Visar inlägg med etikett klimatpolitik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett klimatpolitik. Visa alla inlägg

onsdag 24 augusti 2022

Jag framträder i Oslo den 14 och 15 september

Lystring alla vänner i Oslotrakten! I mitten av nästa månad gör jag två föredragsframträdanden som ni har möjlighet att kostnadsfritt delta i: Vid båda tillfällen har jag avsikten att ge gott om utrymme för frågor och publikdiskussion.

onsdag 5 januari 2022

Do Look Up!

Filmen Don't Look Up är en satirisk skildring av makthavares reaktioner på att en komet är på kollisionskurs med Jorden, och hade Netflix-premiär under julhelgen. Varning för spoilers i det som nu följer.

Filmen blev snabbt föremål för omfattande diskussion, varav en överraskande stor förgrening på svensk Twitter och annorstädes kommit att handla om att håna SVT:s Morgonstudion för det inslag i måndags i vilket de tog filmen som utgångspunkt för ett samtal om hotet mot oss från kometer och asteroider med Alexis Brandeker, astronom och docent vid Stockholms universitet. Hånet går ut på att det...
    [f]ör de allra flesta (förutom Morgonstudions redaktion) är [...] uppenbart vilka verkliga händelser som filmen baseras på. Igenkänningsfaktorn är hög, och filmteamet – inklusive regissör, manusförfattare och skådespelare – har upprepade gånger bekräftat att kometen är en metafor för just klimatkrisen.
Jag finner denna kritik en smula inskränkt. Risken för komet- och asteroidnedslag på Jorden är ett fascinerande ämne som absolut förtjänar utrymme i nyhetsmedia, och att ta avstamp i en film som Don't Look Up är knappast någon dålig ingång. Klimatfrågan har inte ensamrätt på nyhetsbevakning och samhällsdiskussion, och skaparna av filmen har knappast heller någon ensamrätt (eller ens sanningsföreträde) på att tolka den. Det är förvisso sant att de avsett den som en allegori över klimatfrågan, men andra (inklusive Matt Yglesias) har föreslagit att den alternativt och med fördel kan ses som en kommentar till covid-krisen. Själv ser jag tydliga paralleller till svårigheten att få makthavare att på allvar ta till sig frågan om hur vi undviker en AI-katastrof, och min gode vän Thore Husfeldt föreslår på Facebook att...
    the comet in Don’t Look Up! [is] an obvious analogy to Critical Theory. Science!Grrrl is Helen Pluckrose, bearded-scruffy-white-male is James Lindsay. Civilisation will end, but nobody’s listening! How can you not see that obvious analogy?1
...men tillägger för säkerhets skull snabbt att...
    it’s completely arbitrary what the comet “stands for”, and straight-faced discussions about that it *really-really* stands for just get shrugs from me. I. Don’t. Care. In particular, I would never seriously endorse the position “This is a timely satire warning us about Critical Theory.” When I write stuff like that, it’s obviously!satirical. Only somebody who thinks the comet is obviously!climatechange would ever think something else. To me, the movie is “about society”, and pretty funny.
Yup, just så.

Ett centralt tema i filmen är svårigheten för gemene man att veta vem man skall tro på i svåra vetenskapliga frågor av stor och akut samhällsrelevans. "Vem kan man lita på?" skrev jag i rubriken till ett kapitel om denna fråga i en Formas-antologi för drygt ett decennium sedan, och den har inte blivit lättare sedan dess.2 Denna epistemiska svårighet behandlas på ett alldeles lysande vis i Scott Alexanders dagsfärska kommentar till filmen, där han bland annat påpekar hur inkonsekvent den förhåller sig till problemet, i så måtto att den inte förmår bestämma sig för vilket av följande båda narrativ den skall förorda, utan fladdrar hit och dit:
    The first narrative says “there’s a consensus reality constructed by respectable people, and a few wild-eyed weirdos saying they’ve seen through the veil and it’s all lies...and you should trust the weirdos!” The second starts the same way, but ends “...and you should trust consensus reality!”.
Lite tidigare i bloggposten ger han följande exempel:
    Unfortunately, Don’t Look Up can’t stop contradicting itself.

    It depicts a monstrous world where the establishment is conspiring to keep the truth from you in every possible way. But it reserves its harshest barbs for anti-establishment wackos, who are constantly played for laughs. “THE COMET IS A MARXIST LIE!” says the guy on the Facebook stand-in. Maybe not literally, but at least he’s genre-savvy.

    It depicts elites as simultaneously incompetent and omnicompetent. There’s a great scene where Female Scientist is talking to some rioters. The rioters bombard her with conspiracy theories - the elites have built bunkers! They’re lying low, totally safe, laughing at the idea of the comet wiping out the hoi polloi. “No,” Female Scientist answers, “they’re not that competent”. It’s a great line, played completely seriously. But later we learn that Tech CEO literally built a 2,000 person starship in less than six months so he and the other elites could escape.

Varken jag eller Scott Alexander har något färdigt och vattentätt svar på vem man kan lita på, men jag rekommanderar hans välgenomtänkta bidrag till diskussionen om denna viktiga fråga.

Fotnoter

1) Den som ine känner till Pluckrose och Lindsay och deras korståg mot Critical Theory kan hitta lite kontext exempelvis i samtalet med Thore i det senaste avsnittet av Vetenskapligt med Häggström och Livh.

2) Exempelvis tycker jag mig ha noterat att många av dem som för tio år sedan lärde sig (korrekt, enligt min mening) att IPCC är en utmärkt auktoritet att vända sig till för en rättvisande bedömning av det klimatvetenskapliga kunskapsläget gjort den förhastade generaliseringen att den svenska Folkhälsomyndigheten har en motsvarande ställning som pålitlig kunskapskälla i covid-frågor.

söndag 24 oktober 2021

Tre nya avsnitt av Vetenskapligt med Häggström & Livh

Podden Vetenskapligt med Häggström & Livh rullar på! Jämfört med med min förra rapportering här på bloggen har vi nu inte mindre än tre nya avsnitt ute.

I det första av dessa tre (och det fjärde totalt), talade vi med Stefan Schubert om grundidéerna i det enligt min uppfattning mycket viktiga tankesystem som på senare år vuxit fram under beteckningen effektiv altruism, och om hans egen psykologiska forskning kring hur människor förhåller sig dessa idéer. I det nästpåföljande avsnittet valde vi för omväxlings skull att inte bjuda in någon gäst alls, utan istället fokusera samtalet på de tankar om artificiell intelligens och dess samhällspåverkan som jag lyfter i min i våras utkomna bok Tänkande maskiner. Och i det allra senaste avsnittet, publicerat i förrgår, bjöd vi in klimatforskaren Christian Azar för att bland annat diskutera den ibland lite svåra balansgång som kan uppstå när man som forskare vill förse makthavare med relevant kunskap för att göra världen bättre utan att för den sakens skull tära på det förtroendekapital som vetenskapen besitter.

Vi är nu uppe i sex avsnitt, och fler är på gång. Här är den fullständiga listan över de avsnitt vi hittills publicerat:

tisdag 17 december 2019

In good physicist company

Let me briefly tell you about two of my recent and quite rewarding interactions with prominent physicists.

1. On November 29, MIT physicist Max Tegmark and I coauthored and cosigned a letter to the EU Commission with feedback on their pilot assessment on Trustworthy AI. Our letter can be found here or (for those not wishing to create a login account for EU's Futurium) here.

2. Last week I had the honor of sharing the stage with a Nobel laureate. Steven Chu was awarded the Nobel Prize in physics in 1997 for his work on cooling and trapping atoms with laser light. On December 9, we both took part in the panel discussion on Averting the climate crisis at the 2019 Nobel Week Dialogue, together with John Hassler and Lisen Schultz. Given that he served as Secretary of Energy in President Obama's cabinet as recently as 2013, it was a pleasant surprise to learn how outspoken and radical Chu is on the urgent need for curtailing greenhouse gas emissions.

And yes, I did attend the Nobel banquet the day after. Locating me in the following photo is challenging but not impossible.

torsdag 26 september 2019

Om Stanislav Petrov och Greta Thunberg i P4

Dagens snack med Stefan Livh i P4 Göteborg (börjar 1:06:45 in i sändningen1 och håller på till cirka 1:54:25) kom att fokusera på två personer som på olika sätt gjort avtryck i världen: Stanaislav Petrov och Greta Thunberg. Petrov räddade (antagligen) världen från fullskaligt atomkrig den 26 september 1983, något som fått mig och många andra att varje år plädera för att dagens datum skall benämnas Petrovdagen, och är värt att fira som en hyllning inte bara till Petrov utan ännu mer till individens möjlighet att göra skillnad, och vikten av att inte förgöra världen. Greta Thunberg och hennes mäktiga tal i FN häromdagen känner nog alla läsare av denna blogg till, och det borde inte komma som någon överrasskning att jag är sympatiskt inställd till hennes budskap.

Fotnot

1) Men börja gärna lyssna redaan vid 1:00:55 för att få höra Stefan Livhs musikaliska sampling av Greta Thunbergs FN-tal.

tisdag 30 juli 2019

Ubbhultskt yttrandefrihetsgnäll

Detta är en uppföljare till min bloggpost Ubbhultska dumheter tidigare denna månad, om den moderate riksdagsledamoten och klimatförnekaren1 Jan "Ubbhult" Ericson. Den förra bloggposten avslutades med en redogörelse för hur Ericson den 10 juli avböjde min invit att ta en öl tillsammans, och i samband med det stämplade mig som "respektlös", en beskrivning jag hade vissa invändningar emot. Föga anade jag att Ericson bara några dagar senare skulle eskalera baktaleriet genom att (i diskussion med tredje part den 16 juli) hävda att jag "visat mycket aggressiva tendenser". Detta ogrundade påhopp reagerade jag på i en snabb serie om fyra tweets den 17 juli. Ericson svarade inte på detta, så en vecka senare påminde jag honom om saken via Twitters meddelandefunktion, varpå följande meningsutbyte utspelade sig, där Ericson ventilerade sin önskan om att få bedriva sin klimatförnekarpropaganda oemotsagd, och därvid förföll till patetiskt yttrandefrihetsgnäll:

OH, 24 juli:

I en tweet den 16 juli skrev du att jag "visat mycket aggressiva tendenser". Jag svarade dig, men du reagerade inte, så nu skriver jag igen.

Jag finner det ytterst obehagligt att en ledamot av Sveriges högsta folkvalda församling gör den sortens ogrundade utfall mot en universitetsprofessor som kommer med ovälkomna besked. I själva verket är jag en ytterst fridsam person, och jag kan inte påminna mig att jag uppträtt aggressivt i vare sig ord eller handling sedan jag var typ 14.

På ett psykologiskt plan finner jag ditt utfall förståeligt. Jag kritiserar dig obamhärtigt för ditt spridande av desinformation i klimatfrågan och för bristande källkritik, och det är då begripligt [att du] känner en lust att ge igen. Om jag har rätt i denna förklaring behöver du dock förstå att sådan lust att ge igen inte legitimerar anklagelser gripna ur luften.

Eller är det så att jag missuppfattat våra mellanhavanden, och faktiskt uppträtt (oavsiktligt och omedvetet) på ett sätt som rimligen kan uppfattas som aggressivt? I så fall skulle jag sätta väldigt värde på om du kunde peka ut vari denna upplevda aggression består, så att jag kan bättra mig.

JE, 24 juli:

Du skrev bla en kommentar om en forskarkollega som gick långt över vad som är rimligt.2 Du vet själv vad du skrev.

I övrigt tycker jag du har en allmänt nedlåtande ton mot både mig och andra som inte delar din syn. Och du vet att det ändå finns ett inte obetydligt antal forskare som ser annorlunda på saken. Respektera att jag då känner viss skepsis till att bara följa strömmen.

Jag kan ju samtidigt säga att jag tycker det är minst lika obehagligt att en professor angriper en riksdagsledamot på det sätt du gör. Du måste respektera att vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet i Sverige. Jag är jurist med dubbel examen, jag har 13 år bakom mig som riksdagsledamot och tror få betraktar mig som korkad. Det du kallar ”desinformation” anser jag tvärtom vara mycket intressant för debatten. Jag anser mig mer påläst i frågan än flertalet riksdagskolleger som bara följer strömmen. Och jag har en kritisk ingång när det gäller all slags alarmism och domedagsteorier. Att sedan en del av det jag säger och skriver övertolkas medvetet av media och politiska motståndare är en annan sak. Jag är faktiskt vare sig klimatförnekare eller motståndare till vettiga åtgärder.

OH, 25 juli:

Jaha OK, så om jag nu förstår dig rätt så är ditt belägg för att jag ”visat mycket aggressiva tendenser” att jag omnämnt professorskollegan Ingemar Nordin som ”ett av det svenska universitetsväsendets allra värsta rötägg”. Om detta mitt yttrande kan mycket sägas, och om du skulle stämpla det som ”onödigt rättframt” eller ”burdust” eller ”oartigt” eller rentav ”tölpaktigt” så skulle jag inte protestera. Men ”aggressivt”? Knappast. Med vad jag bara kan tolka som en avsiktligt vilseledande formulering får du det att låta som om jag hotat någon med stryk eller så. Jag finner det uppriktigt sagt hårresande att en riksdagsledamot tillåter sig den sortens ogrundade angrepp på en varmt samhällsengagerad medborgare.

Ditt ordval ter sig omöjligt att försvara. Skulle det automatiskt vara ”aggressivt” att omnämna någon med ett så starkt negativt värdeladdat ord som ”rötägg”? Det vore orimligt, ty både ”terrorist” och ”diktator” bär på starkare negativ värdeladdning än ”rötägg”, och om vi dömde ut yttrandet ”Nordin är ett rötägg” (vilket han ju faktiskt är) som aggressivitet så skulle vi på samma sätt behöva döma ut yttranden som t.ex. ”Rakhmat Akilov är terrorist” (viket han ju är) eller ”Kim Jong-un är diktator” (vilket han ju är). Och du skulle väl knappast komma på tanken att anklaga en forskare eller politikerkollega som fäller något av de båda senare yttrandena för att ”visa mycket aggressiva tendenser”?

Ovanstående om kärnpunkten i vår diskussion, men du lyckas säga en hel del annat i ditt svar. På en punkt i din lista över negativa karaktäriseringar av mig kan jag faktiskt ge dig rätt: det här med att jag emellanåt uppvisar en nedlåtande ton. Jag har ägnat ofantlig tid de senaste 10-15 åren åt att förklara felen i olika slags pseudovetenskap och vanföreställningar om forskningsläget på olika områden. Ganska ofta möts jag då av bjäbb och ett totalt ointresse för att ta till sig ny kunskap, och då händer det att jag tappar tålamodet, varvid en nedlåtande ton lätt smyger sig in i mina yttranden. Denna karaktärsbrist erkänner jag utan omsvep.

I övrigt är det inte mycket bevänt med ditt svar. Jag finner det särskilt beklämmande att du återfaller i den martyrroll som jag tidigare noterat (se första stycket i den bloggpost http://haggstrom.blogspot.com/2019/07/ubbhultska-dumheter.html som jag för ett par veckor [sedan] tillägnade dig) att du är förtjust i. När du blir emotsagd tolkar du det som ett angrepp på din lagstadgade åsikts- och yttrandefrihet, vilket ju ärligt talat är löjligt. Yttrandefriheten ger dig ingen rätt att stå oemotsagd. Jag är, som jag skrev i nämnda bloggpost,
    en varm vän av yttrandefriheten, som omfattar både Ericsons rätt att yttra dumheter och min rätt att påpeka att dessa är just dumheter.
Vidare ditt självförhärligande tal om hur ”påläst” du är i klimatfrågan. Rent kvantitativt är du kanske det, men genom det skeva urval du verkar tillämpa i vad du skall läsa – du föredrar uppenbarligen klimatförnekarbloggar och andra obskyra källor med minimal grad av trovärdighet framför seriösa forskarrapporter – så står det kvalitativt sämre till med din ”pålästhet”, och du har på detta vis kommit att få en vrångbild av det klimatvetenskapliga kunskapsläget. Där du tycker dig se två likvärdiga sidor kan en person som jag (som till skillnad från dig har arbetat med klimatvetenskap och behärskar såväl dess fysikaliska elementa som allmänna kunskaper både om naturvetenskapens metoder och om källkritik) konstatera att på det hela taget så är bara den ena sidan är uppbackad av solida vetenskapliga argument, medan den andra genomsyras av struntprat. Du får ursäkta, men när en riksdagsman drabbats av en sådan vrångbild i en vetenskaplig fråga där jag har sakkunskap så ser jag det som min medborgerliga plikt att försöka förklara hur det faktiskt ligger till med det vetenskapliga kunskapsläget – tvärtemot den etikettsregel du verkar förespråka, om att jag av något slags respekt för yttrandefriheten bör avhålla mig från sådana tillrättalägganden.3

Fotnoter

1) För den händelse någon läsare känner sig osäker på exakt vad detta ord betyder rekommenderar jag min bloggpost Om ordet klimatförnekare från 2014.

2) Första gången jag läste Ericsons meddelande gladde jag mig åt att han med sina ord om "gick långt över vad som är rimligt" tycktes ge mig i någon mån rätt angående Ingemar Nordins rötäggsbeteende. Sedan insåg jag emellertid att det rörde sig om ett enkelt syftningsfel och att det var min rättframma karaktärisering av Nordin han egentligen avsåg.

3) Här blev det tyst, vilket är synd, ty det hade kunnat vara intressant att höra hur Ericson ställer sig till mina synpunkter på hans uttalade önskan att som folkvald riksdagsledamot få ha sina missuppfattningar ifred från kritik från forskare och medborgare.

måndag 24 juni 2019

Nu höjer jag ett bekymrat pekfinger mot två professorskollegor på ekonomsidan

I en debattartikel rubricerad Dags att skrota flygskammen i Dagens Industri häromdagen meddelar ekonomprofessorerna Per-Olov Johansson och Bengt Kriström att "ur klimatsynpunkt är en flygresa mellan Umeå och Stockholm inget problem". Jag kan bara konstatera att för att påstå något sådant behöver man virra bort sig så totalt i sofistikerade marginaleffektsresonemang, i kombination med en statisk samhällssyn, att man inte längre kan se det enkla faktum att ett utsläpp är ett utsläpp är ett utsläpp.

Ack ändå om författarna hade landat (no pun intended) i något i stil med att...
    vi finner det överraskande och en smula perverterat att den som önskar hålla nere CO2-utsläppen med rådande system inte verkar ha anledning att undvika inrikesflygandet, varför andra sätt att minska detta flygande (med vidhängande utsläpp som ju trots allt finns där) snarast bör utformas.
Men något sådant säger de dessvärre inte, utan de stannar vid budskapet att vi glatt kan flyga vidare utan att bekymra oss. Den sortens lättsinne bekymrar mig. Överhuvudtaget skulle jag vilja råda mina professorskollegor på ekonomsidan att vara lite mer vaksamma mot marginaleffektsresonemang1 av typen...
    oj, en rullatorburen gammal pensionär har irrat sig in i de ruffiga hamnkvarteren, då är det oproblematiskt om jag rånar honom, för annars kommer garanterat någon annan att göra det.

Fotnot

1) Härmed inte sagt att jag kategoriskt skulle vara emot marginaleffektsresonemang, vilka ju bland annat har kommit att bli ett centralt analysverktyg i den effektiv altruism-rörelse jag har ett gott öga till. Jag vill absolut inte fördöma resonemang av typen "om jag drar i spaken så att spårvagnen växlas in på ett sidospår blir nettoeffekten fyra sparade människoliv", men vill varna för att i praktiska situationer (där det som regel går att lyfta sig ur den snävaste problemformuleringen och överväga en korrigering av förutsättningarna) betrakta resonemanget som oproblematiskt och upphöja det till sista ordet.

torsdag 13 december 2018

Nu reder vi ut det här med Nordhaus och diskonteringsräntan

Edit 19 december 2018:

Det verkar nu som att jag inte förstått Nordhaus DICE-modell riktigt rätt när jag skrev denna bloggpost, som därför behöver tas med en nypa salt. I synnerhet vill jag backa från mitt påstående att "ekonomins utveckling [i DICE-modellen] beror på hur snabbt dess aktörer diskonterar ned framtiden, något som modelleras med en diskonteringsränta"; någon diskonteringsränta verkar inte finnas med bland de parametrarna som beskriver ekonomins mekanismer i modellen. (Lyckligtvis är modellen väldokumenterad, så för den som önskar fördjupa sig i modellens detaljer finns goda förutsättningar för det.) Som jag nu förstår saken spelar den enda diskonteringsränta som finns i modellen en roll som ligger närmare den normativa r2 jag talar om i bloggposten.

Det jag tror överlever av mitt centrala resonemang rörande r1 vs r2 i bloggposten är följande mer allmänna observationer. En modell som DICE (eller mer allmänt en ekonomisk modell för framtida samhällsutveckling) behöver ha (a) realistiska värden på de parametrar som beskriver ekonomins mekanismer, och (b) en normativ diskonteringsränta för att värdera olika scenarier i förhållande till varandra. Diskonteringsräntan kan väljas oberoende av (a), och återspeglar hur vi väger kostnader idag mot kostnader i framtiden. Om man vill kan man som Nordhaus göra detta val baserat på empiriska observationer av vad marknadens aktörer verkar föredra, men ett sådant förfarande kommer inte runt det faktum att valet är normativt (typ "som grund för dessa policyrekommendationer ansluter jag mig till marknadsaktörernas åsikt om hur kostnader idag skall vägas mot dito i framtiden").

Jag tackar Christian Azar och Martin Persson för värdefulla diskussioner kring detta. Givetvis är ansvaret för eventuella kvarstående missuppfattningar helt och hållet mitt eget.

End edit.

* * *

Debatten har gått hög i Sverige om beslutet att tilldela den amerikanske klimatekonomen William Nordhaus Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne "för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys". Inte all kritik har varit alldeles välbetänkt, och jag uppskattar Jesper Roines försök på DN Debatt häromdagen att bringa ordning i debatten, bl.a. med en uppmaning om att inte blanda samman Nordhaus forskning med hans policyrekommnedationer.

Parallellt med Roine debatterar Christian Azar och John Hassler i en annan del av DN1 Nordhaus bruk av den för klimatpolicyrekommendationer ofta så avgörande så kallade diskonteringsräntan. Azar förklarar:2
    Nordhaus, liksom många andra ekonomer, väljer att räkna ned värdet av kostnader som drabbar framtiden med en relativt hög nedräkningstakt (så kallad diskonteringstakt). Eftersom vi förväntas bli rikare i framtiden blir också kostnaderna för skadan relativt sett lägre. Men – och det här är mer kontroversiellt – Nordhaus (och många andra ekonomer) räknar också ned värdet av framtida skador enbart för att de uppstår i framtiden (den rena tidspreferensen).

    Det här får oerhört stor betydelse. Med en diskonteringstakt på 5 procent per år blir en skada om 100 år hela 150 gånger mindre värd än om den inträffat i dag. Om 200 år betyder skadan i princip ingenting (22 000 gånger mindre). Eftersom klimatförändringarna är ett långsiktigt problem kan det därmed närmast trollas bort genom en teknikalitet.

Men är diskonteringsränta ett uttryck för våra värderingar eller för hur världen är beskaffad? Med andra ord, är den normativ eller positiv (deskriptiv)? I denna fråga talar Azar och Hassler förbi varandra på ett sätt som gör att man som läsare får intryck av missämja och förvirring. Azar betonar vikten av en tankereda som håller isär positivt och normativt, och Hassler genmäler att "problemet i Azars resonemang är att han inte gör skillnad mellan positiv och normativ analys". Azar understryker att valet av diskonteringsränta är en fråga om värdering, något som Hassler ställer sig avvisande till:
    En modell med detta syfte måste i acceptabel grad överensstämma med vad vi faktiskt observerar. Detta tror jag är självklart för alla vad gäller de naturvetenskapliga delarna. Vi kan inte välja de parametrar som styr klimatkänsligheten utifrån vad vi vill att de skulle vara. De måste väljas så att modellens prediktioner är i linje med vad vi observerar. Det borde vara lika självklart att den ekonomiska modellen ska konstrueras så att den är i linje med vad vi observerar.
Så vem av dem har rätt? Faktiskt båda, på sätt och vis.

Så här ligger det till. I Nordhaus analyser kommer diskonteringsräntan in på två helt olika sätt, och inget hindrar att den därigenom får två olika värden. Låt oss därför beteckna dem r1 och r2.

I Nordhaus så kallade DICE-modell för integrerad simulering av ekonomi och klimat, så beror ekonomins utveckling på hur snabbt dess aktörer diskonterar ned framtiden, något som modelleras med en diskonteringsränta r1. För att få så realistiska simuleringar som möjligt behöver vi välja r1 så att den stämmer överens med vad vi observerat om hur folk faktiskt beter sig.

När vi så kört DICE-modellen för ett antal olika val av policyparametrar (såsom nivån på koldioxidskatt) och skall jämföra dem för att avgöra vilken policy som är att föredra, då behövs ett sätt att väga kostnader idag mot kostnader i framtiden. Till detta används en diskonteringsränta r2.

Valet av r1 är deskriptivt, och valet av r2 är normativt. Så om den diskonteringsränta Azar åsyftar är r2, och den Hassler åsyftar är r1, då har båda rätt. Men när Hassler bannar Azar för att inte behärska distinktionen mellan positivt och normativt, då verkar han utgå ifrån att det är r1 Azar åsyftar, och inte r2. Hasslers tolkning är helt säkert felaktig (jag har talat tillräckligt mycket med Azar om dessa frågor genom åren för att veta det), och den kan också förefalla illvillig (då den ju får Azars resonemang att se felaktigt ut).

Men jag tror inte på någon illvilja från Hasslers sida i detta fall. Snarare är det nog så att han i hastigheten råkade glömma att r2 kan väljas fritt, oavsett den av empiriska observationer dikterade r1. Det är nämligen så att man i nationalekonomiska klimatanalyser ofta skummar förbi valet av r2, och slentrianmässigt sätter r2=r1.3 Detta tycks mig vara en dålig vana, just därför att man då riskerar dölja (både för sig själv och andra) att valet av optimal policy beror på ett val av r2 som inte är en fråga om fakta utan om värderingar.

Kan det då finnas något gott skäl till att automatiskt välja r2=r1? Jag har svårt att se det. Hela vitsen med ekonomiska styrmedel, och på sätt och vis också själva ämnet nationalekonomi, är ju att enskilda ekonomiska aktörers värderingar och incitament inte alltid stämmer överens med vad som är bra för samhället i stort. Som i allmänningens tragedi och tusen andra situationer. För egen del finner jag det direkt stötande att låta den kortsiktiga marknaden vara normerande för hur vi bör värdera den långsiktiga framtiden - men det är ju bara min värdering.

Fotnoter

1) Det är lite lustigt att se hur DN:s olika redaktioner ibland tar sig an samma problemområde men verkar helt oberoende eller rentav ovetande om varandra.

2) För en mer ingående förklaring av vad diskonteringsränta innebär och hur den kan motiveras, se Avsnitt 10.2 i min bok Here Be Dragons, eller min uppsats Ramseys ekvation och planetens framtid.

3) Jag tackar John Hassler för att ha förklarat detta för mig (privat korrespondens).

torsdag 3 maj 2018

Rekommenderad läsning: Aaronson om Caplan om utbildning

Den amerikanske nationalekonomen Bryan Caplans The Case Against Education: Why the Education System is a Waste of Time and Money är en av de mest störande böcker jag läst på länge, och den är det i kraft av att presentera mångfacetterad empirisk evidens och starka argument för slutsatser jag finner motbjudande. Caplans slutsatser kan sammanfattas i två huvudpunkter. För det första att utbildning överlag handlar mindre om att skaffa sig kunskaper än om att signalera sin allmänna arbetsduglighet (vilken Caplan kokar ned till de tre huvudkomponenterna intelligens, arbetsvillighet, och foglighet). Och för det andra att medan utbildning (ofta) är lönsam för individen, så är den (på det hela taget) olönsam för samhället som helhet. De båda slutsatserna är relaterade på följande vis: om det stämmer att utbildning mest handlar om signalering för att skaffa sig konkurrenskraft på arbetsmarknaden, så är det naturligt att tänka sig att det positiva utbyte jag får av att utbilda mig i hög grad kancelleras av det negativa utbyte (fortfarande av min utbildning) som mina potentiella konkurrenter på arbetsmarknaden får genom att hamna i en svagare konkurrensställning gentemot mig. Om deras totala negativa utbyte är tillräckligt stort kan utbildningen gå från att vara lönsam för mig till att vara olönsam på aggregerad (dvs samhälls-)nivå.

Vad är det då jag finner motbjudande med dessa slutsatser? Mycket kort uttryckt handlar det om att jag är en varm vän av utbildning och att jag alltid har trott på det som en väg till allmänt välstånd, men om det verkligen stämmer som Caplan säger att utbildning är olönsam på samhällsnivå så blir jag tvungen att revidera åtminstone delen om utbildning som väg till allmänt välstånd.

Aningen mindre kort handlar det om externalitetsinternalisering, en nationalekonomisk princip som (i ofullständig sammanfattning) säger att när en individs handlande har negativa återverkningar på tredje part så blir det bäst för helheten om samhällssystemet korrigeras på sådant vis att individen själv bär kostnaderna för dessa återverkningar. Koldioxiden är ett bra exempel: när jag kör bil och därigenom släpper ut koldioxid i atmosfären ger det en negativ klimatpåverkan som till största delen drabbar andra än mig själv, och externalitetsinternaliseringsprincipen säger då att mina utsläpp borde beskattas. En mycket god idé, och jag är allmänt en vän av externalitetsinternalisering (som tumregel i samhällsplanering, om än inte som helig princip att följas dogmatiskt). Problemet här är att om vi håller fast vid det och om Caplans slutsatser är riktiga så borde utbildning beskattas, snarare än subventioneras såsom fallet är idag. Sannerligen en motbjudande tanke!

Problemet för mig personligen är att jag ömt vårdar en bild av mig själv såsom rationell, och om jag accepterar argument som starka utan att finna minst lika starka motargument så kräver rationaliteten att jag accepterar argumentens slutsatser. Detta har skapat en spänning i mitt huvud som legat kvar oförlöst allt sedan jag för ett par månader sedan läste Caplans bok, och jag har därför hett önskat finna motargument kraftfulla nog att skjuta de utbildningsskeptiska slutsatserna i sank. Jag har inte funnit dem ännu, men Scott Aaronsons ambitiösa recension av boken är ett steg i den önskade riktningen och det bästa sådant steg jag hittills tagit del av. Recensionen är verkligen läsvärd, inte minst för den som vill förstå huvuddragen i Caplans bok och den empiri som åberopas utan att behöva läsa en hel bok, för Aaronson ger en utförlig och rättvis sammanfattning av dessa innan han ger sig i kast med sina motargument. För den som med intellektuellt allvar intresserar sig för utbildningsfrågor är jag nästan böjd att utnämna det till obligatoriskt att ta del av Caplans tankegångar, antingen via Aaronson eller genom att gå direkt till boken.

lördag 17 mars 2018

Om växthusgasutsläpp och invandring

Ett gäng forskare och biståndsarbetare med Frank Götmark (professor i ekologi vid Göteborgs universitet) i spetsen publicerade igår en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken Miljöskäl talar för mer begränsad invandring. I korta drag är deras argument följande.
    Ett lands växthusgasutsläpp (liksom annan miljöbelastning) tenderar att öka med ökad folkmängd. Om invandringen till ett land är stor leder det till ökad folkmängd. Eftersom det är angeläget att hålla nere de svenska växthusgasutsläppen leder detta till att vi bör begränsa invandringen.
Det finns ett korn av sanning i deras resonemang, men jag vill mena att artikeln är opedagogiskt och oklart framställd på ett sätt som för tankarna mer till politisk retorik än till det slags saklighet som bör vara ledstjärna för forskare som deltar i samhällsdebatten. Detta då avgörande premisser för resonemanget sopas under mattan.

En uppenbar första invändning för en kritisk läsare som tar del av Götmarks m.fl. artikel är följande. Växthusgasutsläpp är ett globalt problem och inte ett svenskt, och även om invandring till Sverige riskerar leda till ökade växthusgasutsläpp i Sverige så är det inte uppenbart att det leder till en ökning av de globala utsläppen, eftersom vi behöver ta med minskningen i de länder invandrarna kommer ifrån i kalkylen.

Detta kan Götmark m.fl. givetvis besvara. Det troligaste är att de tänker sig att en invandrare till Sverige typiskt kommer från något land med lägre växthusgasutsläpp. Flyktingpojken Rashid från Afghanistan kommer från ett land där CO2-utsläppen per capita och år är 0,7 ton, och anländer till ett där motsvarande siffra är 4,6 (siffror från 2013). Det är rimligt att tänka sig att flytten från Afghanistan till Sverige leder till att Rashids CO2-avtryck rör sig bort från typiskt afghansk nivå i riktning mot typiskt svensk nivå, vilket alltså resulterar i ökade utsläpp.

Resonemanget bygger på att de svenska utsläppen per capita ligger på ohållbar nivå, och därtill på högre nivå än de länder varifrån flertalet invandrare kommer. Detta är sant idag, men kommer det att fortsätta vara sant i framtiden? Götmark m.fl. tycks ta för givet att det kommer att hålla i sig åtminstone fram till 2100, ty i annat fall skulle deras diagram över svensk befolkningsutveckling fram till dess under olika antaganden om invandringsvolym vara irrelevant. Själv anser jag (liksom många andrda, som Naturvårdsverket) att Sverige bör minska sina utsläpp snabbt, och bli koldioxidneutralt långt långt före 2100. Jag ser inga godtagbara moraliska argument för att vi skulle kunna fortsätta tillåta oss en utsläppsnivå som är globalt ohållbar och ligger högre än andra länder. Så snart vi rättat till den saken faller den götmarkska argumentationen.

Artikelförfattarna är givetvis i sin fulla rätt att ha annan uppfattning än jag i denna moraliska fråga, men de borde enligt min mening ha uttryckt sig mer i klartext. Då hade det t.ex. kunna låta så här:
    Vi anser att vi här i Sverige kan tillåta oss att tillskansa oss en hög levnadsstandard baserad på CO2-utsläpp som är högre än vad som är globalt hållbart, och högre än i andra länder. Detta privilegium bör vi dock vara ytterst försiktiga med att dela med oss av till Rashid och andra utlänningar, ty vår planet håller inte för om alla skulle leva som vi.

tisdag 30 januari 2018

Två tankar i huvudet samtidigt

Tydligen var det så att SVT:s samhällsprogram Agenda i söndags planerades bjuda på en debatt på det brännande temat "Är det samhällets eller individens ansvar att minska flygandet för att rädda klimatet?"1 - ett inslag som dock gick om intet eftersom Ingvar Kamprads bortgång kom emellan och behövde ägnas en stor del av programmet. Som en ringa kompensation för det uteblivna inslaget erbjuder jag härmed mina två cent i frågan. Jag tycker att vi borde kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt:

Å ena sidan. Klart som tusan att individen har ett ansvar för att inte belasta vår jord med mer än sin rättmätiga andel (typ en 7500000000:e-del, förutsatt att man inte har väldigt övertygande argument2 för en mer ojämn fördelning) av vad som är hållbart. Envar som flyger mer än så beter sig oansvarigt och skurkaktigt.

Å andra sidan. Med tanke på folks allmäna skurkaktighet och usla track record när det gäller att ta ansvar för vår planetära hållbarhet (mea culpa), så blir det nog likförbannat nödvändigt för samhället att gripa in och sätta stopp för det hejdlösa flygandet.

Fotnoter

1) Flygets klimatpåverkan är något som bl.a. några av mina Chalmerkollegor sysslat med. Se exempelvis rapporten Svenska handlingsalternativ för att minska flygets klimatpåverkan av Jonas Åkerman, Jörgen Larsson och Anna Elofsson.

2) Ett exempel på ett argument jag inte finner övertygande är följande, som jag upplever som mycket vanligt även om det oftast lämnas outtalat: "Jomen det mesta jag flyger är ju i jobbet, och vad jag gör i jobbet har jag såklart inte något som helst personligt ansvar för."

söndag 11 juni 2017

Läs Derf Backderf!

Genom SVT:s kulturprogram Babel den 21 maj i år blev jag varse den amerikanske serietecknaren Derf Backderf. Jag har nu läst hans båda serieromaner My Friend Dahmer och Trashed, vilka båda är mycket bra, och starkt oroande om än på lite olika vis. Jag rekommenderar dem varmt.

Derf Backderf (som egentligen heter John i förnamn) föddes 1959 och växte upp i en medelstor stad i Ohio. Det slumpade sig inte bättre än att han var klasskamrat med Jeffrey Dahmer, som kort efter att deras vägar skildes åt i samband med high school-examen begick sitt första mord, och som 13 år senare skulle bli känd under beteckningen "the Milwaukee Cannibal" som en av USA:s värsta och mest bestialiska seriemördare, men 17 liv på sitt samvete. Dahmer dömdes till (mångdubbelt) livstids fängelse, och blev ihjälslagen av en medfånge 1994. Men My Friend Dahmer utspelar sig (till allra största delen) innan Dahmer blev mördare. High school-skildringar har ofta ett mörkt stråk i sig (jag tänker här framför allt på flera böcker av Stephen King), men den här boken är nog den svartaste jag läst i genren, och möjligen överhuvudtaget. Den är skriven med vad jag uppfattar som total ärlighet, utsökt fingertoppskänsla och stor medkänsla med huvudpersonen; Backderf är dock noga med att poängtera att hans sympati med Dahmer helt och hållet tar slut när denne tar steget från troubled teenager till kallblodig mördare. Vad som (utöver de mord man vet skall komma) är mest omskakande är vuxenvärldens enhälliga vägran att se de uppenbara tecknen på att Dahmer var i desperat behov av hjälp. Både lärare och föräldrar hävdar efteråt att de inte lade märke till att han avvek på något särskilt vis från den typiske lite stökige tonåringen.

Trashed är, liksom My Friend Dahmer, övervägande självbiografiskt baserad, och behandlar det moderna konsumtionssamhällets bokstavliga baksida. Konkret får vi ta del av Backderfs korta karriär, 19 år gammal, som renhållningsarbetare; han har dock valt att förflytta handlingen från sent 1970-tal till något som mer liknar nutid, möjligen för att smidigare passa in aktuella fakta kring amerikansk sophantering. De unga sopgubbarnas självironiska jargong (som ibland för tankarna till Martin Kellermans Rocky, fast bättre), och de många dråpliga händelserna (måhända inget för den äckelmagade) borgar för nöjsam läsning, men insikterna i modern (om uttrycket tillåts) sophantering gör boken upprörande och skrämmande. Till skillnad mot hos oss i Sverige - där vi för all del överkonsumerar med negativa konsekvenser för miljön, om än inte lika illa som i USA - domineras amerikansk sophantering ännu av dumpandet av osorterat avfall i enorma landfills, med stora konsekvenser för miljön. För den som inte nöjer sig med exempelvis global statistik över olika länders koldioxidutsläpp i vederläggandet av Vita husets fullkomligt absurda uttalande i samband med det nyligen annonserade utträdet ur Parisavtalet, att "the United States, under the Trump administration, will continue to be the cleanest and most environmentally friendly country on Earth", så kan Trashed erbjuda en hel del kompletterande ammunition.

torsdag 24 november 2016

Nya uttalanden från Trump om klimatfrågan

Den tillträdande amerikanske presidenten Donald Trumps mest kända utspel i klimatfrågan har tidigare varit hans ur luften gripna påstående om att klimatförändringarna är en bluff av kineserna med syfte att skada amerikansk exportindustri:

Sedan Trump nyligen uttalat vad som kan uppfatttas som ett avståndstagande från den tidigare "kinesisk bluff"-ståndpunkten och en allmän uppmjukning av hans syn på klimatfrågan, har det föreslagits (även från allmänt förnuftigt håll) att vi av strategiska skäl försiktigt borde applådera hans omsvängning, hellre än att hacka på honom för hans inkonsekvens.

För min del känns det dock inte aktuellt med någon sådan inrättning i ledet (och jag passar i sammanhanget på att rekommendera Masha Gessens överlevnadsmanual för amerikaner och det amerikanska samhället de kommande fyra åren, och särskilt hennes "Rule #2: Do not be taken in by small signs of normality").1 Jonathan Chait ger i New York Magazine en utmärkt sammanfattning av Trumps nya klimatuttalanden, och det framgår med all önskvärd tydlighet att dessa utgör samma slags osammanhängande och bottenlöst okunniga antivetenskap som vi hittar hos drägget på den svenska klimatförnekarblogg som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Ni vet, det har varit varmt förr... Climategate... det vanliga blajet. Mycket känns alltså igen, men ett par mer originella trumpska ståndpunkter framgår också:
  • Trump säger sig vara en verklig miljövän i kraft av att han låter bygga golfbanor: "I have some great, great, very successful golf courses. I’ve received so many environmental awards for the way I’ve done, you know. I’ve done a tremendous amount of work where I’ve received tremendous numbers. Sometimes I’ll say I’m actually an environmentalist and people will smile in some cases and other people that know me understand that’s true."
  • Som sin främste auktoritet i klimatvetenskapliga frågor framhåller Trump sin farbror, elektroingenjören John G Trump, som dock saknar klimatvetenskapliga meriter, och som dog 1985: "My uncle was for 35 years a professor at M.I.T. He was a great engineer, scientist. He was a great guy. And he was... a long time ago, he had feelings - this was a long time ago - he had feelings on this subject. It’s a very complex subject. I’m not sure anybody is ever going to really know."
Inget av detta är något att glädjas åt. Det amerikanska valresultatet är en katastrof, på område efter område varav klimatfrågan bara är ett, och jag instämmer dessvärre i min Uppsalainitiativet-kollega Lars Karlssons sammanfattande omdöme att det innebär att den amerikanska valmanskåren förkastat civilisationen.

Fotnot

1) Se även Charles Blow i gårdagens New York Times:
    Donald Trump schlepped across town on Tuesday to meet with the publisher of The New York Times and some editors, columnists and reporters at the paper.

    As The Times reported, Trump actually seemed to soften some of his positions:

    He seemed to indicate that he wouldn’t seek to prosecute Hillary Clinton. But he should never have said that he was going to do that in the first place.

    He seemed to indicate that he wouldn’t encourage the military to use torture. But he should never have said that he would do that in the first place.

    He said that he would have an "open mind" on climate change. But that should always have been his position.

    You don't get a pat on the back for ratcheting down from rabid after exploiting that very radicalism to your advantage. Unrepentant opportunism belies a staggering lack of character and caring that can't simply be vanquished from memory. You did real harm to this country and many of its citizens, and I will never - never - forget that.

    [...]

    You are a fraud and a charlatan. Yes, you will be president, but you will not get any breaks just because one branch of your forked tongue is silver.

    [...]

    No, Mr. Trump, we will not all just get along. For as long as a threat to the state is the head of state, all citizens of good faith and national fidelity - and certainly this columnist - have an absolute obligation to meet you and your agenda with resistance at every turn.

onsdag 20 juli 2016

Allmänningens tragedi och Lars Karlssons myrstack

"Sverige anses stå för drygt en promille av världens utsläpp av växthusgaser, i praktiken är siffran väsentligt lägre om man tar hänsyn till våra växande skogar, som alltså absorberar betydande mängder koldioxid. I det perspektivet är det felaktigt att betrakta Sverige som klimatbov." Så skrev Sverigedemokraternas miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen i Dagens Nyheter i förra månanden. Det låter nästan som ett eko av meteorologiprofessor emeritus Lennart Bengtsson, som bl.a. yttrat följande:
    Europa står för tillfället för ca 10% av de globala utsläppen och lilla Sverige som alltid vill gå i spetsen står för så där 0.2-0.0% beroende om man tar med nettoupptaget i den svenska vegetationen eller inte. Ibland tror jag att jag befinner mig i en förtrollad skog och inte i verkligheten när jag läser och lyssnar på vad politikerna säger att de vill göra. Det måste väl i himmelens namn finnas mer angelägna uppgifter!
Dessa "Varför just vi?"- och "Sverige är ju ändå så litet"-argument är beklämmande vanliga. Haken är naturligtvis att alla parter kan resonera likadant, varpå ingen tar tag i saken och det går åt helvete. Den vanligaste metaforen för detta slags problematik i situationer som kräver samarbete är allmänningens tragedi, som också blivit till ett viktigt teoretiskt ramverk, föremål för en stor litteratur inom samhällsvetenskaperna. Min gode vän och Uppsalainitiativet-kollega Lars Karlsson föreslår en alternativ metafor i den sommarfabel om myrstacken som han publicerade häromveckan. Så här börjar den:
    Det var en gång en myrstack som låg i en skog. Det var en fin och välbyggd stack, och dess drottning var väldigt stolt över den. Så en dag kom en vresig gammal björn förbi och rev större delen av stacken. Med stacken sönderriven var myrorna illa ute: de saknade skydd mot regn, kyla och värme och de föll ofta offer för rovdjur eller sjukdomar.

    Drottningen kände att något måste göras. Hon talade med myrorna om att de måste reparera stacken, men varje myra hon talade med svarade ungefär så här:

    "Det finns tusen myror i stacken. Det jag kan bidra med är så litet att det inte skulle märkas. Varför ska jag slita och släpa när det ändå inte gör någon märkbar skillnad?"

    Och myrorna hade det hemskt och en del av dem dog, och det som fanns kvar av stacken förföll alltmer. Drottningen vädjade till sina myror:

    "Så här kan det inte fortsätta. Vi måste göra något, innan vi alla går under."

    Men varje myra svarade ungefär så här:

    "Det vore hybris att tro att lilla jag kan rädda stacken. De andra är många fler än jag är: de får fixa det."

    Det här kunde slutat som en riktig myr-tragedi. Lyckligtvis fanns det...

Läs den spännande fortsättningen här! Och gör det innan ni tar del av nedanstående fotnot, som innehåller spoilers.1

Fotnot

1) Obs! Spoiler! Trots svårigheten att koordinera ett samarbete lyckas myrorna med det, och lite längre fram i fabeln heter det att "alla myror (med några få undantag, och ni kan gissa vad de myrorna hette)" deltog i arbetet med att bygga upp stacken igen. Jag vill delta i gissningsleken. Först och främst gissar jag att en av de samarbetsvägrande myrorna hette Martin Kinnunen, och att en annan av dem hette Lennart Bengtsson. Sedan fyller jag på med namn som Lars Bern, Patrik Engellau, Nigel Farage, Michael Gove, Donald Trump och Jimmie Åkesson. Men detta är som sagt bara mina gissningar, och det skulle vara intressant att få besked från Lars om huruvida jag är på rätt spår.

fredag 17 juli 2015

Om utomjordingar och klimatfrågan

Utomjordingar och klimatfrågan är två ämnen jag ofta återkommer till, men oftast var för sig. Jag kan bara påminna mig en enda gång då jag fört samman ämnena i en och samma bloggpost, och det var några år sedan, och inte här på Häggström hävdar utan Uppsalainitiativet. Nu är det dags att föra samman dem igen, ty jag har råkat träffa på en rolig historia på Twitter som jag inte gärna vill undanhålla läsekretsen:
    Alien: Why should I not blow up this planet?
    Human: We are an advanced species.
    A: How do you travel?
    H: We light old dinosaurs on fire.

Gas av Edward Hopper, 1940.

fredag 21 november 2014

En forskares mediaerfarenheter

Hur en forskare bör förhålla sig till media och samhällsdebatt är långt ifrån någon självklarhet, och i hög grad är det upp till den enskilde forskaren att finna ett förhållningssätt han eller hon trivs med.1 En som tänkt igenom saken noga är min gode vän och Chalmerskollega Fredrik Hedenus, som i följande intressanta, lärorika, rappa och roliga föredrag (från ett möte med föreningen Vetenskap & Allmänhet i Göteborg för en tid sedan) delar med sig av sina mediaerfarenheter och av ett antal goda råd.2,3

Fotnoter

1) Se t.ex. bloggposten Intervjuad i Qvintensen för något om mitt eget förhållningssätt.

3) Någon kanske tycker att det är lite elakt av Fredrik att visa ett SVT-klipp där psykiatern David Eberhard uppträder som en fåntratt, men Eberhard hade ju själv valt att uppträda offentligt som en fåntratt, så Fredriks tilltag är knappast värre än t.ex. mitt eget dito att återge genanta skriverier av Lennart Bengtsson.

torsdag 11 september 2014

Om väder och klimat i Upsala Nya Tidning

Upsala Nya Tidnings historik vad gäller debattinlägg i klimatfrågan är långt ifrån entydigt ärorik och briljant. Man skulle kanske kunna tro att den artikel av Lennart Bengtsson från 2009 rubricerad "Växthusgasernas inverkan är ringa" som jag nämnde under Bengtsson-turbulensen i våras skulle vara det absoluta lågvattenmärket, men faktum är att det finns ännu värre exempel, som Wibjörn Karléns debattinlägg 2009, och Sten Kaijsers 2011.

Idag bjuds emellertid UNT:s läsare på en ordentlig uppryckning i form av en text om förhållandet mellan väder och klimat, rubricerad "Sårbart samhälle ingen valfråga?", undertecknad av yours truly tillsammans med Mikael Karlsson, ordförande i European Environmental Bureau (och tidigare i Svenska Naturskyddsföreningen), och meteorologen Pär Holmgren. Så här inleds den:
    Det väder som råder en viss dag på en viss plats kan beskrivas som en liten bit i ett stort pussel, som i sin helhet ger en bild av klimatet.

    Vädret utspelas alltså inom klimatpusslets ramar, men den pågående klimatförändringen gör att hela ramen förflyttas. Extremväder ligger nära kanten på ramen och när ramen är i rörelse förändras också sannolikheterna för såväl kraftig nederbörd och översvämningar som torka och storbränder. Det är mot den bakgrunden som sommarens extremväder för det första ska förstås. För det andra är extremvädret en varningssignal i nutid om en framtid, där dagens extrema händelser kan bli det normala.

    De som säger att extremvädret inte har med klimatförändringen att göra har därför fel.

    Visst hade de extrema väderhändelserna den här sommaren kunnat ske även utan mänsklig klimatpåverkan, men det kan sägas om vädret även i ett förändrat klimat år 2050. Med den logiken beror då ingen väderhändelse på klimatet. Det är en missvisande retorik som bygger på en statisk och avgränsad syn på vetenskapen om klimatet.

    En förklaring till den förvirrade debatten kan vara att extremväder är en känslig fråga ett valår, särskilt när politiken varit alltför passiv med tanke på de många studier som pekat på stora behov av klimatanpassning. Den som spelat ner klimatfrågan och arbetet med att förebygga utsläpp och anpassa samhället till den klimatförändring som redan pågår vill förstås hellre skylla på vädret än erkänna att man gjort för lite.

Läs hela artikeln här!

söndag 15 juni 2014

Ord och inga visor från Obama om klimatförnekarna

I förra veckan slog jag ett slag för det amerikanska fenomenet commencement speeches. Idag vill jag återge några avsnitt ur ett pinfärskt sådant tal: det som president Barack Obama igår riktade till de nyutexaminerade studenterna vid University of California-Irvine.

Jag har på senare år lagt rättså stor kraft på att bevaka och bemöta klimatförnekeri, bland annat genom mina inlägg här bloggen och ännu mer Uppsalainitiativet. Rentav för mycket, kanske någon tänker, och det har faktiskt hänt att jag även från personer med allmänt rimlig syn på samhälle och vetenskap fått höra att jag går onödigt hårt fram i debatten. Någon gång har jag till och med själv råkat i tvivel över hur klokt det egentligen är att driva detta korståg. Desto skönare då att få bekräftelse från så högt uppsatt håll som från Obama om (a) att klimatförnekeriet utgör en stor samhällsfara,1 och (b) att det är OK att gå hårt fram mot förnekarna i debatten. Det sistnämnda visar han genom att jämföra klimatförnekarnas inställning med att hårdnackat hävda att månen inte finns eller att den består av ost (se den fetstilta passagen nedan). Hör här vad han har att säga i sitt tal till UC Irvine-studenterna:
    I’m going to talk about one of the most significant long-term challenges that our country and our planet faces: the growing threat of a rapidly changing climate.

    Now, this isn’t a policy speech. I understand it’s a commencement, and I already delivered a long climate address last summer. I remember because it was 95 degrees and my staff had me do it outside, and I was pouring with sweat - as a visual aid. And since this is a very educated group, you already know the science. Burning fossil fuels release carbon dioxide. Carbon dioxide traps heat. Levels of carbon dioxide in our atmosphere are higher than they’ve been in 800,000 years.

    We know the trends. The 18 warmest years on record have all happened since you graduates were born. We know what we see with our own eyes. Out West, firefighters brave longer, harsher wildfire seasons; states have to budget for that. Mountain towns worry about what smaller snowpacks mean for tourism. Farmers and families at the bottom worry about what it will mean for their water. In cities like Norfolk and Miami, streets now flood frequently at high tide. Shrinking icecaps have National Geographic making the biggest change in its atlas since the Soviet Union broke apart.

    So the question is not whether we need to act. The overwhelming judgment of science, accumulated and measured and reviewed over decades, has put that question to rest. The question is whether we have the will to act before it’s too late. For if we fail to protect the world we leave not just to my children, but to your children and your children’s children, we will fail one of our primary reasons for being on this world in the first place. And that is to leave the world a little bit better for the next generation.

    [...]

    If you need a reason to be optimistic about our future, then look around this stadium. [...] You are going to do great things. And I want you to know that I’ve got your back - because one of the reasons I ran for this office was because I believed our dangerous addiction to foreign oil left our economy at risk and our planet in peril. So when I took office, we set out to use more clean energy and less dirty energy, and waste less energy overall.

    And since then, we’ve doubled the distance our cars will go on a gallon of gas by the middle of the next decade. We’ve tripled the electricity we harness from the wind, generating enough last year to power every home in California. We’ve multiplied the electricity we generate from the sun 10 times over. And this state, California, is so far ahead of the rest of the country in solar, that earlier this year solar power met 18 percent of your total power demand one day.

    The bottom line is, America produces more renewable energy than ever, more natural gas than anyone. And for the first time in nearly two decades, we produce more oil here at home than we buy from other countries. And these advances have created jobs and grown our economy, and helped cut our carbon pollution to levels not seen in about 20 years. Since 2006, no country on Earth has reduced its total carbon pollution by as much as the United States of America.

    So that’s all reason for optimism. Here’s the challenge: We’ve got to do more. What we’re doing is not enough.

    [...]

    Now, part of what’s unique about climate change, though, is the nature of some of the opposition to action. It’s pretty rare that you’ll encounter somebody who says the problem you’re trying to solve simply doesn’t exist. When President Kennedy set us on a course for the moon, there were a number of people who made a serious case that it wouldn’t be worth it; it was going to be too expensive, it was going to be too hard, it would take too long. But nobody ignored the science. I don’t remember anybody saying that the moon wasn’t there or that it was made of cheese.

    And today’s Congress, though, is full of folks who stubbornly and automatically reject the scientific evidence about climate change. They will tell you it is a hoax, or a fad. One member of Congress actually says the world is cooling. There was one member of Congress who mentioned a theory involving “dinosaur flatulence” - which I won’t get into.

    Now, their view may be wrong - and a fairly serious threat to everybody’s future - but at least they have the brass to say what they actually think. There are some who also duck the question. They say - when they’re asked about climate change, they say, “Hey, look, I’m not a scientist.” And I’ll translate that for you. What that really means is, “I know that manmade climate change really is happening, but if I admit it, I’ll be run out of town by a radical fringe that thinks climate science is a liberal plot, so I’m not going to admit it.”

    Now, I’m not a scientist either, but we’ve got some really good ones at NASA. I do know that the overwhelming majority of scientists who work on climate change, including some who once disputed the data, have put that debate to rest. The writer Thomas Friedman recently put it to me this way. He were talking, and he says, “Your kid is sick, you consult 100 doctors; 97 of them tell you to do this, three tell [you] to do that, and you want to go with the three?”

    [...]

    These days, unfortunately, nothing is happening. Even minor energy efficiency bills are killed on the Senate floor. And the reason is because people are thinking about politics instead of thinking about what’s good for the next generation. What’s the point of public office if you’re not going to use your power to help solve problems?

    And part of the challenge is that the media doesn’t spend a lot of time covering climate change and letting average Americans know how it could impact our future. Now, the broadcast networks’ nightly newscasts spend just a few minutes a month covering climate issues. On cable, the debate is usually between political pundits, not scientists. When we introduced those new anti-pollution standards a couple weeks ago, the instant reaction from the Washington’s political press wasn’t about what it would mean for our planet; it was what would it mean for an election six months from now. And that kind of misses the point. Of course, they’re not scientists, either.

    And I want to tell you all this not to discourage you. I’m telling you all this because I want to light a fire under you. As the generation getting shortchanged by inaction on this issue, I want all of you to understand you cannot accept that this is the way it has to be.

    [...]

    Developing countries are using more and more energy, and tens of millions of people are entering the global middle class, and they want to buy cars and refrigerators. So if we don’t deal with this problem soon, we’re going to be overwhelmed. These nations have some of the fastest-rising levels of carbon pollution. They’re going to have to take action to meet this challenge. They’re more vulnerable to the effects of climate change than we are. They’ve got even more to lose. But they’re waiting to see what does America do. That’s what the world does. It waits to watch us act. And when we do, they move. And I’m convinced that on this issue, when America proves what’s possible, then they’re going to join us.

    And America cannot meet this threat alone. Of course, the world cannot meet it without America. This is a fight that America must lead. So I’m going to keep doing my part for as long as I hold this office and as long as I’m a citizen once out of office. But we’re going to need you, the next generation, to finish the job.

    We need scientists to design new fuels. We need farmers to help grow them. We need engineers to invent new technologies. We need entrepreneurs to sell those technologies. We need workers to operate assembly lines that hum with high-tech, zero-carbon components. We need builders to hammer into place the foundations for a clean energy age. We need diplomats and businessmen and women, and Peace Corps volunteers to help developing nations skip past the dirty phase of development and transition to sustainable sources of energy.

    In other words, we need you.

Läs hela Obamas tal här!2

Fotnoter

1) Obama syftar i första hand på klimatförnekarna i den amerikanska kongressen. Givetvis har inte töntar som Peter Stilbs, Ingemar Nordin och Pher Björnbom (vilka alla är förgrundsfigurer i dett ledande svenska klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet, och vilka tenderar att hamna i skottlinjen för min antiklimatförnekarretorik) samma kraft och potential att göra skada som förnekarna i Senaten och Representanthuset. Jag inser ödmjukt att min roll i den globala klimatdebatten är ytterst blygsam, men det är ju upp till mig liksom det är till var och en att försöka göra åtminstone något lite nytta i sitt lilla hörn av världen.

2) Jag känner att det låter närmast lite fjäskigt med allt detta citerande av Obama. Som motvikt, se gärna de sarkasmer jag skrev om honom förra sommaren. Hans tal i Irvine igår var mycket bra, men jag tycker min själ inte att allt han gör är förträffligt.

söndag 11 maj 2014

Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket

Meteorologen och KVA-ledamoten Lennart Bengtsson, född 1935, är en av Sveriges mest meriterade klimatforskare.1 En diger vetenskaplig meritförteckning är dock ingen garanti för ett gott omdöme, och Bengtsson har på senare år gjort sig känd genom en räcka uppseendeväckande påståenden ämnade att bagatellisera klimathotet. Han har alltmer kommit att närma sig klimatförnekarlägret, vilket har varit en dyster resa att skåda, och i förra veckan tog han ett steg som knappast kan uppfattas som annat än att han officiellt kommer ut som klimatförnekare,2 genom att låta ansluta sig till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundations3 (GWPF) så kallade Academic Advisory Council, där han har sällskap av ökända klimatförnekare som exempelvis Ian Plimer, Richard Lindzen, Bob Carter och Freeman Dyson.

Första gången jag kom i kontakt med Lennart Bengtsson var på ett klimatseminarium i Rosenbad 2009, då vi båda var anlitade för att diskutera en klimatrapport av Markku Rummukainen och Erland Källén. Jag skall villigt erkänna att jag den gången blev ganska imponerad av hans auktoritet och hans person, och föga anade jag hans klimatförnekarböjelser. Av vad jag senare sett av hans debattinsatser har intrycket dragit något åt Dr-Jekyll-och-Mr-Hyde-hållet. Han har understundom (t.ex. i de gästinlägg han bidragit med på Uppsalainitiativet) riktat mycket skarp kritik mot de klimatförnekarfloskler som sprids från Stockholmsinitiativet och kretsen därikring, samtidigt som han i andra stunder sett sig föranledd att själv ventilera sådana floskler (en debattartikel i UNT 2009 med rubriken Växthursgasers inverkan är ringa är ett tidigt exempel).

Jag vet inte om vi i Uppsalainitiativet hade kunnat hejda Bengtssons glidning över mot klimatförnekarlägret genom att vårda vår relation till honom ännu lite bättre,4 men han började i alla fall så småningom att kommentera allt flitigare på Stockholmsinitiativets blogg, som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Det är uppenbart att han trivs bra med den råa antiintellektuella ton med dragning åt näthat som där är förhärskande, och han har smidigt rättat in sig i den diskurs som där råder. Ett typiskt exempel är följande kommentar som han gav ifrån sig den 23 januari i år:
    Det är ju synd att DDR försvunnit annars skulle man ha kunnat erbjuda enkelbiljetter dit för dessa vurmande socialister. Nu finns det ju tyvärr inte många renläriga länder kvar snart och jag tror väl ändå inte våra romantiska grönkommunister vill ha en enkelbiljett till Nordkorea. Men om intresse föreligger bidrar jag gärna till resan så länge det rör sig om en utresebiljett. Kanske man kunde ordna med en gallupstudie då det inte kan uteslutas att jag underskattat utresebehovet.5
Den sortens groteskerier blandar han glatt med inlägg som framstår som i stort sett helt förnuftiga, som förra årets stor uppslagna artikel på DN Debatt, även om det också där kan skönjas en något tendentiös överbetoning av resultat som pekar på en något lägre klimatkänslighet, på bekostnad av forskningsresultat i motsatt riktning.

En stående inslag i Lennart Bengtssons retorik är hans klagomål på klimatfrågans politisering, som i en DN-intervju med honom 2013. Denna ståndpunkt, i kombination med hans agerande i övrigt, blir snudd på obegriplig om man inte inser att Bengtsson med klimatfrågans politisering endast avser politisering i annan riktning än den han själv önskar. Ett tydligt exempel på hur obekymrat han själv blandar klimatpolitik och klimatvetenskap är följande meningsutbyte honom och mig emellan från ett klimatmöte på KVA i maj 2012; jag citerar ur den redogörelse jag meddelade några vänner senare samma dag:
    Idag var han [Bengtsson] ordförande på en diskussionssession där han (trots det mycket kvalificerade sällskapet) uppfattade sin ordförandefunktion som att han själv måste se till att prata minst halva tiden och förklara hur det ligger till. När han haft en utläggning om att feedbacks fungerar på väldigt olika tidsskalor, och att vi måste vara praktiska och fokusera på de tidsskalor som är relevanta för våra politiska beslut, nämligen "a couple of decades" - då begärde jag ordet och frågade "You said, Lennart, that the practically relevant time scale for climate politics is a couple of decades. Do you REALLY mean that??? Do you really mean that whatever happens after 2050 is unimportant?". Han svarade att han beklagade sin otydlighet, och att han förvisso skulle finna det allvarligt om det visade sig att vi riskerar gå mot klimatkatastrof 2100, men om så var fallet så har vi ju gott om tid att åtgärda saken och det är alltså inget som har någon betydelse för vilka beslut vi fattar idag.

    Ja, så sa han faktiskt. Jag blev helt stum. I tystnaden som uppstod sa han "Don't you agree with me? ... I can tell that you do not agree...".

Det står alltmer klart för mig att Lennart Bengtsson under de senaste åren har bringat stor oreda och stor skada åt svenska klimatdebatt. I KVA är han utan tvivel en huvudorsak till att 2009 års akademiuttalande om klimatförändringar blev så svagt och urvattnat som det blev. Han verkar också vara en drivande kraft inom KVA:s vindkraftsfientliga energiutskott. Sitt inflytande har han fått utrymme för i kraft av sin stora vetenskapliga prestige, men jag hoppas att han nu, efter det flagranta ställningstagande han gjort i och med anslutningen till klimatförnekarorganisationen GWPF, kommer att behandlas med något större skepsis såväl inom KVA som av massmedia.6

Fotnoter

1) Jag parallellpublicerar denna bloggpost här och på Uppsalainitiativet.

2) Se den här bloggposten för en förklaring till varför jag använder ordet klimatförnekare och inte klimatskeptiker eller någon annan eufemism.

3) Den som till äventyrs ifrågasätter om GWPF förtjänar beteckningen "klimatförnekarorganisation" uppmanas botanisera på deras hemsida, där man snabbt hittar en räcka typiska klimatförnekarprodukter, som denna och denna. Se vidare The Guardian för den senaste kontroversen kring GWPF.

4) Jag kunde t.ex. ha valt att avstå från den lite upphettade ebrevsutväxling jag hade med Bengtsson kort efter att han i januari 2013 hävt ur sig ett snuskigt personangrepp på min gode vän och Chalmerskollega Christian Azar.

5) Jag vill egentligen inte ägna mer utrymme åt en källa som den s.k. Klimatupplysningen, men kan inte låta bli att återge ännu ett Bengtsson-citat därifrån, som visar att han inte drar sig för att använda den inte helt välbetänkta "Sverige är ju ändå så litet"-argumentationen:
    Europa står för tillfället för ca 10% av de globala utsläppen och lilla Sverige som alltid vill gå i spetsen står för så där 0.2-0.0% beroende om man tar med nettoupptaget i den svenska vegetationen eller inte. Ibland tror jag att jag befinner mig i en förtrollad skog och inte i verkligheten när jag läser och lyssnar på vad politikerna säger att de vill göra. Det måste väl i himmelens namn finnas mer angelägna uppgifter som t ex att skaffa meningsfulla jobb åt unga människor samt att integrera alla invandrare i det svenska samhället! Detta, inte minst, är en jätteutmaning.
(Om vi, bara för skojs skull, låtsas att vi köper "Sverige är ju ändå så litet"-konceptet, så är det inte svårt att se att Bengtssons motförslag faller på hans eget grepp: Varför i hela himmelens namn vill han satsa resurser på en sådan idiotisk struntsak som att "skaffa meningsfulla jobb åt unga människor samt att integrera alla invandrare i det svenska samhället"? Sverige har ju, mellan tummen och pekfingret, blott en promille av jordens befolkning, och de specifika grupper i Bengtsson nämner är ju ännu mindre. Så även om vi gjorde en jättesatsning på arbetsmarknadsintegrering av de grupper han nämner, så kommer det ju inte rimligtvis att rubba den globala arbetslösheten med mer än (högt räknat) 0,01 procentenheter. Fullkomligt försumbart och bortkastade pengar!)

6) Låt mig för tydlighets skull betona att jag med dessa ord inte uppmanar till någon bannlysning av honom eller hans åsikter, eller föreslår att hans skriverier bränns på bål. Vad jag uppmanar till är blott en något högre grad av kritiskt tänkande (och motsvarande lägre grad av naivitet) i bemötandet av honom, nu när vi fått så tydliga besked om vad för slags agendor som driver honom.

Att det är så jag menar är säkert självklart för de flesta av denna bloggs läsare, men kanske inte för Bengtsson själv, som har lätt för att se spöken i form av inskränkningar av den egna yttrandefriheten. Se t.ex. vad han skrev om det så sent som igår (och nu blir det dessvärre ännu ett citat från den s.k. Klimatupplysningen):
    Nästa steg blir väl att bannlysa det felaktiga tänkandet eller bannlysa eller rent av bränna olämpliga böcker som den framstående belgiske energiexperten Samuele Furfaris nyutkomna bok: ”Vive les énergies fossiles!” med undertiteln ”La contre-révolution énergétique” Det enda hoppfulla är väl att dessa untertecknare eller snarare deras klimatstridande studenter inte normalt läser böcker på franska. I slutstadiet får vi räkna med att även diverse olämpliga personer blir bannlysta i denna nysvenska omvända upplysningstid.

    [...]

    En hel del av vad som åstadkommits i vetenskapsakademins energigrupp riskerar nu också att bli bannlyst.

    Som enskild individ måste man nu också överväga risken att bli bannlyst eller i bästa fall att ens kritiska tänkande blir bannlyst. Att jag läst tillräckligt om 1930-talets intellektuella atmosfär i Europa är tillräckligt för att ge mig verkliga obehagskänslor.

Uppdatering 14 maj 2014: Lennart Bengtsson meddelar nu att han lämnar GWPF.

torsdag 27 februari 2014

David Keith har skrivit en läsvärd liten bok om geoengineering

Geoengineering är samlingsnamnet på en brokig uppsättning idéer om radikala högteknologiska lösningar på klimatkrisen; begreppet kan definieras som avsiktliga åtgärder för att i global skala manipulera miljö och klimat. När jag skrev en översikt om geoengineering på Uppsalainitiativet 2010 (en bloggpost som jag repriserade på Häggström hävdar tre år senare) använde jag en rad källor, men det var en forskare som jag mer än någon annan lutade mig emot i texten, nämligen kanadensaren David Keith, som möjligen kan räknas som världens främste expert på geoengineering, och som för mig framstår som både skarpsinnig och klok. Detta huvudintryck står sig efter att jag läst hans aktuella bok A Case for Climate Engineering (2013), trots att där finns (vilket jag strax skall återkomma till) vissa förskjutningar i hans position jämfört med det intryck jag fick 2010. Det är en mycket intressant och läsvärd bok i ett aptitligt format, och jag rekommenderar den varmt.1

De olika geoengineeringmetoderna kan grovt delas upp i koldioxidborttagningsmetoder och solskyddsmetoder. Keith är expert på båda, men fokuserar i boken helt på solskyddsmetoderna, som går ut på att på ena eller andra viset minska den mängd solstrålning som når eller absorberas av jordytan. Dessa metoder tenderar att vara mer kontroversiella än koldioxidborttagningsmetoderna eftersom de blott angriper den globala uppvärmningens symptom och inte dess orsaker. Mer specifikt handlar boken till större delen om den solskyddsmetod som innebär att en väl avvägd dos av något ämne (t.ex. svaveldioxid eller svavelsyra) tillförs stratosfären,2 varpå mikrosokopiska partiklar (aerosoler) bildas, vilka ligger kvar länge och avskärmar en lagom liten andel av solstrålningen.3 Denna solskyddsmetod är extremt billig4 (i förhållande till de globala värden som står på spel i klimatfrågan), men har också stora nackdelar, inklusive följande fyra:
    (1) I och med att metoden inte angriper den ökande koldioxidhalten så kvarstår det andra stora koldioxidproblemet (jämte global uppvärmning), nämligen försurningen av världshaven och de katastrofala ekologiska konsekvenser det kan föra med sig.

    (2) Kemin i partikelbildningen är komplicerad och långt ifrån välutredd, och beroende på vad för ämne vi väljer att tillföra stratosfären finns risken att starta reaktioner som skadar det livsnödvändiga ozonskiktet.

    (3) Metoden kan visserligen hejda den globala uppvärmningen, men den kan inte att stoppa klimatförändringarna. Då medeltemperaturen höjs med en mekanism (växthusgaser) och sedan sänks i motsvarande mån med en annan (aerosoler) kan vi inte räkna med bevarat status quo i andra avseenden än just global medeltemperatur. På vissa håll blir det varmare och på andra håll kallare; dessutom är stora regionala förändringar i nederbördsmönster att vänta.

    (4) Om vi använder detta slags geoengineering som ursäkt för att inte dra ned på våra koldioxidutsläpp, så bygger vi in oss i en alltmer prekär situation där vi inte kan avbryta geoengineeringprojektet utan att orsaka en plötslig katastrofal uppvärmning inom loppet av bara ett par år. Utsläppen måste därför pågå i generation efter generation - men vad vet vi om huruvida den samhälleliga infrastrukturen flera hundra år fram i tiden kommer att klara att upprätthålla ett sådant högteknologiprojekt, och har vi verkligen rätt att pådyvla våra barnbarnsbarn och deras barnbarn en sådan arbetsuppgift?

Bland annat dessa saker låg till grund för att David Keith, i ett föredrag på Chalmers i december 2009, var väldigt kritisk till tanken att detta slags geoengineering skulle kunna utgöra en lösning på klimatkrisen. I min bloggpost om saken 2010 skrev jag att han betonade...
    ...att om storskaligt genomförande av svavel-i-stratosfären-metoden och andra solskyddsmetoder överhuvudtaget kan komma ifråga, så är det i så fall enbart som temporärt bidrag till lösning på en akut klimatkris. Samtidigt framhöll han solskyddsmetodernas allmänna fördel jämfört med koldioxidborttagning, nämligen deras snabbhet: när vi fått ett solskyddsmedel på plats inverkar det genast med full kraft på jordens energibalans vilket kan kyla ned klimatet avsevärt på bara något år. Effekten av koldioxidborttagning däremot, behöver decennier på sig för att märkas i klimatet. Därför håller Keith öppet för att exempelvis svavel i stratosfären kan komma till användning under något decennium eller två, för att kapa en tillfällig temperaturtopp som i annat fall bedöms riskera att kasta klimatsystemet över en eller annan tipping point. Även med ambitiösa utsläppsmiskningar kan en sådan situation tänkas uppstå framemot mitten eller slutet av innevarande sekel, som en följd dels av fortsatt stor osäkerhet om koldioxidens klimatkänslighet (den temperaturökning som en fördubbling av koldioxidhalten leder till), dels av den stora tröghet i klimatsystemet som gör att temperaturen kan fortsätta stiga många decennier efter att vi lyckats vända koldioxidhalten nedåt.

Jämfört med ovanstående uppfattar jag Keith i den nya boken som något mer positiv till denna form av geoengineering - dock inte fullt så positiv som man kan förledas tro av titeln A Case for Climate Engineering. Vad han förespråkar är inte att vi omedelbart sätter igång att pumpa upp en massa svavel i stratosfären. Däremot menar han att vi bör noggrant överväga möjligheten, och att detta kräver en rejäl satsning på forskning kring geoengineering och dess klimat- och miljömässiga samt sociala, ekonomiska och politiska konsekvenser. Att vara positiv till forskning kan tyckas okontroversiellt, men hör då vad Keith säger i ett reportage i tidskriften The Atlantic 2009:
    If geo-engineering is publicly considered a “solution” to climate change, governments may reduce their efforts to restrict the carbon emissions that caused global warming in the first place. If you promise that in a future emergency you can chill the Earth in a matter of months, cutting emissions today will seem far less urgent. “Geo-engineering needs some government funding, but the most disastrous thing that could happen would be for Barack Obama to stand up tomorrow and announce the creation of a geo-engineering task force with hundreds of millions in funds,” says David Keith.
Det fenomen Keith här talar om (att uppmärksamhet på geoengineering kan användas som en ursäkt för att skjuta exempelvis omställningen till grön och fossilfri energi på framtiden) benämns ofta moral hazard - en term han själv var först med att införa i geoengineeringdebatten. Han har i den nya boken inte glömt argumentet, men det är naturligtvis bara en bland många aspekter som behöver vägas samman med varandra. Det som gör att han nu ger moral hazard-argumentet lite mindre relativ tyngd verkar framför allt vara att han nu är något mer optimistisk i fråga om problemet (3) ovan med regionala klimatförändringar och ändrade nederbördsmönster som solskyddsmetoderna inte rår på. Det nya här är att medan tidigare studier fokuserade på en dosering av svavlet-i-stratosfären som var tillräcklig för att kancellera hela den antropogena globala uppvärmingen, så har Keith och hans medarbetare börjat titta på modellsimuleringar av scenarier där man nöjer sig med solskydd som skall kancellera en del av uppvärmningen; se t.ex. Moreno-Cruz, Ricke och Keith (2012). Specifikt pekar deras modellsimuleringar på att om man doserar så att hälften av den globala uppvärmningen kancelleras (vilket visar sig vara ungefär detsamma som att återställa global nederbördsmängden) så får, till skillnad mot vid den fulla dosen, nästan alla regioner ett klimat som ligger närmare det förindustriella än om man avstått från geoengineering. Givetvis finns en betydande modellosäkerhet att ta hänsyn till, och mer forskning behövs för att avgöra giltigheten i dessa resultat.

Fenomenet moral hazard är känt från till exempel försäkringsbranschen, där det innebär att den som, t.ex. genom att ha tecknat försäkring, inte själv bär hela kostnaden för om något han gör går illa, tenderar att bli mer våghalsig och riskbenägen. I sin bok ångrar David Keith nu den terminologin. Visst är moral hazard ett framträdande fenomen i klimatfrågan - t.ex. genom att en slappare svensk klimatpolitik skulle slå mer mot omvärlden och mot kommande generationer än mot oss själva - men det som tillkommer i geoengineeringsammanhanget är snarare ett exempel på riskkompensation, vilket innebär att när risker minskas så tenderar man att agera mer riskfyllt. Ett exempel Keith nämner är hur införandet av säkerhetsbälten i bilar inte ledde fullt ut till den grad av minskad dödlighet man väntat sig, vilket kunde förklaras med att bilförare med säkerhetsbälte kände sig säkrare och därför tillät sig att köra något fortare och våghalsigare. På samma sätt kan utsikten om framgångsrik geoengineering få vårt beteende i fråga om växthusgasutsläpp att bli mer våghalsigt. Vad man i ärlighetens namn bör ha klart för sig, hur stark anhängare man än är (liksom Keith) av växthusgasutsläppsbegränsningar, är att risksituationer handlar om avvägningar, och att riskkompensation ibland är rationellt.

Keith lägger i sin bok mindre krut än jag hade hoppats på problemet (4) ovan med de moraliska aspekterna på att i praktiken påtvinga kommande generationer ett geoengineeringprojekt. Särskilt synd tycker jag det är att han (möjligen på grund av långa pressläggningstider) inte säger något om den intressanta uppsatsen Double catastrophe: Intermittent stratospheric geoengineering induced by societal collapse av Seth Baum, Timothy Maher, och Jacob Haqq-Misra (2013), om risken för att ett framtida samhälle som drabbas av något slags social kollaps ovanpå det råkar ut för katastrofal klimatförändring då den sociala kollapsen gör att de inte längre förmår hålla igång sitt geoengineeringprogram. Men chansen finns att höra Baum tala om detta då han kommer till Stockholm måndagen den 17 mars som öppningstalare på det KVA-möte rubricerat Emerging technologies and the future of humanity som jag är med och arrangerar.

Bortsett från denna brist tycker jag dock att David Keith i sin bok ger geoengineering medelst svavel-i-stratosfären en imponerande allsidig belysning, och man behöver inte hålla med honom på alla punkter för att upskatta hans analytiska och resonerande stil. Jag ser boken som ett välkommet bidrag till klimatdebatten.

Fotnoter

1) Jag publicerar denna recension simultant bå de båda bloggarna Häggström hävdar och Uppsalainitiativet.

2) Poängen med att transportera ämnet ända upp till stratosfären, som börjar cirka en mil upp i luften, är att denna har långt mindre omsättningshastighet än den underliggande troposfären. Partiklar som genom t.ex. regn på bara några veckor sköljs bort ur troposfären kan ligga kvar flera år i stratosfären.

3) Hur för man ämnet till stratosfären? I den bok som kanske mer än någon annan populariserat geoengineering, Steven Levitts och Stephen Dubners storsäljande men tyvärr riktigt dåliga Superfreakonomics från 2009 (som jag recenserat här), föreslås en lång slang rakt upp i luften, upphängd av heliumballonger. Keith talar i sin bok mer om att använda jetplan, vilket är en metod som knappt kräver någon teknisk utveckling - vi är i stånd att implementera den redan nu om vi så skulle önska.

4) Vi är vana vid att tänka på låga kostnader som något positivt, men i det här fallet är det också en allvarlig komplikation. I och med att kostnaden är så låg är det möjligt för ett enskilt land (eller till och med för Bill Gates) att unilateralt dra igång fullskalig geoengineering, något som lätt kan leda till politiska och militära konflikter.