Från Bollstabruk till Hägersten

I Mats Jonssons nya serieroman Nya Norrland löper två historier parallellt, för att då och då mötas och knyta ihop boken till en fungerande helhet. Dels har vi historien om den ångermanländska bruksorten Bollstabruks uppgång och fall, dels har vi den om författarens egen tidstypiska kluvenhet mellan samma Bollstabruk i vilket han växte upp och det Stockholm där han hunnit tillbringa halva sitt liv. Båda historierna är påfallande nyansrika. Den första spänner över århundraden men har sitt främsta fokus på 1900-tal och i ännu högre grad nutid, och kan fungera utmärkt som ännu en fallstudie ihop med Po Tidholms briljanta och bredare Norrland: essäer och reportage. I den andra kommer självbiografikern Jonsson fram på nytt - det är just i den rollen som han tidigare gjort sig ett namn. Han tecknar inte vackert, men är en skicklig berättare och beskriver sitt liv med skoningslös (mot sig själv och andra) skaprsynthet. I den nya boken får man (frånsett några barndomsåterblickar) ta del av det skede i hans liv som kan beskrivas som modern medelklassig urban familjefarstillvaro. Livet i 2010-talets Hägersten med dess bostadsrättsföreningar och fria skolval framstår inte som lika dramatiskt som tidigare faser i Jonssons liv, men en viss lättnad är det faktiskt att få veta att han tagit sig dit och att han inte återfallit i det slags mestadels beklämmande kärlekshistorier som skildras i hans tidigare bok Hey Princess.

På mitt nattduksbord

Jag har sedan decennier tillbaka utvecklat en vana, eller ovana, att läsa många böcker parallellt. Vanligtvis mellan fem och tio, även om det vid varje enskild tidpunkt inte är lätt att slå fast antalet, då det föreligger en glidande övergång mellan de böcker jag ännu anser mig hålla på med och dem jag givit upp någonstans mitt i.¹ Hur som helst är jag för ögonblicket lyckligt lottad med vad som verkar vara en anhopning av extra läsvärda böcker på mitt nattduksbord. Av dessa vill jag idag nämna fyra. Jag kan inte, då jag ju inte läst ut dem, leverera nårga fullvärdiga recensioner eller välgrundade helhetsintryck, men jag vågar mig ändå på att redovisa några preliminära omdömen:

• Steven Pinker: The Better Angels of Our Nature: Why Violence Has Declined

  Steven Pinker är en framstående forskare och en var vår tids absolut bästa populärvetenskapliga författare. Bland hans böcker har jag läst inte minst How the Mind Works och The Blank Slate med mycket stor behållning, liksom hans senaste The Sense of Style som är mer av en skrivmanual än en populärvetenskaplig framställning. The Better Angels känns helt lysande skriven och gediget researchad - kvaliteter som på intet vis förminskas av den invändning jag reste häromåret, rörande den lite förhastade slutsats ur boken som Pinker torgfört på annat håll.

• Ian McEwan: The Children Act

  Jag har tidigare skrivit positivt om McEwans romaner Solar och Sweet Tooth. McEwan skriver underhållande och med driv, utan att bli trivial, och har så till den grad gedigna bakgrundskunskaper att han kan skriva om matematiska och naturvetenskapliga ting utan att en besserwisser som jag sparkar bakut. Hans nya roman känns minst lika bra och engagerande som de tidigare.

• Po Tidholm: Norrland: essäer och reportage

  Det är knappast någon större överdrift att konstatera att med undantag enbart för universitetsstaden Umeå och vintersportmetropolen Åre så har samtliga Norrlandskommuner problem. Norrlands naturtillgångar (skog, malm, vattenkraft) är enorma, men effektiviseringar och förändrade levnadsvanor gör att dessa knappt alls kommer kommunerna till godo. Tidholm skriver vackert, initierat och ibland vredgat ur ett brett spektrum av kulturella och samhälleliga perspektiv, och boken övermannar mig med vemod och andra starka känslor.

• Nick Beckstead: On the Overwhelming Importance of Shaping the Far Future

  I denna doktorsavhandling, framlagd vid Rutgers University 2013 och grattis nedladdningsbar i pdf-format, argumenterar författaren passionerat men samtidigt filosofiskt rigoröst för att vi bör lägga väldigt mycket mer vikt än idag vid att se till att undvika mänsklighetens undergång. Hans case liknar det som Nick Bostrom lagt fram för samma tes, men han går mer på djupet, bl.a. i behandlingen av de Pascals gambit-liknande galenskaper som hotar att bli konsekvensen av resonemanget.

Fotnot

1) Den moralregel vissa håller sig med, att den bok man påbörjat till varje pris måste läsas ut, har aldrig varit något för mig. Livet är för kort för att slösas på dåliga böcker.