För en tid sedan lovade jag att se science fiction-filmen Transcendence så snart den haft svensk premiär, och nu har jag gjort det. Filmen bjuder på en hel uppsättning av de ingredienser som en futurologiskt intresserad person som jag finner angeläget att diskutera - Singulariteten, uppladdning av medvetande, radikal nanoteknologi och transhumanistisk förbättring av människokroppen - och kryddar dessutom med en kacynskianskt inspirerad neoludditisk terrorgrupp. Och även om filmen börjar klart lovande, så måste jag konstatera (i likhet med flertalet recensenter) att orimligheterna snart börjar staplas på varandra, och till slut når en nivå där det inte längre går att ens nödtorftigt upprätthålla någon suspension of disbelief. Det mörkgröna slutet är rent ut sagt löjligt.
Att åstadkomma trovärdiga fiktiva skildringar av Singulariteten är dock inte någon lätt uppgift, möjligen snudd på omöjlig, och kanske bör vi vara glada åt att teamet bakom Transcendence trots allt försökt. Det är svårt att se hur en film på det temat skulle kunna undvika att antingen balla ur i visuell rappakalja så som i slutet av Stanley Kubricks 2001, eller också hanka sig fram med flagrant orealistiska inslag av mänsklighet. Vernor Vinge formulerade svårigheten redan 1983, i den passage där han myntade begreppet Singulariteten:
- We will soon create intelligences greater than our own. When this happens, human history will have reached a kind of singularity, an intellectual transition as impenetrable as the knotted space-time at the center of a black hole, and the world will pass far beyond our understanding. This singularity, I believe, already haunts a number of science fiction writers. It makes realistic extrapolation to an interstellar future impossible. To write a story set more than a century hence, one needs a nuclear war in between ... so that the world remains intelligible.
Transcendence bjuder på en del snygga specialeffekter, och jag gläds åt att stora delar av filmen utspelar sig i Berkeley - en stad jag verkligen gillar och haft flera givande forskningsvistelser i, och som numera också är säte för Machine Intelligence Research Institute (som vid sidan av Future of Humanity Institute i Oxford kan räknas som den främsta miljön för forskning kring Singulariteten). Skådespelarinsatserna imponerar emellertid inte. Johnny Depp är visserligen stajlad som det slags forskarnörd jag borde falla för, men varken han eller motspelerskan Rebecca Hall gör rolltolkningar som inbjuder till empati. Och Morgan Freeman är... Morgan Freeman. Ett något mindre uttjatat ansikte jag gladde mig åt att se var Kate Mara, och det tog mig faktiskt minst en halvtimmes funderande (Var tusan är det jag har sett den där mörka genomborrande snett-underifrån-blicken förut?) innan jag till slut kunde placera varifrån hon var bekant.
