd", menar man. Har Correns ledarskribenter inte hört talas om Westerbergs "de små stegens tyranni", eller Hayeks berömda bok "Vägen till träldom"?⁴

För skojs skull, och för den händelse att det fortfarande finns läsare som tvekar rörande Nordins politiska hemvist, vill jag avsluta med ännu ett Nordin-citat, denna gång från sajten Smedjan.com 2005:

Det finns dårar, av slaverisystemets subtila propaganda förvirrade människor, som anser att skatt inte är stöld.

Fotnoter

1) Sedan pansarofficer Jonny Fagerström tagit över ansvaret för The Climate Scam och infört kommentarsmoderering har tonen där förbättrats något jämfört med hatstämningen på tidigare bloggägaren Maggie Thauersköld Crusells tid, men vad gäller sakinnehållet befinner sig bloggen på samma avgrundsdjupa nivå som tidigare.

2) Därtill förklarar Nordin i DN-artikeln att det pågår "en etnisk rensning av rökarna som kulturgrupp".

3) Se vidare Nordins stämpling av mina UI-vänner som sinnessjuka:

När det gäller Uppsalainitiativet är jag mer betänksam. Här undrar jag om man inte passerat gränsen för det riktigt friska: från det genomtänkt strategiska och listiga till det mer emotionellt sjuka. De verkar rätt och slätt ha ett patologiskt hat mot alla som understår sig att tänka själva när det gäller klimatet.

En eller annan läsare kanske har reagerat mot den något ofina I-versen i min ABC-lära häromsistens, men som framgår här finns gott om saklig underbyggnad för versen, och det var i själva verket det just citerade stycket jag hade i åtanke när jag plötsligt fick inspiration till den.

4) Här är den ledare i Östgöta-Correspondenten som Nordin polemiserar emot.