H± - några ytterligare synpunkter

I gårdagens bloggpost återgav jag min recension i Axess av antologin H±: Transhumanism and its Critics redigerad av Hansell och Grassie. Idag skall jag bjuda på ett par ytterligare reflektioner om boken, vilka inte fick plats i recensionen. I båda fallen är jag ute efter att korrigera vad jag menar är slarvigt tänkande hos en eller annan av bokens bidragsgivare. Detta kan synas onödigt besserwisseraktigt, men motiveras av hur viktigt det är med klart och rationellt tänkande - inte minst i det slags mänsklighetens ödesfrågor som transhumanismen och dess kritiker befattar sig med.

1. Snävhet: en begreppsförvirring

Andrew Pickering är en postmodernistiskt inriktad pratkvarn med utpräglad tendens att överskatta djupsinnigheten i sina egna tankar (liksom också en tendens att dyka upp lite här och var i vetenskapsteoretiska diskussioner). I sitt även i övrigt ganska dåliga bidrag Brains, selves, and spirituality in the history of cybernetics till H± begår han en begreppsförvirring som känns så typisk att den nästan borde ha ett namn.

Få tänkare har en vidare och mer flexibel syn än transhumanister på vad som menas med en människa, i betydelsen en varelse som vi har anledning att tillskriva mänskliga rättigheter. Därför är det ytterst överraskande när Pickering kritiserar transhumanismen för att hålla sig med en snäv syn på vad vi räknar som en människa. På s 190 i boken skriver han att "what is envisaged here is a freezing and a narrowing of the human form - the imposition of a historically specific definition rather than a liberation of an eternal essence". Hur kan han då påstå något sådant?

Pickering tar fasta på ett specifikt element i vissa transhumanistiska spekulationer, nämligen idén om uppladdning av ett mänskligt medvetande på dator. Individen som på detta vis laddats upp kan leva vidare t.ex. i en virtuell värld helt i datorn, eller i vår fysiska värld men med en robotliknande kropp av stål, koppar och kisel i stället för sin gamla av kött och blod. Pickering hakar upp sig på att vissa transhumanistiskt inriktade författare kallar denna individ för människa, trots att hennes kropp är borta (eller utbytt). Bland de kroppsliga och själsliga egenskaper som vi kan tänkas föreslå som kriterier på vad som är en människa, anses tydligen de kroppsliga irrelevanta, till förmån för att enbart beakta de själsliga. Detta är den insnävning Pickering talar om.

Pickering ståndpunkt bemöts i Michael LaTorras kapitel Transhumanism: threat or menace?, men LaTorra tar inte upp det som jag anser är det centrala misstaget i Pickerings ståndpunkt.

Ty är det som Pickering kritiserar verkligen en insnävning - något som leder till en fattigare klass av varelser som räknas som människor? Nej. Betrakta mängden av udda heltal mellan 10 och 18: denna mängd är precis {11, 13, 15, 17}. Om vi nu tar bort villkoret att talen skall vara udda, så fås en större och rikare mängd av tal: {11, 12, 13, 14, 15, 16, 17}. Detta gäller generellt: om vi har en uppsättning villkor, och tar bort ett eller flera av dem, så kan inte mängden objekt som uppfyller villkoren krympa. Om vi har en uppsättning kroppsliga och själsliga villkor för vad som kan räknas som en människa, och tar bort de kroppsliga, så kan möjligen uppsättningen av villkor anses fattigare, men mängden varelser som uppfyller villkoren kan bara bli rikare.

2. Dupuy och kärleken

I sitt kapitel Cybernetics is an antihumanism: advanced technologies and the rebellion against the human condition vänder sig Jean-Pierre Dupuy (precis som Pickering) mot möjligheten att flytta över en människa från hennes gamla kropp till ett annat substrat. Så här sammanfattar han sin invändning:

When we love somebody, we do not love a list of characteristics, even one that is sufficiently exhaustive to distinguish the person in question from anyone else. The most perfect simulation still fails to capture something, and it is this something that is the essence of love — this poor word that says everything and explains nothing. I very much fear that the spontaneous ontology of those who wish to set themselves up as the makers or re-creators of the world know nothing of the beings who inhabit it, only lists of characteristics. If the nanobiotechnological dream were ever to come true, what still today we call love would become incomprehensible.

Jag misstänker att många, kanske rentav de flesta, spontant instämmer i Dupuys kritik: nog innebär väl kärleken till den vi älskar något mer än blott att vi älskar hennes egenskaper?

Hur intuitivt tilltalande den tanken än må te sig, så hävdar jag att den är förvirrad, och i själva verket misstänkt lik en vidskeplig vanföreställning. Vad är detta something hos en människa, som är grunden för vår kärlek, men som går bortom våra egenskaper? Jag vill ogärna dra in min käresta M i mina (kvasi-)filosofiska spekulationer, men den här gången är det dessvärre nödvändigt för att tydliggöra mitt resonemang. Jag älskar henne för den hon är, dvs för hennes egenskaper (inklusive alla de minnen hon delar med mig från våra år tillsammans), och jag kan inte peka ut något something bortom dessa som kärleken skulle grunda sig på. Dupuy ger heller ingen ledtråd, och tanken kan synas närmast inkoherent, ty när väl something identifierats, så kan vi väl räkna detta something som en egenskap hos M?

Eller är det fråga om någon mystisk indentitetsbärande egenskap hos själva materien? För att pröva den tanken, låt oss föreställa oss att vår teknikutveckling de senaste decennierna gått mer i linje med vad jag hoppades på när jag var i 12-årsåldern. Stora delar av solsystemet är koloniserade, och själv befinner jag mig på Mars för en längre serie gästföreläsningar om probabilistisk metafysik på Mare Erythraeum-universitetet. Persontrafiken mellan planeter underlättas av den teleporteringsteknik¹ vi utvecklat.

När M:s arbetsvecka är över nere på Jorden ger hon sig av för att sammanstråla med mig på Mars. Dock undviker hon den årslånga och besvärliga rymdskeppsresan, och beger sig istället till den lokala teleporteringscentralen i Frölunda. Där scannas hennes kropp, atom för atom, varefter informationen med ljusets hastighet skickas till en teleporteringscentral på Mars, där hennes kropp rekonstrueras, åter atom för atom, samtidigt som kroppen nere på Jorden bryts ned i sina beståndsdelar. Sedan hon väckts ur sin narkos beger hon sig glad i hågen till Restaurang Milliways - en av de flottaste krogarna på hela Mars - där vi stämt träff för en mysig fredagsmiddag med levands ljus och en tillbakalutad marsiansk jazzorkester. Maten och vinet smakar utmärkt, och vi hinner prata om både det ena och det andra. Sedan vi snabbt avhandlat våra respektive vedermödor (ganska lindriga sådana) på jobbet den gångna arbetsveckan, övergår vi till trevligare ämnen: intrigen i den film vi såg tillsammans förra helgen, snöfallet som rapporteras från den välkända vintersportort i Jämtland där vi planerar att semestra i nästa månad, och nostalgiska minnen från vår tid tillsammans som unga nyförälskade doktorander på tidigt 90-tal.

Just som vi har det som trevligast dyker den burduse och djupt fördomsfulle Mr D upp, oinbjuden, och frågar mig hur jag kan sitta och vänslas med kvinnan framför mig, som han påstår inte alls är min käresta utan en dubbelgångare och en bedragerska. Både M och jag blir mäkta upprörda över detta bisarra påstående, men jag lyckas i alla fall samla mig till ett någorlunda hövligt tonfall då jag ber Mr D motivera sig. Jag anmodar honom att peka ut vad som skiljer den M jag har framför mig från den "riktiga" M som han yrar om. Någon sådan skillnad säger han sig dock inte kunna peka ut, men han framhärdar ändå med sitt påstående.

Jag kan nu inte längre hålla mig lugn, utan tar tag i hans skjortkrage och väser åt honom att antingen skaka fram något belägg för sitt påstående, eller ta sitt pick och pack och ge sig av. Även Mr D tappar nu besinningen och ryter åt mig att den riktiga M befinner sig på Jorden. M förklarar upprört att hon visserligen var på Jorden så sent som i eftermiddags, men att hon sedan tog teleportern hit till Mars. Mr D kontrar med hon omöjligt kan vara den riktiga M, eftersom hon består av ett helt annat stycke materia - helt andra atomer än den riktiga M vars kropp skändligen destruerats på Frölunda teleporteringscentral.

Smockan hänger nu i luften från båda håll, men innan de dörrvakter som M tillkallat hinner fram för att stoppa det hotande tumultet lyckas jag i alla fall få fram att den personliga identiteten omöjligtvis kan ligga i en specifik uppsättning atomer, ty dessa byts ju ständigt ut i våra kroppar, och den M jag idag alltjämt älskar skulle, oavsett om hon idkat strikt avhållsamhet från teleportering, blott ha en försumbar mängd materia gemensam med den M som jag i borgmästarens närvaro 1996 lovade att älska i nöd och lust. Det som skedde vid teleporteringen var blott ett snabbare utbyte av atomer än vanligt, och en så godtycklig sak som atomutbyteshastigheten kan omöjligt vara avgörande för ett rimligt begrepp om personlig identitet. Dessutom kan ju var och en med någorlunda förnuft i behåll se och höra att det är M och ingen annan vi har framför oss, hojtar jag till Mr D medan han förs bort av vakterna grymtandes något ohörbart om "something".

Fotnot

1) För en fördjupande diskussion om teleporteringsteknik och dess konsekvenser för personlig identitet vill jag varmt rekommendera Kapitel 10 i Derek Parfits banbrytande bok Reasons and Persons, varifrån jag hämtat inspiration till föreliggande diskussion. Huruvida teleportering någonsin kommer att utvecklas eller om det överhuvudtaget är möjligt ens i princip, kan varken jag eller Parfit veta något bestämt om. Som ingrediens i filosofiska tankeexperiment verkar det dock vara tämligen användbart.

H±

Det finns vissa ämnen som, trots att de är ohyggligt viktiga, i stort sett lyser med sin frånvaro i den allmänna debatten. Hit hör den eskalerande teknikutvecklingens långsiktiga konsekvenser i allmänhet, och så kallad transhumanism i synnerhet. I nyutkomna Axess 9/2011 försöker jag dra ett litet litet strå till stacken i att korrigera denna brist, genom att recensera den aktuella boken H±: Transhumanism and its Critics. Här återger jag recensionen i dess helhet. I ett andra blogginlägg avser jag inom kort fylla på med några ytterligare synpunkter på boken, vilka inte fick plats i recensionen.

* * *

En förbättrad människa?

Människan har i alla tider sökt förbättra villkoren för sin existens, men förändringstakten har aldrig varit högre än idag. Vi skaffar oss ständigt nya redskap för att manipulera dels vår omgivning, men också oss själva. En explosionsartad utveckling i att på medicinsk, genetisk och elektronisk väg modifiera den mänskliga naturen ser ut att ligga framför oss och har i någon mån redan startat. Allt fler psykiska tillstånd som tidigare uppfattats som personlighetsdrag stämplar vi idag som patologiska och söker korrigera med psykofarmaka. Med hjälp av fosterdiagnostik och screening i samband med provrörsbefruktning kan vi påverka vilka gener vi för vidare till nästa generation, och frågan är hur länge det dröjer innan vi går vidare till direkt manipulation av embryots genuppsättning. Amerikanen Michael Chorost berättar, bl.a. i sin bok Rebuilt: How Becoming Part Computer Made Me More Human från 2005, om sin förbättrade livssituation sedan han med hjälp av elektroniska implantat i innerörat fått hörseln tillbaka, och missionerar idag för att vi i framtiden på liknande vis skall kunna förbättra oss själva ytterligare genom att bygga in en direktuppkoppling till Internet i våra huvuden.

Transhumanism handlar om denna mångfacetterade utveckling, men ordet bär på flera betydelsenyanser. Det kan syfta på det akademiska studiet såväl av möjliga teknologier för att förbättra våra sköra och skröpliga kroppar som av risker och etiska frågeställningar i samband härmed. Det kan också syfta på den intellektuella subkultur som anser att långtgående ingrepp och förbättringar av människans kroppsliga och själsliga egenskaper, inklusive radikal förlängning av livet, är såväl möjliga som önskvärda. Den svenskfödde Oxfordfilosofen Nick Bostrom är världsledande transhumanist i båda dessa betydelser av ordet, och skriver följande.

Teknologisk förbättring av människan är visserligen förknippad med stora risker som behöver identifieras och undvikas, men den erbjuder också enorm potential för djupt värdefulla och mänskligt fördelaktiga användningar. I slutändan är det möjligt att sådana förbättringar kan göra oss, eller våra efterkommande, till ’posthumana’ varelser med obegränsad livslängd i full hälsa, avsevärt större intellektuella förmågor än någon enda människa idag har, [...] samt förmågan att välja och styra över sina egna känslor.

Notera distinktionen mellan transhuman och posthuman: ordledet ”trans” i transhumanismen syftar på idén att vi är på väg in i en övergångsfas mellan homo sapiens och den posthumana livsform som så småningom skall bli resultatet.

Mycket av den transhumanistiska litteraturen är starkt teknikoptimistisk och kan ibland få drag av sekulär frälsningslära. Även kritiska röster finns, varav den kanske mest kände är statsvetaren Francis Fukuyama. Ett decennium efter sin berömda The End of History and The Last Man från 1992 visade han prov på imponerande intellektuellt kurage genom att tillåta sig helomvändningen Our Posthuman Future: Consequences of the Biotechnology Revolution. I den senare boken framhåller han att teknikutvecklingen gör att någon historisk slutpunkt knappast kan sägas vara nådd, och han varnar för att transhumanismens utmanande av gränserna för det mänskliga gör att vi hamnar på ett sluttande plan där vi tappar bort det unika människovärdet, med risk för fruktansvärda sociala konsekvenser inklusive krig och folkmord

I den aktuella antologin H±: Transhumanism and its Critics, redigerad av Gregory R Hansell och William Grassie, får vi ta del av båda sidor i debatten. Titelns H± anspelar på förkortningen H+, vilken företrädare för transhumaniströrelsen ibland använder om sig själva.

Ett av de bästa bidragen i H± är Nick Bostroms uppsats In Defense of Posthuman Dignity, varifrån ovanstående citat är hämtat, och där författaren också gör ett försök att bemöta Fukuyamas kritik. Vidare varnar Bostrom för det så kallade naturalistiska felslutet – att utan närmare motivering sätta likhetstecken mellan "naturligt" och "gott" – vilket förekommer särskilt ofta i debatten kring transhumanism:

Naturens gåvor är ibland förgiftade och bör inte alltid accepteras. Cancer, malaria, demens, åldrande, svält, onödigt lidande och kognitiva tillkortakommanden hör till de gåvor vi transhumanister är kloka nog att vilja avvisa. Människans artspecifika natur är en rik källa till oacceptabla egenskaper, såsom vår benägenhet att bli sjuka, och vår fallenhet för mord, våldtäkt, folkmord, bedrägeri, tortyr och rasism. Naturens fasor i allmänhet och vår egen naturs i synnerhet är så väldokumenterade att jag förbluffas av hur [framstående tänkare] frestas att se det naturliga som en guide till vad som är önskvärt och normativt rätt.

Även om det är svårt att inte hålla med Bostrom om detta återstår mycket i det transhumanistiska tankegodset att känna oro och obehag inför. Historikern Hava Tirosh-Samuelson tar i ett vittförgrenat kapitel upp den dragning mot hedonistisk utilitarism – den etikfilosofi enligt vilken maximal total lycka eftersträvas – som ofta skiner igenom hos transhumanistiska tänkare. Med en ensidig fokusering på välbefinnande bortser vi från att obehag och svårigheter att söka övervinna kanske också behövs för att skänka livet mening. Det hedonistiska perspektivet i kombination med avancerad bioteknologi riskerar att leda till slutsatsen att det optimala samhällsarrangemanget är att var och en av oss permanent kopplas upp mot varsin lyckomaskin, som passiva mottagare av elektriska stimuli av våra hjärnors lustcentra. Ett sådant scenario, i all dess magnifika meningslöshet, finner Tirosh-Samuelson vara djupt otillfredsställande, och jag är böjd att hålla med.

Flera av bidragen i H± berör den så kallade Singulariteten, som är den kanske mest dramatiska spekulationen i hela den transhumanistiska och futuristiska litteraturen. Tanken är att när datorutvecklingen nått så långt att en artificiell intelligens skapats som överträffar oss människor, så sätter detta igång en mycket snabb självförstärkande fortsatt utveckling mot ofattbara intelligensnivåer och vidhängande tekniska landvinningar. Enligt vissa bedömare behöver det inte dröja särskilt många decennier innan så sker; den amerikanske dataingenjören och författaren Ray Kurzweil, som mer än någon annan populariserat idén om Singulariteten, anger (med närmast absurd grad av pseudoprecision) årtalet för dess ankomst till 2045. Om och när den inträffar kan den antingen innebära slutet för den hopplöst akterseglade mänskligheten, eller också (med lite tur och om vi spelar våra kort väl) att vi hänger med datorerna till himmelska höjder. Det senare kan ske via en dator-hjärna-symbios à la Michael Chorost, eller genom en teknologi som medger att vi helt enkelt kan tanka över våra medvetanden till datorerna.

Såsom ofta är fallet med antologier är H± ojämn i kvaliteten. Särskilt besviken är jag på att flera av de transhumanismkritiska bidragen faller tillbaka på teologiska tankegångar och argument. Det är inte så att jag skulle ha något emot anförandet av "mjuka" aspekter i denna debatt – tvärtom menar jag att etiska frågeställningar är helt centrala för att vi skall hitta fram till förnuftiga ställningstaganden. Vad jag vänder mig emot är relevansen i funderingar kring hur vi bör agera för att inte misshaga Jahve eller något annat hypotetiskt övernaturligt väsen.

Trots denna brist (och en del andra) i vissa av kapitlen innehåller H± tillräckligt mycket av värde för att jag utan att tveka skall rekommendera boken. Frågorna kring transhumanismen behöver lyftas i samhällsdebatten, och boken fungerar bra som ingång i ämnet.

En jämförelse med klimatfrågan kan vara på sin plats. De flesta människor har åtminstone ett hum om vad växthuseffekt och global uppvärmning är, tack vare att klimatfrågan de senaste fem åren tidvis fått ganska stort utrymme i media och politisk diskussion – ett utrymme som är mer än välmotiverat med tanke på de enorma följder på ett antal decenniers och längre sikt som vårt agerande i klimatfrågan kan få. Konsekvenserna av hur vi förhåller oss till transhumanismen är dock inte mindre, utan snarare av ännu monstruösare proportioner, samtidigt som väldigt få vet vad det handlar om eftersom frågan så gott som fullständigt lyser med sin frånvaro i mainstreammedia. Att den kommer upp på den allmänna dagordningen är av största vikt, ty dess frånvaro är liktydig med att vi fortsätter att med ögonbindel och full fart springa rakt fram i den fortsatta teknikutvecklingens ojämna och livsfarliga terräng.