Konsten, journalistiken och vetenskapen är alla viktiga, men...

Fy satan. Den centrala våldtäktsscenen i filmen Sista tangon i Paris från 1972 var verklig: den då 19-åriga huvudrollsinnehaverskan Maria Schneider hade inte givit sitt samtycke för scenen, och blev utsatt för ett autentiskt övergrepp av den 48-årige Marlon Brando. Nyheten om hur filmens regissör Bernando Bertolucci avslöjar detta sprids idag över världen. Han bebrättar hur han och Brando kom överens om att överrumpla Schneider med sexövergreppet, för att på så vis få en maximalt realistisk reaktion från henne.

Bertolucci förklarar att han känner skuld över det inträffade, men att han inte ångrar det, eftersom konsten behöver vara fri. Jag är inte kompetent att ta ställning till om konsten blir som allra bäst då den inte begränsas av hänsyn till exempelvis människors rätt att slippa bli våldtagna, men även om vi för resonemangets skull accepterar att så skulle vara fallet, så kan jag inte acceptera Bertoluccis försvar av hans och Brandos agerande, ty...

konsten är viktig, men inte så viktig att den övertrumfar allt annat.

Skam över Bertolucci, och skam över Marlon Brandos minne! Jag kommer aldrig mer att se någon film av eller med någon av dem, och jag kommer aldrig mer att kunna se deras namn utan att reagera med vämjelse och vrede.

*

Inom journalistiken finns det av Erik Fichtelius myntade begreppet konsekvensneutralitet, som med dennes egna ord går ut på att "nyheter som är sanna och relevanta ska publiceras utan hänsyn till konsekvensen i meningen vem som gynnas eller drabbas av nyheten". Detta är ett urbrett ideal bland nyhetsjournalister, och jag tror att det ligger mer än ett korn av sanning i tanken att journalistiken - i betydelsen högkvalitativ förmedling av sanna och relevanta nyheter - riskerar att både ta skada och förlora i trovärdighet då allehanda nyttoöverväganden får lov att avgöra vilka nyheter som skall förmedlas. Likväl ansluter jag mig inte till konsekvensneutralitetsidealet, ty...

journalistiken är viktig, men inte så viktig att den övertrumfar allt annat.

*

Jag är sedan 20-årsåldern starkt påverkad av den ungersk-svenske cancerforskaren och författaren Georg Kleins syn på vetenskap. Frågan om vilka omständigheter som fungerar som grogrund till god forskning återkommer han ofta till, och exempelvis i Korpens blick från 1998 framhåller han att forskarens kreativitet fungerar fullt ut enbart när denne har sökandet efter sanningen för ögonen och inget annat, och att hen därför bör isolera sig från funderingar om forskningens nyttoaspekter och samhälleliga konsekvenser. Retoriskt utbrister han i ett par jämförelser:

Kräver man av en slaktare att han skall fundera över köttätandets etiska berättigande medan han utför sitt yrkesarbete? Och hur ofta grubblar flygvärdinnor över bullerskador eller luftföroreningar som orsakas av flygtrafiken?

Jag tror det ligger en del i Kleins tankar (som är mycket populära inom vetenskapssamhället) om hur förutsättningarna för vetenskapliga framsteg är bäst då forskningen inte kontamineras av nyttoöverväganden, men på senare år har jag likväl kommit att distansera mig från hans maning till isolering från sådana. Jag anser att alla människor - forskare lika väl som slaktare, flygvärdinnor, konstnärer och journalister - är skyldiga att beakta konsekvenserna av sina handlingar och låta dessa bli vägledande för vad de gör. Och Kleins maning blir därmed oacceptabel, ty...

vetenskapen är viktig, men inte så viktig att den övertrumfar allt annat.

Denna iaktagelse ställs på sin spets i och med observationen att vetenskapliga framsteg kan (och troligtvis kommer att) få omfattande konsekvenser för hela mänskligheten, inte alltid nödvändigtvis till det bättre, utan också till det sämre, vilket om det vill sig illa kan innebära vår undergång. I min bok Here Be Dragons utvecklar och konkretiserar jag denna tankegång, och manar till framsynthet, för att vi på så vis skall maximera chanserna att skörda vetenskapens godaste frukter samtidigt som vi undviker de värsta rikerna. Bland forskarkollegor upplever jag dock ofta ett motstånd mot detta, som tar sig uttryck i en benägenhet att inte vilja se moraliska överväganden som relevanta för den egna verksamheten; för detta söker man ofta stöd i den bristfälliga kleinska tankegången. Det är hög tid för dessa kollegor att lyfta huvudet ur sanden och tänka om!