Lästips i sommarvärmen: fem roliga romaner

Så här i sommarvärmen vill jag tipsa om några böcker för hängmattan - skönlitterära verk som jag valt ut för deras sköna humor. De är lättsamma men på intet vis poänglösa. Jag ger de fem titlarna utan rangordning, och listan är sammansatt såpass på en höft¹ att jag inte kan gå ed på att den omfattar de fem absolut roligaste romaner jag läst. Men roliga är de, och jag rekommender dem varmt!

• Douglas Adams: Dirk Gently's Holistic Detective Agency (i svensk översättning Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå).

  Att alla eller nästan alla denna bloggs läsare är bekanta med Adams Liftarens guide till galaxen och dess fyra uppföljare tar jag för givet, så jag väljer att istället rekommendera del ett i den minst lika roliga serien om detektiven Dirk Gently, vars typiska kunder är gamla damer som önskar återfå sina försvunna katter. Gentlys arbetssätt är, som boktiteln antyder, holistiskt, men han har emellanåt visst besvär med att övertyga kunderna om att ett framgångsrikt återfinnande av katterna förutsätter att han ägnar åtskillig arvoderad tid åt stillsamt kontemplerande av de stora filosofiska frågorna om alltings beskaffenhet.

• Erlend Loe: L (i svensk översättning: Expedition L).

  Denna bok har ett någor mer lågmält anslag än de övriga på listan, men är inte mindre rolig. Norske Loe är två år yngre än jag, och har här åstadkommit vad jag mer än någon annan bok tagit till mitt hjärta som en generationsroman. Liksom i flera andra av sina böcker fångar han den vilsenhet den som växt upp i det skandinaviska folkhemmet under 70- och 80-tal kan känna: allt är ju redan så välordnat, så vad kan egentligen lilla jag bidra med? Bokens huvudperson - en lätt skruvad version av Loe själv - är en stor beundrare av arkeologen Thor Heyerdahl, och vill gärna göra något stordåd i stil med Heyerdals expedition på flotte över Stilla Havet avsedd att visa att Söderhavet koloniserades av sydamerikanska indianer, men bekymrar sig över att alla stora vetenskapliga framsteg redan gjorts. Han önskar sig ett system där alla vetenskapliga landvinningar nollställs, så att han själv och andra unga hugade forskare skall få en chans att upptäcka något. Istället för att invänta en sådan reform bestämmer han sig till slut för att ta med sig några kamrater på en arkeologisk expedition till Söderhavet för att bevisa att öarna koloniserades genom korsande (under en period av kallare klimat) av Stilla Havet på skridskor. Av en uppsättning foton i boken får man intryck av att expeditionen faktiskt ägt rum, och jag frågade Loe på en författarafton i Stockholm för några år sedan huruvida boken verkligen var sann. Han svarade att expeditionen mycket riktigt ägt rum, men att villkoret han ställde för att betala sina kamraters resa var att de godtog att han efteråt skrev vad han ville (oavsett sanningshalt) om resan.

• Mikael Niemi: Populärmusik från Vittula.

  Denna mustiga norrlandsskröna (belönad med 2000 års Augustpris) är helt enkelt vanvettigt rolig. Lite grand som en svensk Paasilinna, fast ännu bättre.

• John Kennedy Toole: A Confedaracy of Dunces (i svensk översättning: Dumskallarnas sammansvärjning).

  Det här är ett postumt utgivet one hit wonder av en amerikansk författare som tog sitt liv 1969, blott 31 år gammal, och man undrar vilka ytterligare litterära underverk Toole i annat fall hade kunnat bjuda världen på. Huvudpersonen Ignatius J. Reilly driver omkring i New Orleans som ett slags mer akademisk och egensinnigt verbal SockerConny. I en av mina många favoritpassager blickar han tillbaka på sin misslyckade tid som doktorand i något humanistiskt ämne, och specifikt på en episod då en skara uppretade studenter vilkas uppsatser han försummat att rätta samlats utanför hans tjänsterum:

  Jag meddelade [...] studenterna att jag av omtanke om mänsklighetens framtid hoppades att dom alla var sterila. [...] Jag kunde inte rimligtvis ha läst igenom alla analfabetiska missuppfattningar som bubblade upp ur dessa studenters förmörkade hjärnor.

• Carl-Johan Vallgren: För herr Bachmanns broschyr.

  Berättelsens jag, till förväxling lik författaren, lever i exil i Berlin på flykt undan det iskalla svenska kulturklimat som manifesterat sig i en kritisk recension i DN av hans senaste alster. Hela bokens första hälft formar sig till en enda lång och eldsprutande men samtidigt mycket välformulerad monolog till storms mot Sverige, den svenska avundsjukan och småsintheten och hyckleriet, och allt annat svenskt.

Fotnot

1) Jag är dock medveten om listans totala mansdominans (likt så mycket annat här på bloggen, dessvärre), och övervägde ett ögonblick att försöka göra något åt saken, men avstod till följd av min motvilja mot att göra författarens könstillhörighet till ett kriterium för om en bok skall platsa på en lista över mina favoriter. Och om jag härmed lyckas provocera någon läsare att kontra med en lista med annan könssammansättning så desto bättre...

Om humor, samt två utsagor med samma sanningshalt och grad av förnuft

På ett KVVS-arrangemeng för ett par månader sedan hade jag glädjen att höra på ett intresseväckande och riktigt bra föredrag, rubricerat "När är det roligt? - Teologiska aspekter på humor, hälsa och existens", av Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet. Fokus låg på begreppet humor, hur det bör förstås och hur det har tolkats av tänkare som Aristoteles, Kant, Kirkegaard och andra. Sigurdson, som uppträdde i beige kavaj och med torr och (tror jag) utstuderad Jan Rippe-utstrålning, inledde med att med beklagan meddela att även om föredraget skulle handla om humor så skulle det inte bli det minsta humoristiskt. För varje gång under föredraget som han framhöll de bristande humorkvaliteterna i något skämt eller någon författares sakprosa bredde fnisset i publiken ut sig allt mer, och stämningen mot slutet av föredraget kan närmast beskrivas som uppslupen.

En av de saker som Sigurdson betonade var humorns situationsberoende. Det skämt som gör succé i ett sammanhang kan falla platt i ett annat. Jag vill idag exemplifiera detta genom att rycka ett fantastiskt roligt par av utsagor ur deras rätta sammanhang och visa hur blekt resultatet kan bli. I min gode vän fysikern (och upphovsmannen till den så kallade Sokal-affären) Alan Sokals läsvärda uppsats Pseudoscience and Postmodernism: Antagonists or Fellow-Travelers från 2004 ställs de mot varandra på ett sätt som nästan gör det omöjligt för läsaren att inte skratta högt. Den första utsagan är gammal vedisk visdom, entusiastiskt uttolkad av Georg Feuerstein, Subhash Kak och David Frawley i The Search for the Cradle of Civilization (1995), s 279. Den andra utsagan, till formen lik och inspirerad av den första, är Sokals egen. Så här lyder de:

• [S]cience and religion are not only compatible but essentially equivalent, because both endeavor to know the truth.

• David Beckham's and my ways of playing soccer are not only compatible but essentially equivalent, because both of us endeavor to score goals.

Och se, det blev ju inte alls särskilt roligt. Läs nu Sokals uppsats och upplev skillnaden! Eller - kanske hellre - uppmana någon bekant att göra det så att denne sedan kan redogöra för graden av humorupplevelse. Ty det kan ju hända att läsaren själv, som genom att ha tagit del av denna bloggpost fått poängen i uppsatsens Fotnot 175 avslöjad i förväg, därmed fått överraskningsmomentet och hela det roliga kvaddat.

Alan Sokal (till höger) och yours truly på ett seminarium i Stockholm 2009.

Ett märkligt zoologiskt fenomen

Daniel Dennett bjuder i sin läsvärda och lärorika men lite vilseledande betitlade bok Consciousness Explained (1991) på många citatvänliga passager. Här är en av dem:

There is a species of primate in South America, more gregarious than most other mammals, with a curious behaviour. The members of this species often gather in groups, large and small, and in the course of their mutual chattering, under a wide variety of circumstances, they are induced to engage in bouts of involuntary, convulsive respiration - a sort of loud, helpless, mutually reinforcing group panting that is sometimes so severe as to incapacitate them. Far from being aversive, however, these attacks seem to be sought out by most members of the species, some of whom appear to be addicted to them.

We might be tempted to think that if only we knew what it was like to be them, from the inside, we'd understand this curious addiction of theirs. If we could see it "from their point of view", we would know what it was for. But in this case, we can be quite sure that such insight as we might gain would still leave matters mysterious. For we already have the access we seek; the species is Homo Sapiens (which does indeed inhabit South America, among other places), and the behaviour is laughter. (s 62)

Denna passage återges på nytt i Dennetts senare bok Inside Jokes (2011), författad tillsammans med Matthew Hurley och Reginald Adams. Avsikten med den boken är att förklara fenomenet humor i evolutionära termer. Jag har inte läst ut den ännu, och kan därför inte svara på hur väl författarna lyckas, men så här långt finner jag boken läsvärd, och ämnet är utan tvekan intressant. I min nästa bloggpost planerar jag berätta om ett annat försök att förstå vad humor är.

Sheldon Cooper och jag

Min nya favorit bland TV-serier är The Big Bang Theory. Jag jobbar mig igenom den i expressfart, och jag har för närvarande kommit en bit in i andra säsongen av totalt snart fem.

Det är lätt att få ett negativt första intryck av serien, eftersom den till formatet ser ut som en typisk amerikansk sitcom med skrattmaskiner och allt. Den som har tålamod att se ett avsnitt eller två skall emellertid finna att The Big Bang Theory har stora kvaliteter. Huvudpersonerna Leonard Hofstadter, Sheldon Cooper, Howard Wolowitz och Rajesh Koothrappali är alla fysiker¹ i 25-30-årsåldern på det prestigefyllda universitetet CalTech i södra Kalifornien. Deras extrema nördighet kontrasteras mot Leonards och Sheldons (vilka delar lägenhet) granne Penny, som i jämförelse med de andra är ett under av normalitet och social kompetens. Allra extremast av de fyra är Sheldon, ett f.d. underbarn som har starka drag av såväl Asperger som besserwisseraktighet och narcissism.

Vad som framför allt gör serien så underhållande är manusförfattarnas pålästhet. Situationskomiken kombineras med en fysikerjargong som är överraskande trovärdig, och som utnyttjas skickligt för komiska effekter. Här ett pyttelitet smakprov där Sheldon på typiskt maner levererar sina insikter om ett ämne som jag tidigare behandlat här på bloggen, men där Leonard får sista ordet:

Sedan Seinfeld upphörde har jag inte varit någon ivrig slukare av amerikanska komediserier, så hur kom jag då att intressera mig för The Big Bang Theory? Det började med att en bloggare vid namn Cornucopia, a.k.a. Lars Wilderäng, omnämnde mig på sin blogg, och skrev "för er som gillar världens bästa humorserie [...] just nu, Big Bang Theory, så tänk Sheldon när ni tänker Olle Häggström".^2,3 Jag frågade då mina Facebookvänner om någon av dem möjligtvis var bekant med TV-serien ifråga, om det i så fall kunde ligga något i jämförelsen, och om jag borde bli smickrad eller arg av den. Svaren jag fick var så varierade och i vissa fall kryptiska att jag beslöt mig för att se efter själv.

Så vad tycker jag då om att jämföras med denne Sheldon? Vissa saker är obestridliga, som att vi båda är över medellängd och att vi båda intresserar oss för naturvetenskap.⁴ Jag kan också finna vissa personlighetsdrag hos honom som jag, med hänsyn tagen till att de för komikens skull framställts en aning skruvat, kan känna igen mig i. Men som helhet... nej, som helhet vill jag nog döma ut parallellen mellan mig och Sheldon Cooper som djupt orättvis.

Fotnot

1) Mer exakt: Leonard, Sheldon och Rajesh är doktorer i fysik, medan Howard "bara" är ingenjör - något han ofta får höra av sina måttligt finkänsliga kamrater.

2) Jag upptäcker nu att jag faktiskt också ett par månader tidigare, i en helt annan del av bloggosfären, blivit jämförd med Sheldon Cooper, dock den gången i entydigt fientligt syfte.

3) Jag har faktiskt träffat denne Lars Wilderäng en gång, vid en doktorsmiddag för minst tio år sedan. Om mitt minne av händelsen inte sviker mig alldeles så var det någorlunda jämnt skägg vem av oss båda som tydligast tog på sig rollen som besserwisser.

4) Lika obestridligt föreligger en skillnad i att han är fysiker medan jag är matematiker. Oss matematiker och fysiker emellan är vi rättså förtjusta i att betona våra inbördes kultur- och attitydskillnader.⁵ Realistiskt sett så framstår vi matematiker och fysiker nog emellertid, ur den övriga allmänhetens perspektiv, som mer lika än olika. Jag tror att The Big Bang Theory hade kunnat fungera med matematiker istället för fysiker i huvudrollerna utan att behöva göra några väsentliga ändringar i karaktärernas personlighetsdrag.

5) Detta återspeglar sig bl.a. i en del roliga historier om våra yrkesgrupper, som t.ex. den här:

Three employees (an engineer, a physicist and a mathematician) are staying in a hotel while attending a technical seminar.

The engineer wakes up and smells smoke. He goes out into the hallway and sees a fire, so he fills a trashcan from his room with water and douses the fire. He goes back to bed.

Later, the physicist wakes up and smells smoke. He opens his door and sees a fire in the hallway. He walks down the hall to a fire hose and after calculating the flame velocity, distance, water pressure, trajectory, etc. extinguishes the fire with the minimum amount of water and energy needed.

Still later, the mathematician wakes up and smells smoke. She goes to the hall, sees the fire and then the fire hose. She thinks for a moment and then exclaims, "Ah, a solution exists!" and then goes back to bed.

Stora frågor och epistemisk ödmjukhet

Nu har jag bloggat i en hel månad utan att förmedla en enda Mu*****dteckning. Så kan vi inte ha det! Här är en rolig stripp från Jesus and Mo:

Och här är en till:

Tipstack till ständigt alerte och ständigt läsvärde Patrik Lindenfors!

Kan man skämta om statistik?

Sällskapsliv kan var en prövning för en statistiker. Säg till mig, som en skämtsam reaktion på min professorliga ämnestillhörighet, att "det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik", och jag kan som bäst leverera ett ansträngt leende. Om du sedan drar till med att "en statistiker är en person som kan ha ena foten i en ishink, den andra i kokande vatten, och tycka att det i genomsnitt är ganska skönt" kan jag inte längre hålla tillbaka min irritation, utan blir tvungen att paja partystämningen medelst en längre utläggning om hur korkat ditt uttalande är.

Så vad gör detta mig till? En levande illustration till förhållandet "statistik är trist"? Eller helt enkelt bara en sur gammal professor som inte tillåter skämtsamheter om den egna disciplinen?

För att komplicera bilden en smula kan jag avslöja att det faktiskt finns statistikskämt som jag skrattar gott åt. Följande blev jag så förtjust i då jag såg den första gången att jag numera till och med har den på t-shirt:

Detta är strippen Correlation i alla matematiknördars favoritserie xkcd. Den här, rubricerad Significant, är också rolig:

Så vad är då den avgörande skillnaden mellan dessa xkcd-strippar (se Cell phones för ännu ett lysande exempel, medan däremot Null hypothesis i mitt tycke är aningen lamare) och de inledande exempel som jag vägrar skratta åt?

De båda inledande putslutigheterna, om förbannade lögner repsektive ishinkar, intar den okunniga arrogansens attityd: "statistiker begriper inte vad de sysslar med, till skillnad från mig, som med hjälp av enbart mitt sunda förnuft kan påvisa en hel vetenskaps irrfärder". Den första av dem, om de förbannade lögnerna, innehåller visserligen ett rejält korn av sanning i att media ju dagligen matar oss med vilseledande statistik, men jag provoceras av att den bortser från att statistikvetenskapen syftar till, och faktiskt haft stora framgångar med, att utarbeta metoder för att leverera välgrundade och välavvägda slutsatser från osäkra datamaterial, tvärtemot det fria fabulerandet och ljugandet. Den andra, om ishinkarna, får verkligheten helt om bakfoten: en icke-statistiker glömmer ofta att beakta variationen i en population eller ett datamaterial, medan en välutbildad statistiker aldrig skulle begå det misstaget, då ju beaktandet av variation är ett av de absolut mest centrala tema som ständigt återkommer såväl i den statistiska slutledningsteorin som i statistikerns yrkesutövning.

Mot denna okunskap kontrasterar de insikter om statistiska fundamenta som xkcd:s skapare, Randall Munroe, uppenbarligen besitter. De båda ovan återgivna episoderna illustrerar, på ett lite skruvat och därför roande vis, centrala lärdomar som varje praktiserande statistiker, och därtill helst varje forskare inom empiriska vetenskaper, bör känna till. Den första handlar om den fundamentala svårigheten att (annat än under de ideala omständigheter som i många sammanhang inte låter sig åstadkommas) ur ett statistiskt samband konkludera ett orsakssamband, medan den andra varnar för det (bland statistiskt naiva forskare ack så vanliga) fiskandet efter statistisk signifikans utan beaktande av multipelinferensaspekter. Båda är (liksom strippen om Cell phones) idealiska utgångspunkter för diskussioner inom en grundkurs i statistik.

Sammanfattningsvis: Skämta gärna om statistik. Om du gör det med kunskap, finess och intelligens, och om ditt skämt är roligt, så kommer jag att skratta. Om det däremot bara är okunnigt och plumpt så skrattar jag inte.