Ubbhultska dumheter

Den moderate riksdagsmannen Jan "Ubbhult" Ericson är inne på sin fjärde mandatperiod, och har i åtminstone ett decennium lagt betydande kraft på klimatdebatt med inriktning på det slags klimatförnekeri som jag, bland annat i Uppsalainitiativet, lagt stor möda på att bemöta.¹ Ericson verkar eftersträva ett slags martyrställning - den som besöker hans Twittersida finner överst en så kallad pinned tweet daterad den 16 april i år, med följande ordalydelse:

Efter de hätska påhoppen mot mig i klimatfrågan drar jag slutsatsen att hade vi levt på medeltiden hade jag nog redan varit bränd på bål. Trots de extra koldioxidutsläpp detta hade medfört. :)

Jag överser här med hans oförmåga att hålla isär biobränsle och fossila bränslen, men hoppas innerligt att det inte är mig han anser ligga bakom några "hätska påhopp". Det är förvisso sant att jag i år (med start den 9 mars²) varit relativt energisk med att på Twitter bemöta Ericsons klimatförnekerier, men några "hätska påhopp" har det knappast handlat om,³ och jag hyser ingen som helst önskan om att se honom bränd på bål eller utsatt för någon annan bestraffning. Jag är en varm vän av yttrandefriheten, som omfattar både Ericsons rätt att yttra dumheter och min rätt att påpeka att dessa är just dumheter.

Trots att jag någorlunda hunnit vänja mig vid den veritabla störtflod av trams och desinformation Ericson häver ur sig i klimatfrågan, så blev jag lite besviken när, i en intervju med Ericson i Aftonbladet i förra veckan, denna störtflod fortsatte. Min besvikelse kom sig av att jag bara någon vecka tidigare lyckats (trots visst spontant motstånd från hans sida) övertyga Ericson om att läsa en gammal introduktion till istider och paleoklimatologi jag skrivit, och att denne efter att ha läst anlade en försonlig ton och betonade att vi nog ändå var överens om det viktigaste. Kanske hade han sent omsider börjat ta klimatvetenskapen på allvar? Så tänkte jag, men i Aftonbladet-intervjun var allt sådant sans som bortblåst, och vi får istället ta del av hur Ericson på typiskt klimatförnekarvis skjuter från höften åt alla möjliga håll, och levererar i okunskap grundade ifrågasättanden av såväl i vad mån en global uppvärmning faktiskt pågår som vad den är orsakad av, och därtill antydningar om att det nog trots allt bara är bra med lite uppvärmning. Jag ids inte här ta mig an alla dumheter (mestadels gamla klassiska klimatförnekarargument som vederlagts till leda) som Ericson bjuder på i intervjun, utan nöjer mig med följande intervjusvar:

Det är väl känt att jordens klimat ändrats ofta och dramatiskt genom historien. Trots detta sätts i dag en bild av att alla klimatförändringar i dag enbart beror på människan. Att alla tidigare naturliga faktorer som påverkar klimatet plötsligt skulle ha försvunnit tycker jag är den allvarligaste formen av klimatförnekelse.

Detta är en mycket primitiv halmgubbe. Rent hittepå faktiskt. Varken IPCC eller någon annan rimlig företrädare för klimatvetenskapen hävdar att "alla tidigare naturliga faktorer som påverkar klimatet plötsligt skulle ha försvunnit". Det vet egentligen Ericson, exempelvis sedan han sett det IPCC-diagram över klimatdivande faktorer under 1900-talet som jag visade honom i våra Twitter-diskussioner i våras. Ericson upprepar ofta och gärna att han eftersträvar "god ton" i debatten, men jag tycker rakt inte att det gynnar vare sig ton eller något annat att komma dragandes med så fåniga karikatyrer av meningsmotståndares ståndpunkter. Möjligen kan hans yttrande bottna i något slags föreställning om att så snart man medgivit att såväl naturliga som mänskliga klimatdrivande faktorer föreligger i dagens klimatsystem så är man automatiskt clueless rörande vilka av dessa som dominerar den nu pågående uppvärmningen. Det är i så fall ett allvarligt missförstånd, och det finns en omfattande forskning med syfte att avgöra hur mycket var och en av dem bidrar med; ett sätt att börja orientera sig i denna i klimatvetenskapen så centrala fråga kan (för den som inte orkar med vare sig IPCC-rapporter eller David Archers ypperligt pedagogiska bok Global Warming: Understanding the Forecast) vara att läsa mina gamla bloggposter Om istider, klimatförändringar och återkopplingar och Koldioxid och procentsiffror.

Låt mig som avslutning berätta om de senaste dagarnas Twitter-växling Ericson och mig emellan, som inte egentligen behandlar klimatvetenskap utan mer klimatetik och klimatideologi. Det började med att Ericson tagit del av en nyhet om hur svenskars bokningar av sista minuten-resor de senaste veckorna ökat till följd av dåligt väder här hemma. Som den varma vän av ohämmade växthusgasutsläpp han är valde han att kommentera detta med ett hånfullt "Kom flygskammen av sig?". Detta gjorde mig tillräckligt irriterad när jag fick se det för att få mig att retweeta med den förklarande kommentaren "Skadeglädjen vissa - inklusive en och annan riksdagsledamot - känner när utvecklingen mot vidgade varma cirklar (inklusion av folk i fjärran länder och framtida generationer) i vårt moraliska tänkande för ett ögonblick verkar ha kommit av sig". Det meningsutbyte som därpå inträffade ser ut som följer:

JE: Tycker du ska svalka dig med en kall öl. Så känns det bättre.

Detta är betydelsemässigt liktydigt med att säga "Jag ger blanka fan i dina synpunkter", vilket ju inte är särskilt trevligt, men kanske menar Ericson att omskrivningen i termer av kylda maltdrycker gör att hans ideal om "god ton" likväl är uppfyllt. Jag är tveksam till den bedömningen, men valde att vända andra kinden till:

OH: Sagt och gjort. Det gav mycket riktigt viss lindring. Skulle till och med kunna tänka mig att ta en öl (och/eller gå och se Di Gule) med dig vid tillfälle, och försöka förstå vad som driver dig att sprida antivetenskap i klimatfrågan.

Denna inbjudan till samkväm och allsvensk fotboll möttes dock med inemot ett dygns tystnad, varför jag valde att upprepa och förklara:

OH: Jag menar allvar, @Ericson_ubbhult - skall vi inte göra slag i saken? Jag tror både på vikten av att möta människor utanför den egna bubblan, och på värdet av att ses IRL utan att behöva tänka på ev publik.

Nu vaknade Ericson till liv, dock dessvärre med ett negativt besked:

JE: Tyvärr känns du lite för respektlös. Du vet att ett inte obetydligt antal forskare delar min mer skeptiska hållning. Att då kalla den antivetenskap är ovetenskapligt. Du borde veta att vetenskap handlar just om att bryta åsikter mot varandra.

Detta gjorde mig faktiskt en gnutta arg - inte över den avböjda inviten, men över tillmälet "respektlös" - tillräckligt arg för att jag skulle brista ut i följande måhända inte alltför eleganta svada:

OH: Som du vill, @Ericson_ubbhult. Men låt mig kommentera det där med respekt vs respektlöshet. Jag har den allra största respekt för vetenskapen som idé och metod. Sedan barnsben har jag sett vetenskapens fria sanningssökande som bland de högsta värden som finns. Men...

OH: ...fritt sanningssökande är inte detsamma som att varje argument duger. En del argument är helt enkelt strunt. Jag har genom lång utbildning tillägnat mig viss kompetens i att se skillnaden. Och jag kan inte respektera struntargument som kläs i vetenskaplig förklädnad, eller...

OH: ...de (vanligtvis emeriterade) professorskollegor som drar vetenskapen i smutsen genom att torgföra desinformation och charlataneri. Hit hör dessvärre några av dina favoriter, folk som Ingemar Nordin och Lennart Bengtsson. Om jag valde att stå och bocka och artigt säga att...

OH: ...deras argument väger lika tungt som andra forskares, det skulle innebära att jag uppträdde respektlöst mot de vetenskapsideal jag håller så högt. Ja det skulle faktiskt innebära att jag trampade på vetenskapen. Det vägrar jag göra. Av respekt för vetenskapen.

Att Ericson tar sådant intryck av detta att han börjar ta vetenskapen på allvar och ger upp sitt klimatförnekeri är nog för mycket att hoppas på. Men om han läser detta skulle jag vilja be honom följande:

Kan du inte åtminstone försöka undvika de allra mest uttjatade och grundligt vederlagda klimatförnekarargumenten? Det blir så gräsligt långrandigt annars. Min Uppsalainitiativet-kamrat Lars Karlsson har en aktuell bloggpost-trilogi rubricerad Samma gamla visa (första versen, andra versen, tredje versen), och om du tar del av den och avstår från att upprepa de klimatförnekarargument som där vederläggs, så kanske åtmistone lite av monotonin och tjatigheten i ditt klimatförnekeri kan undvikas.

Fotnoter

1) Min första kontakt med honom var då vi båda deltog i ett beklämmande dåligt klimatseminarium i Riksdagshuset den 13 maj 2009. Seminariet var uppenbart riggat för att försöka skapa tvivel kring existensesn av ett klimathot. Ericson var där som medarrangör, medan jag fick nöja mig med rollen som kritisk röst i publiken.

2) Detta föranleddes av att Ericson med stöd i de divergerande ståndpunkter mellan mig och klimatforskaren Lennart Bengtsson som framkommit i en Expressen-artikel några dagar tidigare konstaterat att stor oenighet om klimatfrågan förekommer bland forskare, något han (med det slags logisk kullerbytta som är något av ett Ericsonskt signum) verkar ta som intäkt för att det går an att påstå lite vad som helst om klimatet.

3) Ericson blev arg över en tweet jag skrev när vi kommit in på behovet av källkritisk kompetens, men han missförstod min avsikt: jag menade den inte som ett påhopp utan som en välmenande litteraturhänvisning.

Aprilnyheter

Man kan tycka att aprilskämtens tid skulle vara förbi, nu när fenomen som alternative facts slagit igenom stort, och uttryck som fake news slungas hämningslöst hit och dit, även från högsta politiska ort. Jag menar dock att satiren fortfarande har en viktig roll att spela, och att just aprilskämtet i vissa fall kan erbjuda en effektiv form åt satiren (trots de svårigheter som Poes lag erbjuder). Den gråmulna aprildag som är idag har jag hittat ett par fina exempel i de delar av Internet där jag brukar husera.

*

Det första exemplet står min Uppsalainitiativskollega Lars Karlsson för. Han har läst en insändare i Upsala Nya Tidning undertecknad av det klimatförnekarnätverk som lagt sig till med den orwellskt klingande benämningen Klimatsans, och liksom jag finner han det ohyggligt tröttsamt hur klimatförnekare ogenerat fortsätter att återanvända sedan länge vederlagda tramsargument. Svaren på dylikt tenderar att bli lika repetitiva, men för att ge en liten gnutta originalitet och nytändning åt sitt svar på insändaren väljer Lars denna gång att ge det aprilskämtets form, och låtsas kapitulera inför klimatförnekarnas fortsätt-tugga-om-samma-gamla-trams-taktik och göra avbön från den linje av försvar för seriös klimatvetenskap som vi hittills drivit på Uppsalainitiativet. Här är en typisk passage från Lars färska inlägg:

Vi har skrivit dumheter om koldioxidens roll som förstärkande faktor vid övergångarna mellan glacialer och interglacialer, dvs kalla och varma perioder under istiden. Men Klimatsans visar hur fel vi har haft:

"Professor Ole Humlum, Oslo, visade att temperaturen generellt stiger innan halten koldioxid ökar. IPCC har förväxlat orsak och verkan."

Vi har försökt komma med krångliga förklaringar om att påverkan kan gå åt båda hållen: uppvärmning får haven att avge koldioxid, koldioxid orsakar uppvärmning. Vi borde ha insett att världen aldrig kan vara så komplicerad. Det måste vara antingen det ena eller det andra, men det kan inte vara båda två. Annars skulle det vara som att mer pengar på ditt bankkonto ger dig mer ränta, och mer ränta ger ännu mer pengar på kontot. Men så funkar det helt enkelt inte. Vi ber om ursäkt för vår pinsamma logiska kullerbytta.

*

Det andra exemplet är en rapport rubricerad On the Impossibility of Supersized Machines, av en lång rad författare inklusive här på bloggen välkända namn som Anders Sandberg och Max Tegmark. Frågan de behandlar är den om huruvida det är möjligt att bygga maskiner som är större än människor. De tar avstamp i de populärkulturella föreställningar, drivna av verk som Frankenstein, Transformers, Godzilla och Terminator, vilka gör gällande inte bara att det är möjligt, utan också att det kan bli mycket farligt. Detta vederläggs effektivt i en lång rad argument vilka tagna ett och ett räcker för att övertyga om att sådana maskiner inte är möjliga, och tillsammans blir deras argumentationskraft överväldigande. Så här skriver författarna i rapportens inledning:

It does not help that in recent years a number of computer scientists, philosophers, and other academics have publicly lent credence to the possibility of supersized machines. There has been no shortage of media coverage of these figures' pronouncements.¹

However, perhaps fortunately, all predictions of a coming age of supersized machines are fundamentally misguided. We present seven distinct arguments, each of which succceds to show that supersized machines are impossible.²

1) In addition, it has become very common for articles on recent trends in computer science to use terms such as "big data" and "massive neural networks" in ways that are likely to be misinterpreted. Reading these articles, even ones that appear in highly reputable newspapers, it is often unclear whether their authors are aware that the use of size language in these contexts is purely metaphorical.

2) It is worth clarifying that there are, of course, systems today that appear to exceed human size in narrow dimensions. Lamp posts are one example. The predictions that we are considering concern some more general notion of largeness.

Den som är någorlunda bekant med hur argumenten brukar låta för ståndpunkten att det inte går att bygga en artificiell intelligens som i termer av allmänintelligens överglänser människan, kommer att känna igen sig i varje stycke och näst intill varje mening i den elegant framställda On the Impossibility of Supersized Machines.

Nya uttalanden från Trump om klimatfrågan

Den tillträdande amerikanske presidenten Donald Trumps mest kända utspel i klimatfrågan har tidigare varit hans ur luften gripna påstående om att klimatförändringarna är en bluff av kineserna med syfte att skada amerikansk exportindustri:

Sedan Trump nyligen uttalat vad som kan uppfatttas som ett avståndstagande från den tidigare "kinesisk bluff"-ståndpunkten och en allmän uppmjukning av hans syn på klimatfrågan, har det föreslagits (även från allmänt förnuftigt håll) att vi av strategiska skäl försiktigt borde applådera hans omsvängning, hellre än att hacka på honom för hans inkonsekvens.

För min del känns det dock inte aktuellt med någon sådan inrättning i ledet (och jag passar i sammanhanget på att rekommendera Masha Gessens överlevnadsmanual för amerikaner och det amerikanska samhället de kommande fyra åren, och särskilt hennes "Rule #2: Do not be taken in by small signs of normality").¹ Jonathan Chait ger i New York Magazine en utmärkt sammanfattning av Trumps nya klimatuttalanden, och det framgår med all önskvärd tydlighet att dessa utgör samma slags osammanhängande och bottenlöst okunniga antivetenskap som vi hittar hos drägget på den svenska klimatförnekarblogg som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Ni vet, det har varit varmt förr... Climategate... det vanliga blajet. Mycket känns alltså igen, men ett par mer originella trumpska ståndpunkter framgår också:

• Trump säger sig vara en verklig miljövän i kraft av att han låter bygga golfbanor: "I have some great, great, very successful golf courses. I’ve received so many environmental awards for the way I’ve done, you know. I’ve done a tremendous amount of work where I’ve received tremendous numbers. Sometimes I’ll say I’m actually an environmentalist and people will smile in some cases and other people that know me understand that’s true."
• Som sin främste auktoritet i klimatvetenskapliga frågor framhåller Trump sin farbror, elektroingenjören John G Trump, som dock saknar klimatvetenskapliga meriter, och som dog 1985: "My uncle was for 35 years a professor at M.I.T. He was a great engineer, scientist. He was a great guy. And he was... a long time ago, he had feelings - this was a long time ago - he had feelings on this subject. It’s a very complex subject. I’m not sure anybody is ever going to really know."

Inget av detta är något att glädjas åt. Det amerikanska valresultatet är en katastrof, på område efter område varav klimatfrågan bara är ett, och jag instämmer dessvärre i min Uppsalainitiativet-kollega Lars Karlssons sammanfattande omdöme att det innebär att den amerikanska valmanskåren förkastat civilisationen.

Fotnot

1) Se även Charles Blow i gårdagens New York Times:

Donald Trump schlepped across town on Tuesday to meet with the publisher of The New York Times and some editors, columnists and reporters at the paper.

As The Times reported, Trump actually seemed to soften some of his positions:

He seemed to indicate that he wouldn’t seek to prosecute Hillary Clinton. But he should never have said that he was going to do that in the first place.

He seemed to indicate that he wouldn’t encourage the military to use torture. But he should never have said that he would do that in the first place.

He said that he would have an "open mind" on climate change. But that should always have been his position.

You don't get a pat on the back for ratcheting down from rabid after exploiting that very radicalism to your advantage. Unrepentant opportunism belies a staggering lack of character and caring that can't simply be vanquished from memory. You did real harm to this country and many of its citizens, and I will never - never - forget that.

[...]

You are a fraud and a charlatan. Yes, you will be president, but you will not get any breaks just because one branch of your forked tongue is silver.

[...]

No, Mr. Trump, we will not all just get along. For as long as a threat to the state is the head of state, all citizens of good faith and national fidelity - and certainly this columnist - have an absolute obligation to meet you and your agenda with resistance at every turn.

Allmänningens tragedi och Lars Karlssons myrstack

"Sverige anses stå för drygt en promille av världens utsläpp av växthusgaser, i praktiken är siffran väsentligt lägre om man tar hänsyn till våra växande skogar, som alltså absorberar betydande mängder koldioxid. I det perspektivet är det felaktigt att betrakta Sverige som klimatbov." Så skrev Sverigedemokraternas miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen i Dagens Nyheter i förra månanden. Det låter nästan som ett eko av meteorologiprofessor emeritus Lennart Bengtsson, som bl.a. yttrat följande:

Europa står för tillfället för ca 10% av de globala utsläppen och lilla Sverige som alltid vill gå i spetsen står för så där 0.2-0.0% beroende om man tar med nettoupptaget i den svenska vegetationen eller inte. Ibland tror jag att jag befinner mig i en förtrollad skog och inte i verkligheten när jag läser och lyssnar på vad politikerna säger att de vill göra. Det måste väl i himmelens namn finnas mer angelägna uppgifter!

Dessa "Varför just vi?"- och "Sverige är ju ändå så litet"-argument är beklämmande vanliga. Haken är naturligtvis att alla parter kan resonera likadant, varpå ingen tar tag i saken och det går åt helvete. Den vanligaste metaforen för detta slags problematik i situationer som kräver samarbete är allmänningens tragedi, som också blivit till ett viktigt teoretiskt ramverk, föremål för en stor litteratur inom samhällsvetenskaperna. Min gode vän och Uppsalainitiativet-kollega Lars Karlsson föreslår en alternativ metafor i den sommarfabel om myrstacken som han publicerade häromveckan. Så här börjar den:

Det var en gång en myrstack som låg i en skog. Det var en fin och välbyggd stack, och dess drottning var väldigt stolt över den. Så en dag kom en vresig gammal björn förbi och rev större delen av stacken. Med stacken sönderriven var myrorna illa ute: de saknade skydd mot regn, kyla och värme och de föll ofta offer för rovdjur eller sjukdomar.

Drottningen kände att något måste göras. Hon talade med myrorna om att de måste reparera stacken, men varje myra hon talade med svarade ungefär så här:

"Det finns tusen myror i stacken. Det jag kan bidra med är så litet att det inte skulle märkas. Varför ska jag slita och släpa när det ändå inte gör någon märkbar skillnad?"

Och myrorna hade det hemskt och en del av dem dog, och det som fanns kvar av stacken förföll alltmer. Drottningen vädjade till sina myror:

"Så här kan det inte fortsätta. Vi måste göra något, innan vi alla går under."

Men varje myra svarade ungefär så här:

"Det vore hybris att tro att lilla jag kan rädda stacken. De andra är många fler än jag är: de får fixa det."

Det här kunde slutat som en riktig myr-tragedi. Lyckligtvis fanns det...

Läs den spännande fortsättningen här! Och gör det innan ni tar del av nedanstående fotnot, som innehåller spoilers.¹

Fotnot

1) Obs! Spoiler! Trots svårigheten att koordinera ett samarbete lyckas myrorna med det, och lite längre fram i fabeln heter det att "alla myror (med några få undantag, och ni kan gissa vad de myrorna hette)" deltog i arbetet med att bygga upp stacken igen. Jag vill delta i gissningsleken. Först och främst gissar jag att en av de samarbetsvägrande myrorna hette Martin Kinnunen, och att en annan av dem hette Lennart Bengtsson. Sedan fyller jag på med namn som Lars Bern, Patrik Engellau, Nigel Farage, Michael Gove, Donald Trump och Jimmie Åkesson. Men detta är som sagt bara mina gissningar, och det skulle vara intressant att få besked från Lars om huruvida jag är på rätt spår.

I skottlinjen för rättshaveristiska utgjutelser

Att, som jag gör här på bloggen och annorstädes, rättframt och frispråkigt försvara vetenskap och ett vetenskapligt förhållningssätt är på många vis givande och stimulerande. Det har emellertid också avigsidor, och en sådan är att man får utstå en hel del påhopp och dynga från debattörer som inte delar ens vetenskapssyn. I mitt fall har dessa påhopp mestadels kommit från klimatförnekarna i och kring Stockholmsinitiativet och deras blogg The Climate Scam.¹ Bland de hundratals exempel på detta som går att hitta på nätet, se t.ex. Göran Ahlgrens besynnerliga tillmäle "självutnämnt mattesnille", och Lena Krantz evinnerliga tjat i höstas om att jag är "en extremt otrevlig figur". Dock händer det emellanåt att påhoppen dyker upp från annat håll, och i dagens bloggpost skall jag ge ett exempel.

I min förra bloggpost Geoff Cummings dansande p-värden skrev jag om en "högljudd skara av mestadels statistikteoretiskt okunniga anti-p-värdesfundamentalister" som vaknat till i samband med tidskriften Basic and Applied Social Psychologys vettlösa tilltag att förbjuda p-värden. En typisk företrädare för denna högljudda skara är en herre vid namn Emil Karlsson, som bloggar flitigt om vetenskapsfrågor, och som (om jag förstått saken rätt) är en något överårig biologistudent utan några som helst vetenskapliga meriter. Hans modus operandi verkar vara att leta sig fram till enstaka publikationer där någon forskare uttrycker starka åsikter, och att på ett närmast utantillinlärningsaktigt sätt ta till sig denna forskares argumentation, som han sedan bombastiskt torgför, dock utan att överblicka den relevanta ämnesmässiga kontexten (vilket gör att han emellanåt gör sig till åtlöje). I alla fall är det så han gjort i fallet med hans korståg mot de statistiska metoder som inbegriper p-värden och det han kallar NHST (null hypothesis significance testing). Som ett led i detta korståg har han de senaste veckorna författat två bloggposter rubricerade Debunking statistically naive criticisms of banning p values och The laughable desperation of NHST proponents. Dessa är riktade specifikt mot mig och mina bloggposter i ämnet; det är alltså mig han (med för all del beundransvärd oförvägenhet) anklagar för att vara "statistiskt naiv" och "skrattretande desperat". Hans båda bloggposter är så till brädden fyllda av bombastiskt formulerade missförstånd att jag inte ids gå in på mer än en bråkdel, men låt mig i alla fall ta upp fyra saker. De första två (punkterna (1) och (2)) är ämnade att påvisa hans skriande okunskap i ämnet han diskuterar, medan de två sista (punkterna (3) och (4)) påvisar den fullkomligt ogenerade ohederlighet han tillgriper i sin argumentation.

(1) I den första av sina båda bloggposter söker han tillbakavisa mitt påstående att välgrundade val av stickprovsstorlek kräver NHST-statistikens begreppsapparat,² och framhåller följande:
First of all, bigger sample sizes are always better (all other things equal) for accurately estimating the population parameters under study (unless we are using NHST in which case big sample sizes cause studies to be overpowered). So an initial rule of thumb for sample size decisions might be "as many as you can afford and have the time for".
Detta tyder på en närmast total okunskap från Emil Karlssons sida om hur forskning i verkligheten går till. Största möjliga stickprovsstorlek, jo jag tackar, men det är inte till någon ledning när man har en begränsad forskningsbudget och behöver väga försöks- eller stickprovsstorlek mot andra kostnader, eller när ett forskningsprojekt inbegriper mer än ett stickprovsförfarande som ur budgetsynpunkt därmed behöver vägas mot varandra. Även utan direkta forskningsbudgetfrågor finns situationer där viktiga aspekter talar för en begränsning av stickprovsstorleken, t.ex. då nya läkemedel prövas för biverkningar, varvid bruk av onödigt stora stickprov är direkt oetiskt.³

(2) Emil Karlsson avslutar sin andra bloggpost i ämnet med att hävda att jag inte lyckats producera något exempel där NHST:s begreppsapparat är oundgänglig. Det kan ju låta som en utmaning som jag borde besvara, men jag lider något av en embarrassment of riches eftersom NHST-begrepp behövs inom merparten av all frekventistisk statistisk slutledningsteori, inklusive det av Emil Karlsson omhuldade bruket av konfidensintervall. Låt mig dock nämna ett annat exempel, nämligen studier av multipelinferenskaraktär, dvs sådana där mer än en statistisk slutledning görs. Att i sådana studier komma fram till om de erhållna resultaten avviker från vad som typiskt skulle vara fallet om alla effektstorlekar vore noll skulle i de flesta fall vara extremt klunsigt och besvärligt om man förbjöds laborera med p-värden. Ett exempel är den KI-studie om epigenetik som Emil Karlsson själv nyligen var med och diskuterade här på bloggen. Med sin begränsade förståelse för NHST-statistik var han dessvärre oförmögen att se det som för den som är van vid p-värdesberäkningar är uppenbart: att studiens erhållna resultat var helt i linje med vad som kan förväntas om ingen epigenetiska nedärvning förekommer, och därför inte kan tolkas som evidens för existensen av sådan nedärvning.

(3) I sin andra bloggpost i ämnet skriver Emil Karlsson också att "Häggström seems to be under the impression that if he can find rare and complicated counterexamples, he can undermine the entire case for confidence intervals". Förutom hans ogrundade "rare and complicated" är hans framställning av min stånpunkt en - excuse my French - ren jävla halmgubbe. I exakt den passage han kritiserar i min bloggpost Geoff Cummings dansande p-värden framhåller jag ju att det i vissa sammanhang finns goda skäl för användandet av konfidensintervall:

Cumming har helt klart en poäng i att det ofta kan vara mer upplysande att redovisa sina vetenskapliga resultat i termer av konfidensintervall jämfört med att bara uppge p-värden.
Man kan undra vilken del av denna skäligen enkla mening det är som Emil Karlsson inte förstår.

(4) Ett annan ohederlighet som Emil Karlsson begår i sin andra bloggpost är följande:

Even more bizarrely, some people (including Häggström) thinks that a failure to reject the null hypotheses means that you can accept it, apparently selectively oblivious (going so far as to call it semantical hairsplitting) to the fact that the failure to reject the null hypothesis could be due to low statistical power and not because it is true.
Om Emil Karlsson verkligen kunde påvisa att jag skulle lida av föreställningen att "failure to reject the null hypotheses" skulle innebära att nollhypotesen kan slås fast såsom sann så vore det verkligen remarkabelt, helt i nivå med om en geografiprofessor trodde att Kanada låg i Asien eller om en kemiprofessor trodde att vatten var ett grundämne. Vad han gör här är emellertid att förväxla den formella användningen inom NHST-teorin av ordet "acceptera" med en av ordets mer vardagliga betydelser. Jag kan inte förstå denna förväxling som annat än avsiktlig från Emil Karlssons sida, eftersom jag explicit tillbakavisar den tolkning han gör på två ställen som han rimligen måste ha tagit del av. För det första gör jag det lite längre fram i just den diskussionstråd som Emil Karlsson triumfatoriskt hänvisar till. För det andra gör jag det i min uppsats Statistisk signifikans och Armageddon som jag inleder den av Emil Karlsson kritiserade bloggposten med att hänvisa statistiskt okunniga läsare till, och som samme Emil Karlsson när uppsatsen var ny (2012) entusiastiskt deklarerade att han avsåg läsa. Se följande kommentar på uppsatsens sida 4 om det genomgående slantsinglingsexemplet:
Betyder den uteblivna statistiska signifikansen att vi kan dra slutsatsen att nollhypotesen ̈ar sann och att myntet alltså är symmetriskt? Svar nej! Den uteblivna statistiska signifikansen betyder bara att erhållna data (2 krona av 10) inte talar särskilt starkt emot nollhypotesen q=0,5. Men det finns en uppsjö andra hypoteser som data inte heller talar emot, som t.ex. den att q=0,2, eller den att q=0,3, etc.

Sammanfattningsvis kan om de båda bloggposter av Emil Karlsson som här diskuterats sägas att de ger ett närmast rättshaveristiskt intryck, och att de passar påtagligt illa till den slogan "Defending science against the forces of irrationality" som pryder hans blogg. De hade passat betydligt bättre om det hetat "Attacking science using the methods of irrationality".

Fotnoter

1) Jag känner såklart till att bloggen numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen, men finner namnbytet onödigt, givet t.ex. det senaste blogginlägget av deras senaste stjärnskott (obs, ironiskt ordval) Jacob Nordangård, som hävdar att klimathotet är en ren fiktion; han levererar en fantastisk konspirationsteori där klimathotet sägs användas som skrämselpropaganda syftandes till att skapa en världsregering. Ett nyskapande inslag, jämfört med andra klimatkonspirationsteoretiker, är att han framhåller även kärnvapenhotet som en fiktion. Notabelt är att hans inlägg nästan enhälligt besvaras med instämmanden och beröm i kommentarsfältet. Se Lars Karlsson på Uppsalainitiativet för ytterligare reflektioner kring Nordangårds bisarra bloggpost.

2) Här bör vi vara lite noga med vad som menas med "NHST-statistikens begreppsapparat". Jag menar naturligtvis inte att bruket av själva orden "p-värde" och "statistisk signifikans" skulle vara nödvändiga; dessa storheter kan givetvis döpas om, eller vi kan befatta oss med transformerade storheter och på så vis laborera med p-värden i mer maskerad form. Vad jag menar är att man någonstans i argumentationen behöver beräkna eller åtminstone uppskatta storheter av följande typ: givet de-och-de parametervärdena, vad är sannolikheten att få minst så-och-så extrema data? Med andra ord, vi behöver beräkna eller åtminstone uppskatta p-värden.

3) Emil Karlsson framhåller också att...

there are formal statistical methods (described in Cumming (2012)) for calculating suitable sample sizes in order to get an expected length of confidence intervals (precision) at least a certain percent of the time (assurance). Notice that no part of precision or assurance arguments about sample size relates to doing a statistical test or talking about null hypotheses, so this is not "just secretly doing NHST".

Här har han helt enkelt fel. Dessa argument inbegriper visst NHST-begrepp (och vore annars omöjliga att genomföra). Dock tydligen inte tillräckligt explicit (med själva ordet "p-värde", etc; se Fotnot 2) för att Emil Karlsson, med sin ytterst begränsade förståelse för statistisk slutledningsteori, skall begripa det.

*

Edit 25 mars 2015: Emil Karlsson har nu författat ett enormt långrandigt och substanslöst svar, där han ägnar mycket utrymme åt en mängd avledande manövrar i nivå med hans påstående att jag har fel då jag hävdar att han anklagat mig för statistisk naivitet, eftersom han enbart framhållit att mina argument är statistiskt naiva (en distinktion som givetvis bara kan vara viktig om man anser det fullt normalt att statistiskt icke-naiva tänkare torgför statistiskt naiva argument). Hans bloggpost är full av sådana dumheter, men låt mig här nöja mig med att lyfta fram två enskildheter som visar att han inte ens behärskar de elementa som vi lär ut till studenter i introduktionskurser i statistik:

(a) Angående Emil Karlssons bisarra anklagelse att jag skulle tro att "failure to reject the null hypotheses" innebär att nollhypotesen kan slås fast såsom sann konstaterar jag i punkt (4) ovan att han "förväxlar den formella användningen inom NHST-teorin av ordet 'acceptera' med en av ordets mer vardagliga betydelser". På det svarar han nu följande:
Häggström responds by insisting that he really meant "accept" in a non-statistical sense and not at all the way the term is used in NHST and that he certainly does not believe that statistical non-significance implies the falsehood of the null hypothesis.
Låt mig generöst anta att ordet "falsehood" är ett skrivfel, och att han egentligen menar "truth"; i annat fall blir hans påstående helt obegripligt. Även med den rättelsen gjord utgör emellertid hans påstående en fatal omkastning. När jag skrev att Emil Karlsson "förväxlar den formella användningen inom NHST-teorin av ordet 'acceptera' med en av ordets mer vardagliga betydelser" menade jag att det var jag som i sammanhanget använde ordet i dess formella NHST-betydelse (nämligen att data konstateras vara fullt normala givet vad man kan vänta sig under nollhypotesen), och han som vantolkade det som avseende en av ordets mer vardagliga meningar (nämligen att nollhypotesen slås fast som sann). Den citerade meningen visar att Emil Karlsson förstått saken tvärtom, och att han föreställer sig att det är den betydelse han själv här lägger i ordet "acceptera" (nämligen, som sagt, att nollhypotesen slås fast som sann) som är etablerad formell NHST-terminologi. Denna vanföreställning från Emil Karlssons sida visar att han inte begriper ens den mest grundläggande terminologin inom den NHST-teori som han så ilsket attackerar. Inte undra på att han hamnar snett...

(b) Längre fram i Emil Karlssons bloggpost kan vi läsa följande:

Häggström implicitly quoted R. A. Fischer when claiming that statistical significance either means that the null hypothesis is false or that something unlikely has happened. This is false, as large sample sizes can yield statistical significance for even minute differences that could be observed with high probability even if the null hypothesis was true.
Fel, fel, fel. Emil Karlsson har uppenbarligen inte begripit vad statistisk signifikans betyder. (Här är det frestande att råda honom att, för att få ordning på begreppen, ännu en gång läsa min uppsats Statistisk signifikans och Armageddon, eller ännu hellre läsa någon Statistics 101-kurs, men jag tror uppriktigt talat inte att det är någon idé, då han inte alls verkar intresserad av att lära sig något utan bara av att bjäbba.)

Jag menar absolut inte att moralisera över den nivå av statistkteoretisk okunskap som Emil Karlsson med dessa exempel ger utryck för; det är knappast någon överdrift att påstå att minst 99% av alla människor, inklusive en försvarlig andel av forskarkåren, är minst lika okunniga. Min indignation handlar alltså inte om okunskapsnivån i sig. Men i kombination med hans benägenhet att i ett både lillgammalt och framför allt mästrande tonfall vilja lära andra hur statistik rätt skall förstås och bedrivas gör den honom till en desinformatör och en fåntratt.

*

Edit 27 mars 2015: Emil Karlsson har nu, som respons på ovanstående tillägg den 25 mars, författat ännu en bloggpost i ämnet där han driver sin bisarra demagogi till höjder som knappast kan förstås som annat än självparodi. Jag avstår denna gång från ytterligare kommentarer.

Global medeltemperatur 2014

Det har varit mycket snack om 2014: var det vår planets varmaste år sedan mätningarna startade? Mycket pekar i den riktningen, men det finns flera olika mätserier avsedda att approximera global medeltemperatur, och resultaten är inte helt entydiga. Men diskussionen om detta är mest bara symbolisk, ty det exakta svaret på frågan spelar mycket liten roll. Klimatforskaren Gavin Schmidt (vars klokskaper om förhållandet mellan vetenskap och politik jag citerade utförligt i min bloggpost Concerned world citizen häromveckan) förklarar på utmärkta bloggen RealClimate:

The excitement (and backlash) over these annual numbers provides a window into some of problems in the public discourse on climate. A lot of energy and attention is focused on issues with little relevance to actual decision-making and with no particular implications for deeper understanding of the climate system. In my opinion, the long-term trends or the expected sequence of records are far more important than whether any single year is a record or not.

Med lite naiv optimism skulle man kanske ändå kunna hoppas att de höga värdena för 2014 skulle få klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet och på annat håll att dämpa sig en smula i sitt (uppriktigt talat) imbecilla kacklande om temperaturplatå och uppvärmningspaus? Men nej, jag tror inte det.

Det kommer därför troligtvis att finnas ett fortsatt behov av att besvara sådant snack, och jag tänkte härmed bjuda på några länkar till illustrationer som pedagogiskt visar hur det förhåller sig: den globala uppvärmningen pågår för fullt.

När jag för några år sedan på Uppsalainitiativet (UI) satte ihop en liten FAQ med korta svar på typiska frågor och påståenden från klimatförnekarhåll, så lyfte jag särskilt fram ett par grafiska illustrationer som jag tycker håller ännu:

• En man och hans hund eller trend och variation - en kort animering från norska populärvetenskapsprogrammet Siffer.

• Hur realister och "skeptiker" ser på den globala uppvärmningen.

Och här några mer dagsaktuella illustrationer:

• Lars Karlssons pedagogiska UI-bloggpost Game of trends.

• En särdeles elegant månad-för-månad-animering.

• Klimatbloggaren Taminos nyktra och pedagogiska It's the trend, stupid.

Att gräva en grop

Debatten med klimatförnekarna är oftast ohyggligt tröttsam (inte minst när den går över i metadebatt). Följande allegori på debatten, publicerad av Eli Rabett på hans blogg Rabett Run,¹ är däremot riktigt rolig:

Vlad: Shouldn’t we devise a way to climb out of this hole we’ve dug ourselves into?

Est: What hole? There is no hole.

Vlad: Yes there is. We are standing in it. And digging it deeper, no less.

Est: Oh, this isn’t a hole. It’s a natural variation in the landscape.

Vlad: It’s getting deeper and deeper.

Est: Yes, but not because we are digging. It is deepening due to other factors.

Vlad: Shouldn’t we at least dig more slowly?

Est: Digging more slowly is not an option. I think, perhaps, a more prudent solution would be to dig much faster.

Vlad: What!?

Läs den högintressanta fortsättningen här! Och notera gärna att vännen Lars Karlsson, återkommande kommentator här på bloggen, bidragit till dialogen med ett kort replikskifte.

Fotnot

1) Läsvärda Rabett Run är här måhända mest känd för publiceringen av en engelsk översättning av min bloggpost Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket.

Vad har Lennart Bengtsson för sig nuförtiden?

Jag skrev i våras en serie bloggposter om Lennart Bengtssons Dr Jekyll och Mr Hyde-liknande förvandling från framstående och respekterad klimatforskare till ilsken antiklimatåtgärdsagitator med långt gångna klimatförnekarböjelser:

• Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket, 11 maj 2014.
• Bengtsson fortsatt i rampljuset, 18 maj 2014.
• These are just some of the shortcomings of Bengtsson's recent guest post, Uppsalainitiativet, 24 maj 2014.

Bengtsson tog emot min kritik med en påtaglig brist på fattning. Han började med att hota att ställa in sin planerade flytt hem till Sverige, och fortsatte sedan med att sprida (felaktiga) påståenden om att jag inte skulle "ställa upp helhjärtat på Voltaires uppfattning" om yttrandefriheten, för att till slut övergå i ett allmänt gormande om "jesuiter" och att "inte ens vetenskapen är en trygg plats för det rationella tänkandet längre". I ett ebrev till mig den 12 juni 2014 meddelade han till slut att han hade fått nog av publik debatt, och att han avsåg återgå till att helt fokusera på sin vetenskapliga gärning. Med hans egna ord:

Jag har med föga framgång försökt bedriva någon form av saklig information i klimatfrågor i Sverige men anser efter några år att detta varit bortkastad tid. Sedan några veckor har jag gjort klart att jag upphört med denna verksamhet. Jag skall helt ägna min tid åt vetenskapligt arbete i fortsättningen i samband med mina internationella kollegor.

Detta var ett besked jag varmt välkomnade, då min uppfattning var (och är) att lika stora som Bengtssons förtjänster är som klimatforskare är också hans brister som politisk tänkare och agitator.

Nå, hur har det då gått med Bengtssons tillbakadragande från samhällsdebatten? Well, sådär. Han har i själva verket fortsatt flitigt att kommentera på de båda klimatförnekarbloggarna Antropocene och (den Orwellskt benämnda) Klimatupplysningen. En tydlig utvecklingslinje i hans engagemang kan skönjas, nämligen hur han från att relativt ensidigt ha fokuserat på klimat- och energifrågor nu har breddat sig till att även lufta sina uppfattningar i bland annat genus-, migrations- och etnicitetsfrågor. Låt mig ge några exempel på vad han skrivit den senaste tiden.¹ I samtliga fall ger han uttryck för åsikter som jag själv personligen tar avstånd ifrån, men jag ser ändå visst värde i att publicera dem här, av i alla fall två skäl. Dels kan de vara av intresse för de läsare som efter vårens debatt önskar att bättre förstå sig på vad som egentligen rör sig i Lennart Bengtssons huvud, dels tror jag att det kan vara uppfriskande att bryta den ideologiska slagsida och politiskt korrekta monotoni som annars råder här på bloggen.²

• På den s.k. Klimatupplysningen, 5 juni 2014:
  Vad beträffar kvinnor och män så har jag svårt men min begränsade livserfarenhet att se någon större ojämlikhet i Sverige sedan 1948 då jag började realskolan i Trollhättan. Inte ett ögonblick uppfattade jag vare sig hemma eller i skola att kvinnor/flickor var diskriminerade. Beroende på praktiska omständigheter hade de ofta olika uppgifter. Det fanns minst lika gott om dominerade kvinnor som män liksom undergivna män eller kvinnor. Samma sak gäller i dag vad jag kan se från barn och makar och barnbarn.
  (Just denna kommentar predaterar det ovan citerade ebrevet den 12 juni 2014, och kan därför inte anföras som exempel på Bengtssons vacklande i sin där deklarerade föresats att dra sig tillbaka från samhällsdebatten, men jag finner den vara ett tillräckligt intressant exempel på hans politiska tänkande för att den skall vara värd att återge ändå.)
• På Antropocene, 30 september 2014:
  Anpassligheten i Sverige överträffar sig själv när det politiskt korrekta samhället gett Pippi Långstrump en ny pappa. Han är nu inte längre negerkung utan bara kung. Nu är det väl inte troligt att Pippi Långstrumps pappa vara bantuneger, hottentott eller bushman utan snarare om jag kommer ihåg berättelsen rätt var utnämnd till kung trots sitt svenska ursprung? för ett obestämt afrikanskt land. Pippi har ju inte heller på något sätt några negroida drag utan påminner snarare om ett slags energiskt Gudrun Schyman som barn.

  Däremot har jag inget minne av Pippis mamma, så här finns det utrymme för mer omfattande omskrivningar för att tillfredsställa alla rättrogna genuskvinnor. Varför inte byta ut hela negerkungen mot en vänsterinriktat och politisk korrekt Pippimamma som bytt ut alla sina mammamånader till en snäll och beskedlig karl som går hemma och städar.

  När man är i färd med att skriva om den svenska litteraturen så finns det en myckenhet av hemskheter för de politiskt korrekta att skriva om. Jag talar inte här om de talrika mord- och våldsscener i dagens så populära deckare utan snarare om vår klassiska litteratur. Jag kan inte föreställa mig att Strindberg får godkänt betyg av våra så politiskt korrekta kvinnor. Skämtteckningar av Albert Engström och Oskar Andersson (OA) måste också nästan totalt ritas om och flera av Evert Taubes visor kommer att drabbas av den moderna bannbullan. När man är i farten kan man ju förbjuda alla vetenskapliga uppsatser som inte helhjärtat förespråkar en nära förestående klimatkatastrof för att inte tala om artiklar som ställer sig positiva till fossil energi och kärnkraft. Andra oanständigheter är kokböcker som frossar i allehanda upphetsande kötträtter och annat klimatfarligt.

  Inte längre behöver man anordna bokbål i vår elektroniska tid det är bara att gå in och ändra i databaserna. Man kan också öka takten i omskrivningarna och här följa vad som var brukligt i Sovjetunionen. När någon känd person blev avpolletterad, vilket var legio, var det nödvändigt att gå in och ändra i de ryska encyklopedierna och ändra historien i sann sovjetisk anda. Detta var ett arbete som krävde avsevärda personella och andra resurser och innebar i stort sett att man höll flera av de stora encyklopedierna i ett lösbladssystem. I vår elektroniska ålder är detta en barnsak som vi redan kan se från Wikipedia som fortlöpande ändras av diverse aktivister. Så i den elektroniska boken kan man trolla bort både negerkungar och annat utan några större problem. Inte ens Orwell kunde föreställa sig denna eleganta möjlighet att likrikta och standardisera tänkandet.

• På den s.k. Klimatupplysningen, 9 oktober 2014:
  Sverige har med råge fått en feministisk regeringen. Det är bra på flera sätt inte minst att det bör bli något svårare att i efterhand skjuta skulden på den andra hälften av befolkningen, enkannerligen dess heterosexuella och kaukasiska del.

  We wish all good luck in the enterprise.

• På Antropocene, 31 oktober 2014:
  Ett annat alternativ är att uppmuntra svenskar till att utvandra genom att Migrationsverket bistår med ett utvandringsbidrag och på detta sätt ställa de friställda bostäderna i Sverige till förfogande för asylinvandrare. Detta har ju den dubbla fördelen att asylinvandrarna på sikt också kan överta svenskarnas arbetsuppgifter . Detta är tveklöst en utmärkt möjlighet för exempelvis välutbildade läkare och sjuksköterskor som efterfrågas inte minst i Norge. Säkert är detta också fallet med andra välutbildade svenskar.

  Det är faktiskt allvar, läs gärna: http://www[...]undergang.pdf

  Observera att det dokument som Bengtsson med gillande länkar till är ren och oförblommerad fascism, och att det avslutas på sidan 16 med bilden av en svensk flagga ihop med en dekal märkt "Ett islamfritt Europa".

  Edit 6 november 2014: Lennart Bengtsson har meddelat mig att det sista stycket i hans bloggpost på Antropocene den 31 oktober 2014 (det som börjar "Det är faktiskt allvar..." och utmynnar i en länk till en fascistisk programförklaring) inte härrör från honom själv, utan hade tillfogats i efterhand av bloggens ägare Lars Bern. Efter påpekande från Bengtsson har Bern nu flyttat ned sitt tillägg från dess förrädiska ursprungsplacering (där det var stört omöjligt för läsaren att ana att den inte var en del av Bengtssons text) till bloggpostens kommentarsfält. Det är ytterst beklagligt att Lennart Bengtssons bloggpost förvanskats på ett vis som kopplar honom till om möjligt ännu groteskare uppfattningar än dem han själv ger uttryck för, och jag är glad åt att ha bidragit till att den saken rättats till. Att Bengtsson (epostvägen) riktar sin ilska över det inträffade mot mig och inte mot Bern finner jag dock en smula besynnerligt.

Fotnot

1) Jag är UI-kollegan Lars Karlsson (som följt Lennart Bengtssons bloggosfäriska förehavanden lite noggrannare än jag) ett stort tack skyldig, för att han uppmärksammat mig på flertalet av dessa exempel.

2) Det där sista skrivet med en rejäl dos ironi. Jag finner i själva verket inget "uppfriskande" alls i Lennart Bengtssons unkna åsikter.

Bengtsson fortsatt i rampljuset

Det är mycket Lennart Bengtsson nu. Och oh the irony: knappast någon har väl de senaste veckorna i ord talat sig så varm som Bengtsson för vikten av att undvika politisering av klimatvetenskapen, och knappast någon har gjort så mycket i handling som han för att åstadkomma just sådan politisering.

Det har gått snabbt, från hans anslutning för några veckor sedan till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundations akademiska råd (som jag rapporterat om här på bloggen), till hans uppmärksammade avgång från samma församling i onsdags (som jag skrev om på Uppsalainitiativet). Och nu i fredags dök han plötlsigt upp, i ett annat ärende, på brittiska The Times förstasida:

Även Daily Mail och The Telegraph rapporterar om samma händelse. Vad det handlar om är att Bengtsson fått en artikel refuserad av en vetenskplig tidskrift. Med stöd i en lösryckt mening ur refereerapporten menar Bengtsson att han och hans medförfattare blivit utsatta för fulspel, och att refuseringen handlar om att de kommit fram till obekväma resultat. Sedan tidskriften (Environmental Research Letters) valt att offentliggöra refereerapporten står emellertid klart att Bengtssons anklagelser är grundlösa. Vidare har Bengtsson hunnit dementera de mest svepande generaliseringarna i nyhetsrapporteringen.

Anders Martinsson sammanfattar det hela ypperligt på Uppsalainitiativet.¹ Här vill jag bara göra följande reflektion.

Att forskare får sina manuskript refuserade av tidskrifter är vardagsmat. Att de då surnar till och finner det redaktionella beslutet felaktigt är snarare regel än undantag. Det vanligaste är att de då antingen vänder sig till tidskriften med överklagan mot beslutet, eller att de bedömer en sådan åtgärd som fruktlös och istället vänder sig till annan tidskrift i hopp om positivare behandling. Att istället springa till dagspressen och där göra sig till martyr kan jag inte påminna mig att jag tidigare sett exempel på. Jag säger som den här jättesöta kattungen:

Fotnot

1) En annan av mina UI-kamrater, Lars Karlsson, har följt affären noga, och levererat flera träffsäkra kommentarer. Som den här:

Lennart, du bör vara mer försiktig i framtiden så du inte återigen gör dig till ett verktyg för de som vill politisera vetenskapen. Miljontals människor har nu serverats en falsk bild av varför din artikel avslogs. Jag vet inte hur mycket det berodde på journalisterna och hur mycket det berodde på dig, men du bär ett ansvar för att det blev som det blev.

Och den här:

En sak jag undrar över är att Bengtsson inte verkar vidare upprörd över det här. Jag menar, när han citeras korrekt i ett blogginlägg som läses av något tusental människor så går han alldeles i taket. Men när hans uppfattningar förvrängs i tidningar som går ut till många miljoner människor så verkar han vara tyst (förutom uttalandet i SMC).

(Länkar tillfogade av mig.)

Välkommen till Björnbomland/Absurdistan

De ledande namnen inom svenskt klimatförnekeri förenas av dels en ovilja att ta det klimatvetenskapliga kunskapsläget på allvar, dels en lättsinnig syn på vad för slags argumentation de kan tillåta sig. Samtidigt har de givetvis en del individuella särdrag. Lars Bern, t.ex., känns igen på sina rabiat fradgatuggande inlägg om den stora klimatkonspiration som syftar till att åstadkomma en världsdiktatur, medan Peter Stilbs kännetecknas av sina osammanhängande svador, sin repetitivitet, och sin faiblesse för primitiv sexistisk humor. Även Ingemar Nordin och Claes Johnson (vilka jag här ägnat varsitt blogginlägg) har sina specifika egenheter.

I dagens bloggpost tänkte jag fokusera på ännu en av dessa grånade äldre herrar som gjort klimatförnekeri till en livsuppgift, nämligen Pehr Björnbom, pensionerad professor i kemiteknik från KTH, tillika (och precis som Stilbs och Nordin) medlem i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet och skribent på deras blogg som tidigare hette The Climate Scam men som för en tid sedan bytte namn till det orwellskt klingande Klimatupplysningen. Björnboms främsta kännetecken i klimatdebatten är

(a) hans ständiga hojtande om ad hominem så snart han får mothugg i en debatt (samtidigt som han aldrig ser det som det minsta problematiskt då han själv eller någon av hans meningsfränder tar till samma debattgrepp), och

(b) hans aldrig sinande tålamod när det gäller att försvara snart sagt vilka utsagor som helst så länge dessa kommer från det egna lägret eller pekar på att klimathotet är överdrivet (jag får närmast intrycket att Björnbom gjort det till en sport att kunna försvara vilken utsaga som helst, hur orimlig den än må vara).¹

Denna min bloggpost kan ses som ett enda stort ad hominem, riktat mot Pehr Björnbom. Till skillnad från Björnbom är jag inte beredd att kategoriskt döma ut ad hominem som ett i alla lägen olämpligt och förkastligt debattgrepp.² Om det i någon viktig debatt visar sig finnas en medverkande som systematiskt vanställer kunskapsläget och rycker sönder diskussionen med allt ifrån strunt till rena felaktigheter, då kan det finnas anledning att påtala den saken så att den som söker lära sig något kan undvika just den skribenten, till förmån för andra mer pålitliga källor. Det är där vi enligt min mening befinner oss i fallet Björnbom, och min bloggpost kan alltså ses som ett slags varning till allmänheten.

Alltsedan Björnbom började dyka upp i Uppsalainitiativets kommentarsfält någon gång 2009 eller så har jag då och då sett mig nödsakad att läsa vad han skrivit, och jag kan inte påminna mig att detta någon endaste gång lett till att jag lärt mig något nytt och intressant, medan det däremot skett desto oftare att jag i hans olika inlägg träffat på ren och skär desinformation. Mitt råd till läsekretsen blir därför följande: Nästa gång ni råkar på något påstående av Pehr Björnbom som synes kullkasta etablerad klimatvetenskap eller på annat sätt pockar på er uppmärksamhet, strunta i saken och gå iväg och gör något mer produktivt, som t.ex. att putsa naglarna, se något gammalt avsnitt av Falcon Crest eller läsa 2004 års IKEA-katalog. (Jag lovade mig själv på sistlidna nyårsnatt att följa detta råd, men erfarenheten tyder på att jag dessvärre är så lättprovocerad att det inte alls är säkert att jag kommer att leva upp till löftet.)

I det följande skall jag ge två relativt färska exempel på hur Björnbom argumenterar och vilka absurditeter han därvid tillgriper. I inget av fallen är själva sakfrågan av särskilt avgörande intresse, utan det viktiga i sammanhanget är att notera Björnboms oredliga argumentationsteknik.

1. IPCC och de 0,3 graderna

I den DN-debatt i förra månaden som jag kort rekapitulerar i min bloggpost den 14 december känner sig Björnboms klimatförnekarkollegor Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki (KNR) anklagade för ohederlig retorik och meddelar därför i sin slutreplik att

den som läser vår bok [skall] se att vi enbart refererar elementära fakta, sätter in dem i ett historiskt perspektiv och försöker se proportionerna.

Som sitt enda exempel på hur de i boken "refererar elementära fakta" meddelar de genast följande.

Till exempel konstaterar vi att IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius.

Problemet med detta enda exempel är emellertid att det är fel. Det finns inget stöd i IPCC:s rapporter för att de skulle "bedöm[a] det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". Härav den lite bryska titeln Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat till min bloggpost. Hur KNR kom fram till de 0,3 graderna (eller om siffran möjligen var gripen rakt ur luften) visste jag inte, men i bloggposten erbjöd jag följande spekulation:

För den som är lite van vid hur klimatförnekare brukar läsa sina källor är det emellertid inte svårt att förstå hur de tänkt. På sidan 25-26 i IPCC-rapportens Technical summary finns ett stycke som innehåller följande meningar:
It is extremely likely that human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010. [...] Together these assessed contributions are consistent with the observed warming of approximately 0.6°C over this period.
Om man tar hälften av 0,6°C får man den av Karlsson et al angivna siffran 0,3°C, så om vi därtill (felaktigt) antar att den antropogena uppvärmningen fram till 1951 är försumbar i sammanhanget, och dessutom (åter felaktigt) översätter engelskans "more than" till svenskans "ungefär", så landar vi i Karlssons et al påstående om IPCC:s bedömning.

Jag visade också hur IPCC i samma stycke i samma Technical summary uppgav den del av uppvärmningen under samma tidsperiod (1951-2010) som orsakats av naturliga faktorer till "likely [...] between –0.1°C and 0.1°C", och om man subtraherar detta från periodens observerade uppvärmning om 0,6°C får man (som jag säger i min bloggpost) att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C". IPCC har till och med ett formaliserat bruk av ord som "likely", med vilket de menar en sannolikhet om minst 66% (uttrycket "extremely likely" som också citeras ovan betyder minst 95%). Och då IPCC uppskattar att sannolikheten att den antropogena uppvärmningen i perioden ifråga ligger mellan 0,5°C och 0,7°C är minst 66%, då kan ingen hederlig debattör i världen få det till att de (med KNR:s ord) "bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". KNR har alltså farit med osanning. Case closed!

Case closed? Nej, inte för Björnbom. I en kommentar på den s.k. Klimatupplysningen skriver han att

Häggströms försök att avfärda tolkningen att 0,3 C av uppvärmningen är antropogen verkar vara dåligt genomtänkt. IPCCs sätt att uttrycka dessa saker ger så pass stort rum för olika tolkningar (vilket beror på att osäkerheterna är stora) att skilda sådana kan vara lika berättigade.

Häggströms tolkning är inte bättre än den som Karlsson, Nordangård och Radetzki gör, snarare sämre.

Det Björnbom skriver här är helt enkelt inte sant. Det faktum att IPCC medger stora osäkerheter kan inte tas som intäkt för att man skulle få tolka deras skriverier hur man vill. Den avgörande skillnaden mellan mitt påstående att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C" och KNR:s påstående att "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" är att mitt påstående har stöd i IPCC-rapporten, medan KNR:s påstående saknar stöd i (och till och med motsägs av) IPCC-rapporten.

Sedan detta Björnboms första KNR-försvar visat sig, i diskussioner bl.a. på Uppsalainitiativet, ohållbart, övergick han snabbt till sitt andra KNR-försvar, åter i en kommentar på den s.k. Klimatupplysningen, där han anklagar mig för att ha begått en "blunder" genom att ha förväxlat IPCC:s begrepp "likely" och "extremely likely", och hävdar att min kritik mot KNR:s påstående därför är ogiltig. Det här är åter rena dumheterna. Ingenting av vad jag sagt ovan ändras av att IPCC försett sin bedömning att "human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010" med sannolikhetsbedömningen "extremely likely". Givetvis får man ett annat och större trolighetsintervall om man ändrar trolighetsgraden från "likely" (minst 66%) till "extremely likely" (minst 95%), men om man tar det större intervallet och utnämner dess nedre ändpunkt till IPCC:s uppskattning, då gör man sig lik förbannat skyldig till desinformation.

Därefter skyndade sig Björnbom vidare till sitt tredje KNR-försvar, denna gång ägnat en hel bloggpost på den s.k. Klimatupplysningen, där han vänder sig både mot mig och mot min UI-kollega Lars Karlsson som skrivit en egen bloggpost om KNR:s 0,3 grader, med väsentligen samma slutsatser som mina. Här ägnar sig Björnbom åt en vilseledande och uppåt väggarna felaktig räkneexcercis med konfidensintervall för olika bidrag till den aktuella periodens uppvärmning - felaktig bland annat därför att han behandlar de olika bidragen som oberoende stokastiska variabler, vilket de givetvis inte är då de måste summera sig till den observerade totala uppvärmningen. Björnbom skriver att han "gjort beräkningarna mest som en tankeställare för att stimulera diskussion", men hans verkliga avsikt kan knappast förstås som annat än ännu ett patetiskt försök att blanda bort korten. Hans invecklade men meningslösa kalkyl gör hans förklenande³ ordval "sofistikerad" i påpekandet att KNR "inte [har] gjort någon sofistikerad analys som Häggström och Karlsson" extra löjligt, ty vad är det som är så "sofistikerat" med min respektive Lars Karlssons "analys" av IPCC-texten?⁴ Mitt konstaterande att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C" bygger på "analysen" att från den observerade totala uppvärmningen subtrahera IPCC:s skattning av det naturliga bidraget - knappast en uträkning som förtjänar ordvalet "sofistikerat". Lars Karlssons motsvarande uppgift är än mindre "sofistikerad" och kan knappast ens kallas "analys" - han har helt enkelt läst av IPCC:s uppskattning i deras stapeldiagram om saken. Man får faktiskt intrycket att frasen "sofistikerad analys" i Björnboms ordbok står för "vad som helst utom rent hittepå".⁵

Pehr Björnbom är inte dum i huvudet, och jag kan inte tänka mig annat än att han har helt klart för sig vad han sysslar med här: bluff, båg, rökridåer och diskussionssabotage. Och vad skall man då säga om nästa exempel?

2. "försökte ta upp en debatt om sexism..."

Streisandeffekten: skrattar bäst som skrattar sist? Så lyder rubriken på en bloggpost jag författade den 2 augusti 2012, i vilken jag berättade om bloggaren Tomas Gunnarssons (a.k.a. Genusfotografen) kritiska analys av blidsättningen av en artikel i tidningen Xpress, om bildbyråns brutala försök att tysta honom, och om den så kallade Streisandeffekt som därpå följde. Slutligen ställde jag den öppna frågan om huruvida bildbyrån verkligen tagit skada av det inträffade på det sätt vi hoppats, alla vi som skadeglatt såg till att sprida historien om deras motbjudande agerande.

I kommentarsfältet till bloggposten utspelade sig bland annat följande korta meningsutbyte (om man nu kan kalla det så) mellan Björnbom och mig.

PB, 6 aug 2012, 02:01: Olle, vad sägs om att ta några bilder med slangen?

Det vore väl fint med ett reportage i Xpress om den bloggande statistikprofessorn i Götet.

Klänningen, banangreppet om slangen, skulle det inte passa menar du? Jo, men tänk Pride, så kanske du förstår.

OH, 6 aug 2012, 11:51: Din parallell haltar enligt min mening betänkligt, Björnbom. Pridefestivalen fyller en viktig funktion för att synliggöra minoriteter som under århundraden varit osynliggjorda och förtryckta. Bilderna i Xpress fyller ingen angelägen funktion alls.

PB, 6 aug 2012, 17:31: Nej, men Genusfotografens analys av bilderna var angelägen och med lite fantasi kan vi förstå varför.

OH, 6 aug 2012, 17:59: Exakt vad som pågår i din snuskiga gubbfantasi vet jag inte, Björnbom, men jag kan säga att detta är första (och förhoppningsvis sista) gången som jag av en motbjudande gammal snuskgubbe föreslagits att klä mig i kvinnokläder. Var nu snäll och tag ditt pick och pack och ge dig av från min blogg.

(Till er som inte känner till sammanhanget: Pehr Björnbom är en tröttsam gammal klimatförnekare som länge frekventerade Uppsalainitiativets kommentarsutrymme, tills jag för något år sedan bad honom dra. Nu är har han tydligen hittat hit med sitt snusk och sina oförskämdheter, men jag försäkrar er, han skulle just gå.)

Läsaren kan inte undgå att notera att jag, speciellt i min andra kommentar, bemöter Björnbom bryskt och en smula otrevligt. Lika tydligt är emellertid att Björnbom går in i diskussionen på ett sätt som gör att såväl min bryskhet som epitetet "snuskgubbe" framstår som välmotiverade. Givetvis kör jag en sådan kommentator på porten! Till Björnboms försvar skall dock sägas att han sedan dess faktiskt haft den goda smaken att inte höra av sig på min blogg igen.

Dessutom, åter till Björnboms försvar, skall sägas att hans kommentarer i ovanstående skriftväxling är mycket otypiska för honom (gissningsvis var han, åtminstone då han skrev den första av sina båda kommentarer, berusad). Jag kan inte minnas att han någonsin tidigare (eller senare) uppträtt så flagrant tölpaktigt. Tvärtom brukar han bemöda sig om att uppträda ytligt sett korrekt, och just därför hade jag nog väntat mig att han skulle försöka glömma den här incidenten och lägga den bakom sig. Döm om min förvåning då jag blev uppmärksammad på hur han, över ett år senare, den 12 december 2013 på den s.k. Klimatupplysningen, självmant påminner sin läsekrets om saken.

Ännu mer förbluffande (och nu kommer vi äntligen till poängen med det här exemplet) är hur han i en senare kommentar på samma klimatförnekarblogg, den 25 december 2013, försöker sig på att förklara och försvara sitt agerande. Han skriver att han "försökte ta upp en debatt om sexism med Olle Häggström på hans egen blogg", och att

Häggström[s] blogginlägg om detta kan ytligt sett se ut som att han stöder Genusfotografen. [...] Men av att det i titeln på blogginlägget står ”Skrattar bäst som skrattar sist” och en närmare granskning av texten tyder på att Häggström talar med dubbla tungor och att han egentligen verkar vilja förlöjliga Genusfotografen.

Denna tolkning av min bloggpost är fullkomligt orimlig. Jag tar tydligt parti för Genusfotografen, jag tar ännu tydligare parti emot bildbyrån, och ingen hederlig läsning av bloggposten kan få mitt ställningstagande till att bli det motsatta. Men trots att inte minsta bokstav pekar i den riktningen säger sig alltså Björnbom ha tolkat min bloggpost som ett försvar av bilderna i Xpress, och han menar att hans avsikt var att få mig att "inse hur det blir om en fotograf behandlar en manlig statistikprofessor enligt samma måttstockar som den kvinnliga mästerkocken". Jaha minsann, tack för omtanken.

Om möjligt ännu mer bisarrt blir det när Björnbom bannar mig för mitt ordval "snusk" och "snuskgubbe". Så här skriver han:

Vad som menas med snusk här är oklart. Ar klänningar snuskiga? Eller är det symboliken som syftar på oralsex som är snuskig? Men varför gäller detta i så fall inte lika mycket kvinnligt som manligt oralsex?

Det finns inget som helst stöd vare sig i min bloggpost eller i mina kommentarer till Björnbom för att jag skulle besitta det slags fördomar som han här försöker klistra på mig. Jag har inga som helst kritiska synpunkter på genusöverskridande klädsel eller på vad för slags sexuella aktiviteter som samtyckande vuxna ägnar sig åt med varandra, oavsett om de är av samma eller olika kön. Nej, vad mina epitet "snusk" och "snuskgubbe" syftar på är (vilket varje normalt funtad läsare givetvis inser) att Björnbom uppmanar mig till sexuella handlingar (om än symboliska sådana). För att sådana uppmaningar skall vara acceptabla krävs ett särskilt slags nära relation mellan parterna - i annat fall blir uppmaningen (som i det här fallet till råga på allt gjordes offentligt) ett typiskt snuskgubbebeteende. Och jag kan försäkra att Björnbom och jag varken har eller har haft den sortens relation till varandra. Härav alltså ordet "snuskgubbe".

Fotnoter

1) Som ett exempel på hans enastående uthållighet, se gärna hans försvar i kommentarsfältet på Uppsalainitiativet i december 2010 av sin egenhändligt ihopsnickrade nya teori för gaskinetik.

2) Se den gamla bloggposten Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen: fallet Dyson på Uppsalainitiativet, där jag nyanserar begreppen kring sak och person, och där Björnbom i kommentarsfältet kategoriskt vägrar att se några som helst nyanser i frågan.

3) Ordet "sofistikerad" bär oftast inte på någon förklenande innebörd, men i detta fall är det uppenbart att Björnbom vill döma ut mina och Lars Karlssons återgivningar av IPCC:s uppfattningar som långsökta och konstlade.

4) Tidigare i samma bloggpost använder Björnbom uttrycket "djupare analys" syftandes på samma insatser från mig och från Lars Karlsson.

5) Jag har långt ifrån tömt ut Björnboms förråd av dumheter i denna debatt. Så t.ex. ställer han i sin bloggpost den retoriska frågan

Men vad är det då som Häggström och Karlsson med sådan emfas vänder sig mot? Vad har författarna av Domedagsklockan egentligen skrivit?

...följt av ett långt citat ur KNR:s bok Domedagsklockan. Detta trots att både jag och Lars Karlsson är extremt tydliga med vad vi kritiserar, nämligen KNR:s påstående "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" som inte var hämtat från från deras bok (vilken varken jag eller Lars hade läst, något vi också var tydliga med) utan från deras DN-artikel Säg nej till klimatmissbruket.

För övrigt kan noteras att Björnboms citat ur Domedagsklockan bekräftar att min spekulation om hur KNR kommit fram till siffran 0,3°C var väsentligen korrekt - med den lilla skillnaden att KNR hämtat de siffror de vantolkar inte från den aktuella IPCC-rapporten AR5 utan från den inaktuella AR4 från 2007.

Stoppa mördarrobotarna!

Tal om framtida robotteknik kan frammana radikalt olika bilder. Å ena sidan hjälpsamma butler- och hemtjänstrobotar i stil med dem som AI-forskare vid Örebro universitet försöker utveckla - sådana kan vi nog få stor nytta av. Å andra sidan... jag gissar att stora delar av läsekretsen har sett någon av Terminator-filmerna, och därmed bekantat sig med idén om en möjlig framtid där robotar far omkring och tar kål på oss människor. Jag tror att vi kan vara tämligen ense om att en sådan framtid full av mördarrobotar är något vi helst bör undvika - så låt oss försöka se till att den inte uppkommer! Här kanske någon invänder att Terminator-scenariet enbart är pojkrumsaktig science fiction och därmed knappast något vi behöver oroa oss över. I beg to differ.

Det är hög tid att börja oroa sig. Jag har tidigare här på bloggen skrivit om militär användning av drönare - obemannande flygplan. De drönare som den amerikanska militärmakten redan idag använder sig av är fjärrstyrda av mänskliga piloter, men utvecklingen går snabbt i riktning mot ökad autonomi hos flygplanens datorsystem.

Idag den 23 april hålls en hearing i det brittiska parlamentet i samband med lanseringen av Campaign to Stop Killer Robots. En av kampanjens initiativtagare är Noel Sharkey, professor i artificiell intelligens och robotik vid University of Sheffield och ordförande i ICRAC (International Committe for Robot Arms Control), som för några veckor sedan skrev, i en debattartikel på CNN:s webbplats, att det är dags för ett förbud - Ban the killer robots before it's too late! Läs den! Den tekniskt och teoretiskt intresserade läsaren rekommenderas också ta del av Steve Omohundros uppsats Rational artificial intelligence for the greater good (och hans övriga arbeten om samma ämne), för att få en uppfattning om de enorma svårigheter som ligger framför oss när det gäller att kontrollera allt mer autonoma datorsystem.

Jag vill också uppmana de läsare som delar min oro och som tycker sig platsa i kategorin "Computer Scientists, Engineers, Artificial Intelligence experts, Roboticists and professionals from related disciplines" att (liksom jag) skriva på ICRAC:s upprop för ett förbud mot utveckling och spridning av teknologi för vapensystem där besultet att använda våld sker autonomt, dvs utan att någon människa behöver trycka på knappen. Jag citerar ur uppropet:

We are concerned about the potential of robots to undermine human responsibility in decisions to use force, and to obscure accountability for the consequences. There is already a strong international consensus that not all weapons are acceptable, as illustrated by wide adherence to the prohibitions on biological and chemical weapons as well as anti-personnel land mines. We hold that fully autonomous robots that can trigger or direct weapons fire without a human effectively in the decision loop are similarly unacceptable.

[...]

Given the limitations and unknown future risks of autonomous robot weapons technology, we call for a prohibition on their development and deployment. Decisions about the application of violent force must not be delegated to machines.

Det kan mycket väl komma en dag då vi inte längre har något förnuftigt (eller annat) alternativ till att lägga över stora och livsviktiga beslut på maskiner. Tills vidare bör vi dock gå väldigt försiktigt fram, och mördarrobotar är enligt min mening snudd på sämsta möjliga val av område för spjutspetsteknologisk tillämpning av autonoma system.¹

Fotnot

1) Detta bör dock inte förstås som att om vi blott undviker militära och andra våldstillämpningar, och håller oss enbart till snälla tillämpningar (som ovan nämnda forskning i Örebro) så är allt automatiskt frid och fröjd. En av poängerna med ovan rekommenderade uppsats av Omohundro (en poäng som i skönlitterär form också görs exempelvis i Greg Egans novell Steve Fever och i Alex Proyas film I, Robot) är att även till synes harmlösa uppgifter kan, om vi tilldelar dem åt tillräckligt avancerade autonoma system, ge upphov till oväntade och i högsta grad oönskade beteenden.

Hur stark är koldioxidens klimatpåverkan?

De senaste veckorna har på nytt en debatt om klimatvetenskapen blossat upp i svenska media.¹ Jämfört med hur det såg ut för några år sedan, då skamlösa irrpropagandister som Lars Bern, Jonny Fagerström och hela raddan av Stockholmsinitiativsgubbar bredde ut sig i spalterna (samtidigt som jag och mina vänner i Uppsalainitiativet hade fullt upp att bemöta de värsta dumheterna), så har den aktuella debatten tagit några rejäla kliv framåt. Numera ser man sällan (annat än på konspirationsteoretiskt anstrukna dårbloggar) de rena stolligheterna, såsom förnekandet av vår kunskap om att en global uppvärmning pågår och att vår fossilbränsleförbränning är en huvudorsak.

Den nu aktuella debatten har en helt annan, och ojämförligt mer vederhäftig, karaktär. Den inleddes med en artikel på DN Debatt den 21/1 av fyra svenska klimatforskare och KVA-ledamöter med Lennart Bengtsson i spetsen, vilket följdes av svar från Christian Azar den 22/1 och från en grupp lundensiska klimatforskare (inklusive Uppsalainitiativets Marianne Hall) anförda av Markku Rummukainen den 25/1, och slutligen en replik från Bengtsson et al den 28/1. Som Lars Karlsson konstaterar i sin sammanfattning på Uppsalainitiativet så är

samtliga debatterande [...] överens om att våra utsläpp av växthusgaser har en påtaglig påverkan på klimatet. Frågan är alltså inte om, utan hur mycket - 2 grader, 3 grader, 4 grader? Och man är överrens om att något behöver göras.

[...]

Debatten befinner sig alltså långt ifrån var klimatförvillarna skulle önska att vi tror. Den handlar inte om huruvida växthusgaserna har någon betydande klimatpåverkan. Den handlar inte om huruvida det finns någon positiv återkoppling. Den handlar inte om huruvida det är mänskliga eller naturliga orsaker som ligger bakom den nutida uppvärmningen. Den handlar inte om huruvida det är koldioxiden som styr temperaturen eller temperaturen som styr koldioxiden. Och den handlar inte om huruvida det över huvud taget existerar något problem.

Samtliga debattörer synes överens om det mesta, inklusive att IPCC:s senaste sammanfattning (från 2007) av det vetenskapliga läget är en lämplig utgångspunkt för publik diskussion i ämnet. Vad som framför allt väckt debatt är Bengtssons et al påstående att

en temperaturökning med så mycket som 4°C under detta århundrade är mycket osannolik.

Detta går på tvärs mot IPCC-rapporten, där sagda ökning visserligen tillhör de högre av ett spektrum av olika allvaliga temperaturscenarier, men alls icke döms ut som "mycket osannolik". Såväl Azar som Markku Rummukainen et al kritiserar Bengtsson et al på denna punkt, och förordar en bedömning mer i linje med IPCC:s.

För att förstå denna diskussion behöver vi känna till begreppet klimatkänslighet. Denna definieras som den ökning i global jämviktsmedeltemperatur som en fördubbling av atmosfärens CO₂-halt svarar mot.² Detta är den viktigaste kvantiteten när det gäller att på lång sikt (flera decennier eller mer) förutsäga klimatet.³ Ju större klimatkänslighet, desto större temperaturökning kan vi befara. Dessvärre har det visat sig vara mycket svårt att i en enskild studie slå fast värdet på klimatkänsligheten med någon god precision alls. Till och med om vi tar i beaktande alla de olika studier som finns, så ser sig IPCC nödsakat att nöja sig med ett tämligen brett trolighetsintervall om 2°C till 4,5°C. I DN-repliken förklarar Bengtsson et al grunden för deras kontroversiella påstående ovan, nämligen att "flera studier under senare år pekar mot en mindre klimatkänslighet än vad som antogs i IPCC-rapporten från 2007".⁴ Innan vi rusar åstad och reviderar vårt trolighetsintervall i ljuset av sådana studier bör vi emellertid först betrakta den ljusa sidan av kunskapsläget, nämligen att det är baserat på många olika slags studier (vilka i sin tur är baserade på olika slags klimatdata), varav många ger hyggligt samstämmiga resultat; se IPCC för en utförlig redogörelse, eller nedanstående figur för en kort sammanfattning.

Bild och bildtext från Skeptical Science: Distributions and ranges for climate sensitivity from different lines of evidence. The circle indicates the most likely value. The thin colored bars indicate very likely value (more than 90% probability). The thicker colored bars indicate likely values (more than 66% probability). Dashed lines indicate no robust constraint on an upper bound. The IPCC likely range (2 to 4.5°C) is indicated by the vertical light blue bar.

En viktig lärdomen av detta är en eller ett par nya studier av klimatkänsligheten knappast räcker för att radikalt rubba kunskapsläget i frågan, ty även med de nya studierna behöver vi ju alltjämt väga in vad de gamla pekar på. Att på detta vis gå för snabbt fram med att revidera sin uppfattning är tillräckligt vanligt för att (på den ypperliga klimatbloggen Skeptical Science från vilken ovanstående bild är hämtad) nyligen ha fått ett eget namn, nämligen Climate Sensitivity Single Study Syndrome. Det är svårt att från Bengtssons et al (knapphändiga) argumentation komma fram till annat än att de varit lite för heta på gröten och fallit offer för detta syndrom. (Av svaren från Azar och från Rummukainen et al får jag en känsla av att de skulle hålla med mig om detta, åtminstone om de fick linda in det i ett lager av diplomatisk fetvadd.)

Samtidigt som Bengtsson, Azar, Rummukainen och deras medförfattare debatterade i DN slog såväl DN som SvD upp braskande rubriker om att en ny norsk studie visar att klimatkänsligheten är lägre än tidigare beräknat. Nyheten härrör från ett pressmeddelande som dels utgör ett klockrent fall av Climate Sensitivity Single Study-syndromet, och dessutom verkar ha släppts för tidigt innan de anförda resultaten blivit vederbörligt granskade och publicerade i den vetenskapliga litteraturen. Jens Ergon på SVT:s vetenskapsredaktion har gjort en bra sammanfattning av denna "Norgehistoria".⁵ En ännu bättre sammanfattning ger Markku Rummukainen och Marianne Hall, som avslutar sin text på Lunds universitets klimatprotal med att man

för det första kan [...] konstatera att om det visade sig att klimatkänsligheten snarare är låg än hög, är det goda nyheter. Klimatfrågan skulle inte bli bortblåst, men möjligheten att begränsa den globala uppvärmningen med till exempelvis maximalt två grader skulle öka. För att detta skall hålla långsiktigt, om den norska studien har rätt, bör atmosfärens koldioxidhalt inte få öka med mer än en fördubbling. Den norska studien är inte den första eller den enda som anger en lägre klimatkänslighet. Sådana resultat ingår i intervallet i IPCC (2007) som ju bygger på flera resultat från olika metoder.

För det andra, och igen är det goda nyheter om de visar sig hålla, är sannolikheten för att klimatkänsligheten är mycket hög eller hög (det vill säga att den skulle ligga en bra bit över 4,5 grader) eventuellt mindre än vad man tidigare har bedömt. Även senare resultat om en lägre nettoavkylande effekt av partiklar i luften (t ex Bond m fl 2012) skulle dra åt det hållet. Osäkerheten kring värmelagringen i havet är dock en viktig joker i leken (t ex Meehl m fl 2011, Levitus m fl 2012).

Trots detta är det nödvändigt att låta de senaste studierna, som sammantaget ger något varierande resultat, mogna och låta sig sättas in i kunskapslägets kontext. Även om det skulle visa sig att klimatkänsligheten ligger i den nedre kanten av spannet har vi fortfarande en ordentlig klimatförändring över oss, om inte utsläppen minskar framöver.

Fotnoter

1) Min följande sammanfattning är mestadels hämtad från ett par aktuella bloggposter på Uppsalainitiativet, av Magnus Westerstrand respektive Lars Karlsson, och från deras generösa länksamlingar.

2) Varför en fördubbling, snarare än ökning med en viss fix mängd? Svaret står att finna i att jämviktstemperaturens beroende av koldioxidhalten är approximativt logaritmisk, vilket innebär att en fördubblad CO₂-halt ger approximativt samma temperaturökning oavsett startnivå.

3) Här bortser jag från att vi givetvis också behöver känna till vad som händer med våra framtida utsläpp.

4) Vilka studier de syftar på preciseras dock inte.

5) Ytterligare fördjupning ges på den Skeptical Science-sida jag länkar till ovan. Där får vi bland annat följande intressanta analys.

There is also a significant red flag in the press release for this study:
"When the researchers at CICERO and the Norwegian Computing Center applied their model and statistics to analyse temperature readings from the air and ocean for the period ending in 2000, they found that climate sensitivity to a doubling of atmospheric CO2 concentration will most likely be 3.7°C, which is somewhat higher than the IPCC prognosis.

But the researchers were surprised when they entered temperatures and other data from the decade 2000-2010 into the model; climate sensitivity was greatly reduced to a “mere” 1.9°C."

Including an extra decade's worth of data into the model should not halve their equilibrium climate sensitivity value, because the equilibrium sensitivity of the climate system is a relatively constant number, and in reality has not changed radically over the past decade. This suggests that their model may be overfitting the short-term natural variability.

Vad gäller "senare års kortsiktiga naturliga variation" vill jag för övrigt tipsa om följande mycket instruktiva video, som vi nyligen diskuterat på Uppsalainitiativet.