För en global etik

På bloggen Uppsalainitiativet har jag och mina bloggande kamrater ägnat över 500 bloggposter åt klimatfrågan. Vi har fokuserat i första hand på att diskutera klimatvetenskapen och det klimatvetenskapliga evidensläget, och medvetet ägnat jämförelsevis litet utrymme åt att diskutera värderingsfrågor. Men värderingar är viktiga: utan att kompletteras med värderingar om vilket slags värld vi önskar leva i kan ingen klimatvetenskap, hur sofistikerad den än må vara, säga oss hur vi bör leva och hur vi bör agera i klimat- och naturresursfrågor.¹

Att jag, liksom för övrigt alla mina UI-kollegor, faktiskt har värderingar är emellertid ingen hemlighet. Bland annat har jag åsikter om det sätt vi lever på idag, i svensk medelklass, ohämmat körandes våra stora bensinslukande bilar och fyllandes våra redan välfyllda bukar med mer kött än någonsin, vilket tär på vår planets resurser på ett sätt som är ohållbart och som det inte finns utrymme för alla dess sju miljarder invånare att göra. Detta lyxliv lever vi på andra människors (varav de flesta ännu inte är födda) bekostnad, och detta anser jag vara oetiskt. Det är inte oetiskt på samma intuitivt uppenbara vis som det är oetiskt att råna pensionärer i parken, ty vi ser inte offren framför oss lika tydligt. Detta - att se det oetiska i vårt handlande även då de negativa konsekvenserna är utspädda och utspridda över många människor långt borta, nu och i framtiden - behöver vi lära oss. Anser jag.

Ett namnkunnigt dussin i form av Billy Larsson, Birger Schlaug, Gunilla Almered Olsson, Anders Wijkman, Nina Björk, Emin Tengström, KG Hammar, Annika Carlsson-Kanyama, Svante Axelsson, Alf Hornborg, Göran Greider och min gode vän Bengt Brülde resonerar kring detta i dagens Göteborgs-Posten, under rubriken Klimatfrågan kräver en ny global etik. De skriver att

människan har både egoistiska och altruistiska sidor. Det rimliga nu är att vi utvecklar vår altruistiska sida och blir en globalt solidarisk varelse. För en globaliserad värld där vi alla påverkas av varandras agerande fodrar en etik med globala hänsyn. Endast genom att bryta politikens snäva fokusering på att göra det materiellt bättre för oss nu levande svenskar, kan vi se oss själva som anständiga varelser. Och endast därigenom kan vi också bli betraktade som anständiga människor av dem som kommer att ta över vår planet efter oss.

Instämmer!

Fotnot

1) Detta är en tillämpning av Humes lag, som jag inom kort avser ägna en längre bloggpost.

Fotnotsfetischistiskt formexperiment

Jag gillar som regel att umgås med kunniga och skarpsinniga företrädare för andra ämnen än mitt eget. Just idag har jag höga förväntningar på kvällens planerade middag med logikern och AI-forskaren Claes Strannegård¹, och med moralfilosofen Bengt Brülde. Claes är en gammal bekantskap. Bengt, däremot, har jag inte träffat tidigare², men jag ser fram emot att lära känna honom. Hans forskning kring begreppet lycka och etiska frågeställningar kring detta⁵ verkar väldigt spännande.

Fotnoter

1) Claes har nyligen fått stor uppmärksamhet för ett datorprogram han varit med och utvecklat, som utklassar alla tidigare datorprogram i att prestera bra på IQ-test med frågor av typen "Hur fortsätter talserien 1, 4, 5, 4, ...?".

2) Annat än helt kort på det seminarium³ härom veckan som jag gjorde reklam för här på bloggen.

3) Jag skall inte recensera min egen insats på seminariet, men kan i alla fall säga att jag känner mig nöjd med den stimulerande diskussion som den ganska blandade⁴ publiken bistod med.

4) Där fanns bl.a. filosofer av olika slag, dataloger, matematiker och andra mer svårkategoriserade akademiker.

5) Dock har jag tyvärr ännu inte hunnit läsa någon av hans böcker Lycka och lidande: Begrepp, metod, förklaring från 2007 eller Lyckans och lidandets etik⁶ från 2009 även om den sistnämnda finns i min ägo och i min dessvärre något voluminösa "måste läsa"-kö.

6) Se gärna Johan Norbergs recension av boken, som publicerades tillsammans med Bengts recension av Norbergs Den eviga matchen om lyckan i nr 1/2010 av tidskriften Politisk filosofi. Tillsammans bildar dessa båda recensioner en läsvärd och mångsidig men samtidigt behagligt kort introduktion till lyckoforskningen.⁷ Skriftväxlingen blir särskilt medryckande av att de båda författarna på en rad punkter har divergerande uppfattningar om ämnet, och deras recensioner lästa tillsammans har inslag av höger-vänster-duell, om än på ett betydligt högre och intressantare plan än vad vi som regel brukar serveras i det dagspolitiska käbblet mellan våra politiker och dagstidningarnas ledarskribenter.

7) Ett liknande, och likaledes lyckat, upplägg körde tidskriften Evolution redan 1997 då de i samma nummer lät Richard Dawkins och Stephen Jay Gould recensera varandras böcker.⁸ Rekommenderad läsning!

8) Liksom i fallet med Bengt Brülde och Johan Norberg har de båda evolutionsteoripopulariseringens giganter Dawkins och Gould uppfattningar som starkt går isär på en rad punkter, något som genom åren framkommit gång på gång utöver i de båda recensionerna i Evolution. Mina sympatier i dessa diskussioner tenderar att hamna hos Dawkins⁹, även om jag naturligtvis inser att jag inte besitter den evolutionsbiologiska expertis¹⁰ som gör att jag med någon auktoritet kan agera skiljedomare i detta sammanhang.

9) Jag gillar det mesta som Dawkins skriver, något som dock inte hindrat mig från att gripa in och påpeka när han någon gång är ute och cyklar.

10) Fast låt mig ändå lite skrytsamt meddela att jag för några år sedan publicerade mig i en vetenskaplig tidskrift med namnet Biology and Philosophy. I och med det kan jag åtmistone låtsas ha legitima anspråk på att räknas som såväl biolog som filosof.