Det fanns en tid för sisådär 10-15 år sedan då jag betraktade den lundabaserade biologiprofessorn Erik Svensson som
allierad, mest tack vare hans tydliga ställningstaganden i klimatfrågan. Så småningom kom dock denna allians att alltmer urholkas, dels av vad jag uppfattade som en tendens hos honom till vårdslöshet med fakta, dels av att det från den ryska Kriminvasionen 2014 och framåt uppenbarades att han bar på det slags besynnerliga proryska sentimentalitet som inte är helt ovanlig i vänsterkretsar av avgrundskaraktär. Som trogna läsare av denna blogg känner till så hör dessa båda egenheter till dem jag har allra svårast att fördra då jag träffar på dem hos mina medmänniskor. Vår vänskapliga relation lyckades ändå hanka sig fram hyggligt några år till.
Men så kom pandemin, vilket till slut blev för mycket. Erik bestämde sig genast för att betrakta den svenska Folkhälsomyndigheten FHM och dåvarande statsepidemiolog Anders Tegnell som ofelbara auktoriteter, medan jag
tidigt fann oroande tecken på långtgående inkompetens hos dem, en bild om under pandemins lopp kom att
förstärkas ytterligare. Erik och jag hade via sociala medier flera affekterade gräl om covid-frågor under 2020, och har inte kommunicerat sedan dess.
1
En av utgångspunkterna för Eriks text i
Opulens är att Sverige i en internationell jämförelse totalt sett klarade sig relativt bra ur pandemin. Det är helt riktigt, och påståendet är lätt att belägga med statistik rörande exempelvis den överdödlighet pandemin orsakade i olika länder, där Sverige ligger
lägre än de flesta andra europeiska länder. Jag tror och hoppas att Erik håller med mig om att detta i sig inte automatiskt implicerar vare sig att den svenska covidpolitiken varit optimal på alla punkter eller att all kritik mot FHM varit osaklig och dum. Men den som läser hans ensidigt agiterande text kan lätt få för sig att han drar dessa slutsatser.
Erik marknadsför sin artikel på plattformen X, tidigare känd som Twitter, med meddelandet att han kritiskt granskar
"några av de debattörer [...] som körde i diket under pandemin", varpå han nämner ett antal av dessa påstådda dikeskörare vid namn, inklusive mitt. Den dikeskörning han i mitt fall syftar på är den artikel på DN Debatt den 30 april 2020 som bar rubriken
Alternativ coronastrategi för Sverige kan rädda liv och som jag skrivit och undertecknat ihop med fyra medförfattare: Olof Johansson Stenman, Joacim Rocklöv, Stefan Schubert och Markus Stoor. Vår artikel, författad i ett läge då covidpandemins första våg i Sverige fortfarande var i kraftigt stigande och ingen visste vart det hela skulle ta vägen, gick i korthet ut på följande.
Svensk coronadebatt hade fram till den aktuella tidpunkten, i april 2020, nästan helt förbisett det mest fundamentala vägvalet i utformningen av en pandemihanteringsstrategi: det mellan vad som i den vetenskapliga litteraturen benämns suppression kontra mitigation. Det förstnämnda innebär att man trycker ned antal smittade så långt det praktiskt är möjligt, i syfte att en så liten del av befolkningen som möjligt skall nås av smittan, medan mitigation (eller på svenska bromsstrategi) bygger på att det ses som oundvikligt att smittan sveper genom befolkningen tills dess så kallad flockimmunitet uppstått, och de åtgärder som vidtas mot smittspridningen ute i samhället främst handlar om att sakta ned förloppet så att inte sjukvården överbelastas av alltför många sjuka samtidigt. Vilken av dessa strategier som är bäst skickad att minimera pandemins skadeverkningar beror i hög grad på smittämnets olika egenskaper - i synnerhet dess reproduktionstal R0 och dess dödlighet jämte övriga mått på dess skadeverkningar på den som smittats. Det vetenskapliga kunskapsläget i april 2020 kring dessa och andra egenskaper hos covidviruset var fortfarande väldigt långt från fullständigt, något som i om möjligt än högre grad gällde frågor om eventuella kommande mutationer av viruset och om när och i vilken mån effektiva vacciner var att vänta. Dessa olika osäkerheter var alltjämt så stora att vi bedömde det som en vidöppen fråga huruvida det bästa i rådande läge var att (som FHM) satsa på mitigation, eller att (som flertalet av motsvarande smittskyddsmyndigheter i andra europeiska länder) förorda suppression, och vår enkla poäng var att asymmetrin i kostnader (inräknat såväl BNP etc som människors liv och hälsa) mellan de två typerna av fel man kan göra talade för en flexibel försiktighetsstrategi där man initialt och i avvaktan på ett förbättrat kunskapsläge tillämpar suppression. Asymmetrin består i att ifall den fortsatta utvecklingen tyder på att mitigation hade varit bättre har man med en sådan försiktighetsstrategi visserligen dragit på sig en del onödiga samhällskostnader förknippade med lockdowns och liknande, men dessa kostander är måttliga jämfört med de tiotusentals eller ännu fler liv som hade riskerat gå till spillo om man istället chansat på en mitigation-strategi men det senare visar sig att suppression hade varit bättre.
Så långt vår artikel i april 2020. Med facit i hand tyder det mesta på att Sverige inte hade klarat sig bättre genom pandemin om FHM anammat vårt förslag jämfört med att fortsätta med sin
mitigation-strategi. Att det skulle sluta på det viset var dock knappast möjligt får någon att veta i det läget (inte för Tegnell eller för någon av hans utländska statsepidemiologkollegor som gjorde andra vägval, inte för mig eller någon av mina medförfattare i DN, och inte heller för Erik Svensson). Ändå är såklart Erik i sin fulla rätt att agera efterklok och till följd av sin så kallade
hindsight bias hävda att vårt förslag var dumt.
Men det är inte det jag vill kritisera här, utan hans mer specifika argumentation mot vår DN-artikel, en argumentation jag finner helt bisarr. Den består nämligen uteslutande av att varv efter varv och i stycke efter stycke upprepa att en USA-baserad bloggare vid namn Tomas Pueyo saknar relevanta akademiska meriter och att dennes bloggpost
The hammer and the dance från mars 2020 inte genomgått vetenskaplig peer review. Det är allt Erik anför, och det är fullkomligt irrelevant för budskapet i vår DN-artikel.
Jag vill inte göra anspråk på någon större inblick i vad som egentligen pågår i Erik Svenssons inre, men intrycket man här får av hans Opulens-artikel är att han tror att Pueyo är hjärnan bakom den suppression-strategi vi i DN-artikeln framhöll som ett beaktansvärt alternativ till mitigation.2 I så fall har jag några följdfrågor. Tror Erik alltså att det är Pueyo som utarbetat strategin för (den relativt framgångsrika) bekämpningen av ebolaviruset från 1970-talet och framåt? Tror han också att Pueyo är den hemlige mastermind som ligger bakom covidhanteringsstrategierna våren 2020 i en lång rad länder (inklusive Storbritannien, Norge, Danmark och Sydkorea, för att nu nämna de exempel vi tog upp i DN-artikeln)?3
För att vara fullkomligt explicit, låt mig förklara att suppression-strategin, tvärtemot Eriks bisarra påstående i Opulens-artikeln att det rör sig om "en helt ny och oprövad pandemistrategi", går långt tillbaka, och alltså inte har sitt ursprung i Pueyos bloggpost från mars 2020. Allt Pueyo kan ta ära för (vilket för all del inte är så illa) med den bloggposten är att han givit en målande och pedagogisk beskrivning av hur suppression-strategin skulle kunna fungera i praktiken, och att han givit den ett slagkraftigt smeknamn, vilket vi lånade och översatte i vår DN-artikel: hammaren och dansen. Om det är ett vetenskapligt övertramp (eller med Eriks terminologi en dikeskörning) att som professor använda en färgstark glosa som införts i en text som inte genomgått vetenskaplig peer review-granskning, då erkänner jag mig skyldig, men... ehm... jag tror dessvärre inte att jag kan lova att inte begå motsvarande övertramp igen.
Erik attackerar i sin text en lång rad andra svenska coronadebattörer, men jag vill för död och pina inte ta på mig uppgiften att försvara dem alla, utan väljer istället att gå rakt på hans övergripande slutsatser. Dessa är tre till antalet, varav de första två mest utgörs av truismer om vikten av kritiskt och analytiskt tänkande och epistemisk ödmjukhet, mot vilka jag inte har några större invändningar.4
Men med sin tredje slutsats begår Erik det slags grova omdömeslöshet som jag har så extra svårt att fördra när det kommer från professorskollegor. Han påstår nämligen, kategoriskt och utan minsta antydan om nyansering, att "när väl en ny pandemi har brutit ut går det inte att stoppa den, vare sig med munskyddskrav eller med hårda samhällsnedstängningar" och att "pandemier slutar när vi har uppnått flockimmunitet". Här generaliserar han på tok för hårt, och med total brist på det slags epistemiska ödmjukhet han nyss pläderat för. Det är måhända sant att det inte fanns någon rimlig chans att utan flockimmunitet få stopp på covid när den väl fått globalt fäste, men olika virus har som påpekats ovan olika smittspridnings- och mortalitetsegenskaper (med mera), och djävulen bor i detaljerna. Det kan mycket väl hända att vi en vacker dag (fastän jag såklart hoppas att vi slipper det) nås av en pandemi vars smittämne på ett ungefär kombinerar covids smittsamhetsegenskaper med ebolas dödlighet, som är cirka 50%, och hur kommer Erik att reagera då? Om han håller fast vid sin omdömeslösa tredje slutsats så kan vi räkna med att han kliver upp på sina barrikader och ropar i sin megafon att "nej för bövelen, inga munskydd och inga nedstängningar, för vad vi behöver göra är att offra inemot hälften av våra medmänniskor för att resten av oss skall kunna uppnå flockimmunitet!". I det läget kommer jag i så fall att lägga åt sidan alla de lager av diplomatisk fetvadd jag tillämpat ovan och svara ocensurerat och från djupet av mitt hjärta: "F*** you Erik! Jag tillhör Team Människa, men du tillhör uppenbarligen Team Pesten, so go f*** yourself in the ***!"
Fotnoter
1) Jag är inte helt säker på vilket av dessa gräl som blev det allra sista, men tror det kan ha varit det som handlade om ansvarsfördelningen för den omfattande covid-döden på våra äldreboenden våren 2020. Erik hade skrivit ett inlägg (på Twitter eller Facebook - jag minns inte längre exakt var) som helt friskrev FMH från ansvar, och istället menade att ansvaret låg på äldreboendena själva och på landstingen. Jag invände att förvisso låg ett stort ansvar på landstingen och äldreboendena, men att helt friskriva FHM från ansvar är ju knappast rimligt, eftersom smittan på äldreboendena härrör från samhället i stort, så att ju större smittspridningen i samhället är desto mer drabbas äldreboendena, varför FHM:s med internationella mått släpphänta nivå på restriktioner behöver ses som en bidragande orsak till döden på äldreboendena. Därmed såklart inte sagt att denna släpphänthet per automatik är klandervärd, eftersom mycket annat än den omedelbara mortaliteten på äldreboenden behöver vägas in när man väljer nivå på restriktioner, utan mitt enkla påpekande var att FHM har ett ansvar för de konsekvenser - såväl positiva som negativa - som följer av detta nivåval. Icke, svarare Erik, ty här är det faktiskt landstingen (i synnerhet borgerligt styrda sådana) och äldreboendena som fallerat och därigenom bär ansvaret. Jag frågade då Erik om inte det kunde anses ingå i FHM:s uppdrag att i sin utformning av covidstrategi ta hänsyn till faktiska omständigheter, som exempelvis personalsituation och kompetensnivå inom allehanda samhällssektorer som exempelvis äldreomsorgen. Bör FHM härvidlag arbeta utifrån en realistisk bild av dessa förutsättningar, eller är det bättre att de utgår från en fantasibild om vad verksamheterna därute ur smittskyddssynpunkt idealt borde vara kapabla till? Min fråga var retoriskt avsedd, men döm om min häpnad då Erik svarade att FHM var i sin fulla rätt att utgå från den senare bilden - alltså ett slags rosaskimrande önskedröm om hur olika verksamheter i landet borde se ut. Jag minns att jag vid denna punkt kände att Erik hade stigit av från vår outtalade överenskommelse om att hålla oss till rationell och meningsfull diskussion, varför jag valde att inte fortsätta diskussionen, och det är också detta som får mig att tro att denna diskussion blev vår sista.
2) Erik är långt ifrån ensam om denna bisarra upphöjning av Tomas Pueyo till uppfinnare av en helt ny smittskyddsstrategi. Till och med DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther bidrog i en artikel hösten 2020 till spridandet av denna missuppfattning. Det tycks mig ganska troligt att Erik läst Gunthers artikel men att han däremot dessvärre missat (eller i annat fall ignorerat) mitt svar.
3) För att undvika ett debacle liknande det jag återger i slutet av Fotnot 1 vill jag betona att dessa frågor är retoriska, och att det svar jag underförstår på båda frågorna är "nej".
4) Även dessa passager innehåller dock en del bisarrerier, som hans påstående att "det gick inte att uttala sig om Sveriges pandemistrategi redan våren 2020". Det här är så dumt att jag tar mig för pannan. Vadå "gick inte"? Jag har tydliga minnen av att till och med Erik själv gjorde sådana uttalanden, så nog gick det. Mitt bästa försök till generös tolkning av hans kryptiska påstående är att han menar att vi vid denna tidpunkt inte hade facit i hand och därmed inte kunde avgöra med säkerhet vilka strategier som skulle bli framgångsrika och vilka som skulle leda i fördärv. Absolut är det så, och det var och förblir viktigt att då och då påminna sig om det, men en slutsats som inte kan dras är vi alla borde ha hållt truten och avstått från yttra oss om de olika strategierna, för trots de omfattande osäkerheterna var det ändå möjligt att göra mer eller mindre välgrundade uttalanden om vilka strategier som föreföll lovande och vilka som inte gjorde det. Att många debattörer (häribland jag) kritiserade FHM:s strategival, och många andra (häribland Erik) tog dem i försvar är enligt min mening helt i sin ordning som en viktig del av det demokratiska samtalet; härmed dock inte sagt att alla sådana kommentarer hade samma värde när det gäller att bringa klarhet och föra diskussionen framåt.
* * *
Tillägg 23 juni 2025:
Under den vecka som gått sedan jag publicerade denna bloggpost har Erik Svensson och jag haft en tämligen irriterad brevväxling, inledd med ett ebrev från mig med följande ordalydelse.
Hej Erik
Jag skriver mest för att försäkra mig om att du inte missat bloggposten https://haggstrom.blogspot.com/2025/06/flang-efterslang-fran-erik-svensson.html jag skrev tidigare i veckan. Jag beklagar att du blir måltavla för min text på ett sätt som antagligen inte känns jättetrevligt, men jag ser detta slags text som ett akademiskt renhållningsarbete som är absolut nödvändigt om vi skall kunna upprätthålla det viktiga förtroendet för vår profession.
Mvh och glad midsommar!
Olle
I sitt första svar till mig bad Erik mig ”vänligen respektera” att hans svar inte var avsett för publicering på min blogg eller annorstädes. Även om mitt val att fortsätta korrespondensen utan att kommentera denna begäran eventuellt kan förstås som att jag implicit accepterat den som ett villkor för fortsatt korrespondens, så känner jag mig inte särskilt bunden av denna eventuella överenskommelse, eftersom Erik senare i korrespondensen bröt mot ett i mitt tycke än mer grundläggande implicit villkor genom att försöka manipulera mig medelst rent blåljug (jag skall återkomma till det). Detta gör att jag inte har några betänkligheter mot att här berätta om huvuddragen i vår brevväxling. Likväl avstår jag från att återge hans ebrev, men mest för att jag inte vill trötta läsaren med hans uppblåsta prosa.
Allra mest iögonfallande i Eriks svar är hans totala ointresse för att kommentera substansen i mitt tillbakavisande av hans anklagelse mot mig i Opulens-artikeln. Med början i en tröttsam yttrandefrihetsklyscha (”du har givetvis all rätt att framföra dina synpunkter [...], precis som jag”) såg han till att den fortsatta diskussionen istället hamnade på ett meta-plan, och därefter på ett meta-meta-plan, etc, i en spiral som förde oss allt längre från själva sakfrågan.
Detta totala ointresse är i mina ögon anmärkningsvärt. När man offentligen anklagat någon för ett felsteg, och denne svarar och argumenterar för att anklagelsen saknar grund, så ber man antingen om ursäkt, eller påvisar vad som brister i motpartens argumentation. Att varken göra det ena eller det andra, som om sanningen inte spelade någon roll, tyder på en ändamålen-helgar-medlen-attityd som jag finner moraliskt förkastlig. Med nämnda yttrandefrihetsklyscha och dess implicerade symmetri sopar Erik under mattan det kraftiga moraliska asymmetrin mellan å ena sidan falska anklagelser och å andra sidan att medelst saklig argumentation försvara sig mot sådana. Jag har som påpekats ovan ingen privilegierad inblick i Eriks huvud, men det förefaller ändå sannolikt att han kan ha resonerat ungefär så här: ”Det spelar egentligen ingen roll om hur det står till i sak med den där Pueyo-grejen, för även om Olle skulle råka ha rätt på just denna enskilda punkt så har han sagt så mycket annat dumt i covid-frågan att han är förtjänt av kritiken oavsett.” Men ett sådant förhållningssätt duger enligt min mening inte i anständig debatt.
Vad innehöll då vår brevväxling istället för den sakdiskussion Erik så noggrant undvek? En sak var hur han hånfullt noterade diskrepansen i längd mellan den ganska korta passage i hans
Opulens-artikel som ägnades åt Häggström-bashing och min betydligt längre bloggpost. Till synes glömsk av hur vi på den tid vi stred på samma sida mot klimatförnekare var väl medvetna om asymmetrin i hur en klimatförnekare kan fråga mer än tio klimatforskare kan svara, kallade han min bloggpost ”en något oproportionerlig överreaktion”, och tillade för säkerhets skull att detta var avsett som ett ”understatement”. Oskicket att håna meningsmotståndare för att de bemöter ens påståenden fick mig att tipsa om
en Astral Codex Ten-bloggpost nyligen, vilken Erik genast förklarade sig vara totalt ointresserad av, och mitt understrykande av bloggpostens titel var nog inte särskilt ändamålsenligt ur samtalsklimatsförbättringssynpunkt.
Sådär höll vi på, i en nära nog 100%-igt improduktiv diskussion som jag i efterhand kan ifrågasätta om den verkligen var värd min tid. Så småningom kom vi till en punkt där jag tyckte mig kunna beslå honom med att i två konsekutiva ebrev ha torgfört två oförenliga ståndpunkter (först hade han prisat det slags empati med debattmotståndare han tyckte sig se i mitt inledande ebrev, och därefter hade han meddelat att om han i en diskussion beter sig på ett sätt som skapar dysterhet hos den andre så är det inte hans problem). En smula odiplomatiskt (för att inte säga grälsjukt) betecknade jag detta som ett fall av ”gaslighting”. Eriks svar på detta blev att meddela att han, så snart han hör "importerade låneord från andra länder" (notera den eleganta trippeltautologin!) så tappar han allt intresse för fortsatt diskussion.
Denna reaktion förvånade mig, då jag under åren av kontakt aldrig uppfattat ett uns av detta slags språkprotektionistiska läggning hos Erik. Den är i själva verket en i stunden påhittad fiktion (eller på ren svenska: han ljög), något jag insåg genom att gå tillbaka till hans
Opulens-text och konstatera hur full av anglicismer den är, varav ”lockdowns”, ”fake news” och ”scientism” är de mest iögonfallande. I mitt nästa (och troligtvis sista) svar valde jag därför att bruka sarkasm, och därefter argumentera längs en mer sannolik linje rörande vari hans aversion mot mitt bruk av ordet ”gaslighting” egentligen bestod:
Hahahaha ok, så ovanpå allt annat är du även svensk språkpurist! Så till den grad att du anser bruket av ordet "gaslighting" vara ett värre felsteg än själva gaslightingen. Det påminner inte så lite om den gamla goda tid då vi fightades (oops!) sida vid sida mot klimatförnekare, och en del av dessa klimatförnekare ville bannlysa ordet "klimatförnekare". I båda fallen handlar det om att försöka skydda sig mot kritik genom att eliminera relevant vokabulär. Men tro mig, jag kommer att fortsätta använda både g-ordet och k-ordet hur mycket du och Ingemar Nordin än gormar om saken.
Längre än så kom vi inte i vår brevväxling, som nu tack och lov verkar vara avslutad.
