Douglas Adams - några favoritcitat

En av de slagfärdigaste och roligaste personer som världen skådat är den på tok för tidigt bortgångne engelske författaren Douglas Adams (1951-2001), mest känd för den underbara Liftarens guide-trilogin.¹ Här är några av mina favoriter bland hans yttranden, hämtade från Wikiquotes Douglas Adams-sida:

• I takt med att Liftarens guide-trilogin utökades till både fyra och fem delar hade Adams vissa svårigheter att hålla uppe den briljanta nivån på prosan, men när han började på nytt med Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå (1987) blev det en nytändning och ett mästerverk. Följande passage ur boken behandlar den så kallade kattdörren, som en halsbrytande illustration till distinktionen mellan upptäckt och uppfinning:
  "Sir Isaac Newton, renowned inventor of the milled-edge coin and the catflap!"

  "The what?" said Richard.

  "The catflap! A device of the utmost cunning, perspicuity and invention. It is a door within a door, you see, a ..."

  "Yes," said Richard, "there was also the small matter of gravity."

  "Gravity," said Dirk with a slightly dismissed shrug, "yes, there was that as well, I suppose. Though that, of course, was merely a discovery. It was there to be discovered." ... "You see?" he said dropping his cigarette butt, "They even keep it on at weekends. Someone was bound to notice sooner or later. But the catflap ... ah, there is a very different matter. Invention, pure creative invention. It is a door within a door, you see."

• En fråga inom kosmologin som jag då och då haft anledning att snudda vid här på bloggen är det så kallade finjusteringsproblemet - hur kommer det sig att naturlagarnas konstanter antar värden som på ett vad det verkar närmast mirakuöst vis passar för uppkomsten av liv? Vanliga försök till svar inbegriper existensen av antingen en Gud eller ett mutiversum. En helt annan förklaring går ut på att finjusteringsproblemet är ett missförstånd grundat i våra alltför snäva idéer om hur liv, intelligens och medvetande kan te sig, och formulerades på följande vis av Adams i ett föredrag i Cambridge 1998:
  Imagine a puddle waking up one morning and thinking, "This is an interesting world I find myself in — an interesting hole I find myself in — fits me rather neatly, doesn't it? In fact it fits me staggeringly well, must have been made to have me in it!"
  Adams fortsätter sedan vattenpölsanalogin för att inskärpa ännu en viktig poäng, nära släkt med Russells kalkon:
  This is such a powerful idea that as the sun rises in the sky and the air heats up and as, gradually, the puddle gets smaller and smaller, it's still frantically hanging on to the notion that everything's going to be alright, because this world was meant to have him in it, was built to have him in it; so the moment he disappears catches him rather by surprise. I think this may be something we need to be on the watch out for. We all know that at some point in the future the Universe will come to an end and at some other point, considerably in advance from that but still not immediately pressing, the sun will explode. We feel there's plenty of time to worry about that, but on the other hand that's a very dangerous thing to say.
• Det talas mycket om jordens undergång, men det mesta som sägs är strängt taget ovederhäftigt, genom att det förbiser följande viktiga distinktion, som Adams föredömligt besserwisseraktigt framhöll i ett föredrag på UC Santa Barbara kort före sin död:
  We don't have to save the world. The world is big enough to look after itself. What we have to be concerned about is whether or not the world we live in will be capable of sustaining us in it.
• Jag har inte läst Adams postumt publicerade The Salmon of Doubt, men följande ofta citerade observation ur boken synes mig insktsfull och väsentligen korrekt:
  I've come up with a set of rules that describe our reactions to technologies:

  1. Anything that is in the world when you’re born is normal and ordinary and is just a natural part of the way the world works.

  2. Anything that's invented between when you’re fifteen and thirty-five is new and exciting and revolutionary and you can probably get a career in it.

  3. Anything invented after you're thirty-five is against the natural order of things.

Fotnot

1) För mer om Douglas Adams, se t.ex. Richard Dawkins vackra minnesord i The Guardian.

Varför finns någonting, snarare än ingenting?

Tänk om vi människor inte fanns, eller om det inte fanns några medvetna varelser överhuvudtaget. Ett sådant universum med alla dess stjärnor och planeter framstår som obegripligt ödsligt. Men tänk om inte heller stjärnor och planeter fanns, och inga galaxer, inga meteoriter, ingen materia överhuvudtaget. Bara tomma intet - vakuum. Hisnande och skräckinjagande. Men tänk om det inte ens fanns vakuum, eller tid och rum, eller ens några naturlagar. Nu börjar svindeln kännas i magen. Tankeexperimentet är infernaliskt svårt att hålla fast vid, och tanken vill gärna glida över i att det ändå finns något längre bort, "någon annan stans".

Varför finns någonting, snarare än ingenting? Jag vet inte exakt hur gammal jag var när jag ställde mig frågan första gången - kanske tio eller tolv, och jag har sedan dess återkommit till den då och då. Den hisnande och skrämmande känslan var i alla fall densamma då som nu, och jag kan inte berömma mig om att ha gjort några som helst framsteg på väg mot ett svar. Gissningvis har människor i alla tider ställt sig samma fråga, och gissningsvis har de drabbats av samma svindelkänsla. Frågan förefaller tidlös och evig.

Tidlösheten till trots har frågan de senaste månaderna plötsligt flammat upp och blivit föremål för upphettad offentlig debatt. I vintras publicerades kosmologen Lawrence Krauss bok A Universe from Nothing: Why There is Something Rather Than Nothing. Den 23 mars i år recenserade vetenskapsfilosofen David Albert i kritiska ordalag boken i The New York Times. Krauss tog illa upp, och slog tillbaka mot Albert i en intervju i The Atlantic där han två gånger(!) kallar Albert "moronic", och till råga på allt dömer ut filosofi som en meningslös sysselsättning, och vetenskapsfilosofi som meningslösast av allt ("Philosophy is a field that, unfortunately, reminds me of that old Woody Allen joke, 'those that can't do, teach, and those that can't teach, teach gym.' And the worst part of philosophy is the philosophy of science; the only people, as far as I can tell, that read work by philosophers of science are other philosophers of science."). Och sedan har det rullat på, med läsvärda bloggkommentarer av bl.a. Massimo Pigliucci och Sean Carroll, samt en senare reflektion av Lawrence Krauss där han gör en ansats att gjuta en smula olja på vågorna och backar från sina mest svepande formuleringar om filosofer.

Vad handlar då debatten om? Carroll ger en koncis och balanserad "executive summary":

Very roughly, there are two different kinds of questions lurking around the issue of "Why is there something rather than nothing?" One question is, within some framework of physical laws that is flexible enough to allow for the possible existence of either "stuff" or "no stuff" (where "stuff" might include space and time itself), why does the actual manifestation of reality seem to feature all this stuff? The other is, why do we have this particular framework of physical law, or even something called "physical law" at all? Lawrence [Krauss] (again, roughly) addresses the first question, and David [Albert] cares about the second, and both sides expend a lot of energy insisting that their question is the "right" one rather than just admitting they are different questions.

Låt oss kalla Krauss fråga den fysikaliska, och Alberts fråga den filosofiska. Vilken av dem som är den mer intressanta får väl sägas vara en fråga om tycke och smak, men det är helt klart den filosofiska frågan som regelbundet hemsökt mig (liksom många andra, kanske rentav de flesta, filosofiskt lagda människor) allt sedan barndomen.

Att materia, och till och med rumtiden, kan uppstå ur "intet" som en följd av kvantfältteoretiska lagar, är höggradigt spännande och intressant. Dock bidrar denna insikt mycket lite eller inte alls till att mildra den filosofiska frågeställningens existentiella avgrundsdjup. Som Albert uttrycker saken i sin recension:

Where, for starters, are the laws of quantum mechanics themselves supposed to have come from? Krauss is more or less upfront, as it turns out, about not having a clue about that. He acknowledges (albeit in a parenthesis, and just a few pages before the end of the book) that every­thing he has been talking about simply takes the basic principles of quantum mechanics for granted. "I have no idea if this notion can be usefully dispensed with," he writes, "or at least I don’t know of any productive work in this regard." And what if he did know of some productive work in that regard? What if he were in a position to announce, for instance, that the truth of the quantum-mechanical laws can be traced back to the fact that the world has some other, deeper property X? Wouldn’t we still be in a position to ask why X rather than Y? And is there a last such question? Is there some point at which the possibility of asking any further such questions somehow definitively comes to an end? How would that work? What would that be like?

Här framgår tydligt att såväl Albert som Krauss är klara över att de båda frågeställningarna är olika.¹ Men vad kommer då det hårda tonläget ifrån? Jag kan inte finna annat än att skulden står att finna hos Krauss. Alberts recension är visserligen en smula elak, men helt inom ramarna för gängse konventioner om hur den kritik som är en oundgänglig del av det akademiska och intellektuella samtalet bör framföras. Krauss svar i The Atlantic är något helt annat: här far han ut i otidligheter som inte har någon motsvarighet i Alberts recension och som knappast hör hemma i civiliserad diskussion.

Tillåt mig att leka amatörpsykolog och spekulera lite över orsakerna till Krauss häftiga reaktion. Jag tror att dessa står att finna i att han är (åtminstone delvis) medveten om att han spelar ett dubbelspel. Samtidigt som han i vissa av sina yttranden tydligt erkänner distinktionen mellan den fysikaliska och den filosofiska frågeställningen, kan han knappast vara helt omedveten om att hans boks undertitel - "Why There is Something Rather than Nothing" - är ämnad att locka horder av läsare som hoppas hitta ett svar på den filosofiska frågeställningen.² Saken förvärras ytterligare av förljande passage i Richard Dawkins efterord i boken:

Even the last remaining trump card of the theologian, "Why is there something rather than nothing?," shrivels up before your eyes as you read these pages. If "On the Origin of Species" was biology’s deadliest blow to super­naturalism, we may come to see "A Universe From Nothing" as the equivalent from cosmology. The title means exactly what it says. And what it says is ­devastating.

Stora ord av Dawkins, och höggradigt ogrundade. Man får ett bestämt intryck av att Dawkins inte begripit skillnaden mellan den fysikaliska frågeställningen och den filosofiska. Här borde Krauss haft omdöme nog att avvisa Dawkins bidrag. Men han blev förstås smickrad, samtidigt som det väl hade varit genant att förklara för Dawkins att hans vänliga ord i själva verket är opublicerbart trams.³

Fotnoter

1) Krauss följande formulering av distinktionen, hämtad ur The Atlantic-intervjun är välfunnen: "I don't ever claim to resolve that infinite regress of why-why-why-why-why; as far as I'm concerned it's turtles all the way down."

2) En iögonfallande illustration till hans dubbla förhållningssätt är hur han i The Atlantic-intervjun dels tillåter sig att docera om att "If you're writing for the public, the one thing you can't do is overstate your claim, because people are going to believe you. They see I'm a physicist and so if I say that protons are little pink elephants, people might believe me. And so I try to be very careful and responsible", samtidigt som han i en annan passage i samma intervju, då han blir en smula pressad om något han påstått, faller tillbaka på "Well, yeah, I mean, look I was being provocative, as I tend to do every now and then in order to get people's attention.".

3) Krauss agerande här är i viss mån förståeligt (men likväl klandervärt). Hur hade jag själv reagerat om, låt oss säga, jag skickat ett utkast av Riktig vetenskap och dåliga imitationer till Dawkins i hopp om ett efterord, och om han, mot all förmodan, tackat ja till uppdraget och utnämnt mig till vår tids Bertrand Russell, eller hävdat att jag gjort de viktigaste matematiska framstegen sedan differentialkalkylens införande, eller något liknande absurt? Förhoppningsvis hade jag avvisat honom, men säker kan jag inte vara så länge jag inte råkat ut för situationen ifråga.

Fotnotsfetischistiskt formexperiment

Jag gillar som regel att umgås med kunniga och skarpsinniga företrädare för andra ämnen än mitt eget. Just idag har jag höga förväntningar på kvällens planerade middag med logikern och AI-forskaren Claes Strannegård¹, och med moralfilosofen Bengt Brülde. Claes är en gammal bekantskap. Bengt, däremot, har jag inte träffat tidigare², men jag ser fram emot att lära känna honom. Hans forskning kring begreppet lycka och etiska frågeställningar kring detta⁵ verkar väldigt spännande.

Fotnoter

1) Claes har nyligen fått stor uppmärksamhet för ett datorprogram han varit med och utvecklat, som utklassar alla tidigare datorprogram i att prestera bra på IQ-test med frågor av typen "Hur fortsätter talserien 1, 4, 5, 4, ...?".

2) Annat än helt kort på det seminarium³ härom veckan som jag gjorde reklam för här på bloggen.

3) Jag skall inte recensera min egen insats på seminariet, men kan i alla fall säga att jag känner mig nöjd med den stimulerande diskussion som den ganska blandade⁴ publiken bistod med.

4) Där fanns bl.a. filosofer av olika slag, dataloger, matematiker och andra mer svårkategoriserade akademiker.

5) Dock har jag tyvärr ännu inte hunnit läsa någon av hans böcker Lycka och lidande: Begrepp, metod, förklaring från 2007 eller Lyckans och lidandets etik⁶ från 2009 även om den sistnämnda finns i min ägo och i min dessvärre något voluminösa "måste läsa"-kö.

6) Se gärna Johan Norbergs recension av boken, som publicerades tillsammans med Bengts recension av Norbergs Den eviga matchen om lyckan i nr 1/2010 av tidskriften Politisk filosofi. Tillsammans bildar dessa båda recensioner en läsvärd och mångsidig men samtidigt behagligt kort introduktion till lyckoforskningen.⁷ Skriftväxlingen blir särskilt medryckande av att de båda författarna på en rad punkter har divergerande uppfattningar om ämnet, och deras recensioner lästa tillsammans har inslag av höger-vänster-duell, om än på ett betydligt högre och intressantare plan än vad vi som regel brukar serveras i det dagspolitiska käbblet mellan våra politiker och dagstidningarnas ledarskribenter.

7) Ett liknande, och likaledes lyckat, upplägg körde tidskriften Evolution redan 1997 då de i samma nummer lät Richard Dawkins och Stephen Jay Gould recensera varandras böcker.⁸ Rekommenderad läsning!

8) Liksom i fallet med Bengt Brülde och Johan Norberg har de båda evolutionsteoripopulariseringens giganter Dawkins och Gould uppfattningar som starkt går isär på en rad punkter, något som genom åren framkommit gång på gång utöver i de båda recensionerna i Evolution. Mina sympatier i dessa diskussioner tenderar att hamna hos Dawkins⁹, även om jag naturligtvis inser att jag inte besitter den evolutionsbiologiska expertis¹⁰ som gör att jag med någon auktoritet kan agera skiljedomare i detta sammanhang.

9) Jag gillar det mesta som Dawkins skriver, något som dock inte hindrat mig från att gripa in och påpeka när han någon gång är ute och cyklar.

10) Fast låt mig ändå lite skrytsamt meddela att jag för några år sedan publicerade mig i en vetenskaplig tidskrift med namnet Biology and Philosophy. I och med det kan jag åtmistone låtsas ha legitima anspråk på att räknas som såväl biolog som filosof.