Om Folkpartiets syn på humaniora: omsvängning eller spricka?

Efter en stunds googlande kan jag konstatera att det inte är alldeles lätt att få ordning på hur utbildningsminister Jan Björklund (fp) ser på humanioras ställning inom högre utbildning. Jag hittar dock en två år gammal nyhetsnotis på Göteborgs universitets webbsidor, som berättar om Björklunds Almedalstal det året (2011). Där ges några lovande upplysningar, som att Björklund "trycker [...] på vikten av bildning och humaniora" och att GU:s rektor Pam Fredman "är positiv till att Jan Björklund lyfter frågorna om forskning och utbildning och att han även tar upp behovet av bildning och humaniora". I notisen citeras också några stycken ur Björklunds tal, inklusive följande passage:

Slå upp Nationalencyklopedin och du kommer att finna att huvuddelen av alla uppslagsord är att hänföra till humaniora. Huvuddelen av det mänskliga vetandet. Utbildning och forskning ska naturligtvis ge oss ekonomisk utveckling och bröd på bordet. Men bildning är något mer.

Skillnaden mellan Sverige och mullaväldet i Iran är inte förekomsten av mobiltelefoner eller huvudvärkstabletter. Det har de också. Skillnaden ligger i våra humanistiska värderingar.

Jämför detta med det uttalande av Björklunds parti- och regeringskollega, biträdande utbildningsminister Maria Arnholm, som Svenska Dagbladet citerade häromdagen:

Om jag får lust att läsa konsthistoria då ska jag inte ha tillgång till studiestödssystemet. Det är viktigt att dra en gräns. Vi ska inte överbelöna dem som studerar enbart för sitt intresse skull.

Hur skall vi förstå den föraktfulla syn på humaniora, bildning och äkta intellektuellt intresse som Arnholm här ger uttryck för? Speglar den en ändrad linje inom Folkpartiet, eller rör det sig om en spricka mellan de båda statsråden i Utbildningsdepartementet?

Om våra drivkrafter

Staten lägger stora ekonomiska resurser på forskning, och vill naturligtvis ha så stort utbyte som möjligt för de satsade pengarna. Utbildningsminister Jan Björklund tror att vägen att uppnå detta är att satsa på omfattande kontroller, utvärderingar och ekonomiska incitament som skall få oss forskare att ta oss i kragen istället för att lata oss hela dagarna. I höstas ägnade jag en del kraft (inklusive två bloggposter) åt att kritisera Björklunds för all del inte helt ovanliga syn på saken.¹ I förra veckan fyllde min gode vän och matematikerkollega Kimmo Eriksson, i en utmärkt bloggpost rubricerad Utvärderingshysterin och principal-agent-problemet, på med ytterligare argumentation grundad i psykologisk forskning om hur vi människor faktiskt fungerar och vad som får oss att prestera. För den som vill läsa mer om dessa forskningsresultat rekommenderar jag den amerikanske journalisten Dan Pinks lättästa lilla bok Drive.² För den som inte anser sig ha tid att läsa en bok rekommenderar jag följande korta och briljant pedagogiska video i ämnet.

Och slutligen, för den som inte ens har tid att lägga elva minuter på en YouTube-video, finns Pinks cocktail party-sammanfattning av boken:

When it comes to motivation, there’s a gap between what science knows and what business does. Our current business operating system–which is built around external, carrot-and-stick motivators–doesn’t work and often does harm. We need an upgrade. And the science shows the way. This new approach has three essential elements:
1. Autonomy - the desire to direct our own lives.

2. Mastery - the urge to get better and better at something that matters.

3. Purpose - the yearning to do what we do in the service of something larger than ourselves.

Fotnoter

1) Se även diskussionen i Universitetsläraren om det perverterade brittiska utredningssystemet och risken att Björklunds förslag resulterar i något liknande:

• G. Arrhenius, P. Dannefjord, O. Häggström, M. Marklund och A.-M. Pendrill: Bevare oss för det brittiska utvärderingseländet!, Universitetsläraren 18/2012.
• K. Jacobsson: Utvärdera brittiska systemet först!, Universitetsläraren 1/2013.

2) Genremässigt får nog Pinks bok räknas till managementlitteraturen. Att jag läser och rentav rekommenderar en bok i den kategorin tillhör inte vanligheterna, men i fallet Pink finns faktiskt skäl att bevilja ett undantag.

2012 års bästa bloggposter

Januari är listornas tid. Jag vill inte vara sämre än andra, och presenterar här ett urval av 2012 års bästa bloggposter. Dock skall ett antal reservationer noteras: att rangordnandet av bloggposter är minst lika problematiskt som att tävla i musik, att urvalet givetvis är högst subjektivt, och därtill att det är präglat av stundens ingivelser så att listan, om jag skulle göra om det hela imorgon eller nästa vecka, skulle kunna få en helt annan (och möjligen rentav disjunkt) sammansättning.

För att slippa det besvärande momentet med att ur kvalitetssynpunkt jämföra Häggström hävdar med bloggosfären i övrigt, väljer jag att ge två separata topp fem-listor: en internlista (för Häggström hävdar) och en externlista (för övriga bloggosfären).

Internlistan

1. Gästinlägg av Björn Bengtsson: Tänkandets hantverk. Min gode vän Björn Bengtsson driver en strålande läsvärd blogg Jag är här med inriktning på filosofi och samhällskritik, ofta med Kafkaliknande inblickar i hans vardag som gymnasielärare. Då DN Debatt publicerade en magnifik övning i tidstypiskt innehållslösa postmoderna och parasitära idiotier var min första tanke att detta vore något för Björn att sätta tänderna i, och döm om min glädje när han accepterade min inbjudan om att skriva ett gästinlägg!

2. Det stora filtret. Robin Hansons idé om "the Great Filter" ger nya hisnande perspektiv på mänsklighetens plats i universum, och hör till de tankefigurer som under 2012 påverkat mig allra mest. Författandet av denna bloggpost hjälpte mig att strukturera mitt tänkande i ämnet.

3. Bakvänt, Björklund! När utbildningsministern lanserar en fullkomligt feltänkt idé med potential att orsaka det svenska universitetsväsendet stor skada är det min plikt att säga ifrån och påpeka orimligheten i hans argumentation.

4. Istället för vardagsmatematik? På 00-talet var jag höggradigt aktiv i den svenska skoldebatten, ofta (men långt ifrån alltid) med fokus på matematikundervisningsfrågor. De senaste åren har detta engagemang fått stå tillbaka en smula för annat, men här förmedlar jag en strålande idé av Timothy Gowers om hur matematikundervisningen med fördel kan utvecklas.

5. Fråga Olle! Denna listplacering är i kraft inte av bloggposten själv utan av den enastående aktivitet som läsekretsen utvecklade i kommentarsfältet.

Externlistan

1. Dyson Spheres Make the Fermi Paradox Worse på Andart. Här får vi i ett utsökt välformulerat föredrag ta del av Stuart Armstrongs och Anders Sandbergs radikala tankar om Fermis paradox och möjlig framtida teknikutveckling. (Jag har själv flaggat för samma föredrag tidigare här på Häggström hävdar.)

2. Rattfylleribluffen på Uppsalainitiativet. Denna underbara parodi på klimatförnekeri och pseudoskepticism av min UI-kollega Lars Karlsson blir inte sämre av hur den fullföljs i kommentarsfältet.

3. En erfarenhet rikare på bosjo surrar. Bo Sjögrens blogg är en av de roligaste jag vet. Just den här bloggposten kräver ett visst mått av schackliga förkunskaper, men för den som vet hur pjäserna går och lite till bjuder den på stor humor.

4. Terminator studies and the silliness heuristic på Practical Ethics. Här introducerar Anders Sandberg (känd från förstaplatsen på denna lista) det psykologiska fenomen han kallar "the silliness heuristic", som är fascinerande i sig men också en stor praktisk svårighet när det gäller att sälja in en del av de lite ovanliga men djupt allvarliga ämnen (exempelvis transhumanism och Singulariteten) jag ibland försöker skriva om här på Häggström hävdar.

5. Elsevier — my part in its downfall på Gowers's Weblog. Denna och en serie andra bloggposter av Timothy Gowers (känd från fyran på internlistan) blev avgörande för att sätta igång vetenskapssamhällets uppror mot den blodsugande tidskriftsjätten Elsevier. Striden är inte avgjord, och fler namn behövs på protestlistan!

Mer om Jan Björklunds forskningspolitiska feltänk

I samband med Jan Björklunds forskningsproposition i förra månaden kritiserade jag honom här på bloggen för att tänka alldeles bakvänt. Hans problembeskrivning, att vi behöver "fler forskare som tar större risker i sin forskning, ställer de svåra och utmanande frågorna, de som vågar misslyckas i jakten på det stora genombrottet", instämmer jag i, men den åtgärd han förordar för att uppnå detta är alldeles på tok: fler och större utvärderingar!

I en debattartikel rubricerad Bevare oss för det brittiska utvärderingseländet i dagens nummer av Universitetsläraren, tillsammans med Gustaf Arrhenius, Per Dannefjord, Mattias Marklund och Ann-Marie Pendrill, utvecklar vi kritiken, och jämför med vad man har gjort i Storbritanninen:

Som bot mot det problem med alltför lite risktagande i forskningen som Björklund tar upp är hans recept fullkomligt bakvänt. Vi är inte emot att våra prestationer granskas, vilket ju sker redan idag, men ännu fler utvärderingar än idag torde leda till forskning präglad av minskat risktagande och färre verkliga genombrott. [...]

Förutom att ha motsatt verkan på forskningen jämfört med den som Björklund i sin retorik säger sig eftersträva, så kommer hans reform att resultera i byråkratisering och resursslöseri. Det är bara att kika på hur det har gått i Storbritannien, där det system han föreslår redan är genomfört. Det har resulterat i en jättelik byråkratisk apparat, inte bara på central nivå, utan även på de enskilda universiteten, som startat hela avdelningar av administratörer avsatta att förse centralmakten med de uppgifter som begärts in, så rosaskimrande framställda som möjligt. Vi har kollegor i Storbritannien som klagar över den tid som de tvingas ta från forskningen för att istället lägga på – inte utvärderingar i sig, utan låtsasutvärderingar som deras universitetsadministratörer tvingar på dem som övning inför de verkliga utvärderingarna.

Läs vårt korta debattinlägg i dess helhet, och fortsätt sedan gärna med exempelvis Simon Heads bistra lägesbeskrivning The Grim Threat to British Universities.

Bakvänt, Björklund!

Vi behöver fler forskare som tar större risker. Så lyder rubriken på den artikel på DN Debatt idag där utbildningsminister Jan Björklund presenterar några av huvuddragen i årets forskningsproposition. Björklund fortsätter:

Svensk forskning har stor bredd, med många forskare, inom många områden och på många geografiska platser, men spetsen är för tunn. Vi behöver fler forskare som tar större risker i sin forskning, ställer de svåra och utmanande frågorna, de som vågar misslyckas i jakten på det stora genombrottet. De som tänker "outside the box".

Ja tack, gärna en forskningspolitik som ger mer spets och mer risktagande i jakten på det stora genombrottet! Jag har hygglig inblick i det svenska vetenskapssamhället, och nästan vart jag än vänder mig ser jag forskare som är tyngda av behovet av att snabbt och så riskfritt som möjligt prestera resultat att peka på i nästa ansökan, så att de kan dra in nya forskningsanslag som skall låta dem fortsätta forska även nästa år. Så tyngda är de (eller skall jag säga vi?) att det rimligtvis måste gå ut över deras (vår) benägenhet att "ställ[a] de svåra och utmanande frågorna, [och] våga misslyckas i jakten på det stora genombrottet".

Björklunds ansats låter verkligen lovande, och ännnu bättre ser det ut när han visar att han förstått vad som håller oss forskare tillbaka. Han varnar nämligen för riskerna med "alltför ryckig finansiering, kortsiktighet, osäkra anställningsvillkor och alltför stor byråkrati". Glad i hågen läser jag vidare i artikeln, ivrig att få veta vad Björklund har i åtanke för slags forskningspolitiska åtgärder som skall ge oss forskare andrum mellan utvärderingar och anslagsäskanden - andrum att tänka långsiktigt och ta oss an "de svåra och utmanande frågorna".

Det svar Björklunds levererar är förbluffande: ännu mer utvärderingar! Andelen av universitetens fakultetsmedel

som årligen ska konkurrensutsättas och omfördelas utifrån kvalitetskriterier dubbleras från 10 procent till 20 procent. [...]

Svensk forskning [borde] regelbundet granskas, utvärderas och bedömas ur ett bredare perspektiv av utländska kolleger. Modellen, kallad peer review eller kollegial bedömning, är väletablerad inom forskarvärlden; bland annat används den av forskningsråden och vid tillsättningar av professorstjänster. Vetenskapsrådet kommer att få huvudansvaret för att ta fram förslag till en helt ny modell för kvalitetsgranskning av svensk forskning som baseras på dessa principer. I modellen kan också, utöver den rent vetenskapliga bedömningen, ingå att bedöma forskningens samverkan, relevans och nytta.

All svensk forskning skulle kunna granskas med fyra- eller femårsintervall, då det bedöms hur väl de olika ämnesområdena vid varje lärosäte står sig i konkurrensen. Resultatet ska sedan ligga till grund för resursfördelningen mellan lärosätena för att främja kvalitet.

För den som är bekant med hur svenska universitets- och högskoleledningar (för vilka allt annat än maximering av lärosätets intäkter numera betraktas som i bästa fall sekundärt) fungerar är det inte svårt att föreställa sig vart detta kommer att leda. Ledningarna kommer att få fnatt inför de stundande utvärderingarna och inrätta hela avdelningar med horder av byråkrater som har till uppgift att skönmåla verksamheten för att ge så gott utvärderingsresultat som möjligt, allt medan själva verksamheten vart fjärde eller femte år (beroende på vilken periodicitet som väljs) kommer att stanna upp helt, då forskarna tvingas lägga all kraft på byråkratin och det kosmetiska.

De exakta detaljerna i Björklunds utvärderingsapparat återstår som sagt att utforma, med den torde i vilket fall som helst bli enorm, och det är uppenbart att han som förebild har det nya brittiska system som utvecklats till en total j-a katastrof för hela det brittiska universitetssystemet.