Chappie!

Det känns som att vi det senaste året eller så upplever något av ett publikt genombrott för en av de viktigaste framtidsfrågor jag dryftat här på bloggen: vad kan vi vänta oss av ett (eventuellt) genombrott inom artificiell intelligens (AI), och hur minimerar vi risken att det leder till vår undergång? Inte så att frågan nått den grad av närvaro i offentlig diskussion som den förtjänar, något i nivå med klimatfrågan eller så, men en hel del har i alla fall hänt:

Nick Bostroms bok Superintelligence, som är den enligt min mening bästa som skrivits om ämnet, utkom i somras och har fått en hel del uppmärksamhet, liksom ett par utspel från fysikerstjärnorna Max Tegmark och Stephen Hawking. När superentreprenören Elon Musk (om än något mindre välartikulerat) höjde rösten i samma ärende nådde det så långt som till serien Dilbert. I Sverige har saken uppmärksammats bl.a. i Sveriges Radio, i DN och i Filter.

Som grädde på moset har vi dessutom fått ett par nya Hollywoodfilmer om saken. Att stora amerikanska filmer tar upp farorna med ett AI-genombrott är inte något nytt (2001 - ett rymdäventyr från 1968 och Terminator från 1984 är bara ett par av de mest kända exemplen), men att de nu kommer så tätt ser jag som ett tecken i tiden. Transcendence, som hade premiär förra våren, var dessvärre inte särskilt lyckad, men Chappie, som haft premiär denna månad både i USA och i Sverige, är betydligt bättre!

Som framgår av traliern rör det sig om en våldsspäckad actionfilm, och för den som inte är allergisk mot genren fungerar den utmärkt. Den uppvisar visserligen en del brister i handlingens logik (liksom en hel del fyrkantighet i karaktärsbeskrivningarna; särskilt tråkigt är att se Sigourney Weaver göra en så eländig roll), men det hör ju till genren och går helt klart att överse med, och filmen förfaller aldrig till samma man-vill-sjunka-genom-biostolen-tramsighet som Transcendence. Den utspelar sig i en nära framtid (Johannesburg, 2016), och den halvt dystopiska miljöbeskrivningen är riktigt läcker. Viktiga AI-teman som behandlas är autonomt lärande, svårförutsägbarheten i genombrottets konsekvenser, och betydelsen av att maskinen utrustas med (eller tillägnar sig) god etik. Filosofiskt tar filmen tydligt ställning för the computational theory of mind, och vi får bekanta oss med idén om uppladdning av medvetande och den åtföljande möjligheten att ta backupkopior av oss själva. Frågorna behandlas inte särskilt djupt, och visst kan man kritisera framställningen av roboten Chappie som överdrivet antropomorf, men, hey, det här är faktiskt en hollywoodsk actionfilm, så vad kan man egentligen begära? Mitt helhetsbetyg på filmen blir klart positivt.

Transcendence är tyvärr inte helt lysande

För en tid sedan lovade jag att se science fiction-filmen Transcendence så snart den haft svensk premiär, och nu har jag gjort det. Filmen bjuder på en hel uppsättning av de ingredienser som en futurologiskt intresserad person som jag finner angeläget att diskutera - Singulariteten, uppladdning av medvetande, radikal nanoteknologi och transhumanistisk förbättring av människokroppen - och kryddar dessutom med en kacynskianskt inspirerad neoludditisk terrorgrupp. Och även om filmen börjar klart lovande, så måste jag konstatera (i likhet med flertalet recensenter) att orimligheterna snart börjar staplas på varandra, och till slut når en nivå där det inte längre går att ens nödtorftigt upprätthålla någon suspension of disbelief. Det mörkgröna slutet är rent ut sagt löjligt.

Att åstadkomma trovärdiga fiktiva skildringar av Singulariteten är dock inte någon lätt uppgift, möjligen snudd på omöjlig, och kanske bör vi vara glada åt att teamet bakom Transcendence trots allt försökt. Det är svårt att se hur en film på det temat skulle kunna undvika att antingen balla ur i visuell rappakalja så som i slutet av Stanley Kubricks 2001, eller också hanka sig fram med flagrant orealistiska inslag av mänsklighet. Vernor Vinge formulerade svårigheten redan 1983, i den passage där han myntade begreppet Singulariteten:

We will soon create intelligences greater than our own. When this happens, human history will have reached a kind of singularity, an intellectual transition as impenetrable as the knotted space-time at the center of a black hole, and the world will pass far beyond our understanding. This singularity, I believe, already haunts a number of science fiction writers. It makes realistic extrapolation to an interstellar future impossible. To write a story set more than a century hence, one needs a nuclear war in between ... so that the world remains intelligible.

Transcendence bjuder på en del snygga specialeffekter, och jag gläds åt att stora delar av filmen utspelar sig i Berkeley - en stad jag verkligen gillar och haft flera givande forskningsvistelser i, och som numera också är säte för Machine Intelligence Research Institute (som vid sidan av Future of Humanity Institute i Oxford kan räknas som den främsta miljön för forskning kring Singulariteten). Skådespelarinsatserna imponerar emellertid inte. Johnny Depp är visserligen stajlad som det slags forskarnörd jag borde falla för, men varken han eller motspelerskan Rebecca Hall gör rolltolkningar som inbjuder till empati. Och Morgan Freeman är... Morgan Freeman. Ett något mindre uttjatat ansikte jag gladde mig åt att se var Kate Mara, och det tog mig faktiskt minst en halvtimmes funderande (Var tusan är det jag har sett den där mörka genomborrande snett-underifrån-blicken förut?) innan jag till slut kunde placera varifrån hon var bekant.

Transcendence trailer

Hollywoodfilmen Transcendence med Johnny Depp i huvudrollen hade premiär i USA för några veckor sedan, den 10 april. Här i Sverige får vi vänta till den 21 juni innan den går upp på svenska biografer. Tills dess får vi nöja oss med den officiella trailern:

Filmen har fått mestadels negativa recensioner, men jag tänker ändå se den, då den ju (om vi får tro trailer och recensenter) tar upp återkommande ämnen här på bloggen som Singulariteten och uppladdning av mänskligt medvetande (oavsett filmens eventuella kvaliteter och brister vill jag gärna hålla mig à jour med hur dessa ämnen presenteras för bred publik). Det dramatiska inslaget att Depps AI-forskare tidigt i filmen blir skjuten av en neo-ludditisk terrorist är lånat inte bara från James Camerons mästerverk Terminator 2 från 1991, utan också från verkligheten.

Fysikern Stephen Hawking tog i en artikel häromdagen i The Independent,¹ tillsammans med AI-forskaren Stuart Russell och fysikerkollegorna Max Tegmark och Frank Wilczek, filmen som förevändning och avstamp för att skriva om Singulariteten:

With the Hollywood blockbuster Transcendence playing in cinemas, with Johnny Depp and Morgan Freeman showcasing clashing visions for the future of humanity, it's tempting to dismiss the notion of highly intelligent machines as mere science fiction. But this would be a mistake, and potentially our worst mistake in history.

Efter att ha ordat kort om dagens AI-utveckling och vad den i förlängningen kan komma att ge oss - "everything that civilisation has to offer is a product of human intelligence; we cannot predict what we might achieve when this intelligence is magnified by the tools that AI may provide, but the eradication of war, disease, and poverty would be high on anyone's list" - kommer de fyra forskarna över på de risker som också finns:

In the near term, world militaries are considering autonomous-weapon systems that can choose and eliminate targets; the UN and Human Rights Watch have advocated a treaty banning such weapons. In the medium term, as emphasised by Erik Brynjolfsson and Andrew McAfee in The Second Machine Age, AI may transform our economy to bring both great wealth and great dislocation.

Looking further ahead, there are no fundamental limits to what can be achieved: there is no physical law precluding particles from being organised in ways that perform even more advanced computations than the arrangements of particles in human brains. An explosive transition is possible, although it might play out differently from in the movie: as Irving Good realised in 1965, machines with superhuman intelligence could repeatedly improve their design even further, triggering what Vernor Vinge called a "singularity" and Johnny Depp's movie character calls "transcendence".

One can imagine such technology outsmarting financial markets, out-inventing human researchers, out-manipulating human leaders, and developing weapons we cannot even understand. Whereas the short-term impact of AI depends on who controls it, the long-term impact depends on whether it can be controlled at all.

Hawking, Russell, Tegmark och Wilczek avslutar med väsetligen samma budskap som denna bloggs läsekrets vid det här laget har vant sig vid att jag själv predikar, nämligen vikten av att ta frågan om radikala framtida AI-scenanrier på allvar, och att göra vårt bästa för att utröna hur vi kan förbättra chanserna för ett gynnsamt utfall:

So, facing possible futures of incalculable benefits and risks, the experts are surely doing everything possible to ensure the best outcome, right? Wrong. [...] Although we are facing potentially the best or worst thing to happen to humanity in history, little serious research is devoted to these issues outside non-profit institutes such as the Cambridge Centre for the Study of Existential Risk, the Future of Humanity Institute, the Machine Intelligence Research Institute, and the Future Life Institute. All of us should ask ourselves what we can do now to improve the chances of reaping the benefits and avoiding the risks.

Fotnot

1) Artikeln är misstänkt lik en bloggpost på The Huffington Post av samma namnkunniga kvartett den 19 april.