Jag har läst en rad bra böcker i sommar, och en av de bästa är Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz från 2012. Boken är hans gripande och skakande porträtt av fadern David Rosenberg, Auschwitz-överlevare som såg ut att vara på väg att bygga ett gott liv i det svenska folkhemmet, men som till slut inte orkade. Jag skall inte försöka mig på någon recension, utan nöjer mig med att rekommendera boken å det varmaste och hänvisa till Jens Liljestrands anmälan i DN när boken var ny.
Den avgörande vikten (inte minst i dessa politiskt turbulenta och osäkra tider) av att minnas historien påpekade jag i förra månaden, och särskilt viktigt är att vi inte glömmer Förintelsens och nazismens fasor. Att nazismen har anhängare än idag är en fruktansvärd anomali och inte något vi bör vänja oss vid. Det slags normalisering och bagatellisering som Johan Hakelius torgför i en raljant krönika i Expressen i samband med årets Almedalsvecka finner jag särskilt motbjudande. Lite småputtrigt skojfriskt sådär berättar han om hur han inte lyckades träffa på några nazister i Almedalen, och uttrycker sin besvikelse över detta med orden "Jag får aldrig vara med om något spännande". Well, inte allt som är "spännande" är därmed önskvärt, som Margit Silberstein framhåller i sitt välformulerade och läsvärda svar i DN idag, där pellejönsen Hakelius åker på en rejäl uppläxning. Tvärtemot vad Hakelius verkar anse så är inte allt här i livet trams - vissa saker är djupt allvarliga.
