Mer om elmarknad: min korrespondens med KVA:s energiutskott

I fredags skrev sex ledamöter i KVA:s (Kungliga Vetenskapsakademiens) energiutskott en debattartikel i SvD om varför vi bör undvika att integrera svensk elmarknad med europeisk. Dagen efter påtalade jag, här på bloggen, en del brister i deras argumentation. Därefter har följt en del ekorrespondens mellan mig och några av dessa ledamöter, och jag vill gärna bjuda läsekretsen på detta meningsutbyte.

De ebrev jag fått från dem är dock inte finslipade på det sätt som är brukligt när en text är avsedd för offentligt förevisande (och minst ett av dem är därtill författat i uppenbart vredesmod). Jag väljer därför i det följande att nöja mig med sammanfattande referat av deras bidrag till korrespondensen, med fullständig återgivning endast av mina egna bidrag.

Det började med att jag kort efter bloggpostens publicering hörde av mig till de sex artikelförfattarna med följande hälsning (lördag 16:52).

Lennart, Harry, Dick, Sven, Karl-Gustaf, Elisabeth,

Se gärna mina kommentarer till er SvD-artikel: KVA:s energiutskott om europeisk elmaknad. Bättre kan ni!

Olle

Ganska snabbt (lördag 22:47) fick jag ett argt svar från Lennart Bengtsson, där han förklarade sig vara mycket besviken över hur jag (som ju annars "brukar vara välinformerad om det mesta") denna gång inte brytt mig om att "ta reda på fakta" innan jag yttrar mig och "går till personangrepp" (que?). I något som av tonfallet av döma verkar vara avsett som ett tillrättaläggande av någon felaktighet från min sida skrev han att det "naturligtvis inte [är] fråga om någon isolering då vi redan har en integrerad elmarknad för de nordiska länderna", men jag kan inte se att jag vare sig i min bloggpost eller annorstädes påstått motsatsen. Jag besvarade honom kort med följande (söndag 11:02).

Kan du tänka dig att bli lite mer precis, Lennart? Vad är det jag säger i min bloggpost som du menar är fel?

Olle

Något svar på denna enkla fråga har Lennart ännu inte givit. Däremot inkom några timmar senare (söndag 15:45) ett ebrev från en annan av artikelförfattarna, Elisabeth Rachlew, med (a) ett negativt allmänomdöme om min bloggpost, (b) en hänvisning till ett nummer av Europhysics News som hon menar styrker att "en större elmarknad ej löser problemet med baskraften", (c) ett avvisande av mitt påstående att hon och hennes utskottskamrater förespråkar protektionism, (d) en upprepning av SvD-artikelns påpekande om att svensk (och nordisk) elmarknad är i stort sett fossilfri samt hur centralt detta är för utskottets ställningstaganden, och (e) en uppmaning till mig att ta del av deras skrifter. Uppmuntrad av denna respons svarade jag med följande (söndag 22:05).

Tre små synpunkter på det du skriver, Elisabeth:

1. Ni vill, genom inskränkningar i frihandeln, skydda en inhemsk industrisektor. Om du inte vill kalla det protektionism så talar vi uppenbarligen olika språk.

2. Jag är lite oklar över vad du menar med att "en större elmarknad ej löser problemet med baskraften". Menar du att större elmarkander inte hjälper till att lösa intermittensproblemet? Härom råder i så fall knappast någon vetenskaplig enighet (se t.ex. Deluchi och Jacobson, 2011), och det blir också lite svårt att förstå varför ni då hävdar att "vattenkraft kommer också att bli efterfrågad som balanskraft för ny kontinental väderberoende elkraft".

3. Jag är inte alls svag för ert argument om att "svenska konsumenter drabbas av [...] ökande inslag av europeisk fossilproducerad el". "Drabbas" är ett lite konstigt ord, då det är ju inte är någon skillnad mellan fin-el och ful-el då den levereras i vägguttaget. Så om det skall vara någon poäng med ett vurm för våra 100% fin-el så måste det göra skillnad för CO2-utsläppen. Men betrakta följande två scenarier (i en förenklad situation där inga andra länder än Sverige och Tyskland är inblandade; jag vet inte hur realistiska de exakta siffrorna är i övrigt, det är principen jag vill illustrera).

Scanario A. Sverige handlar med Tyskland som på så vis får hjälp med intermittens, vilket resulterar i följande elkonsumtion:
Tyskland - 40 GW tysk ful-el, 20 GW tysk fin-el, 5 GW svensk fin-el.
Sverige - 9 GW svensk fin-el, 5 GW tysk ful-el.¹
Scenario B. Sverige vägrar handla med Tyskland och behåller all fin-el för sig själv:
Tyskland - 45 GW tysk ful-el, 20 GW tysk fin-el.
Sverige - 14 GW svensk fin-el.
Notera att det inte är någon nettoskillnad mellan de två scenarierna när det gäller mängd el konsumerad i repektive land, mängd el producerad i respektive land, eller total mängd producerad ful-el med tillhörande CO2-utsläpp. Enda skillnaden är att Scenario B undviker det utbyte av svensk fin-el mot tysk ful-el som sker i Scenario A. Jag uppfattar ert tal om hur vi bör undvika europeisk elmarknad för att värna den fina svenska fossilfria elen som att ni likväl föredrar Scenario B, trots att det inte gör någon skillnad vare sig för vad konsumenterna får i sina eluttag eller för mängden CO2-utsläpp. Skillnaden är alltså rent kosmetisk, och den konkurrensfördel ni drömmer om bygger alltså på att företag och konsumenter inte skall genomskåda detta, utan tro att Sverige på något vis gör världen en tjänst genom att inte befatta sig med tysk ful-el. Energipolitik är enligt min mening en alltför allvarlig sak för att bygga på ytliga kosmetisk-puritanska överväganden. Men för all del, förklara gärna för mig om era fin-elsöverväganden betyder något mer än detta, med verkliga impliaktioner för de totala CO2-utsläppen.

Olle

Därefter (måndag 07:53) inträdde utskottets ordförande Sven Kullander i diskussionen med ett ebrev adresserat inte till mig utan till hans utskottskollegor och medundertecknare på SvD-artikeln. I detta ebrev framhöll han dels att mitt räkneexempel inte är möjligt att diskutera eftersom det "saknar verklighetsunderlag", dels att jag borde läsa deras rapport om den nordiska elmarknaden som han menade innehåller "alla svar" på mina frågor. Elisabeth hade kort därefter (måndag 08:57) vänligheten att till mig vidarebefordra hans ebrev, samtidigt som hon instämde i att jag borde läsa deras rapport, och därtill fyllde på med en del ytterligare synpunkter. Dessa inkluderade bland annat en upprepning av Europhysics News-hänvisningen i hennes föregående ebrev (söndag 15:45), en omsvängning ("det handlar alltså ej om fin och ful el") jämfört med söndag 15:45, och en försäkran om att vad det hela egentligen handlar om är "vad näten klarar av i nuvarande läge" samt de stora investeringar som "krävs [...] för att klara av den ökande intermittenta elproduktionen". Jag svarade senare samma dag (måndag 22.46) med ytterligare några synpunkter, inklusive en lite irriterad släng mot Sven Kullanders nonchalanta attityd:

Tack Elisabeth för dina tålmodiga svar på mina frågor! Jag hoppas att du orkar med ytterligare några följdfrågor/kommentarer:

1. När du nu skriver att "det handlar alltså ej om fin och ful el", betyder det att du nu tar avstånd från SvD-artikelns argument att integrering med europeisk elmarknad riskerar medföra att "svenska konsumenter drabbas av [...] ökande inslag av europeisk fossilproducerad el"? Om inte, kan du på nytt försöka förklara på vad sätt du anser SvD-formuleringen vara ett argument mot integrering i europeisk elmarknad?

2. Du skriver, med hänvisning till Europhysics News (jag antar att det är diagrammet på sid 5 du menar) att "inom hela Europa är det ibland vindstilla - dvs det hjälper ej med en större marknad". Är inte detta en väldigt slapp argumentation? Vem har hävdat att enbart en större marknad fullt ut skulle lösa intermittensproblemet i en tänkt situation där vindkraften är det enda energislaget? Vi behöver givetvis också reglerkraft. Så länge vinden i två länder inte är perfekt korrelerade uppstår, när vi slår ihop de två ländernas elmarknader, en utjämning som tenderar att minska intermittensproblemet. Detta behöver givetvis vägas mot investeringskostnader och ledningsförluster. Jag vet inte var en rimlig sådan kalkyl landar, men vågar bestämt säga att problematiken är alltför allvarlig och komplicerad för att lämpa sig för det slags halmgubbe-argumentation du använder i ditt ebrev.

3. I det ebrev från Sven Kullander som du vänligen vidarebefordrat skriver han att "alla svar" på mina frågor finns i er elmarknadsrapport. Jag kan inte se det påståendet som annat än en avledningsmanöver och rent struntprat. Här är några av de frågor som tämligen explicit framkommer i min bloggpost och som inte ges tillstymmelse till svar i sagda elmarknadsrapport:

• Är det verkligen så säkert att det klokaste sättet att behandla elförsörjningsfrågan är ur ett snävt nationellt nyttoperspektiv, snarare än t.ex. ett europeiskt eller rentav globalt?
• Varför kan inte de eventuella högre marknadspriser som svenska elkonsumenter skulle drabbas av på en fri europeisk marknad kompenseras med lämpliga skatter och subventioner?
• Är verkligen ett artificiellt lågt elpris ett effektivt arbetsmarknadspolitiskt redskap? (Ert eget exempel med Facebooks serveranläggning i Luleå tyder ju snarast på motsatsen.)
Mvh
Olle

Jag har ännu inte givit upp hoppet om att utskottsmedlemmarna skall höra av sig med något mer övertygande försvar av den position de formulerar i SvD-artikeln. Vad de presterat hittills i denna korrespondens är verkligen inte imponerande, även om jag naturligtvis inser att jag är medskyldig till att diskussionen inte blivit bättre än så här - om jag hade lindat in min ursprungliga kritik på ett inställsammare vis hade de antagligen varit mer benägna att ta mina frågor på allvar.

Fotnot

1) Med de valda siffrorna ansluter jag mig implicit till den i energiutskottet förhärskande uppfattningen att kärnkraftsel är fin-el. Jag gör det dock mest för resonemangets skull; i själva verket är min inställning till kärnkraften ambivalent och vacklande. Jag har förståelse både för uppfattningen att kärnkraften medför oacceptabla risker och den att det vore att gapa över för mycket att avveckla kärnkraften samtidigt som vi har en växthusgaskris att lösa.

KVA:s energiutskott om europeisk elmarknad. Bättre kan ni!

KVA (Kungliga Vetenskapsakademien, bildad 1739 med Carl von Linné och Anders Celsius bland de ursprungliga ledamöterna) är en anrik och exklusiv sammanslutning. När jag 2004 invaldes som ledamot kändes det som ett kvitto på att min forskning var uppskattad och mer allmänt som en rejäl egoboost. Den sortens emotionella kickar är som regel kortvariga, men jag är än idag stolt över mitt KVA-medlemskap, och jag har haft god nytta av de nätverk av framstående forskare i olika discipliner som medlemskapet givit mig tillgång till. Ett av ytterst få smolk i glädjebägaren är att jag känner mig en smula besvärad av K:et i KVA.

Ett nytt litet smolk dök upp igår, då en illa argumenterad debattartikel med rubriken Att säkra billig el är att skapa fler jobb publicerades på SvD Brännpunkt, undertecknad av Lennart Bengtsson, Harry Frank, Dick Hedberg, Sven Kullander, Karl Gustaf Löfgren och Elisabeth Rachlew, som samtliga är medlemmar i KVA:s energiutskott.¹ Jag känner mig manad att här ta upp artikeln till kort diskussion, för att visa att det i KVA även finns ledamöter som inte ställer sig bakom dess budskap.

SvD-artikelns huvudbudskap är att Sverige bör hålla sig utanför en integrerad europeisk elmarknad, eftersom sådant samröre med kontinenten skulle föra med sig en utjämning mellan de låga svenska elpriserna och de betydligt högre kontinentaleuropeiska, vilket i sin tur skulle innebära att svenska jobb går förlorade. Argumentationen förs ur snävt nationell synvinkel, vilket gör mig en smula bedrövad då jag gärna velat tänka mig att en akademi som KVA borde ha förstånd och moralisk resning att höja blicken och argumentera för det som gör världen bättre i ett globalt och långsiktigt perspektiv, snarare än att ängsligt värna om att lilla Sverige skall få så stor del som möjligt av det totala välståndet.

Men även om vi skulle acceptera det snäva nationella perspektivet gapar stora hål i de sex utskottsmedlemmarnas argumentation. Särskilt förvånande är att se en nationalekonom som Karl Gustaf Löfgren underteckna en så svagt argumenterad plädering för ren och skär protektionism. Grundläggande nationalekonomisk teori, som går tillbaka till den ricardianska teorin för komparativa fördelar, pekar starkt på det ekonomiskt fördelaktiga med frihandel. Tim Harford förklarar saken effektivt i sin bok The Undercover Economist:

Vi kan med fördel täkna oss handel som ett slags teknologi. Ekonomen David Friedman har exempelvis noterat att det finns två sätt för USA att producera bilar: dessa kan byggas i Detroit, eller odlas i Iowa. Bilodlingen i Iowa inbegriper en särskild sorts teknologi för omvandling av vete till Toyotabilar. Vetet lastas ombord på stora fartyg som skickas ut i Stilla Havet, för att kort därefter komma tillbaka fullastade med bilar. Denna teknologi för förvandling av vete till bilar ute till havs kallas ’Japan’, men hade vad oss anbelangar lika gärna kunnat vara en futuristisk bioteknologisk offshore-fabrik strax bortanför Hawaii. I vilketdera fallet befinner sig Detroits bilmontörer i direkt konkurrens med Iowas bönder. Importrestriktioner på japanska bilar skyddar bilmontörerna och slår istället mot bönderna. [s 213, min översättning]

I enskilda fall är det naturligtvis ändå möjligt att det kan finnas särskilda omständigheter som gör att man ändå vill gå in med import- eller exportrestriktioner, men då bör man i så fall peka på vilka dessa omständigheter är och varför de väger tyngre än de grundläggande nationalekonomiska insikterna om frihandelns fördelar.

I det aktuella fallet med den svenska anslutningen till den europeiska elmarknaden och den ökning av det svenska elpriset som härav följer, så kan vi konstatera att den svenska elproduktionen genom det högre elpriset kommer att få ökade intäkter. Om vi för jobbens skull absolut vill värna om det låga svenska elpriset kan vi använda dessa intäkter till att subventionera svensk elkonsumtion. Ännu bättre, om det är jobben vi bryr oss om, vore så vitt jag kan se rimligtvis (rätta mig gärna om jag har fel på denna punkt) att använda pengarna till att subventionera arbete, t.ex. genom sänkt inkomstskatt.²

För att avveckla våra enorma koldioxidutsläpp behöver Europa och världen ersätta fossilbränsleförbränning med en rad andra energikällor, inklusive sol- och vindkraft. En komplikation med de båda senare är att de är intermittenta, dvs de kan inte alltid leverera elenergi vid just de tidpunkter den behövs. För att hantera denna problematik behövs stora elnät och stora elmarknader. Det är tråkigt att se hur KVA:s namn används för att motsätta sig dessa saker med en argumentation som gränsar till rent strunt.

Fotnoter

1) Artikeln verkar härröra från utskottets rapport Sveriges energisituation i ett europeiskt och globalt perspektiv från i somras, där en mer detaljerad argumentation i linje med artikeln återfinns.

2) Som en illustration till varför ett lågt elpris kanske inte är det effektivaste sättet att skapa arbetstillfällen kan anföras det enda konkreta exempel som utskottsmedlemmarna Bengtsson m.fl. pekar på i sammanhanget, nämligen Facebooks serverhallar i Luleå. Fullt utbyggda beräknas dessa sluka nära 2% av den svenska industrins elbehov, och kommer enligt Facebooks platschef i Luleå Joel Kjellgren att ge 60-70 arbetstillfällen.